Robert Klåvus

Berättelser kan göra oss medmänskliga

Vi hoppades att ondskan skulle försvinna

För några dagar sedan surfade jag av nätet och hittade bloggar med andra  nyheter än de som vi ser i vanlig press.

Det vill säga nyheter som antagligen är köpta av främlingsfientliga organisationer och som påstår sig tala om sanningar som annan media inte berättar.  Jag blev nästan lite mörkrädd när jag läste och jag tänker inte återge vad jag läst här.

Det är propaganda som snedvrider verkligheten.

För det pågår nämligen ett stort propagandakrig i den här världen där påståenden blir oemotsagda för att vi har yttrandefrihet.

Och tyvärr tror jag, för de som inte är insatta i media, att för vissa människor är det här en typ av sanning som skrivs.

Vinklingen blir så stark att den blir hela sanningen.

Var finns motreaktionen?

Inte i den dagliga pressen i alla fall.

Precis som under trettiotalet så finns det idag strömningar som är farliga och det får mig att fundera om det mänskliga minnet bara är en generation kort. Och varför det bagatelliseras.

Vi får hela tiden påminnelser om hur viktigt det är att vi minns historien. Men vad är det då vi tydligen glömmer?

Jag tror inte det räcker med fakta och siffror – det som gör skillnaden är känslor.

Sex eller tjugo miljoner ( som Stalin påståtts döda ), är bara siffror som är ofattbara.

För jag tror att det är när vi glömmer känslan som vi glömmer historien.

Och då blir de 70 år sedan andra världskrigets började mer fakta, berättelser men inte känslor och minnet blir blekt.

När jag såg filmen om Emerich i Stockholm hoppade elever till vid levande bilder, sanna bilder, av hur människor behandlades av nazisterna. Magra, utmärglade, krypande män och kvinnor.

Det var det som berörde dem, som fick dem att känna avsky över människans ondska.

Det skapade en känsla i det overkliga.

Och där finns det som faktiskt berör oss när vi lyssnar till överlevare. Att de faktiskt VET hur ondskan slog klorna i människor och när ondskan väl får fäste, kommer rädslan krypande.

En elev frågade Emerich:

– Varför gjorde ni inte uppror mot nazisterna?

Han stod tankfull en stund innan han svarade.

– Det kan vara svårt att förstå men vi hoppades att det skulle ta slut, att ondskan skulle försvinna.

Ja, det kan vara svårt att förstå men samtidigt är det begripligt, för på ett vis är ondska obegriplig.

Jag hoppas vi inte kommer dit idag igen, jag hoppas vi kan ge mer än hopp – jag hoppas vi kan agera för medkänsla. Och inte längre vara tysta.

Annonser

Information

This entry was posted on november 24, 2009 by in Funderingar and tagged , , , , , , , .
%d bloggare gillar detta: