Robert Klåvus

Berättelser kan göra oss medmänskliga

Egoismen befruktar ett frö av hat och våld

Somalia är ett land som ligger klämt mellan krig, torka och politik. Humanitet är inte det första som jag tänker på när det gäller Somalia. Man skulle kunna säga att de är offer men jag vet att människor inte vill se sig själva som offer.

Att se bilder på katastrofer är alltid lika illa.

Men jag tänker också på de ovilja och det misstroende som finns från många olika sidor när det gäller Somalia. Jag kan bäst illustrera det med en liten scen i början av berättelsen Landet där stjärnorna regnar. Det är en scen där mamman till en son som försvunnit besöker huvudperson Jacob Sander, som är beteendevetare och terapeut.

 

 

”   När han lyssnat på henne en stund hade klottret till slut infunnit sig. Små ringar, fyrkanter, ansikten. Egentligen tittade han aldrig på klottret efteråt. Hon pratade eftertänksamt, i liknelser. Likt en konstnär som målar bilder.

– Min son är en god son. En son som en mor är stolt till. Han var den som tog hand om sina syskon, som blev beskyddet när han kom hit. Sverje är ett bra land. Du får vara som du vill. Inte som Somalia, Somalia är…ett land som ballongen med hål i. Luften försvinner och ballongen krymper, den blir… skrynklig. Den blir tom. Somalia är ett pussel, där biten inte passar – bitar inte passar i andra bitar. Do vet.  Do förstår, Somalia fattigt land men när det är fattigt så blir den sista brödsmulan…   Människan gör vad som helst för att överleva. Om du går genom öknen och kommer till vattnet, äger den starkaste rätten till vattnet. Inte den som kom först, inte den som är den mest torstiga. Det är den som har vapen som bestämmer. Tänk dig att du som läkare  kommer dit och du ska välja den som är doende men måste välja den som har vapnet och just har skjutit den andre till doden.

Somalie är ändå ett vackert land. Somalie är ett land mot stora havet. Somalie är ett land där barnen föds in i ondska och där den torra markens själar viskar om fred.

Alla som vi har begravt, som viskat om freden. Som fortfarande viskar.

Han visste för lite om Somalia, han läste bara tidningar. Han hade frågat om klaner, det var någonting han läst om. Klankrigen som raserar landet. Jacob Sander reagerade även på alla liknelser hon använde, för att förklara.

– Klaner. Du föds in i klan men klanen har inte…fulla rätten. Makten, rätten. Klanen är samhällets rygg…rad. Men den är inte samhället, inte Somalie. Den som har mest makt, är den som har mest vapen. Vapnet gör dig stark. Gör dig till man. Men familjen starkast.

Det fanns någonting sorgset, ironiskt i det hon sade innan hon kom till familjen. Hon var en intelligent kvinna, tänkte Jacob Sander. När han funderade såg Jacob på tolken, som stirrade ner i golvet. Han hade inte behövt översätta någonting av det hon sagt, han hade mest lyssnat. Det fanns ett avstånd mellan Fariya Omar och honom.

– Vi är grupper, olika grupper. Klan är en, family en annan, milisen en tredje, religionen en fjärde. Det är inte så olika Sverje. Men ni har överflöd och er egoism skapar inte krig, den gör er mätta men ni…ni lever inte. Ni…vill ha mer, ni önskar det andra har, ni ser vad grannen har och blir avundsjuka, ni pratar illa om den som har mer. Det gör att ni inte lever.

I Somalie är det du ser, det du får.

I Somalie är life annorlunda. Vi är beroende av varann. Ingen överlever ensam. No one survives alone. You see? I Somalie befruktar egoismen ett frö av hat och våld. I Sverje befruktar egoismen överflödet. I Somalie sprids egoismen i dammet från mina fotsteg.

Marken vi brukar är torr. I Sverje är egoismen… material. I Somalie är egoismen att leva eller dö. Otherwise you will die. ” ”

 

 

Somalia är ett klämt land, som lider under mer än torka. Det är ett ideologiskt, religiöst slagfält där människor offras. Det är en buffert gentemot den arabiska halvön, och där olika rörelser krigar för att ha kontroll över den torraste bit jord vi kanske har på jorden. Så länge kriget mot terrorismen pågår kommer Somalia också vara en buffert mot den arabiska halvön och kriget kommer pågå.

Och de som lider, är de som inte har vapen eller pengar.

Idag bor tusentals i flyktingläger som Dadaab och har gjort det i år. Folk blir förvånade när de ser lägren. De finns där, varje dag, året runt.

Vi ser ett plötsligt behov av hjälp när torkan är den värsta på många år och fyller upp våra dåliga samveten.

Men det måste vara lika viktigt – kanske ännu viktigare – att lösa konflikten som får människor att fly och som gör att de hamnar i kläm, för att politiska intressen går före. Det är så lätt att göra t.ex. Al Shabaab till de skyldiga. Problemet är mer komplext än det och behöver en större lösning.

Och de enda som kan ta tag i det är de som har pengar och makt att göra det. För så länge det inte sker, kommer vårt lagom dåliga samvete se människor som dör, torkar ut, svälter och dör i krig. Och vi kanske skänker femtio kronor och går vidare med våra liv. Varje dag, året runt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on augusti 3, 2011 by in Funderingar and tagged , , , , , , , , , .
%d bloggare gillar detta: