Robert Klåvus

Berättelser kan göra oss medmänskliga

Hat växer som ogräs

Nu ” avslöjas ” fängelser i Somalia, som CIA har för att förhöra fångar.

Den här typen av anläggningar finns på flera ställen i världen och någonting som förekommit så långt tillbaka som kalla kriget.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/hungern-i-somalia-forvarras-annu_6435628.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/reformsamtal-i-krigsdrabbade-somalia_6441126.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/vad-galler-saken_6441302.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/fangelse-drivs-av-cia-i-hemlighet_6441276.svd

Jag skrev i ett tidigare inlägg om underrättelseverksamhet och hur synliga fiender har nytta av varandra under ytan. Libyen är det senaste tydliga exemplet, där både amerikanska och brittiska underrättelsetjänster självklart haft kontakter som inte synts.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/elitforband-bjod-in-khaddafisoner

http://www.dn.se/nyheter/varlden/khaddafis-anhangare-flyr-sina-fasten

Fiendens fiende blir en vän.

Somalia är ett land som slits sönder av kriget. Vi har många somalier i Sverige.

I berättelsen – boken – Landet där stjärnorna regnar, utspelar sig delar av berättelsen i Somalia, Somaliland och Kenya. Jag fortsätter att ge korta utdrag ur berättelsen som kommentarer till artiklar vi läser om flyktingläger, underrättelseverksamheter och krig.

Det första är en scen där en av huvudpersonerna, Jacob Sander, sitter med i en tevesändning. Handlar om försvinnandet och mordet på en somalisk pojke och hans mamma som försvinner, i Sverige. 

 

 

Han satt tyst för ett kort ögonblick och funderade på alla saker han förberett, och vad han skulle säga eller inte säga. I huvudet hade han nästan förberett små tal. Det var en ovan situation. Han förstod att det han gjorde var att kliva in på minerad mark. Och samtidigt, kände han att det var ett sätt att skapa sig en frizon och få en reaktion.

– Det finns så mycket som inte människor vet, eller som vi inte låtsas som om vi inte vill veta av. Det här är en sådan sak. Vi kan se stora krig i världen men tror inte att det berör oss. Men idag lever alla dessa människor mitt ibland oss med sina berättelser. Men vi vågar inte fråga utan vi går tysta sida vid sida. Fariya Omar och hennes son var några av dem. Hon är idag försvunnen och hennes son Abdirahman är död.

Enligt källor jag har fått information av nämner de att hon antagligen kidnappats och förts till ett hemligt läger någonstans i världen, som krigsfånge. Hon har kidnappats i den svenska idyllen, i Enköping och kanske med den svenska regeringens goda minne. Troligtvis på grund av den här filmen och den här massakern.

Han såg att Renée Friberg vädrade sensation och han förstod att det här kunde ge stora rubriker. De fanns redan där innan, med hjälp av filmen. Redaktionen hade först velat banda intervjun men han hade sagt att enda chansen för dem var en intervju live. Ingen filter. Och därför kände han hur blickar i studion stannade till. Ingenting var förberett av det han skulle säga och han kände att han skulle vara så öppen som möjligt.

– Du menar att hon kidnappats i Sverige och förts utomlands?

– Ja, det menar jag.

– Att främmande makt opererat i Sverige?

– Det vet jag inte och det sade jag inte. Men jag spekulerar. Jag sade att Fariya Omar troligtvis kidnappats i Sverige och förts ut ur Sverige men jag sade inte av vilka. Men om det skett med regeringens goda minne är det upprörande och om regeringen inte visste, kan man undra vilken koll säkerhetspolisen egentligen har och då även regeringen. Det är säkerhetspolisens uppgift. Men som det verkar vill polisen hellre tysta ner det här än att utreda det.

Han gjorde en konstpaus.

– Men idag är underrättelsearbetet mer komplext förstår jag och jag kan inte tänka mig att säkerhetspolisen eller militären, inte varit medveten om en sådan operation. Det finns idag säkerhetsfirmor som arbetar på svensk mark, s.k. entreprenörer och verkar i samma anda som krigsföretag som Blackwater. Vi kan köpa oss skydd från dem, om vi har pengarna.  Men jag är ingen expert, jag är bara någon som bryr mig om Fariya Omar och hennes döde son och jag vill att hon ska få komma tillbaka till sina andra barn.

 

Det andra är en scen som utspelar sig i ett flyktingläger, inne i Somaliland. 

 

– Ruud berättade någonting om en pojke som mördats i Sverige och att han varit här i lägret, svarade hon.

– Abdirahman Omar, han var fjorton år. Kom till Sverige för tio månader sedan. Han mördades och hans mamma försvann. Enligt källor skulle hon hjälpt Al Shabaab, med pengar och blev arresterad och utvisad ur Sverige. Olagligt.

– Fundamentalister växer sig starkare här, svarade hon och tog fram en cigarett. Hat växer som ogräs.

De stod vid ena utkanten av lägret och blickade ut mot savannen.

– Egentligen är det inte vårt problem och samtidigt kan vi inte låta bli att dras in i det, eller hur? Det är människor som slåss om makt och någon typ av vinning som är orsaken till allas öde, de som är här. Så är det väl överallt i världen. Titta dig runt.

Han såg mot tältlägret.

– Tänk dig att varje öde är lika stort som vårt eget, det glömmer man lätt eller hur? Det är flyktingar som tvingats lämna allt de äger, döda släktingar, har inga pengar. De lever på andras välvilja, vår välgörenhet, vår kunskap. Och framförallt det vi kan få ihop i pengar. Var och en är en människa med drömmar, med minnen, med känslor. Men det är så lätt att glömma, för oftast blir dem en siffra i statistiken och så blir de en stor massa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: