Robert Klåvus

Berättelser kan göra oss medmänskliga

Är den individualiserade friheten som spegel, spegel på väggen där?

Och blir då jakten på självförverkligande egentligen lite som Narcissus som enbart kunde bli kär i sin egen spegelbild? Om jakten på självförverkligande skriver Alain Ehrenberg:

Den depressiva människan är inte ur gängorna, hon är utmattad av ansträngningen att vara tvungen att bli sig själv.

Jag har funderat på det här ett tag nu och jag tror det finns ett stort korn av sanning i det. Det är ett avtryck av vår tid. Jag är rädd att människan som känner att den måste förverkliga sig – utseende, kropp och det vi kallar själ – till slut blir så utmattad att hon inte orkar med att vara sig själv. Och jag tänker, måste vi bli någonting mer än det vi är och måste vi mest hela tiden renoveras? Vi pratar om stress och utbrändhet i dagens samhälle, samtidigt som vi ställer det mot framgångssagor när det gäller självförverkligande och sund livsstil. Det blir i mina ögon en paradox och en stressfaktor för en del, tror jag.

Och mycket handlar om att jag ska vara kär i min egen spegelbild. Jag har själv sagt till elever, ställ dig framför spegeln och säg att du är bra. Upprepa det tio gånger varje morgon och kväll. Jag får ursäkta mig med att jag var ung och inte förstod bättre. För vi glömmer att om alla gör det, kommer alla se hur bra de är själva men lika lätt kan man glömma hur bra andra kan vara. Dålig självkänsla hittar lätt fel i andra och i den där spegeln.

Det blir istället en tävling att vara bäst och jag tror det kan skapa en utmattning i jakten på att bli sig själv. Jag tänker även på alla de där livscoacherna jag hört på föreläsningar och undrar, tänk om de istället skulle säga – säg först till andra att de är bra, innan du säger till dig själv att du är lika bra. Är det ens möjligt?

De skulle antagligen inte tjäna lika mycket pengar då.

För det finns alltid de som säger att jag måste först tycka om mig själv, för att tycka om andra. Det finns de som säger att innan jag somnar ska jag skriva i dagböcker och tala om vad jag gjorde bra och sedan vill utveckla. Och fine, det kan säkert vara bra om du vill självförverkliga dig själv. Men glömmer vi inte alla andra vi möter och skapar vi inte en osund tävlan i att vara bäst och sedan ännu bättre? Vi har även ett ideologiskt politiskt system som främjar det här idag. Systemet profiterar på det som Tomas Hobbes kallar allas krig mot alla, att vi jagar egennytta. Dagens system utnyttjar att vi vill ha mer i plånboken, eftersom symboliken av framgång blir pengar och med det någon slags bling bling status.

Motsats till hur Hobbes ville ha samhället men med samma utgångspunkt, vår girighet.

För mig finns istället ett motsatt tankesätt.Jag tänker t.ex. på barn som varit utkastade ur samhället och i mötet med djur blivit ansvariga för att göra så att djuren mår bra, och samtidigt börjar de själva må bättre. De tar fram sin medkänsla.

För någonstans tror jag ändå att det som får oss att må som bäst är när vi känner oss behövda av andra, och inte när vi speglar oss själva och älskar det vi ser. För mig blir det lite som Snövits styvmor som till slut ville döda Snövit, eftersom hon inte tålde konkurrens. Snacka om narcissism. För jagar de flesta av oss självförverkligande, påverkar vi andra att göra samma sak. Vi blir ständigt konkurrenssatta och tävlar oss till utmattning när vi härmar Snövits styvmor och säger spegel, spegel på väggen där. Och därför tror jag vägen bort från utmattningen som Alain Ehrenberg beskriver, är att hjälpa och uppskatta medmänniskor, mer än att älska oss själva, och ständigt renovera kropp och själ.

Tänk, du kan rent av vara dig själv när du möter andra och inte ständigt behöva bli till.

Annonser

6 kommentarer på “Är den individualiserade friheten som spegel, spegel på väggen där?

  1. Monir
    september 20, 2014

    Bra skrivet! Jag tror det är en falsk dikotomi i att sätta medmänsklighet mot att se till oss själva. En av sakerna vi kan göra för att må bättre tror jag är att försöka hjälpa andra, som jag förstår att du säger, men på samma sätt kan det vara bra att inkludera sig själv i detta andra. Jag tror det är svårt att jämföra huruvida vi ska hjälpa andra mer än oss själva.

    • Robert Klåvus
      september 20, 2014

      Klokt tänkt. Och det är sant det du skriver, och det är väl från vilken utkikspost vi befinner oss. Texten ska ju vara lite provocerande i det avseendet att vi lever i ett egenbejakande samhälle idag och jag hör så ofta att människor ska sätta sig själva i främsta rummet, egen kvalitetstid och undrar om inte det inte är kvalité att hjälpa andra eller enbart finnas till för andra.

  2. Kristina Bähr
    september 20, 2014

    Hej,
    Dina tankar om medkänsla liknar ju de t ex Dalai Lama, Matthieu Ricard och andra kloka tänkare brukar säga. Medkänsla föder lycka. Även hos den som känner med det svåra. Jag håller med om att det är strävan efter det ”perfekta” livet, boendet, jobbet, kroppen som skapar ett glapp och ger en känsla av saknad – att man inte lyckats.
    Oftast är det ju när vi kan se att vi inte är perfekta och ffa inte heller behöver vara det för att få rättfärdigande att leva, bli omtyckta (älskade) och får vara med – som det liksom blir lugnt i själen. Då slipper man ju sträva efter ett målsnöre som alltid tenderar att flytta sig framåt – ett par hundra meter ju mer man strävar.

    Skrev ett inlägg om mål och hur smart det är i går. Det kan nog lika gärna översättas till ”det perfekta” när jag läser din text.

    Kristina Bähr

    • Robert Klåvus
      september 20, 2014

      När jag läser ditt svar, finns det ett underbart lugn som jag tycker om. Du känns som en människa som valt att ge dig tid till reflektion och jag önskar fler gjorde detsamma.
      Och vad gäller andras tankar och våra egna. Jag tror mänskligheten fyller i varandra genom årtusenden och vi har vissa universella tankar som kommer tillbaka. Kanske för att vi står och stampar på samma fläck men samtidigt tror jag vi kan lära oss av de som lärt innan och sedan fyller vi det vi har lärt oss i vår egen tid.
      Jag håller helt med om när vi inser att vi inte är ofelbara som vi kan lugna ner oss. Jag hörde en gång att om jag enbart gör tio misstag under en dag, har jag en bra dag. Den tycker jag om.

      • Kristina Bähr
        september 20, 2014

        Haha, ja och enligt Buddha har vi alltid 59 problem, eller om det var 79… Försvinner ett så kommer ett nytt snart upp. Bara att förlika sig. Eller min egen livsbön jag lever i varje dag – ”Sinnesrobönen”. ”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
        Fina ord det där…
        Acceptans är underskattat! 😀

      • Robert Klåvus
        september 21, 2014

        Like that 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: