Robert Klåvus

Berättelser kan göra oss medmänskliga

För nästa generation

Jag läser ganska hätska inlägg om Sveriges närvaro i Afghanistan, för eller emot och jag läser mer sansade.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6563354.ab

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svensk-polis-afghanistan-vapen-1.1041118

http://www.dn.se/nyheter/sverige/tva-svenskar-dodade-i-afghanistan-1.1040927

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/presskonferens-angaende-de-dodade-svenskarna-i-afghanistan_4228863.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/reinfeldt-tung-forlust-for-sverige_4227469.svd

Det känns verkligen som svart eller vitt hos vissa, och mer betraktande hos andra.

Först känner jag med de anhöriga som förlorar några av sina närmaste. Människor som har en tro att de kan utföra ett jobb i en farlig miljö förtjänar respekt. Dessa som har en tro att deras närvaro kan förbättra en situation som är komplicerad och där det finns faktorer som vi inte ens kan förstå, måste på alla sätt respekteras.

Sedan funderar jag självklart på en svensk närvaro. Sverige har under många år deltagit i fredsbevarande arbete, där vi skickat trupper. Vi har haft trupper som hamnat i strid och som här har en lite mer aktiv roll.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig.

Den ena ståndpunkten är en känsla av att Afghanistan måste lösa sina inre stridigheter själv. Vi har sett ett land som Sovjetunionen försökte invadera Afghanistan men fick sitt eget Vietnam och drog sig ur. Vi ser USA som försöker slåss mot en fiende som gömmer sig i bergen och slår till i små eller större attacker.

Den andra ståndpunkten är att idag är inte världen så enkel att det är talibaner eller andra stridande som slåss i Afghanistan. Världen gränser är inte lika oöverstigliga som de var för trettio år sedan, världen har krympt och alla länder måste ta sitt ansvar – på ett eller annat vis.

Mellan dessa ståndpunkter står jag och funderar.

Jag läste någonstans att man vill bjuda in talibaner till samtalsbordet. Det enda sättet är samtal och möten – för att till slut nå en fred. Vapen är ditt sätt att visa styrka men för att till slut nå fred, behövs samtal. Och att alla måste inse att det inte kan finnas förlorare. Det är någonting jag vet i det här. Varje konflikt, på arbetsplatsen eller i hemmet till världen, måste ha vinnare på bägge sidor. För en förlorare glömmer aldrig, hans barn tillåts inte glömma och barnbarnet för oförrätten vidare till nästa generation. Hat är så mycket lättare att skapa, än försoning efteråt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: