Datapedagogik – du kliver inte ner i samma flod två gånger

Det har varit intressant att följa kommentarerna om Datapedagogik får lärare att se rött i VLT.

http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.680501–datapedagogik-far-larare-att-se-rott

Tydligen är  det ett hett ämne och det är BRA – för det visar att det finns många som bryr sig och har intresse av skolutveckling.

Det som jag tycker är intressant är även hur olika vi läser artikeln.

Självklart handlar det om vilka ingångspunkter vi har.

Eftersom jag själv arbetar med media, är dator ett självklart redskap. Ja, ett REDSKAP, precis som papper och penna, kamera och ev. mobil.

Jag har sett hur ALLA elever kan utvecklas med en pedagogisk idé och med det som idag är moderna hjälpmedel men tillsammans med det som är dagens/gårdagens gamla. Att tro att det finns en enda väg, är som att tro att det bara finns en väg som leder till Rom. Ibland tenderar skolans diskussioner att bli lite enahanda och snedvridna – en ” sann ” metod, en ” sann ” väg.

Jag vänder mig även mot några inlägg i debatten.

1. Att svaga elever skulle vara förlorare.

Återigen vill jag påpeka att svagare elever kan stärkas med ett arbetssätt som ger dem möjligheter som de annars inte skulle haft. Elever med perceptionssvårigheter och dyslexi får större möjligheter att tillgodogöra sig undervisning. Men det gäller även elever med motivationsbrist eller sociala svårigheter.

2. Att elever inte skulle ta ansvar.

För mig handlar det om motivation och inspiration när du ger elever ett redskap som är/blir en del av deras vardag. I vissa inlägg har vuxna redan tagit för givet att de ska spela spel, chatta, surfa på sidor som de inte ska vara på.

Datorer har blivit en nöjesmaskin mer än ett lärande instrument, dom som vill lär.. dom som inte vill(barn oftast… det är tråkigt) sitter och gör annat, som någon skrev på ett av inläggen.

OM vi ger barnen den bilden av varför datorn finns i skolan, är den självuppfyllande. Speciellt av de som jobbar inom skolan. Det kanske visar hur lite förtroende de har för sina elever.

Istället måste vi prata förhållningssätt till media – precis som vi även måste göra det i vuxenvärlden. För jag tror att ” missbruket ” inom lärarkåren kommer att vara lika stort som eleverna. För lärare ska väl inte då heller skriva på facebook, chatta, blogga, lyssna på musik – ja listan kan bli lång, för det är ju ändå arbetsdatorer? Eller det kanske är skillnad. Jag tror ni förstår det omöjliga om vi inte ska ha totalt kontrollsamhälle. Nej, det handlar precis som med ungdomar prata om etiken. Dessutom kan vissa av dessa saker vara bra kommunikationsmedel mellan elev och lärare för snabb återkoppling när det gäller arbete.

Det jag har funderat på när jag läst alla dessa inlägg är vad utveckling är.

För mig är utveckling att vi tar tillvara på det goda av det gamla och lyssnar till det nya.

Det finns ett bra uttryck och som vi kan koppla till utveckling:

Du kliver inte ner i samma flod två gånger.

Det gäller även skolan, tro det eller ej.

Jag är ett särbarn

Under en kort period har jag mött skolor som använder sig av små grupper eller funderar på det. Ni vet, Lilla gruppen. Trots kritik från Skolverket finns föreställningen om att exkludering är ett bättre alternativ än inkludering.

Patrik Pelosio, tala om för varenda skola hur idiotiskt det är.

Du skapar särbarn, kriminella och människor som vid tio tolv eller fjorton års ålder hamnar i utanförskap. Och en del av dessa barn kommer att kosta oss 15 miljoner kronor. Istället för värdighet och respektfullt bemötande möts dessa barn av föraktet att inte passa in.

Nu är jag inte så naiv att jag tror att alla dessa barn är anpassade till en vanlig skolform. Det finns en del barn som mår bra av mindre grupper, mindre sammanhang. Men här handlar det om att behandla människor – elever – som några som inte duger. För genom att på det här sättet skapa utanförmänniskor, visar vissa sin människosyn.

Och den finns i skolan. I dagens svenska skola.

Då kanske någon säger, ska de få förstöra för alla andra?

Nej, du ska alltid reagera på när någon beter sig illa men du ska inte exkludera personen. Jag har arbetat i tjugo år inom skolan och har gjort både exkludering och inkludering. Jag har haft en liten grupp. Men målet var att arbeta bort en sådan, för det ska inte behövas på en skola med bra människosyn och det gick. Det många av dessa barn saknar är kärlek – en ärlig klapp på axeln, ett hej, att någon faktiskt berömmer dem för någonting bra.

Jag träffade en pojke för några veckor som hamnat i en liten grupp.
Jag frågade, hur ser alla andra barn på dig?

Svaret kom blixtsnabbt.

” Särbarn, jag är ett särbarn. ”
Är det ett samhälle vi vill ha?

Där barn ses av sig själva och andra som särbarn.

För skapar vi som vuxna bilden av honom eller henne som särbarn, vad ger vi framtiden för chans?

Ska vi ta barn på allvar? – Gör mig delaktig!

Ska vi ta barn på allvar? Ja, för mig är det självklart. Deras röster är kanske naivare men samtidigt klarare – de är som en springkälla om våren där vattnet är otroligt friskt och klart.

Under alla år som jag arbetat med barn och ungdomar har jag ibland mött vuxna som inte tar barns rätt på allvar. När vi drev AIDA som starkast tror jag ibland att lärarna uppfattade eleverna som starkare i just demokratiskt arbetssätt.

Makten försköts och en del tyckte om det, andra inte. För mig skapade det en jämställd skola med riktig demokrati. Ändå försökte vissa slå ifrån sig med kommentarer som:

” Det är kul att de engagerar sig ”

” Det är bra att de kan ha någonting meningsfullt att göra. ”

Det vill säga, det är vi vuxna som bestämmer – ändå. Trodde dem.

Dessa vuxna förstod inte att demokrati är samarbete.

I den här perioden kom en av de mest vältaliga elever jag stött på till vår lärarkonferens och förklarade demokrati i form av ett ägg. I ägget fanns äggula och vita. Om du slog av toppen på ägget sipprade innehållet ut lite sakta. Det var om vi vuxna inte fungerade. Om du slog av botten på ägget, den större delen – gick hela ägget sönder och allt rann ut och ingenting fanns kvar.

Det var väldigt symboliskt när han visade det praktiskt.

Om du inte har eleverna med dig, förlorar skolan. Men det är en samverkan mellan vuxna och elever som är viktig och den kan du endast få genom verkligt samarbete. Då får du en lärmiljö där kunskap går hand i hand med demokrati.

Det kan vara som det här kinesiska ordspråket:

Berätta för mig och jag glömmer; visa mig och kanske jag kommer ihåg; gör mig delaktig och jag förstår.

 

Delaktighet är en viktig bit vi glömmer som vuxen – det räcker inte med det där samtalet vid elevrådet och så har vi gjort det demokratiska arbetet på skolan. Du måste skapa riktig delaktighet.

När vi – jag och Erik – idag brukar fråga elever om de får bestämma på sin skola får vi varierade svar men det vanligaste är nej.

För värdegrunden är ingenting du kan ta för givet på din skola.

Det här brevet är ett bevis på att värdegrund är viktig att slåss för, varje dag och att kunskapen vi ger och använder måste gå i humanismens tjänst.

”Dear Teacher:

I am a survivor of a concentration camp. My eyes saw what no man

should witness:

Gas chambers built by learned engineers.

Children poisoned by educated physicians.

Infants killed by trained nurses.

Women and babies shot and burned by high school and college graduates.

So I am suspicious of education.

My request is: Help your students become human. Your efforts must never

produce learned monsters, skilled psychopaths, educated Eichmanns.

Reading, writing, arithmetic are important only if they serve to make our

children more human.”

 

Det finns många skäl till att barn ska få kunskaper i skolan men ett är viktigare än andra. Att skapa goda medborgare, människor som i det dem lär sig läsa eller skriva förstår att demokratin gett dem möjligheten att förstå medmänsklighet.

För att svara på min fråga, om vi ska ta barn på allvar.

Självklart.

Du ska prata till ett barn som till vilken annan medmänniska, med respekt. Hon eller han må vara kortare, mindre, inte lika beläst, lika kunnig i visst – men hon eller han är någon som till slut växer ifatt dig och blir din medmänniska. Det är någonting du aldrig får glömma.

I statens delbetänkande kring elevers rätt till inflytande finns en text som för mig är självklar.

” Barn och vuxna har olika perspektiv på verksamheten i skolan, men de är inte varandras motparter, även om det kan tyckas så ibland. De är beroende av varandra, beroende av varandras glädje och välbefinnande” (SOU 1996:22)

 

Jag är nu på en skola i Västerås, där jag ser de duktiga pedagogerna som levererar glädje och välbefinnande varje dag – i skratt, i kramar, i glädje och genom sin kunskap. Det är en skola som ibland har tagit mycket stryk i media men det visar att den enskilde läraren är viktig – för att ta eleven på allvar och få det där leendet som betyder mer än alla ord.

För när du pratar med eleven, ser du en medmänniska.

Och genom kunskapen eleverna har och får, skapas medmänniskor som förtjänar din och min respekt.