Robert Klåvus

Berättelser kan göra oss medmänskliga

Om du inte kan umgås med dig själv, hur ska du då kunna umgås med andra?

Om du inte kan umgås med dig själv, hur ska du då kunna umgås med andra?

Ibland blir ensamhet någonting som är farligt eller annorlunda i vissa ögon. Ja, för din omgivning. Speciellt i ett samhälle som alltmer går mot kommunikation och samarbete. Tänk om mitt barn är ensamt, tänk om du som vuxen sitter ensam vid ett restaurangbord. Jag fick höra det en gång nämligen – ska du äta lunch själv? Ja, jag, god mat och en tidning. Helt underbart. Jag fick umgås med mig själv. Fantastiskt.

Jag tror nämligen det är viktigt med ensamhet. Att umgås med sig själv. Oavsett om jag är tonåring eller fyrtiosexårig tvåbarnsfar. Jag var en gång ute i Europa helt själv i två månader, när jag var nitton år gammal. Det var två resor i en, den yttre och inre. Jag umgicks både med mig själv och andra, för jag var tvingad att söka upp folk.

Så just den där ensamheten som du väljer själv är viktig. För hur ska du kunna vara med andra, om du inte vet innerst vem du själv är?

Och hur ska du lista ut det om du hela tiden har folk runt dig.

Jag har nog alltid varit någon som tagit en bok och läst, kunnat gå själv och handlat i lugn och ro. Jag är någon som tycker om människor men jag tycker om ensamheten med mig själv lika mycket. Den är nödvändig för mig. För den ger mig eftertanke och en känsla av ro. Idag finns ett stort bekräftelsebehov av att bli sedd – eller så är det trycket av att du blir sedd och måste vara på ett visst sätt då.

Jag vet själv från arbetet i skolan att man kunde spekulera i elevers situation. Är ensamheten självvald eller är han eller hon utfryst? Det där är alltid otroligt svårt att avgöra. I den bästa av världar är ensamheten självvald och samtidigt är för mig integriteten hos en annan människa helig.

Men jag tror också för att utvecklas som människa, måste du möta andra människor och bli sedd och accepterad. Vi är en flockvarelse men samtidigt ensamvargar. Och då är det är även så att för att kunna bli accepterad måste du någonstans inuti dig själv kunna umgås med dig själv – hitta nycklar som låser upp dig själv.

Jag brukar ha inre monologer med mig själv ibland – ni vet, prata med mig själv.

Kanske blir det värre med åren. Ibland kan jag göra det högt.

En gång när jag promenerade från Önstaskolan, där jag jobbade en gång i tiden och hem till Hökåsen, gick jag och pratade med mig själv ( det här var innan mobilteleterrorns tid ) och en elev kom cyklande bakifrån och förbi mig.

Han såg lite förvånad ut när han såg att jag pratade med mig själv och gestikulerade med händerna. Men jag tror att den inre monologen – det som kan vara ensamheten och där drömmar växer – är jätteviktig för dig själv. För som jag skrev från början – Om du inte kan umgås med dig själv, hur ska du då kunna umgås med andra?


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: