Robert Klåvus

Berättelser kan göra oss medmänskliga

Kärleken

”Vi människor är som elektroner som krockar med varandra och skapar världens energi. Utan möten med andra är vi ingenting. Som en filosof sade, vi blir människor i mötet med andra människor” sade broder Anselmo och log.

Det fanns någonting vildvuxet över honom, som en buske du glömt att klippa. Lukten av för mycket nattvardsvin var egentligen mer en odör än en doft när han andades åt mitt håll.

”Och hatet är vår atombomb? Det kan utplåna oss?”

Jag var ett barn av min tid, av det kalla kriget och den där bomben.

Broder Anselmo vickade på det där runda huvudet flera gånger. Vi satt med utsikt mot den delade eken och det gröna fältet. Jag hade berättat om Yves och balansen i världen, om vackra Clara Livia Calderon och att jag tänkte rädda henne. Och jag hade undrat var allt hat kom ifrån, hos oss människor.

”Hatet får sitt syre i alla mänskliga möten om vi är svaga, senor Marko. Och om vi lyssnar till den där rösten som vill hitta felen i andra människor växer hatet fram. Istället borde vi lyssna till rösten som skriker ut kärlek och ser det bättre i oss människor. Och senor Marko.”

Hans sätt att säga Marko med ett förlängt u drog ut mitt namn. Han tog med sin hand på min arm och jag kände en hjärtlighet i hans härliga leende.

”Om vi människor inte skulle kunna uppleva känslor skulle vi även leva i likgiltighet. Är hatet värre än likgiltigheten? Jag bara frågar, för jag har inget bra svar. För mig handlar det att visa hur stark kärleken kan vara för att stå emot det värsta, som hatet. Som Jesus säger, Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt.”

Jag kände att han var lite verklighetsfrånvänd den goda munken och kanske var det mitt tvivel han kände när jag satt tyst och inte riktigt visste vad jag skulle svara på någonting sådant.

”Jag växte upp på en gård i Alsace. På gränsen till Tyskland. Ni har läst Erich Maria Remarque? På västfronten intet nytt” fortsatte han och lade sin hand på min axel.

Jag nickade och tänkte på rädslan jag känt när jag läst just den boken några kvällar i biblioteket. Jag hade varit sjutton år den gången och det hade varit en uppgift för gymnasiet.

Vi ser människor leva, som saknar huvudskål; vi ser hur soldater, som fått båda fötterna bortslitna, fortsätter att springa; de stapplar på de splittrade benstumparna till nästa granathål; en korpral kryper två kilometer på händerna och släpar de söndertrasade knäna efter sig; en annan går till hjälpförbandsplatsen, och över händerna, som han håller för magen, kväller tarmarna; vi ser folk utan mun, utan underkäke, utan ansikte.

”Jag var ett litet barn vid första kriget, en ung vuxen vid andra. Vi kunde återvända till vår gård när jag var fem, efter det första kriget. Vi började försiktigt bruka jorden, eftersom det fortfarande fanns minor och granater som ingen hittat. Det är visst så än idag. Jag, min bror Armand och min bästa vän Eischel lekte i de gamla skyttevärnen, även om vår far skällde på oss och sade att det var farligt. Ja, Eischel, ja. I min by fanns det flera familjer som var judar. Ni vet, judar. De levde med oss, var som oss. En del av vårt samhälle. Som barn ser du inte skillnaden, inte sant, min vän? Oavsett vad vuxna kan säga om andra människor, är barn alltid barn och barn ser inte vad vuxna ser. Vad bryr vi oss om hur andra är, innan vuxna talar om det för oss?”

Broder Anselmo var helt plötsligt allvarlig. Borta var leendet.

”Vi gick i skolan, vi lekte samma lekar. Vi bråkade aldrig. Gnabbades lite som alla barn men vi bråkade inte. Eischel var som jag. Vi var som bröder. Hans far ägde ett bageri i byn som låg närmast vår gård. När det andra kriget kom var vi bägge tjugotvå. Vi hade anat, vi hade pratat om att vi skulle bli tvungna att ge oss ut i kriget men innan kriget kom var det över. Vi visste att nazisterna skyllde på judarna och kommunisterna, och att de såg världen som en stor konspiration. Jag hade hört deras sånger där de sjöng om judar och kommunister, som tyska barn sjöng.”

Anselmo suckade och skakade på huvudet.

”Tyskarna var i Paris på fem dagar. Jag hann inte ens ansluta mig till armén innan kriget var över. Vi var ockuperade av nazisterna och Hitler gled in i Paris som en Ceasar i häst och vagn. Frankrike delades, Europa delades.

Min familj hade alltid levt vid den där gränsen där tyskarna och fransmännen bråkade. Vi hade många vänner bland tyskar. Vi delade handel, marknader, fester. Du förstår Marko, vi fransmän och tyskar har alltid varit som hund och katt, både på ett gott och ont vis. Vi har krigat, vi har gråtit, vi har levt i fred. Precis som Eischel och jag var bröder, är våra länder som två bröder. Vi kivas men när dagen är slut kan dricka och äta gott tillsammans.”

Jag nickade utan att veta.

”På ett vis gick vi in i en vardag men små förändringar kom. Krig har alltid erövrare. Eischel berättade för mig att alla judar skulle registrera sig. Vi hörde rykten om pogromer, om avrättningar, om familjer som deporterades. Eischel berättade om hur släktingar slutade höra av sig. Vi hörde berättelser om hur judar samlades i ghetton och hur de forslades bort. Men allt var rykten, hur skulle vi säkert veta?”

Jag påminde om alla bilder av Auschwitz och andra koncentrationsläger jag sett i skolböcker. Som på ett vis varit overkliga.

”Ni måste förstå. I alla samhällen finns osynliga gränser mellan oss människor. Det sorgliga är att vi skapar dem själva. Hos oss var zigenare och judar lägre än djuren, i vissas ögon. Det fanns faktiskt tysta medgivare som inte protesterade när judarna registrerades utan jublade eller log. Hat och avund är en del av oss människor. Under ytan, än idag, finns ett starkt förakt. Det fanns även angivare som började leva mitt ibland oss. Vi fick lära oss att inte lita på någon utanför familjen. Eischel och hans familj fick speciella papper. Hans far var tvungen att stänga bageriet och min far ordnade så att de fick arbete hos oss på gården. I vissas ögon var vi förrädare, i andras var vi modiga som få.”

Han log igen och jag såg den värme som infann sig.

”Min far hatade nazisterna, fascisterna. Han sade ibland, att han blev en hatare av allt det hat som fanns i världen men att han räddades av familjens kärlek. Han tyckte inte om sig själv för det hat och den ilska nazisterna skapade hos honom. Han upprepade att det farligaste är när vi börjar acceptera lögner som sanningar och de får oss att tro att motstånd är meningslöst. Han menade att det faktiskt var människor som röstat Hitler till makten, det får man aldrig glömma. Han kallade Hitler tidernas största konnässör i konsten att manipulera och ljuga.”

För ett kort ögonblick satt han bara tyst, antagligen med en bild eller några ord som minne.

”En dag började vi få besök. Ni förstår, besök. Från början av vanliga soldater. Senare av en hemsk människa vid namn Görtz. Han var det man kallade en Standartenführer, en SS-officer som placerats i vårt område. Varje gång min far sade hans namn lät det som en svordom. För mig känns det än idag som ett av de mest vidriga ord jag kan säga.”

Broder Anselmo hade ett darr på rösten. Han viskade inte och ändå kändes hans röst tunn.

”En dag när jag var ute på fälten, sommaren 1941, den 14 juni, kom lastbilarna längs grusvägen ner mot gården. Det är konstigt när du känner på dig, att det är någonting. Jag minns att jag rusade hela vägen hem och när jag kom in på gården stod Görtz med min far och bror. Med honom fanns ett tjugotal soldater. På ett flak stod två vakter med en kulspruta monterad. Jag hörde hur min far sade att han inte visste var Eischels familj befann sig.

De hade gett sig av för två dagar sedan, sade han. Det var inte hans sak att hålla ordning på dem. Jag visste att han ljög. Soldaterna fick order att söka igenom alla byggnader. Jag tänkte, vad händer när de hittar Eischel och hans familj. Vi kommer dö. Jag, min far och mor, mina bröder och systrar. Det var mitt livs längsta timme. Men hur än soldaterna letade hittade de inte Eischel och hans familj. Görtz blev allt mer irriterad och till slut tog han tag i min lillebror och satte en pistol mot hans huvud.

Armand, min bror, kissade omedelbart på sig. Han var tolv år.Kisset färgade hans byxor och rann ner över skorna. Görtz blev vansinnig och skrek, att om inte Eischel och hans familj kom fram skulle Armand dö. Jag visste inte var Eischels familj tagit vägen men jag hade sett Eischel bara några timmar innan soldaterna kom. Om de kom fram nu var min far en lögnare och Görtz skulle döda honom och oss, och om de inte kom fram skulle min bror dö. Jag kom ihåg hur jag var så där kall inombords under de där sekunderna.

Oavsett, skulle vi förlora.

Görtz hade veckan innan hängt tre stycken män ur motståndsrörelsen på torget och jag visste att han menade allvar att döda min bror. Du ska veta att jag aldrig varit mer rädd för en människa i hela mitt liv än för Franz Görtz i hela mitt liv, Marko. I sin uniform och det där förvridna ansiktet var det, det närmaste jag kommit ett monster. Jag mindes att jag sett upp mot ett vitt moln på den blå himlen innan jag ropade att jag kunde ta min brors plats. Jag vet inte än idag var jag fick de där orden ifrån. Görtz hade tittat på mig, och höjt pistolen. Jag glömmer aldrig de där ögonen, de där sekunderna när jag såg den där pipan och väntade på skottet.”

Jag satt förstummad.

”Och så kräktes jag. Två gånger. Vilka modiga hjältar vi var, min bror och jag. Jag hörde hånskrattet när jag tittade upp igen och såg ansiktena hos soldaterna som log. Görtz hade släppt taget om min bror. Jag såg Armands nedkissade byxor när han sjönk ner på knä. Och jag hörde Görtz skrika någonting som jag inte förstod, innan han föraktfullt tittat på mig.”

Broder Anselmo log.

”Min far sade att vår rädsla och mitt mod räddade våra liv den dagen. Det räddade livet på Eischel och hans familj som gömt sig ute på fältet, inuti en hässja. Min far hade fått ett samtal från byn att Görtz varit på väg. Det visste jag inte då, det berättade han långt senare i livet. Det var mycket jag inte visste om min far, innan den dagen. Att han varit medlem av motståndsrörelsen sedan invasionen och hur han sedan ordnat så att livlinan hjälpt Eischel och hans familj fick komma till Schweiz. Att han dekorerats i det första kriget för sitt hjältemod i skyttegravarna.”

”Och du var en hjälte.”

Broder Anselmo log.

”Jag blev modigare med åren men insåg att jag inte var en krigare. Men vi räddade hundratals judiska familjer genom livlinan.”

Jag visste att livlinan var en kedja av mänskliga kontakter som även hjälpt allierade soldater bakom fiendelinjer.

”Görtz lämnade kvar fyra soldater vid gården, som patrullerade i tre dagar. Min far berättade ingenting, min mor var lika tyst. Det var de tre längsta dagarna i mitt liv. Vi vågade inte säga någonting till varandra. Till slut kallade Görtz tillbaka soldaterna och den kvällen träffade jag Eischel och hans familj för sista gången. De var uttorkade efter tiden i hässjan. Vi hade skrattat åt mitt mod, som du säger.”

Broder Anselmo reste sig, gick en sväng vid ängen.

”Några år efter kriget fick jag ett brev från Eischel.

Till min käre bror, hade han skrivit.

Han berättade hur han levde i USA, i New York. Hans far och bröder hade öppnat en brödbutik men Eischel hade valt att utbilda sig till advokat och till slut fått jobb på FN. Jag kommer aldrig glömma de här raderna, min vän.

Han skrev, livet handlar många gånger om tur och otur, min bror. Jag tänker ibland på alla de som sorterades i utrotningslägren och fick gå höger eller vänster. Det kunde varit min familj om du och din familj inte hjälpt oss. Men oavsett tur eller otur, så kan vi ändå välja kärleken eller hatet. Och därför kommer jag alltid älska dig som en bror. För all den kärleken, min familjs kärlek, den kärlek jag fick från din familj, gör att hatet inte kan hitta sin plats hos mig.

Du förstår, efter kriget träffade jag en ung pojke som berättade sin berättelse på ett sjukhus jag var volontär på. När han blivit befriad från Auschwitz hade soldaterna lagt en pistol i hans hand och sagt att han kunde få hämnd på några lägervakter. Men han hade lämnat tillbaka vapnet och senare insett, att det var kärleken som han fått av sin numer döda familj, som inte krävt hämnd. För då skulle det aldrig ta slut, för oss människor, sade han.”

Broder Anselmo log. Jag såg att han var berörd. Jag var berörd. Det kändes som om det var första gången han berättade sin historia.

”Jag tänkte då på det min far sagt, att kärleken till familjen räddat honom från hatet. Du Marko är fylld av kärleken till den här Clara Livia, min vän. Leta rätt på henne.”

Han lade återigen sin hand på min axel och sträckte fram en tågbiljett till Carnasse.

”Du åker i morgon, min vän.”

Annonser

4 comments on “Kärleken

  1. NinniU
    mars 24, 2014

    Reblogga detta på Ninni Udén.

  2. Pingback: Kärlek #blogg100 | Villa California

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: