Jag tror att, det jag vill sätta ord på, inte alltid har ord

 

Ibland uppstår det där som berör oss mer. Det som är oförklarligt. Lite är det så att om du gläntar din mänskliga dörr, så hittar mer och fler in, än du tror. Rent av mer än vad du är beredd på. Och jag försöker hitta ord, jag som tror att jag kan många av orden men orden räcker inte alltid till. Antagligen för att det jag vill sätta ord på, inte har ord.

Idag har jag berörts av en berättelse, som i sina fragment funnits där men som idag blev lite mer fyllig. I små, små nyanser uppstod någonting. Jag skulle kunna kalla det magi men det är fel ord. Det uppstår en medmänsklighet som sveper undan tvivlen på att du faktiskt inte kan göra skillnad. För du kan göra skillnad. Jag hör även en annan röst, som berört mig mycket på sistone.

Och när jag nu är ensam, funderar jag.

Det medmänskliga handlar om vad du tillåter dig själv att känna. Inga ord kan förklara det. Det är en känsla. En stark känsla, en av de starkaste. En känsla som spunnit min själ idag och som spunnit mig den senaste veckan men på olika vis. Den är obegriplig, berörande, medmänsklig – den har toner av så mycket. Och jag tror, att det jag vill sätta ord på, inte alltid har ord men jag tror att, de flesta av oss kan ta till oss den beröring det mänskliga skapar.

För det väl just det mänskliga, som gör oss så medmänskliga, medkännande och samtidigt sårbara.

Om du alltid är 100 procent säker, hur ska du då känna dig levande?

Vi är alla tvivlare någon gång i vårt liv. De där stora tvivlen. Någon skulle kanske kalla det livskriser. I vardagen hanterar vi små tvivel mer eller mindre varje dag, oftast utan att fundera på det.  Jag tror att tvivel utan tvivel någonting gott, även om det gör ont ibland.

I buddhismen anses tvivel vara någonting du vill komma bort ifrån. För tvivel skapar smärta.

I vetenskap, filosofi och politik är istället tvivel en del av processen för att lyckas få fram det bästa. Att kritiskt granska och ifrågasätta. Källkritik utan tvivel skulle bli en värld av miljoner sanningar och lika många misstag.  Tänk om vi inte testade mediciner eller maskiner.

Men jag tänker mer på det personliga planet. För visst vore det trevligt att leva utan tvivel – eller?  Jag tänker lite som författaren Somerset Maugham skrev:

Det finns bara en sak jag är säker på. Och det är att det finns mycket lite som man kan vara säker på.

Oavsett om du är tonåring, medelålders eller äldre finns den där. Osäkerheten. Ni kan säkert känna den, inför personliga beslut. Som när hjärtat slår så där hårt och du tycker om någon, när du ska byta jobb, när du ska göra det där stora köpet eller om vi befinner oss i en stor konflikt som sliter sönder det vi tror på.

Kan jag vara riktigt säker?

Ja, kan man någonsin vara riktigt säker? Och behöver man vara det, egentligen? Jag menar, om du alltid är 100 procent säker, hur ska du då känna dig levande?  För tvivel är oftast en personlig känsla och inte speciellt rationell.

Det är alla dessa dansande ja, nej och kanske som hamnar i otakt med det du tänkt i livet.

I en ”lycklig” värld skulle kanske tvivel inte finnas. Lite som buddhismens tanke. Men jag vet inte om det tillhör lycka. Det är lite som den religiösa myten om Adam, Eva och äpplet. Tänk om vi sluppit syndafallet och varit lyckligt nakna och ovetande (nu vet jag inte om vi skulle tyckt det är någonting som människan egentligen skulle velat missa).

Jag är inte säker på att det är riktigt sant.

Jag skrev också någon gång att tvivel utan tvivel är en av våra största sysselsättningar.

Och jag tror det måste vara så i den värld vi lever i just nu. Vi levereras färdiga ”sanningar” varje dag och om vi inte tvivlar, kan vi inte heller ta reda på hur vi vill leva. Jag tror vi varje dag måste få tillfällen att skapa oss våra egna personliga sanningar om alla andra människor och andras sanningar.  Och utan det där tvivlet kan vi få det svårt att finna våra egna sanningar.

 

Försoning är hatarens värsta fiende

 

Det finns en man som sade:

Hat kan aldrig fördriva hat, det kan bara kärleken.

Han dog för att få yttra de orden, Martin Luther King.  Och han visste att försoning är hatarens värsta fiende. En hatare vill gärna se sidor, en hatare vill skapa konflikter och få dem att brinna. Hataren vill gärna se ett vi och dem. Och det bästa sättet att bemöta hataren, är genom kärlek.

Inte likgiltighet, inte ignorans – inte ilska över hans åsikter, för då vinner hataren. Utan genom att möta med medmänsklig kärlek och argument. Det betyder inte att du undviker konflikter, för en av de största konflikterna du kan skapa mellan människor är mellan den som vill skapa medmänsklighet och den som vill att hatet ska segra. Att inte acceptera segregation, rasism, våld eller imperialism men att ändå bemöta med en god tro är den starkaste kraft du kan skapa. Se Gandhi, se Martin Luther King, se Nelson Mandela, se Emerich Roth.

För, försoning är hatarens värsta fiende.

När är ett land så fattigt att det inte kan ta hand om sina egna barn?

Vad är fattigdom? I Sverige?

Det finns självklart siffror men de tänker jag inte rabbla upp, det gör andra bättre än jag. Jag funderar istället, vad är ett fattigt barn och när är ett land så fattigt att det inte kan ta hand om sina egna barn? För det är just det, det här handlar om för mig.

För jag tror inte det handlar om pengar utan om en slags ideologi, en idé om den starkares överlevnad och att ett samhälle inte ska klema bort någon.

Kalla den nyliberal, kalla den objektivismen.

När man läser artiklar, kommentatorsfält på nätet, finns det egentligen två läger om vi generaliserar, där människor står. En stark sida är, jag ska fan inte betala för dem där. Det är i många sammanhang, inte bara när det gäller barnfattigdom – utan det finns många grupper som blir, dem där. Och jag tror vissa makthavare ler bakom sina skrivbord.

Sedan finns en annan grupp som jag upplever inte riktigt vågar stöta sig med egoismens ansikte, eftersom man inte vill förlora röster. Det är för mig en feghet, eftersom man mer tänker på makt än människan.

Makthavarna som ler bakom skrivbordet har precis fått det samhälle de vill ha, grupper som ställs mot varandra. Sedan kan deras retorik låta lite annorlunda, för att inte låta helt känslokalla. För vem vill egentligen säga att man inte vill hjälpa fattiga barn; barn som inte valt att växa upp i hem som faktiskt inte har råd med det senaste, som går på loppis med kyrkan, som kanske inte har riktiga mål mat varje vecka. Jag träffade ett barn för inte så länge sedan som sade att han åt två gånger vid lunch, eftersom han inte fick mat på kvällen.

Det finns många andra exempel som jag träffat under de senaste åren. Ledsna, ilskna, uppgivna barn.

Och hur fattigt blir inte ett demokratiskt samhälle som inte kan ta hand om sina barn?

Oavsett ideologi.

Det vi väger mot det här, är att vi får några kronor mer om vi får jobbskatteavdrag t.ex. . Jag vet inte hur många jag pratat med senaste året, människor i den där berömda medelklassen och uppåt, som säger; hellre skatt än ett samhälle som inte kan ta hand om sina barn ( medborgare ). Det känns rätt skönt att höra. Men det spelar ingen roll, för den här typen av ideologi utnyttjar våra sämre sidor – vår egoism. Det finns många fler som ser till sig själv, eftersom samhället just nu befrämjar egoismen. Och männen och kvinnorna bakom skrivborden är fullt medvetna om det.

Vilka blir förlorarna? De fattigaste barnen är några, oavsett Janne Josefsson försök att gå in i någonting han nog egentligen inte förstod så mycket av. Ett fattigt barn syns inte alltid, ett fattigt barn behöver inte svälta varje dag, ett fattigt barn går inte utan kläder; ett fattigt barn finns där framför oss, ett fattigt barn får ibland inte tillräckligt med mat, ett fattigt barn bär samma kläder i dagar. Och ett fattigt barn får inte lika många val för sin framtid, eftersom viss elit i samhället inte vill att det ska ha det.

En värld som leder till tystnad

En kväll satt jag med mina barn och såg en gammal teveserie från sjuttiotalet dyka upp. Det var svordomar och naket och jag kände nästan hur mina barn började skruva på sig.

För mig var det ett gott skratt, och vi började prata om just det här – att vi idag är så förbannat pryda, att vi ska vara så korrekta, att normer förändras.

Kanske jag har ett rosa skimmer i mig och blivit gammal, när jag säger att det var fan bättre när man inte behövde göra sig till och att man faktiskt vågade protestera.

Idag känns det som om vi är på väg mot ett normsamhälle där man inte får avvika.

Vi har SD som jagar det politiskt korrekta men som själva är sinnebilden av det korrekta – ingenting får avvika. Det blir rätt komiskt egentligen. Allt ska vara homogent. Vi har i övrigt strömformade politiker som alla ska befinna sig i mittfåran, för medelklassen är det viktigaste och vi vill du ha makt måste du vinna dem ( oss ).

Vi har religionen som tyvärr får allt större inflytande. Vi får ett nymoralistiskt samhälle – en ny viktoriansk era om ni så vill. Med religionen glider vi ifrån det sekulariserade och skapar svart och vitt, himmel och helvete men du får samtidigt inte vara avvikande t.ex. sexuellt. Händerna på täcket, tack. Den makten skapar även rädsla, eftersom tro inte kan ifrågasättas – sanningen är enbart synlig för de invigda och vi andra otrogna ska inte ifrågasätta.

Det här är en värld som sammantaget skapar – tystnad – till slut. Du vågar inte ifrågasätta – förutom anonymt på twitter. Det kan skapas ett drev i veckan, eftersom du bara är en tangenttryckning bort och vi måste ge oss på någonting – om det så är SD, Kulturhuset, Juholt eller någonting annat – vi blir inte verkliga när vi är bakom en skärm. Men att ställa sig upp och säga, nej, jag tycker inte det här och våga stå kvar, är tusan så mycket svårare. Det kan inte ens våra folkvalda politiker, oavsett vilken färg de har.

Det jag vänder mig emot är hur vi måste vara så enkelspåriga, istället för att öppna ögonen och se alla de nyanser som finns. Vi lever i det där samhället Bush sade – är ni inte med oss, är ni mot oss. Det är ett samhälle som glömmer det bästa i oss människor och ska leta fiender istället för vänner. Har du en annan hudfärg, religion, sexualitet, kön så är du en potentiell fiende.

Är det en sådan värld vi vill ha?

Vi har alla kanter och törn

Hur mycket måste vi anpassa oss för att passa in?

Jag såg Ulf Lundell på Skavlan och läste reaktionerna, om att han var en diva och han borde anpassa sig. Och tänkte, varför det?

Hur mycket måste vi hyvla av våra kanter för att vara till lags – måste vi alla vara runda och mjuka? Jag tror snarare att vi anpassar oss för mycket, vill vara till lags och då tar vi kanske bort våra egenheter.  Vi slipar bort det som vi tror är våra svagheter och ska anpassa oss till en värld av konformism. Man säger att vuxna tappar sin kreativitet och fantasi – och det gör att vi kanske ser mer hinder än möjligheter.

Du får inte heller vara avvikande, annorlunda. Det kan rent av vara farligt.

Och vi blir på ett viss osanna mot oss själva tror jag.

Jag är introvert och har fått lära mig att jag ska vara mer social. När jag var yngre fick jag höra att jag måste prata mer. Jag lyssnade på det.  Men genom hela livet har jag haft nytta av min introverta sida, för den har gjort mig till en bra iakttagare. Jag kan sitta i timmar och skriva och leva i den världen. Jag kan reflektera över saker i min vardag genom en promenad, utan behov av samtalspartner.

Vi människor har alla har våra kanter och törn. Och de kan vara bra att ha. Så se till att inte lyssna för mycket, för det som folk vill att du ska slipa bort kan ibland vara din största talang.  Och lyssna mer till dig själv, för du vet egentligen bäst vem du är.

Vems problem – mitt eller ditt?

Om vi inte har problem, måste vi då hitta/skapa problem för att känna oss nödvändiga?

Är det ett sätt att skapa meningsfullhet för vissa?

Ibland funderar jag just på om varför vi människor ser mer möjligheter eller problem. Jag vet att jag är en människa som letar möjligheter och lösningar. I människor, grupper.

Det viktiga är att lyfta de bra sakerna och förstärka dem. Du ser ganska snabbt en spiral uppåt och du skapar mod som smittar.

För vad hjälper det oss om vi hela tiden ser problem och skriker ut dem?

Egentligen ingenting, tror jag.

Jag tror att det är lätt att människor som ser problem blir sanningssägare och de har svårt att förstå andras synvinkel. ”Vi måste ta hand om problemet. Det här eller det där är fel.”

Vems problem – mitt eller ditt?

För det du ser som ett problem, ser inte jag som ett problem. Människor som ser problem hamnar också alltför ofta i konflikter eftersom de har sin sanning och de flesta människor orkar inte lyssna ( eller tänker, jag håller inte med ) men tystnar efter några gånger eftersom tonläget kan bli högt. Hörde någon som sade en gång: Det är inte värt min energi, jag kan lägga den på annat.

Rent av undviker man att träffas. Och det svåra blir att hantera problem-människan i en grupp, eftersom det blir både tysta och öppna konflikter av totala sanningar. Mest tysta. Det kan också betyda att du slutar ett jobb eller med en idrott, om det finns alltför högljudda sanningssägare. Det räcker med några få.

För ofta är det så att de som ska identifiera problem, hittar nästa problem runt hörnet och vi är där nästa vecka igen.  Och ibland, om problem-människor har låg självkänsla vill de gärna hitta problem hos alla andra och pratar gärna med andra om det.

Jag hörde också på bokmässan, att ni svenskar lättare hittar problem som inte är problem, eftersom ni inte varit i krig på så länge. Att vi, för att känna oss nödvändiga, måste finna problem som ska lösas för att vi ska känna oss meningsfulla.

Det kan vara sant och då är möjligheter och lösningar ännu viktigare.

Möjligheter och lösningar skapar nämligen vägar framåt mycket snabbare och kan också skapa en oerhörd gemenskap. Ibland pratar man om att sätta mål. Det blir någonting vi har gemensamt och vi fokuserar på lösningarna för att ta oss dit. Vi skapar mod, tillit, medkänsla i allt det goda som uppstår.

Då kan vi faktiskt känna oss mer nödvändiga men på ett mer positivt sätt.

Att vara sann mot sig själv

Hur blir du sann mot dig själv?

Det finns inget enkelt svar på det, eftersom vi hela tiden lever i ett socialt samspel. Vi lever i olika normsystem beroende på vilket samhälle vi lever i och som säger att vi ska vara på ett visst sätt eller agera efter vissa normer.

Jag tänker på Malala Yousufzai, som blev skjuten för att hon vågade ta strid för flickors rättigheter.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/14-aring-flygs-utomlands-for-vard

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15607766.ab

Hon var sann mot sig själv. Malala ställde sig upp och vågade säga sin åsikt, även om hon säkert förstod risken. Trots sin ringa ålder.

Hur vågar vi då skaffa modet att vara sanna mot oss själva och det vi tror på?

Det är inget lätt val. För det kan få konsekvenser. Men jag tror det handlar om att vara sann mot sina drömmar eller ideal. Drömmar är på ett vis den perfekta illusionen.

Om vi vågar föra in illusionen i vår vardag kan vi också bli mer sanna mot oss själva. Och vi kommer inte behöva titta på andra och känna avundsjuka.

För att vara sann mot sig själv, betyder också att du slipper vara osann mot andra. Att du faktiskt inte behöver känna den där oron eller avundsjukan. För att vara sann betyder inte alltid att säga sanningar, det är lika mycket att uppskatta andra människors förmågor och att inse att de har drömmar. Precis som jag, precis som du.

Bokmässans Mona Lisa – Jonas Gardell

Bokmässa. Visst låter det underbart.

En mässa för böcker. Nästan så det får någonting andligt över sig. Lite som Tranströmers diktning. Skimmer, ljus, väsen och hemliga platser. Jag lyssnade på det seminariet, med Tomas Tranströmer på första parkett. Fyrtiofem minuter samtal om andlighet, om hur vi människor vandrar mellan världar och frågor om vår existens. Frågor som vi ställer oss varje dag.

Jag har för övrigt hört många kloka ord under de här dagarna.

Goda människor, kloka tankar. Om vad du och jag gör när vi är vilse i pannkakan – jag såg inte Staffan Westerberg där, nej – till mer existentiella frågor.

Det fanns två Mona Lisa det här året. Ni vet tavlan i Louvren som man vet är Mona Lisa innan man ser den, eftersom folk står runt den och man får vänta på sin tur.

Årets Mona Lisa nummer ett var Jonas Gardell. Folk i massor som lyssnar, som samlas, som berörs. Årets Mona Lisa nummer två är två Martin Schibbye och Johan Persson. Som nästan helgonförklaras efter sin hemkomst, eller ifrågasätts. I bägge fallen, man såg aldrig tavlan, man såg bara massan.

Mest berörande var Christer Mattson, Tio lektioner om Tolerans. Har ni inte lyssnat på honom, gör det när ni får tillfälle. Hans resa började när femtonåriga John Hron mördades av ett gäng skinnskallar utanför Kungälv. För mig blev frågan – är den som säger att den är tolerant, den som är minst tolerant, egentligen?

Men bokmässan är minst av allt en mässa. Det är en Peace and Love festival för böcker och ordet och alla fans och groupies. Det är lite rock n roll på golvet ibland, när man ena sekunden lyssnar på Mannerström om matlagning, Gardell och hans tårar i nästa ögonblick och bara för hinna andas och kastas in i existentiella frågor a la Tranströmer eller en diskussion om att vi svenskar ser väldigt mycket problem. Är vi sådana vi svenskar, problem-människor? Det får en att fundera.

Man hinner inte ta in allt, det blir så mycket att man söker upp sina hörn eller samtal med okända som man aldrig mött förut. Alla orden vräks över en, likt en blandning av strilande regn och hårda regnskurar och ibland måste du söka dig under tak för att torka lite – att få andhämtning. Jag känner mig fortfarande inte torr – och jag hoppas jag inte blir det en bra stund framöver.

 

 

 

När blir önskan en vansinnig dröm som lurar dig bort från verkligheten

Vi behöver drömmar.

Vi behöver våra fantasier.

Men var går gränsen för när realitet och drömmar balanserar ut varandra? När blir önskan en vansinnig dröm som lurar dig bort från verkligheten och när är det dags att bli realist igen?

För en sak är säker, vi behöver våra drömmar. Utan dem skulle inte människan utvecklats och överlevt. Drömmar och fantasin kopplat till det har tagit oss till det vi alltid kallar det moderna samhället. Varje generation befinner sig där.

Men när blir drömmen för mycket? Kan den bli för mycket?

Jag tror att när drömmen är drivkraften är den oftast god, när drömmen blir destruktiv blir den farlig – både för dig själv och andra. Låter ganska självklart.

Det vi alltid måste vara medveten om är att vi måste uppfinna drömmen om och om igen. Drömmen är föränderlig. Det är när besvikelsen blir större än drömmen, som vi ger upp. Och det är också där någonstans det vi kallar ondska kan uppstå. För vi kan lätt hamna i de enkla lösningarna när världen är mer komplex än vi vill veta.

Och då blir önskan en vansinnig dröm som lurar bort dig från verkligheten.

Så, lev dina drömmar, omforma dem, delge dem och lev dem där du befinner dig tillsammans med din verklighet.