Jag tror att, det jag vill sätta ord på, inte alltid har ord

 

Ibland uppstår det där som berör oss mer. Det som är oförklarligt. Lite är det så att om du gläntar din mänskliga dörr, så hittar mer och fler in, än du tror. Rent av mer än vad du är beredd på. Och jag försöker hitta ord, jag som tror att jag kan många av orden men orden räcker inte alltid till. Antagligen för att det jag vill sätta ord på, inte har ord.

Idag har jag berörts av en berättelse, som i sina fragment funnits där men som idag blev lite mer fyllig. I små, små nyanser uppstod någonting. Jag skulle kunna kalla det magi men det är fel ord. Det uppstår en medmänsklighet som sveper undan tvivlen på att du faktiskt inte kan göra skillnad. För du kan göra skillnad. Jag hör även en annan röst, som berört mig mycket på sistone.

Och när jag nu är ensam, funderar jag.

Det medmänskliga handlar om vad du tillåter dig själv att känna. Inga ord kan förklara det. Det är en känsla. En stark känsla, en av de starkaste. En känsla som spunnit min själ idag och som spunnit mig den senaste veckan men på olika vis. Den är obegriplig, berörande, medmänsklig – den har toner av så mycket. Och jag tror, att det jag vill sätta ord på, inte alltid har ord men jag tror att, de flesta av oss kan ta till oss den beröring det mänskliga skapar.

För det väl just det mänskliga, som gör oss så medmänskliga, medkännande och samtidigt sårbara.

Om du sårar…

 

Överallt, var vi än befinner oss, möter vi varandra.

Du och jag och andra.

För det mesta kommer vi överens. Men ibland uppstår konflikter, som vi måste hantera. Och ibland uppstår någonting annat. Där en starkare ger sig på någon som är svag. Ni har alla sett det, många har upplevt det. Det kan te sig harmlöst, det kan vara våldsamt.

Jag hörde en föreläsare som svarade på en fråga en gång:

”Vad är det värsta du gjort?”

Han hade varit en värsting. Suttit i fängelse, ansetts som körd i samhället.

”Jag har slagit folk, jag har nästan dödat folk. Men jag vet inte om det är det värsta jag gjort. Jag kan inte avgöra vad som är det värsta jag gjort. För det kan också vara någonting jag sagt någon gång, till någon. Ni vet, det kan såra värre för det syns inte på utsidan. Det kunde ha varit värre än slagen. För du vet inte hur andra reagerar på det du säger eller gör.”

Om du sårar en stark, reser den sig igen. Om du sårar en svag, kan du vara den sista.

Ord har en förmåga att leva kvar, på gott och ont. Oftast är ord som den där droppen som urholkar stenen. Till slut kan även stenen spricka.

Det anonyma samhället

Djurgårdens tränare och ordförande avgår. Många är upprörda. Till och med statsministern går och ut säger att de kommer misshandla sina tjejer och barn, dessa fegisar. Dessa anonyma fegisar. Som finns överallt. För genom att vi tillåter det, skapar vi ett anonymt samhälle.

Vi ser det överallt just nu.

Jag såg en bild på en maskerad ”supporter” under match i allsvenskan. Han behövde inte ens visa sitt ansikte på läktaren. Och då undrar jag, vem är det som sätter spelreglerna? Är det inte de som bjuder in till match, som har rätten att säga att du kommer inte in här?

För det handlar inte enbart om fotboll om du går dit maskerad.

Ta av honom den förbannade huvan om han ska vara kvar på arenan.

Vi lever verkligen i det anonyma samhället. Se nätet, internet. Där folk stalkas, får anonyma mejl, mess och det kan skapas alias för att trakassera folk. Anonymiteten accepteras. Företagen – FB t.ex. – rycker på axlarna. Alias tillåts och ingen vet egentligen hur de ska få stopp på det. Tidningar är fulla av säkra källor d.v.s. anonyma tips. Mest från journalisterna själva ibland börjar jag tro men eftersom de har källskydd kan ingen få veta säkert. Anonymitet sätts i rutin.

Och lagstiftningen är lika med noll. Om inte straffet är större än en viss längd, är det inte intressant att utreda. Vilka signaler skickar vi då? Jo, att det är ok.

Att ingen kommer ändå hitta mig, ingen kommer sätta dit mig. Jag lever nämligen i skydd av det anonyma samhället. Och då undrar vi till slut hur Djurgården, AIK och andra klubbar tillåtet sig infiltreras, hur de tillåter det ansiktslösa och att fegisarna kan hota och se till att folk inte vill vara kvar.

Det demokratiska samhället förlorar. Allt för att samhället inte kan eller vågar ta tag i det.

För det går inte att acceptera en sak på en arena – internet – för att sedan säga, nej, stopp här funkar det inte så. För vi har ju tillåtit anonymisering på den största arenan idag – nätet. Börja rensa upp där.

Det infinner sig en rädsla för att jag skulle kunna vara den som utsätts nästa gång, om jag vågar säga ifrån. För anonyma fegisar är som mordbrännare. De vill se eldsvådan men skapar den gärna i mörker och står på avstånd när det brinner. Ett samhälle som tillåter det anonyma på ett ställe får svårt att ta i det på ett annat. Jag önskar att de frontat dessa människor som fegt ringer, mejlar, messar och sagt; FUCK YOU. Du kan inte skrämma mig. Hur jävla feg och anonym du än är. Jag stannar.

http://www.dn.se/sport/fotboll/reinfeldt-vi-accepterar-inte-hot

http://www.dn.se/sport/fotboll/dif-tranare-avgar-efter-hot

http://www.svd.se/sport/lindblad-tyvarr-har-jacobson-ratt_8126074.svd

När är ett land så fattigt att det inte kan ta hand om sina egna barn?

Vad är fattigdom? I Sverige?

Det finns självklart siffror men de tänker jag inte rabbla upp, det gör andra bättre än jag. Jag funderar istället, vad är ett fattigt barn och när är ett land så fattigt att det inte kan ta hand om sina egna barn? För det är just det, det här handlar om för mig.

För jag tror inte det handlar om pengar utan om en slags ideologi, en idé om den starkares överlevnad och att ett samhälle inte ska klema bort någon.

Kalla den nyliberal, kalla den objektivismen.

När man läser artiklar, kommentatorsfält på nätet, finns det egentligen två läger om vi generaliserar, där människor står. En stark sida är, jag ska fan inte betala för dem där. Det är i många sammanhang, inte bara när det gäller barnfattigdom – utan det finns många grupper som blir, dem där. Och jag tror vissa makthavare ler bakom sina skrivbord.

Sedan finns en annan grupp som jag upplever inte riktigt vågar stöta sig med egoismens ansikte, eftersom man inte vill förlora röster. Det är för mig en feghet, eftersom man mer tänker på makt än människan.

Makthavarna som ler bakom skrivbordet har precis fått det samhälle de vill ha, grupper som ställs mot varandra. Sedan kan deras retorik låta lite annorlunda, för att inte låta helt känslokalla. För vem vill egentligen säga att man inte vill hjälpa fattiga barn; barn som inte valt att växa upp i hem som faktiskt inte har råd med det senaste, som går på loppis med kyrkan, som kanske inte har riktiga mål mat varje vecka. Jag träffade ett barn för inte så länge sedan som sade att han åt två gånger vid lunch, eftersom han inte fick mat på kvällen.

Det finns många andra exempel som jag träffat under de senaste åren. Ledsna, ilskna, uppgivna barn.

Och hur fattigt blir inte ett demokratiskt samhälle som inte kan ta hand om sina barn?

Oavsett ideologi.

Det vi väger mot det här, är att vi får några kronor mer om vi får jobbskatteavdrag t.ex. . Jag vet inte hur många jag pratat med senaste året, människor i den där berömda medelklassen och uppåt, som säger; hellre skatt än ett samhälle som inte kan ta hand om sina barn ( medborgare ). Det känns rätt skönt att höra. Men det spelar ingen roll, för den här typen av ideologi utnyttjar våra sämre sidor – vår egoism. Det finns många fler som ser till sig själv, eftersom samhället just nu befrämjar egoismen. Och männen och kvinnorna bakom skrivborden är fullt medvetna om det.

Vilka blir förlorarna? De fattigaste barnen är några, oavsett Janne Josefsson försök att gå in i någonting han nog egentligen inte förstod så mycket av. Ett fattigt barn syns inte alltid, ett fattigt barn behöver inte svälta varje dag, ett fattigt barn går inte utan kläder; ett fattigt barn finns där framför oss, ett fattigt barn får ibland inte tillräckligt med mat, ett fattigt barn bär samma kläder i dagar. Och ett fattigt barn får inte lika många val för sin framtid, eftersom viss elit i samhället inte vill att det ska ha det.

Jag kan

Ibland känner vi att vi har en större potential inom oss än vad vi kan visa. Men den kommer inte ut. Varför? Vad är det som skapar begränsningar istället för möjligheter?

Jag tror ibland att sättet att se på livet begränsar oss.

Först tänker jag på barnet som säger JAG KAN. Hos barnet finns en obegränsad syn på livet ett tag. De ser alla möjligheter som den vuxne inte ser. Vi kan le åt det och tänka att det är gulligt men egentligen, varför inte lära oss av det.

För när slår blixten ner i oss vuxna och gör oss oförmögna ( eller att vi börjar se begränsningar )?

En del säger vid sex sju års ålder. När skolan börjar. Andra ser hur drömmar försvinner när vi börjar jobba. Att jakten på vårt dagliga bröd tar bort energin.  Det kan också vara andra människors onda ord, avundsjuka (och då kan man undra var de kommer ifrån).

Någonting får oss många gånger att begränsa vår potential istället för att leva den.

Jag läste också någonstans att du ska få ett par smällar i livet för att tillvara ta lusten att lyckas. För vem har inte fått en smäll i livet? Du har de naturliga som livets åldrande, sjukdomar, skador. Du har andra som arbetslöshet, plötsliga dödsfall. Vi får alla smällar.

Det finns klyschan att det är hur vi reser oss som spelar roll.

Och jag tror i det gränslandet, när vi reser oss och ser att saker ändå är möjliga, där skapar du förutsättningar för att leva din potential.  Precis som barnet som ramlar och när det ska resa sig säger – JAG KAN.

Så säg till dig  själv  - JAG KAN.

Givmildhet har en större cirkel än nuet

Kan du ge utan att förvänta någonting tillbaka? Inom alla religioner, t.ex. buddhismen är givmild en av de viktigaste egenskaper en människa kan ha. I vissa länder går munkar runt och får mat som gåva, och det anses vara till nytta för den som ger.

Varför?

Därför givmildhet minskar egennyttan, egoismen. I dagens samhälle handlar nämligen mycket om självförverkligande. Vi läser mycket om att vi ska bli det vi vill, vi jagar vår självkänsla genom diverse coacher, läser böcker om hur vi ska lyckas. Det är en djungel av tips, som kan göra en smått förvirrad. Många handlar om att ta för sig, att visa vem man är.

Och då är det är faktiskt väldigt lätt att glömma det andra. Att se andra, att ge goda ord.

Att vara givmild.

För givmild är så mycket mer än att ge pengar. Det är att ge av sig själv, med vänliga ord och handlingar. Det är det lättaste, eftersom det enda du behöver göra är att se bra saker och sedan visa uppskattning. Det är enkelt att hjälpa någon som behöver det.

Det är att vara givmild. Du kan inte förvänta dig att få tillbaka där och då. Givmildhet har en större cirkel än nuet.

Det finns nämligen många morgondagar för den som är givmild, både för att ge och för att få.

När orden är större än drömmarna du kan erbjuda

Det finns klyschan att USA är världen största demokrati. Ett land där möjligheterna är oändliga. Vi kan gå tillbaka till när svenskar emigrerade till det förlovade landet och svälten var som värst i Sverige på 1800-talet. Den amerikanska drömmen var en båtresa bort.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ett-av-clintons-allra-allra-basta-tal_7478028.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/obama-krisen-har-varit-sa-djup_7481972.svd

http://www.dn.se/nyheter/usa-valet-2012/knappast-ett-av-de-mest-missesvarda-talen

http://www.dn.se/nyheter/varlden/obamas-ar-vid-makten—detta-har-hant

http://www.dn.se/nyheter/usa-valet-2012/obama-accepterar-nominering

Ibland känns orden större än drömmarna i det förlovade landet.

Jag har lyssnat till de olika kandidaternas tal i amerikanska valet. I natt var det Obamas tur. Redan innan var det klart att kommentarer skulle vara lite mjugga, eftersom han skulle vara tvungen att vara bättre än sin fru och Clinton.

Orden du erbjuder då kan övertrumfa drömmarna du kan erbjuda. För i självbilden hos amerikanarna finns en storhet som ska fylla en kostym som inte passar alla gånger. Det finns en patriotism som vi svenskar har svårt att förstå och den amerikanska drömmen måste hållas levande.

Och det är den ådran som både Obama och Romney försöker spinna på.

För oss återhållna svenskar kan det vara svårt att ta in. Svårt att förstå. Våra politiker är inte ens bleka kopior. Den fränhet som finns i amerikansk debatt skulle slå tillbaka på en svensk politiker. Han skulle uppfattas arrogant.

Mot Obama finns ett hat och en förtalskampanj som skulle liknas vid det Olof Palme fick utstå. Och det läggs stora pengar på att skapa lögner. Filmer som talar om sanningen sprids på nätet. I USA finns nämligen det 2/3 samhälle som moderaterna vill skapa i Sverige och det kan fungera eftersom många amerikaner lever i fattigdom. De tar till sig ”sanningar” mycket lättare och ordet källkritik finns inte i ordlistan.

Och så har vi den viktiga medelklassen, som måste smörjas med löften om pengar. Det är dem som röstar, det är medelklassen man måste vinna – få dem att tro på dina drömmar. Och där ligger Obamas svåraste jobb. Han måste vinna röster bland dem som inte vill förlora ekonomiskt och samtidigt aktivera marginalväljare, som såg till att han vann förra gången.

För annars blir orden större än drömmarna han kan erbjuda.

Medmänniskor som vinner små hjärtan varje dag

Ibland jagar vi medaljer. Ja, inte OS-medaljer utan vi tävlar med andra människor i vår vardag. En del vill vinna till varje pris. Det blir en jakt på att lyckas. Men ibland tänker jag på dem som vinner utan pris.

De människor som faktiskt finns där och som bara är. Vi lyfter gärna fram människor som gör det där lilla extra, de som syns eller hörs. Men de som faktiskt bara är där med sin trygghet, mitt i vardagen, kan vi lätt glömma.

Det är de som vinner utan pris.

Både du och jag har möter dem – ja, vi är nog till och med en del av dem. De finns på kontoret, i fritidslokalen, på verkstadsgolvet, i skolan, på vårdhemmet, i affären. De är medmänniskor som vinner små hjärtan varje dag med sin närvaro men inte står på scenen. Arbetskamrater som har en yrkesstolthet men som framförallt är fantastiska medmänniskor. De som vinner utan pris.

Jag beundrar dessa fantastiska människor. För deras engagemang är det största du kan hitta. Visst, de kan bli irriterade och tröttna men de kommer alltid tillbaka. De finns där och vinner små hjärtan varje dag. De räcker ut en hand och ordnar det som behövs.

Kanske är de som oljan som gör att kugghjulen lättare behåller farten. Men egentligen är det dem som skapar farten.

Och det är egentligen dem medmänniskorna som ska ha alla priser i världen. Tala gärna om det.

De osynligas maskerad

Segraren skriver alltid historien. Vi har hört det sedan vi är små. Och det är nog sant.

Men segraren är inte alltid god.

Vår historia består av statsmän – från kejsar Augustus till Putin. Politiskt makt kan vinnas genom val eller våld. Politiskt makt kan t.ex. använda diplomati eller vapen. Men eftersom politiskt makt bygger på att du kan skapa välfärd för att hålla människor nöjda, måste pengar omsättas. Och den största omsättningen sker vid krig och katastrofer.

Som kriget i Irak.

Desmond Tutu anser att George Bush och Tony Blair ska ställas inför rätta för kriget i Irak.

Det kommer aldrig ske, även om det vore rätt. För oavsett deras ansvar, är de oåtkomliga.

http://www.expressen.se/nyheter/desmond-tutu-vill-se-blair-och-bush-atalade/

http://www.dn.se/nyheter/varlden/desmond-tutu-atala-bush-och-blair

Varför?

Jo, makt är fördelat i tre delar – verkställande, dömande och lagstiftande. Det är en princip som i dagens västerländska samhälle ligger till grund för det vi kallar demokrati. Och i det finns också en låsning mellan dessa tre.

Egentligen är det tänkt som en fördel, så makten inte hamnar i en hand.

Men när den verkställande och lagstiftande makten går hand i hand, blir den dömande makten ett medel. Och därför kommer aldrig de herrarna – eller de som kommer – att ställas inför rätta. Eftersom den verkställande och lagstiftande ändrar lagar som majoriteten ger dem, kan de sitta i orubbat bo.

Vi kan moraliskt fördöma om vi vill men vi kan aldrig döma enligt lagen.

Tanken på en slags tre-enighet sätts ur spel – även om det säkert finns vissa som skulle påstå att den dömande makten enbart ska se till att lagarna efterlevs. Men där sätts förnuftet ur spel, det som t.ex. Montesquieu var en av de saker som vägleder människor.

Och det här skapar ett hat.

Vi kan fundera på det hat som finns sedan kolonialismens dagar, hur det faktiskt befästs i våra dagar och skapar den motsättning som finns idag. Vi pratar terrorism, nord och sydkonflikt, gud mot gud. Men egentligen handlar det om så enkla saker som människans primära behov. Ett drägligt liv och den avundsjuka som finns mot den som har men inte vill ge. Det skapar konflikter, det är lätt att få människor in i konflikter.

Ideologier eller religion spelar mindre roll då.

För makten lever på konflikter, eftersom konflikter och katastrofer generar pengar och så länge vår välfärd bygger på det, kommer krig vara en del av vår vardag. Det är som ett kort utdrag ur Landet där stjärnorna regnar:

 

Makten måste alltid vara dynamisk för att klara katastrofer och samtidigt beroende av förhållandet mellan sin status och okunskapen hos antagonisten, var en av hans deviser. För att behålla makten är din status lika viktig som dina resurser. En del av spelet är hur duktig du är på att maskera ditt syfte när katastrofer uppstår och vilken status motståndaren tror du har. 

Verklig makt uppstår nämligen alltid i de osynligas maskerad. 

Så Desmond Tutu kommer aldrig se Bush eller Blair ställas inför rätta, och än mindre dömas. Men det är bra att han väcker frågan, för någonstans måste krigsförbrytare dömas. Om än enbart moraliskt.

Ljuset blir till skuggor vi inte vill se

Vi får aldrig ge upp kampen för en människas egna värde. Vi får aldrig ge upp kampen mot mobbning – men varför är det så svårt att stoppa mobbning? Vi får aldrig låta hatet få fäste. Orden räcker inte till när vi pratar mobbning.

Varje år när skolorna börjar skrivs spaltmeter om mobbning. Först är det om hur många som mobbas, sedan har vi berättelser och till slut förslagen.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/var-sjatte-tioaring-mobbad-pa-natet

http://www.dn.se/nyheter/sverige/besparingar-hotar-arbete-mot-mobbning

Goda, genomtänkta, förslag många gånger – som inte fungerar alla gånger.

Det hittas fel på olika metoder och vi ropar på nya tag och nya sätt.

Och samtidigt finns det ensamma barn, som hamnar i kylan på en stor skolgård eller bakom en ensam skärm, där orden är hatiska och kränkande. Vi kan nog alla känna den där klumpen i magen någon gång. Och det är inte bara barn som utsätts, även vuxna.

Varför händer då ”ingenting”?

Jag tänker också på barnen i Forserum – och även de vuxna. De som utsatts för trakasserier. Att känna det hat som finns, känslan av att bli kränkt – bara för att jag är jag.

Hur kan det hända i ”modernt” samhälle?

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ullenhag-stors-av-bagatellisering_7456210.svd

År det oförstånd, är det ett utanförskap som möter ett annat, är det okunskap? Genom åren har jag läst massor med förklaringar. Och jag tror ingenting är så svårt som att hitta den där förklaringen. För vi människor bär så många olika sidor. Vi tycker att medmänsklighet och empati är en självklarhet när vi jobbar med det men är det just det?

För mig kommer vi in i vår egen otrygghet – den som vi alla bär med oss. Vi reagerar olika. En del blir tysta, andra reagerar med slag och ord. På ett vis är det otrygghet som möter otrygghet. Och där uppstår någonting som vi kallar mobbning och hat, tror jag. För mobbaren i sig är ofta inte heller trygg – men avsaknad av trygghet tar sig olika uttryck.

Från tystnad till hat, från försvar till slag.

Det uppstår i rummen vi möts i och där räcker inte alltid orden till.

Jag tror tyvärr att vi människor har flera mänskliga sidor. En del vill kalla det vi inte vill se omänskligt men det är i mina ögon mänskligt. Hatet kan i värsta fall leda till utrotningsläger, som skedde i andra världskriget och även senare i vår historia. En del kallar det just omänskliga sidor men då gömmer vi någonting för oss själva. Ljuset blir till skuggor vi inte vill se, eftersom det är vår egen skugga som står bland andra.

Vi ser inte då vad vi är kapabla till. Det finns en fara att glömma eller gömma just den mänskliga sidan, för det är i otrygghetens källa som hatet växer. Det är jäkligt obehagligt, för det kryper in på dig själv och dina egna tankar och handlingar.

Men någonstans måste vi diskutera det värsta vi människor kan och söka vägen till det bästa vi kan. Från det ena mänskliga till det andra mänskliga. Och då kommer medmänskliga röster viska och ropa starkt. Det är en ständig erövring.

Vi får nämligen aldrig sluta ge upp vår medmänskliga sida. Oavsett metoder, ingångar, försök. Vi ska visst använda evidensbaserade metoder, vi ska hela tiden söka kunskap och vi måste alltid reagera och stå upp för någonting som är en bättre värld. Vi måste vara medvetna om människans olika sidor och får inte blunda – inte ens för oss själva.

Men det viktigaste är ändå att DU är en medmänniska, att du är medmänsklig, att du är medkännande – för någonstans smittar det. Även om det är ett osynligt virus du skickar vidare, får det till slut fäste och sprider sig.