Robert Klåvus

Berättelser kan göra oss medmänskliga

Jag, den tysta

Jag har alltid ansett mig vara en iakttagare. En tyst iakttagare. Det är jag än. Jag, den tysta.

Till viss del har jag tränat mig till att bli mer social. Jag vet inte om jag lyckats helt och hållet men med större självförtroende, mer erfarenheter har det blivit bättre. Men mitt naturliga tillstånd är det – introverta.

Jag har suttit på otaliga möten där det har pratats. Mest nonsens i mina öron. Om du ber mig referera kommer jag nog inte ihåg mer än 5 procent, om ens det. Intressanta möten är för mig kärnfulla. Inte nödvändigtvis fulla av många ord.

Tysta tankepauser är befriande.

Jag har också suttit på middagsbjudningar som den där tysta. Ja, ni vet han som inte säger så mycket. En man lärde mig någonstans på vägen att fråga alltid andra människor hur deras liv är. De flesta människor tycker om att prata om sig själva. Då löser sig ganska mycket. Det är sant, jag har använt det knepet många gånger.

Idag kan jag faktiskt prata om mig själv också. Om det nu skulle vara intressant. Men jag kan fortfarande inte mingla – vilket ord egentligen.

Jag läser om Susan Cain. Om hur hon tog med sig böcker till sommarlägret men hur hon inte läste en enda. Och fick dåligt samvete. För det var nästan farligt att vara tyst med en bok på det lägret. Ja, hennes bok heter Quiet. För hur mår man om man är tyst? Är du mobbad lilla vännen?

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/personligheterna-med-oss-fran-fodseln_7455870.svd

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/introverta-ideal-ar-pa-vag-tillbaka_7453222.svd

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/introverta-far-stimulans-av-tystnad_7451296.svd

Min egen dotter sade en gång, eftersom även hon kan uppfattas som tyst:

Jag är inte blyg, jag har ingenting att säga bara.

Det var ett sätt att tala om, tror jag, att det andra pratade om var egentligen ganska ointressant. Och det är sant, för mig med. Både hon och jag har som barn fått i utvecklingssamtal – du måste delta mer, prata mer.

Man kan egentligen fråga sig varför ibland.

Jo, i dagens samhälle är det sociala förmågor som premieras. Vi lever i ett kommunikationssamhälle. Men ibland tror jag alla möten dödar kommunikationen – eftersom vi upprepar orden. En del människor återanvänder sina egna ord om och om igen – lite som återvinning. Men i många fall räddar de inte miljön, de förorenar den med utmattningstaktik.

För någonstans krävs att den tyste ska prata men ibland skulle jag vilja vända på det – att den pratsamme, extroverta ska lära sig vara tyst. Rejält tyst. En del gånger – ibland ofta – handlar det om respekt. På arbetet måste en ledare kunna tysta den som pratar för mycket. Jag är nog inte ensam som suckat åt den/dem som alltid måste prata.

Och någonstans handlar det om att vi är olika. Att det måste bli en kompromiss, där även den introverta kan känna sig som en vinnare. Där möten inte räknas i timmar utan i minuter.

För hon säger en väldigt bra fråga på om man är sann introvert om att man drar sig undan:

– Om man är lycklig med det, varför ändra på sig?

Jag kan bara hålla med.

Annonser

One comment on “Jag, den tysta

  1. magistergunnar
    augusti 31, 2012

    Tror att många känner igen sig i det du skriver Robert. Artikelserien i SvD är mycket bra dessutom …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on augusti 30, 2012 by in Funderingar and tagged , , , , , , , , , , , , .
%d bloggare gillar detta: