Robert Klåvus

Berättelser kan göra oss medmänskliga

Även om jag får, är jag inte nöjd

Jag läser en krönika av Birger Schlaug och hör hans retorik, eller den han faktiskt saknar i det parti han en gång var föregångare i. Jag läser den övriga politiska retoriken inför första maj.

http://www.dn.se/debatt/det-har-vill-jag-hora-de-grona-tala-om-pa-1-maj-1.1086179

Det är en sak, alla utspel som ska locka väljare i olika kategorier.

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1972222/s-lovar-miljarder-till-pensionarer

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/s-lovar-miljarder-till-pensionarer_4647239.svd

Men det jag fastnar för är lite av de tankar jag själv tangerade igår – hur långt är vi beredda att gå i konsumtions och energisamhället och när inser vi att konsumtion inte är väg till lycka. Det har, precis som Schlaug skriver, funnits tänkare innan oss som funderat på ett slags Utopia och vad det skulle innebära. Där det finns ett slags balans i livet och vi faktiskt kan känna oss nöjda. När vi är nöjda, finns det andra värden.

Just nu är vi inte nöjda.

Vi lever hela tiden i olika världar; den dagliga och socialporriga ( facebook m.m. ); den fattiga och rika; den andliga och materiella.

Världar som är ett slag motsatser ( det finns fler motsatser än tre ) och som även skapar motsättningar, inom oss men även yttre. Det finns någonting onöjt, missnöjt, oavsett hur mycket vi än har. Jag var i en situation i mitt arbete där människor som fått världens high-tech ändå gnäller och ser problem.

Även om jag får, är jag inte nöjd. Vad säger det mig om oss människor?

Och jag funderar lite på det Schlaug skriver, och tänker: kommer vi människor någonsin uppnå den där känslan att det är dags att utveckla mitt sinne, och i det ge mer till mina medmänniskor än materiella ting. Eller är det faktiskt så, att vi enbart ser det vi har mitt framför näsan.

För det finns olika religioner, filosofier, tankesätt som vi dagligen ignorerar eller inte ens ser – för skogen är så tät att vi faktiskt inte kan se träden. Lite känns det så. De pratar om inre frid, kärlek, medmänsklighet. Det har funnits kulturer som har utvecklat liknande tankesätt men där aggressiva erövringar krossat och inte förstått den harmoni som vissa människor levt i – i Amerika, Sydostasien.

Där fanns grenar i vår utveckling vi själva kapat, för att vi jagat guld och land.

För mig handlar det om att ett enskilt och kollektivt medvetande måste växa fram hos oss människor. Det är en motsats till den utpräglade egoism som drivit oss väldigt länge ( speciellt under senaste femtio åren men så långt tillbaka den ” moderna ” människans födelse ). Det handlar om att inse mitt eget värde och andras och att det faktiskt kan ta oss till en annan nivå av medvetande än var vi befinner oss idag. Och det är ganska långt från de lågvattenmärken som ibland visar sig inom politik, där det finns personangrepp och smutskastning.

För vi pratar hela tiden om förebilder, speciellt inom idrott. Det politiker borde inse ibland är att även de är förebilder, och där ta ansvar för att ge en annan bild av sin politik än enbart det nuiga. Jag beskriver ofta livet som en stafettpinne på olika plan och där vårt bemötande och medmänsklighet ger ringar på vattnet, om vi anstränger oss till det.

Det är en önskedröm som jag inte namngett men som i stunder faktiskt fungerar och som jag skulle vilja se mer av.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: