Robert Klåvus

Berättelser kan göra oss medmänskliga

Sann mot mig själv

Jag funderar ibland hur sann jag kan vara mot mig själv.

Jag tror många gånger vi tror att vi är helt sanna mot oss själva, att vi gör det vi vill göra. Jag hörde ett uttryck, att i hjärnan har vi en skugga. Det är där alla sanningar ligger, de som vi aldrig vågar uttrycka, eller göra. Ni vet, den där förbjudna tanken att ta hämnd eller säga en sanning som ingen annan vågar uttrycka, att våga göra någonting riktigt tokigt som alla skulle gapa över.

Det kan även vara att våga säga till någon att den är en fantastisk person.

Men som enbart finns i den där gömda hemliga skuggan.

Och då är frågan, vad är det som gör att vi ett antal gånger i vårt liv lever med en tanke men inte vågar fullfölja den fullt ut. Självklart är det sociala normer, för vi är rädda vad andra ska tycka och tänka. Det kanske är den största rädslan.

För vi lever trots allt i ett samhälle där det finns sociala spelregler – oavsett vad vi tycker om dem. Kanske är det så att vi präglas av just det. Men kan det även vara så att vi som människor har en inneboende etisk spärr, och som kodar av andra människor och situationer.

Jag vet inte.

Men det jag funderar, och kommer att fundera på ibland, är hur sann jag kan vara mot mig själv och det jag vill. Jag tror att det är varje situation som får avgöra och det mod man med åren bygger upp.

Det är som någon som blivit gammal kan säga – men jag är så gammal att jag kan säga vad jag vill, göra vad jag vill. Kanske är det så. Att med ålder blir du mer sann.

Annonser

Information

This entry was posted on november 16, 2009 by in Funderingar.
%d bloggare gillar detta: