Robert Klåvus

Berättelser kan göra oss medmänskliga

Stalkertidningar

Har funderat lite allt det som varit runt prinsessan Madeleine och läste i morse en krönika av Jan Guillou om det här. Hur skvallerjournalistiken flyttar fram sina gränser för vad som får publiceras och vad vi tål.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article7016536.ab

Han har många rätt i det han skriver och nästa steg är – vem?

Det här är någonting som accepteras genom att vi köper eller läser, men också genom att vi ser dessa som skriver som ” journalister ”.

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1964360/johan-t-lindwall-de-har-alltid-varit-ett-sjalvklart-par

Deras källor – ja, det måste finnas många vänner och släktingar i de kretsarna som är beredda att sälja ut – som berättar om hur illa det är. För mig är det rena påhitt, lögner och påståenden som är till för att skapa rubriker; men som skapar bilder av det man vill sälja. Och eftersom hovet speciellt inte dementerar eller bekräftar kan man flytta ut gränsen och vet att man kan ljuga.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/madeleine-och-jonas-bryter-upp_4611569.svd

http://www.dn.se/nyheter/sverige/madeleine-och-jonas-gar-skilda-vagar-1.1082904

Och det som faktiskt är lite skrämmande är hur långt vi faktiskt kan flytta gränser i det vi säljer ut av andra människor.

För mig kommer två tankar upp.

Dels hur viss svensk press hela tiden ser mot anglosaxisk press, paparazzi och den stalkermentalitet som tydligen ses som ett ideal. Vi har ju haft flera ex. på det här i Sverige med t.ex. Mikael Persbrandt. Som tur var slog han ju tillbaka och accepterade inte intrånget som var i privatlivet.

Den andra är bloggosfären som den kallas.

Där finns i vissa avseende dessa drev som går och då mot ” vanliga ” människor – och det börjar på ett vis bli en slags acceptans i det. Människor som begår misstag, som är helt omedvetna om medias kraft och helt plötsligt hamnar i rampljuset.

Hur kan det vara så?

Är människans hunger för andras olycka så stor, att vi accepterar öppna skådespel – grekiska dramer  eller modern Shakespeare – och då struntar i integriteten?

Jag har hört kommentaren: ” Fan att bli uthängd så där i tidningar och på nätet, för att man tillhör ett kungahus! ” , ett antal gånger under den här veckan. Och det där tror jag många tycker men eftersom dessa ändå läser och inte har makten att säga ifrån, tror jag tidningar tycker och tror det är ok.

Jag tror att det här kommer slå tillbaka, inte nu – inte än – men till slut tror jag faktiskt att människor kommer känna en slags trötthet och irritation över den här typen av rapportering.

Det är någonting som slår tillbaka i helheten mot tidningar och andra media och de kommer tappa i läsare – i den stora skaran. Jag hoppas det och tror det. Sen tror jag man måste sanera själv mot den typ av ” journalister ” som fabricerar och ljuger, för det handlar om den egna trovärdigheten mot läsare.

I mitt fall kan jag tänka, kan tidningen ljuga ihop sånt här, kan den ljuga om mycket annat.

Det handlar precis som om vilken typ av människa man vill vara, precis som vilken typ av tidning.

En ljugande tidning eller sann, falsk eller ärlig.

Annonser

One comment on “Stalkertidningar

  1. Ive Silverlock
    april 25, 2010

    Det skrivna ordet är mäktigt.
    Som vi vet finns det ju inga som likt tidningarna kan fabulera vad vi ska tro är en sanning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: