Robert Klåvus

Berättelser kan göra oss medmänskliga

Facebook – en plats för den dåliga självkänslan?

Jag har Facebook. Jag är en i mängden som följer strömmen. Jag accepterar det sociala spelet. Jag funderar på att ta bort den.

De senaste veckorna har jag med förvåning kommit på mig själv att – ja, just, kanske ska jag kolla av Facebook. Jag har ju inte varit in och tittat. I början fanns den där nyfikenheten att följa det dagliga – som Hänt Extra och deras nyheter. Det är ett fönster in i någon annans liv. Vi människor har en naturlig nyfikenhet. Allt från vad som hänt med grannen till konspirationsteorier.

Jag trodde faktiskt inte jag skulle bli så att det var intressant som det var i början.

Jag kallade det socialporr – jag kallar det fortfarande socialporr.

Porr kan du bli beroende av, som mycket annat. Porr kan också ge en skev bild av verkligheten. Porr kan också förvrida din världsbild.

Men jag insåg också att Facebook kunde vara en bra miljö för kontakter.

Det fanns de som sade, att om du inte finns på Facebook är det någonting som inte stämmer – du försöker dölja saker om dig själv. Jag håller inte med men eftersom jag arbetar med sociala medier kände jag att jag borde finnas med på Facebook.

Det tillhör det sociala spelet att vara delaktig, det är ett grupptryck – och här finns också spelregler. Som att kommentera vissas status, att vissa lierar sig i åsikter, att det förekommer diskussioner om det vardagliga.

Men det som nu får mig att fundera på att stänga ner min egen Facebook, är alla de med sämre självkänsla som söker bekräftelse. Inte för att jag blir irriterad utan för att jag tycker det är sorgligt att man bakom en dator söker bekräftelse. Man vill ha gilla, kommentarer, medhåll, klappar på axeln – precis som vilken femåring som helst.

Men här är det vuxna människor vi pratar om. Vuxna människor.

Varför vill så många ha bekräftelse, genom ett klick eller kommentar?

Jag lägger enbart själv ut länkar som är kopplat till jobbet – som är en del av mitt jobb. Och det är inte ofta. Senast i november.

Jag funderar på samhället vi lever i – det som är ständigt uppkopplat? Är det en orsak? Vi hinner inte med att umgås, så då blir Facebook en del av det – och de som har dålig självkänsla vill ha bekräftelse när de mår dåligt, känner livet är pest, när de visar upp ny bild, ändrar status? Det blir som ett beroende, det blir socialporr.

För mig känns det lika sant som när människor ger komplimanger som bara är en del av det sociala spelet och man samtidigt vet att det finns en fasad bakom det, det tillhör våra liv?

Det var någon som sade att man kan göra en inställning, för att slippa se vissas kommentarer. Det kanske jag skulle kunna göra. Men, för mig känns det antagligen bättre att stänga ner  Facebook helt. Jag var en gång motståndare, som blev mer nyfiken än jag trodde men som nu känner mig sorgsen när jag ser alla dessa som söker bekräftelse.

Om det fanns en tumme ner, så trycker jag den nu. Och jag tryckte även på inaktivera mitt konto.

 

Annonser

2 comments on “Facebook – en plats för den dåliga självkänslan?

  1. Dan
    mars 14, 2011

    Jag har bara ett ”jobbkonto”, även om det slinker med någon privat post ibland. Det började som en protest då jobbet förbjöd oss att vara vän med elever på FB. Då skapade jag ett Grytlappenkonto. Uppdaterar det för att påminna om att det har kommit något intressant då och då. Lilla J finns också där.

    Sedan följer jag de suveräna ”Länkskafferiet”. Det dyker upp mycket matnyttigt i det flödet som jag kan använda eller grunna över. Senast om elever i åttan som skapat iPhonappar om vikingatiden. Följer även lite annat privat (mest musik) för att få det flödet.

    Eftersom jag har många vuxna kollegor som följer mig länkar jag till mina skolbloggsinlägg. Tror att det ger fler läsare.

    En del intressanta diskussioner har uppstått. Mest om skolan, med M. eller A.

    Sedan har jag fd. elever som vänner. Suveränt att följa dem på något sätt även om eleverna ibland gränsar till det du pratar om. Har aldrig gjort en enda vänförfrågan tror jag…kanske till MB. Minns inte.

    Med det vill jag ha sagt att det är viktigt att välja arena utifrån sina egna behov och önskemål. Känner inget behov att vara delaktig i andras flöden eller kommentera allt. Jag får inget dålig samvete av det. Däremot tycker jag att jag får ut något av att finnas där. Både informativt från en del kanaler men också att få ut den.

    • tioockendroppe
      mars 15, 2011

      För min del är det mest att jag inte känner ett behov att läsa andras funderingar om sig själv och få bekräftat att man duger. Det kanske enbart är ett fåtal men det känns nästan lite sorgligt att det behovet finns bakom en skärm. Det måste till slut bli ett behov som behöver påfyllning och till slut skapar tomhet.
      Jag kan hålla med dig i informationsbiten och jag tänker nog skapa en Facebook så småningom som är enbart kopplad till jobb – information om IDASIDAN, mediecentret och den nya tidningen Östernytt. Men jag har inget behov av att uttrycka mig privat på det viset och kommer nog aldrig ha det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on mars 12, 2011 by in Funderingar and tagged , , , , , , , , , , .
%d bloggare gillar detta: