Robert Klåvus

Berättelser kan göra oss medmänskliga

Stieg Larson – en mosaik av erfarenheter

Ja, hur ska man beskriva det som just nu skrivs om Stieg Larson, författare till Milleniumböckerna.

Helt plötsligt kliver det fram människor och berättar bilden av Stieg Larson, ur sin synvinkel. Deras funderingar, deras sanningar. Och det är säkert så att de har funderat bra länge på hur han kunnat skriva så bra böcker, böcker som idag sålt i miljoner. Jag ifrågasätter inte deras berättelser, de är säkert sanna i den mening att det är deras upplevelser.

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/stieg-larsson-kunde-inte-skriva-1.1031155

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/brak-kring-ny-bok-om-stieg-larsson-1.1029839

http://www.dn.se/dnbok/stieg-larsson-millennium-salander-baksi-1.1028205

Det jag är tycker är lite synd, för att inte säga skamligt, är att smula sönder någonting som många människor tycker om.

Men det är del av journalistikens gyllene regel – höj en människa till skyarna för att sedan smula sönder. Jag har skrivit om det här några gånger. Det här är inte första gången och inte sista.

För jag tror att Stieg Larson var en människa fylld av patos. Annars skulle inte berättelsen kommit till. Jag tror också att om man lever i symbios med en annan människa så blir den en del av ditt arbete. Det tror jag de som har levt på det viset kan förstå. Och för det behöver du inte vara författare eller journalist.

Någon som brinner för det den gör stänger inte av det när den kliver innanför tröskeln och sätter sig i soffan hemma.

Och därför, självklart, har hans sambo haft del i hans skrivande. De har säkert bollat idéer, hon har läst och ändrat, kommit med funderingar. Kanske rentav hjälpt till i manusarbetet. Vem vet? För det kan inte någon mer veta än de två och kanske någon på förlaget.

Sedan kan jag fundera på om någon skriver likadant tjugo år senare. Jag gör det inte. Jag har precis börjat blogga. Om några år kanske jag till och med skriver bra inlägg. Annorlunda inlägg. Men jag lär mig.

Precis som Stieg Larson. Herregud, tjugo år är en ganska lång tid. Fråga vem som helst i ett yrke om de hade samma kunskaper i hantverket som rookie och mitt i livet. Jag kan titta på mina texter när jag var tjugo år och le. Vissa saker finns kvar men mycket har jag slipat bort och ändrat.

Jag, precis som Stieg Larson, har fått livserfarenhet. När jag läser böckerna är det en del av igenkänningsfaktorn, att han faktiskt var en man mitt i livet. Det märks i beskrivningar. Precis som det märks att Mankell är äldre när han skriver sista Wallanderboken. Vi utvecklas, både som människa och i hantverket. Alla är inte det där unga geniet som brinner och dör tidigt, och tur är väl det. För vi lever ofta ett helt liv och det finns de som kan berätta. Nu blev inte Stieg Larson gammal men hans berättelse kom till mitt i livet.

Och nu ska bilden av humanisten och det patos han hade fläckas lite. Men det är som jag skrev tidigare, det finns ingen människa som är en ängel. Vi har alla våra goda sidor och de vi behöver förbättra.

Men nu har Stieg Larson blivit så stor att det han gjorde, ska dissekeras.

För mig är böckerna viktigare och det budskap han vill få ut. Ett författarskap bygger nämligen inte på en enda bild, det är som mosaik – livserfarenhet, språk, research – och du lägger till slut bit för bit för att kunna skapa en bra berättelse. Så var det säkert för Larson också och det är därför berättelserna är riktigt bra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: