Robert Klåvus

Berättelser kan göra oss medmänskliga

Skrönor vid lägerelden – sant eller falskt?

Vandringssägner är otroligt fascinerande att läsa. Och de har sin grund i det muntliga berättandet – det som på ett vis har dött ut – och återuppstått i t.ex. Stand up Comedy. Hur mycket böcker, filmer, teater vi än ser så finns det en kittling i det som faktiskt kan vara sant – även om vi anar en skröna och det blir en vandringssägen så vill vi lyssna. Lyssna till Stand up och i allt det där skrattet finns det där berättandet som jag aldrig tror kommer dö ut. Oavsett datorer, teve, mobiler så är det ändå den där lägerelden och berättelserna som du kommer ihåg.

Jag vet när jag var lite och åkte till Norrland, älskade jag att sitta och lyssna på alla berättelser som inte var sanna? Eller? Det var ett spartanskt hus, enkelt möblerat och ett köksbord som rymde fyra personer. Där satt vi och spelade femöres poker, och lyssnade till berättelser som ibland inte verkade ta slut. Berättelser om enorma gäddor, om kalla vintrar, om en morbror som blev tokig och ville vara osårbar. Sanna berättelser?

Det klart de inte var, jag menar hur kan en människa som min mammas morfar ta saltsyra och rädda sin fot från kallbrand genom att fräta bort några av sina tår? Eller? Och sedan på en dans många år senare bryta bort en benbit från foten, eftersom den skavde och var i vägen när han skulle dansa?

Samme man  som lyfte en enorm sten med ett spett som ingen annan man ens rubbade. Jag menar, ingen kan väl vara lika stark som Magnus Samuelsson? Eller? Han som kan dra en lastbil flera meter med sin kroppsstyrka? För det är väl inte möjligt?

Visst är skrönor och vandringssägner rätt fascinerande och på ett vis är de  mer intressant än en film. Jag vet när Erik och jag pratar har vi en tendens att lägga till – inte mycket, för sanningen finns alltid där – men så där lite så att berättelsen blir lite bättre. Ett berättarknep.

Och det är nog därför jag skriver, alla dessa berättelser har påverkat min fantasi sen jag var liten. Det är någonting jag kommit på, på senare år. Berättelserna triggade min fantasi. En berättelse kan aldrig bli helt sann men den kan lura läsaren att tro att den är sann – det är en bra bok. Det måste finnas den där möjligheten att den faktiskt rymmer en sanning.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on november 24, 2009 by in Funderingar and tagged , , , , , .
%d bloggare gillar detta: