Robert Klåvus

Berättelser kan göra oss medmänskliga

” Va fan ska jag prata med dig för? ”

” Va fan ska jag prata med dig för? ”

Det fick jag höra för många år sedan av en elev, när jag arbetade som lärare.

Någon som haft ett tufft liv med mycket frånvaro och LVU – omhändertagen av kommunen.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/1-650-elever-missar-skoltid_4433777.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/gruppkansla-ger-trygghet_4433769.svd

Jag hade en liten grupp vid den tiden och fick en förfrågan om att hjälpa.

Och det var den här eleven som dök upp i huvudet när jag läste om alla dessa långtidsskolkare, som inte kommer till skolan.

Det finns inget universalmedel för att nå dessa barn. Oftast är problemen komplexa och har börjat i tidig i ålder men sedan blommar de ut när ansvaret flyttas till den ungas axlar. När friheten blir större och kontrollen mindre.

Men som jag ser det finns det vissa saker man kan göra.

Dessa barn och ungdomar behöver mentorer, inom skolan. Dessa ska handplockas utifrån sin sociala kompetens. Det kan vara speciallärare men det kan även vara någon som har lätt att knyta till sig elever, fritidspedagoger eller andra. Det finns alltid fyra fem stycken i personalen som brukar ha den särskilda förmågan att skapa förtroende. Dessa ska vara inlyssnande och försöka skapa motivation. Jag skrev om drömmar för inte så länge sedan här på bloggen. Det kan i sin tur kopplas till självkänslan – ledord som Jag vill, Jag vill inte och Nej.

Drömmar och mål är en stor bit i motivationen till varför man kommer till skolan. Precis som att veta vad man vill eller inte vill.

En annan uppgift för en mentor är att skapa nätverk där eleven kan bli trygg. Tillsammans med andra vuxna och sjysta ungdomar.

Det andra är det vi gör inom IDA idag.

Ta in socionomer och beteendevetare inom skolan. Den kostnaden är liten i förhållande till vinsten. Se www.idasidan.se och läs vad är IDA-projektet? Idag är inte IDA ett projekt, det är permanent p.g.a. de goda resultaten. Skolket har minskat rejält, se på St Ilian.

Ett samarbete med socialtjänsten eller familjecentrum som är kontinuerligt är också viktigt.

Men framförallt, vilket är det svåraste, möt eleven som en människa.

Skolans svåra dilemma är ibland att vissa lärare inte ser en människa utan en elev. Det fungerar inte med de här barnen. Du behöver inte vara omhuldande och klappa på huvudet, det blir nästan värre – men du måste mötas med respekt och ha förståelse för situationen.

Där har jag många gånger sett skolan misslyckas.

” Jag är ingen jävla socialarbetare ” har jag hört ett antal gånger från lärare.

Nej, det är sant. Men du kan vara medmänniska. Och då kan vi nå de här barnen och ge hjälp. För det handlar om förtroende.

Hur det gick för den här eleven då?

Det började med en dag i skolan, sedan två och till slut fem dagar i veckan. Gick ut med nästan alla godkända. Och den bästa kommentaren fick jag ett år efteråt:

” Du var inte rädd för mig och mina problem. Och det gick att prata med dig. ”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: