Robert Klåvus

Berättelser kan göra oss medmänskliga

När är ett land så fattigt att det inte kan ta hand om sina egna barn?

Vad är fattigdom? I Sverige?

Det finns självklart siffror men de tänker jag inte rabbla upp, det gör andra bättre än jag. Jag funderar istället, vad är ett fattigt barn och när är ett land så fattigt att det inte kan ta hand om sina egna barn? För det är just det, det här handlar om för mig.

För jag tror inte det handlar om pengar utan om en slags ideologi, en idé om den starkares överlevnad och att ett samhälle inte ska klema bort någon.

Kalla den nyliberal, kalla den objektivismen.

När man läser artiklar, kommentatorsfält på nätet, finns det egentligen två läger om vi generaliserar, där människor står. En stark sida är, jag ska fan inte betala för dem där. Det är i många sammanhang, inte bara när det gäller barnfattigdom – utan det finns många grupper som blir, dem där. Och jag tror vissa makthavare ler bakom sina skrivbord.

Sedan finns en annan grupp som jag upplever inte riktigt vågar stöta sig med egoismens ansikte, eftersom man inte vill förlora röster. Det är för mig en feghet, eftersom man mer tänker på makt än människan.

Makthavarna som ler bakom skrivbordet har precis fått det samhälle de vill ha, grupper som ställs mot varandra. Sedan kan deras retorik låta lite annorlunda, för att inte låta helt känslokalla. För vem vill egentligen säga att man inte vill hjälpa fattiga barn; barn som inte valt att växa upp i hem som faktiskt inte har råd med det senaste, som går på loppis med kyrkan, som kanske inte har riktiga mål mat varje vecka. Jag träffade ett barn för inte så länge sedan som sade att han åt två gånger vid lunch, eftersom han inte fick mat på kvällen.

Det finns många andra exempel som jag träffat under de senaste åren. Ledsna, ilskna, uppgivna barn.

Och hur fattigt blir inte ett demokratiskt samhälle som inte kan ta hand om sina barn?

Oavsett ideologi.

Det vi väger mot det här, är att vi får några kronor mer om vi får jobbskatteavdrag t.ex. . Jag vet inte hur många jag pratat med senaste året, människor i den där berömda medelklassen och uppåt, som säger; hellre skatt än ett samhälle som inte kan ta hand om sina barn ( medborgare ). Det känns rätt skönt att höra. Men det spelar ingen roll, för den här typen av ideologi utnyttjar våra sämre sidor – vår egoism. Det finns många fler som ser till sig själv, eftersom samhället just nu befrämjar egoismen. Och männen och kvinnorna bakom skrivborden är fullt medvetna om det.

Vilka blir förlorarna? De fattigaste barnen är några, oavsett Janne Josefsson försök att gå in i någonting han nog egentligen inte förstod så mycket av. Ett fattigt barn syns inte alltid, ett fattigt barn behöver inte svälta varje dag, ett fattigt barn går inte utan kläder; ett fattigt barn finns där framför oss, ett fattigt barn får ibland inte tillräckligt med mat, ett fattigt barn bär samma kläder i dagar. Och ett fattigt barn får inte lika många val för sin framtid, eftersom viss elit i samhället inte vill att det ska ha det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: