Robert Klåvus

Berättelser kan göra oss medmänskliga

Bokmässans Mona Lisa – Jonas Gardell

Bokmässa. Visst låter det underbart.

En mässa för böcker. Nästan så det får någonting andligt över sig. Lite som Tranströmers diktning. Skimmer, ljus, väsen och hemliga platser. Jag lyssnade på det seminariet, med Tomas Tranströmer på första parkett. Fyrtiofem minuter samtal om andlighet, om hur vi människor vandrar mellan världar och frågor om vår existens. Frågor som vi ställer oss varje dag.

Jag har för övrigt hört många kloka ord under de här dagarna.

Goda människor, kloka tankar. Om vad du och jag gör när vi är vilse i pannkakan – jag såg inte Staffan Westerberg där, nej – till mer existentiella frågor.

Det fanns två Mona Lisa det här året. Ni vet tavlan i Louvren som man vet är Mona Lisa innan man ser den, eftersom folk står runt den och man får vänta på sin tur.

Årets Mona Lisa nummer ett var Jonas Gardell. Folk i massor som lyssnar, som samlas, som berörs. Årets Mona Lisa nummer två är två Martin Schibbye och Johan Persson. Som nästan helgonförklaras efter sin hemkomst, eller ifrågasätts. I bägge fallen, man såg aldrig tavlan, man såg bara massan.

Mest berörande var Christer Mattson, Tio lektioner om Tolerans. Har ni inte lyssnat på honom, gör det när ni får tillfälle. Hans resa började när femtonåriga John Hron mördades av ett gäng skinnskallar utanför Kungälv. För mig blev frågan – är den som säger att den är tolerant, den som är minst tolerant, egentligen?

Men bokmässan är minst av allt en mässa. Det är en Peace and Love festival för böcker och ordet och alla fans och groupies. Det är lite rock n roll på golvet ibland, när man ena sekunden lyssnar på Mannerström om matlagning, Gardell och hans tårar i nästa ögonblick och bara för hinna andas och kastas in i existentiella frågor a la Tranströmer eller en diskussion om att vi svenskar ser väldigt mycket problem. Är vi sådana vi svenskar, problem-människor? Det får en att fundera.

Man hinner inte ta in allt, det blir så mycket att man söker upp sina hörn eller samtal med okända som man aldrig mött förut. Alla orden vräks över en, likt en blandning av strilande regn och hårda regnskurar och ibland måste du söka dig under tak för att torka lite – att få andhämtning. Jag känner mig fortfarande inte torr – och jag hoppas jag inte blir det en bra stund framöver.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: