Robert Klåvus

Berättelser kan göra oss medmänskliga

Små luddiga moln

Idag kom en tanke som ibland finns hos mig – om det är ord eller handling som betyder mest. Ja, det du säger eller det du gör.

Någon skulle kanske säga, det kan ju vara samma sak. Ja, det kan stämma. För om du säger en sak till någon så är det självklart en handling i sig. Men det är också så att ord kan tappa betydelse om du inte tror på dem, om du inte tror på dig själv och någon säger att du är bra till ex. Just då tycker du INTE att du är världens bästa och de studsar tillbaka. Men en stund senare kan man säga det igen, och då går det in.

Som om någon säger, att jag kommer alltid finnas där för dig. Bra. Jag kommer alltid att ställa upp för dig, är lätt att säga. Men när det kommer till det avgörande, när ord ska omsättas i handling, då kan det vara svårare.
Du kanske inte vet vad du ska säga, det finns annat som är i vägen, det finns saker som du tycker är viktigare just då. Och det ska vägas mot, att jag alltid kommer att finnas där för dig. För vad betyder det för just dig? För att säga det innebär på ett vis ett åtagande, speciellt om någon är sårbar. Det skapar en förväntan.

För mig betyder många gånger handling mer än ord. Du behöver inte alltid säga allt, analysera allt utan mer bara vara. Det där vardagliga.

Jag har många gånger varit i situationer i jobbet där jag faktiskt inte kunnat säga, att jag vet hur det känns. Det går inte. Men däremot kan jag försöka förstå, försöka känna, vara där, utgå från mig själv – vad jag känner, vad jag upplevt. Och det kan räcka. För orden kan faktiskt också bli fel och då backar den du försöker hjälpa.

Och ibland hjälper orden. Men orden i sig – vad du säger – är inte alltid det viktigaste. Det behöver inte vara det där perfekta ordvalet utan mer en KÄNSLA av att du faktiskt bryr dig om. Jag kan lika gärna sitta tyst i timmar, för det är mer värt än ord som förvirrar.

Så, ord eller handling?

Kanske är det en kombination men jag tror ändå att handling betyder mer än ord. Hade en vän som en gång hämtade mig när jag var inlagd på sjukhus, mitt i natten. Jag hade gallstensanfall – det gör satans ont. Men då kom min vän, så där från ingenstans, och hjälpte mig hem. Det var lika skönt att veta, som sprutan med morfin som fick mig ligga på små luddiga moln.

Annonser

Information

This entry was posted on november 18, 2009 by in Funderingar.
%d bloggare gillar detta: