Robert Klåvus

Berättelser kan göra oss medmänskliga

Vem vill vara en dussinmänniska?

fällan

Hur unik är du? Om vi tittar på oss som Homo Sapiens, förnuftig människa, har vi som art gett oss epitetet unik. Vi är överst i näringskedjan.  Att homo sapiens betyder förnuftig människa kan även diskuteras, antar jag. Men hur unik är DU i förhållande till mig?

Jag funderar ibland på hur vi människor skapar bilder av vår egen viktighet. Ja, att JAG är viktig, att jag är UNIK, att jag måste älska mig själv för att kunna älska andra.

Det är någonting vi ibland får höra, som olika typer av mantran.

När jag googlat runt lite har alla dessa livscoacher kommit upp, där de vill få mig att tro på mitt unika jag. De vill gärna sälja in det för 25 000 kronor också, så att jag riktigt förstår hur unik jag är. Så jag antar att alla inte känner hur unika de är när de vaknar trötta på morgonen.

Vad är jag ute efter?

Hur vi ibland gör oss mer viktiga än vi egentligen är i det stora sammanhanget. Varför? För att vi antagligen försöker skapa en meningsfullhet och ett existensberättigande. Väldig mänskligt. Vi vill antagligen inte tillhöra dussinmänniskan som Kierkegaard beskrev och som blir styrd av livet. Och det stora ego-samhället gör oss alltid missnöjda, eftersom vi måste konsumera livsstilar och i det ska vi vara medelpunkten.

Är vi inte synliga, då är vi alltid osynliga och förlorare. En dussinmänniska. Marknadsföringen är ganska stark i media och svår att stå emot. Vi måste istället på olika vis vara solen.

Jag tänkte på att när jag var tjugo skulle jag skriva den stora romanen som skulle förändra världen. Shit, jag var solen. Idag tänker jag, om någon kommer ihåg en enda mening av det jag sagt eller skrivit, är det ett arv men kanske inte ens unikt. Men mitt behov är inte lika stort längre, eftersom jag inser att det inte är det unika jaget som skapar mitt liv – det är istället sammanhanget jag lever i. Det är vad jag får ut av mina möten med andra människor och den kärlek jag kan få i det sammanhang jag lever i, som betyder någonting.

Det kan vara det unika jag kan lämna efter mig, en stund, till mina närmaste. Jag tror att den moderna västerländska människan i sitt tidsspill, har så mycket tid över att fundera över just sådana här frågor och då kan vi glömma att uppleva det vi har framför oss.

För vem vill vara en dussinmänniska som Kierkegaard beskriver?

Enligt det vi får lära oss, är det nästan en synd i egosamhället att vara dussinmänniskan. Alla dessa coacher ska få oss att tro på just vår förträfflighet, att du inte ska vara nöjd med det du har, att du är mer och nästan förmer än andra. Att vara en dussinmänniska, är att vara osynlig.

Lite tror jag dock som Kierkegaard att människan hittar sin egen sanning men vi kan även driva det lite långt. Jag tror nämligen att önskan efter det unika livet och det unika i livet, är en fälla av stora mått. I jakten, för det blir en jakt, på bekräftelse kan det bli en tävling mellan oss människor i att vara mest unik. Vi måste visa upp vår förträfflighet. Bekräftelsen kan bli falsk, eftersom en del av systemet är att vi ska bekräfta varandra med knappartryckningar hit och dit och då blir vi ännu mer ”unika”.

Och om jag inte känner att jag är tillräckligt unik, kan det skapa ett stort hål hos mig. Men jag tror samtidigt att vi till viss del ändå är den där förnuftiga människan som också kan se igenom den lite falska marknadsföringen i det här.

Så, du är kanske UNIK men kom ihåg att du samtidigt är otroligt LIK alla andra.

Annonser

2 comments on “Vem vill vara en dussinmänniska?

  1. vargkask
    augusti 12, 2013

    Kloka ord, Robert. Säger jag, som arbetar med coaching som metodik. Jag både håller med dig och inte. Jag tror på det unika hos var och en, inte minst vår DNA visar väl det, men jag tror också på att sträva efter det som är lika andra. Det är väl litet av en av livets paradoxer, att både vara unik och alldeles lik.

    Jag tror på att locka fram det bästa (och unika) ur människor, men jag tror också på att acceptera och vara glad över det som är alldeles ounikt. Det är ju det som flätar oss samman med andra människor. 🙂

    • Robert Klåvus
      augusti 13, 2013

      Tack för kommentar Karin!
      Det jag är ute efter är väl att vi lever i ett samhälle som bejakar egot och i det glömmer vi medmänniskan. Att vara unik är ingen motsats i att vara en god medmänniska. Men ibland tycker jag man drar det lite för långt och att ALLA ska bejaka sitt UNIKA och vi skapar självbilder som gör många människor besvikna, när den inte håller. Och där tror jag coaching är på både gott och ont – speciellt om man ska få människor att betala stora summor för att få höra det.
      För mig lever vi i skuggan av ett Ayn Rand samhälle men till viss del light, till viss del hårddraget. Men jag tror inte många människor inser vad objektivismen och nyliberalismens innersta kärna är. Hur tankesmedjor verkligen drar nytta av människans oförmåga att förstå att företag, banker och andra utnyttjar det drag vi alla har, att vara egennyttiga. Allt blir en komplex varelse och en är att vi måste självförverkliga oss ( ibland till högt pris ) istället för att faktiskt titta på våra goda sidor och växa i dem. Jag kan nog skriva väldigt länge om det här men stannar där.
      Tack för fin respons.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: