Ljuset blir till skuggor vi inte vill se

Vi får aldrig ge upp kampen för en människas egna värde. Vi får aldrig ge upp kampen mot mobbning – men varför är det så svårt att stoppa mobbning? Vi får aldrig låta hatet få fäste. Orden räcker inte till när vi pratar mobbning.

Varje år när skolorna börjar skrivs spaltmeter om mobbning. Först är det om hur många som mobbas, sedan har vi berättelser och till slut förslagen.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/var-sjatte-tioaring-mobbad-pa-natet

http://www.dn.se/nyheter/sverige/besparingar-hotar-arbete-mot-mobbning

Goda, genomtänkta, förslag många gånger – som inte fungerar alla gånger.

Det hittas fel på olika metoder och vi ropar på nya tag och nya sätt.

Och samtidigt finns det ensamma barn, som hamnar i kylan på en stor skolgård eller bakom en ensam skärm, där orden är hatiska och kränkande. Vi kan nog alla känna den där klumpen i magen någon gång. Och det är inte bara barn som utsätts, även vuxna.

Varför händer då ”ingenting”?

Jag tänker också på barnen i Forserum – och även de vuxna. De som utsatts för trakasserier. Att känna det hat som finns, känslan av att bli kränkt – bara för att jag är jag.

Hur kan det hända i ”modernt” samhälle?

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ullenhag-stors-av-bagatellisering_7456210.svd

År det oförstånd, är det ett utanförskap som möter ett annat, är det okunskap? Genom åren har jag läst massor med förklaringar. Och jag tror ingenting är så svårt som att hitta den där förklaringen. För vi människor bär så många olika sidor. Vi tycker att medmänsklighet och empati är en självklarhet när vi jobbar med det men är det just det?

För mig kommer vi in i vår egen otrygghet – den som vi alla bär med oss. Vi reagerar olika. En del blir tysta, andra reagerar med slag och ord. På ett vis är det otrygghet som möter otrygghet. Och där uppstår någonting som vi kallar mobbning och hat, tror jag. För mobbaren i sig är ofta inte heller trygg – men avsaknad av trygghet tar sig olika uttryck.

Från tystnad till hat, från försvar till slag.

Det uppstår i rummen vi möts i och där räcker inte alltid orden till.

Jag tror tyvärr att vi människor har flera mänskliga sidor. En del vill kalla det vi inte vill se omänskligt men det är i mina ögon mänskligt. Hatet kan i värsta fall leda till utrotningsläger, som skedde i andra världskriget och även senare i vår historia. En del kallar det just omänskliga sidor men då gömmer vi någonting för oss själva. Ljuset blir till skuggor vi inte vill se, eftersom det är vår egen skugga som står bland andra.

Vi ser inte då vad vi är kapabla till. Det finns en fara att glömma eller gömma just den mänskliga sidan, för det är i otrygghetens källa som hatet växer. Det är jäkligt obehagligt, för det kryper in på dig själv och dina egna tankar och handlingar.

Men någonstans måste vi diskutera det värsta vi människor kan och söka vägen till det bästa vi kan. Från det ena mänskliga till det andra mänskliga. Och då kommer medmänskliga röster viska och ropa starkt. Det är en ständig erövring.

Vi får nämligen aldrig sluta ge upp vår medmänskliga sida. Oavsett metoder, ingångar, försök. Vi ska visst använda evidensbaserade metoder, vi ska hela tiden söka kunskap och vi måste alltid reagera och stå upp för någonting som är en bättre värld. Vi måste vara medvetna om människans olika sidor och får inte blunda – inte ens för oss själva.

Men det viktigaste är ändå att DU är en medmänniska, att du är medmänsklig, att du är medkännande – för någonstans smittar det. Även om det är ett osynligt virus du skickar vidare, får det till slut fäste och sprider sig.

Anamma nytt men tappa inte det bästa av det gamla

Är datorer svaret på skolans ”problem”?

http://www.dn.se/debatt/absurd-brist-pa-datorer-i-de-svenska-klassrummen

Jag läser att UR har lagt upp ett material med 8000 program/filmer som fritt kan användas av elever och personal på skolor. Men alla har inte datorer.

Jag skulle lätt kunna säga att skolan ligger efter samhället utanför och det vore sant. Men samtidigt är det faktiskt så, att många inom skolan inte heller förstår vad en dator kan användas till  i undervisningen. Mer än en skrivmaskin.

Det är så lätt att säga att alla ska ha, men det är svårare att veta till vad. Visst, du kan surfa runt, vara aktiv själv, hitta material och lättare gå till källor – du kan ladda ner appar och program som underlättar. Men, pedagogiken måste också anpassas.

Jag har åkt runt på skolor i fem år och ser det vakuum som finns mellan det gamla och det nya. Det finns fantastiska pedagoger som brinner för skolutveckling – men det finns också nästan en avgrund ner till den som använder datorn som skrivmaskin. Det har skett en utveckling, speciellt de sista två åren som är positiv. Men ibland känns det som en dator ska vara lite som manna från himlen. I mina ögon är det inte så.

Det är ett instrument där elever och vuxna i skolan kan underlätta men den är inte alenarådande. Det bör satsas större resurser att diskutera själva pedagogiken men även användandet av datorn – och när du kan lämna datorn utanför. Den digitala klyftan ligger nämligen inte bara ut mot samhället, den finns även inom skolan.

I den självständiga skolan blir oavsett den svagaste alltid förloraren. Jag har sett på skolor hur du ska vara självständig nog som elev att söka själv men om du redan är lässvag, hamnar du i den digitala klyftan som finns inom skolan. Du förväntas kunna hantera instrumentet, d.v.s. datorn och gör du inte det hamnar du lika mycket efter som i den gamla skolan. Dock, eftersom många lärare själva är för dåligt insatta kan klyftan bli ännu större, eftersom de inte vågar erkänna sina brister och vill arbeta som arbetslaget bestämt.

Vi ser hur t.ex. elever tappar i läsning idag. Jag har inga evidensbevis för att det digitala samhället är det orsaken men min misstanke finns.

Den starke klarar sig alltid men den svage tappar alltid när det blir en klyfta och där befinner vi oss idag som jag ser det. Visst ska vi anamma det nya men vi får inte heller tappa det bästa av det gamla.

Förklaringar som gränsar till förakt

Var går gränsen för ett värdigt liv?

Hur mycket eller lite man kissat i en blöja, hur mycket eller lite tid du får som medmänniska  av någon som professionellt ska vara i närheten? Vad avgör?

http://www.svd.se/naringsliv/efter-vardskandalerna-carema-slopar-bonussystem_6626382.svd

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vardskandaler-satter-skattemoral-pa-spel_6628786.svd

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/riskabelt-att-skapa-en-latsasmarknad_6627790.svd

De flesta av oss kommer att bli gamla. Vi kommer att känna det där behovet av att möta någon som lyssnar, oavsett vad vi än pratar om. Det är djupt mänskligt. Att då bli satt på ett hem som inte kan tillvara på mitt behov av närhet, måste vara hemskt.

Och jag tänkte också säga, i värsta fall bli sittande på ett hem där mänsklig hänsyn försvinner i besparingsiver, eller i hänsyn till vinst. Att i ett rikt land som Sverige inte kunna ge den tiden ( visa den hänsynen ) är inte bara sorgligt – det är för jävligt.

Egentligen spelar där ingen roll om du har privat eller landstingsvård – det handlar om hur pengar på ett vis får styra över den kvalité som tiden ger i bemötandet. Det handlar också om att rätt människor väljer att arbeta i vård för det rätta skälet – att man faktiskt har ett genuint intresse av människor. Kanske ska jag säga, att de som äger företagen eller sitter som chefer i landstinget måste se förbi vinstintressen.

Det är sorgligt att läsa om Carema och deras sätt att hantera situation – och deras förklaringar som gränsar till förakt. Jag hörde en förklaring i bilen i morse av någon ansvarig, om att blöjan inte är blöt även om den är blöt – ja, hon sade inte direkt så men andemeningen var den.

http://www.dn.se/sthlm/mp-kallar-till-hearing-om-vanvarden

http://www.dn.se/sthlm/kissblojorna-vags–for-att-spara-pengar

Hur korkad tror en sådan person i den befattningen att jag och andra som lyssnar är? Det klart vi fattar att det handlar om pengar och vinst, och inte medmänsklig hänsyn.

För mig handlar det då också om hur vi ibland värderar en människas värde utifrån ålder – är du för ung så är inte din röst tillräckligt viktig ( även om säger att barnen är framtiden ) och är du för gammal är du gaggig ( även om vi säger att vi ska lyssna på erfarenheten ).

En människas liv kan inte värderas på det sättet, för vi har alla rätt till medmänsklighet.

Häromkvällen pluggade jag med min dotter inför ett prov om ideologier.

Om hur dessa ideologier vävts samman och i viss mening har alla blivit liberaler – eftersom alla vill att människan ska ha rätt till sin frihet. Det kan handlar om rösträtt, att välja jobb, utbildning och det handlar också om valfriheten. Man kan diskutera om det är rätt att många ideologier är liberala idag men det viktiga är – var ligger valfriheten att som gammal behandlas som en icke-person?

I ett demokratiskt samhälle med den kvalité som vi lever i rent materiellt, kan vi kanske ibland glömma det medmänskliga och förvandla vissa till icke-personer. Och det är då sånt här kan hända.

Jag läste någonstans att vi inte har en läkared i Sverige. Kanske behöver vi en vårded. På nätet hittade jag en finsk läkared, som borde vara självklar för varje människa som arbetar inom vården.

 

Jag försäkrar på heder och samvete att jag i min läkargärning skall sträva efter att tjäna mina medmänniskor med humanitet och vördnad för livet som rättesnöre. Mitt mål skall vara att vårda och främja hälsa, att förebygga sjukdom samt att bota sjuka och lindra deras plågor.

Så jag, precis som många andra, blir självklart upprörda över det förakt som visar hur profit går före medmänsklighet och det får mig att önska att jag hade ett krumelurpiller för att stanna i ålder – i alla fall om vården goes Carema.

Små droppar varje dag, året om

 

 

 

Ibland kan jag känna att media följer sitt schema – som nu med Svd.

Det kommer artiklar om mobbning.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mobbad-elev-far-skulden_6390971.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hennes-satt-gor-att-hon-blir-slagen_6391009.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/de-mobbade-tvingas-flytta_6393603.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lararna-gav-inget-stod_6393605.svd

Missförstå mig rätt, mobbning är oerhört viktigt att prata om och är en del av den skolvardag vi inte vill ha.

Men, det förekommer inte bara mobbning i början av ett läsår.

Det är någonting som faktiskt finns året om och som bör diskuteras mer än för att sälja artiklar. Tidningar har sina ” scheman ” och nu är det skolstart och då ska vi fokusera på mobbning. Jag har tittat på det här senaste fyra åren och det är samma sak varje år. Det här är ett säljbart ämne och då kör vi det. Skolan blir också då ett problemområde och fokus blir på det negativa.

Mobbning är mycket mer än just det och det kan faktiskt göra mig lite förbannad.

Jag tror att alla människor någon gång under sin livstid blir kränkt, känner sig kränkt eller blir utsatt för ännu värre saker. Det förekommer från dagis till pensionärshemmet. Titta på äldrevården och de kränkningar som finns där – förhoppningsvis är det undantag.

Ingen ska någonsin behöva känna sig kränkt.

Men ändå pågår det.

Nätet är ett forum, om du sticker upp hakan för långt, kan du bli kränkt eller hotad. Titta på blondinbella, där någon ville stycka henne. Hon sticker ut hakan och vågar, och då ska någon trycka ner eller göra ännu värre.

När jag arbetade på en skola för många, många år sedan var det en personal som blev inlåst på toaletten av en arbetskamrat, som såg till att hon inte kom ut från toaletten med en kil. Hon fick panik, självklart. Det är som artikeln som beskriver att otrevliga kollegor tar livet av dig.

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/otrevliga-arbetskamrater-kan-bli-din-dod

En god arbetsmiljö kräver ett ständigt återtagande av det goda – att lyfta bra händelser, personer och skapa en miljö där jantelagen inte får fäste.

Mobbning är någonting som förekommer mer än i en skolstart och i olika sammanhang. Ibland kanske jag blir lite cynisk när det gäller tidningar och media, eftersom jag själv lär mig alltmer och förstår hur tänket är. Klart det vill lyfta problematiken men samtidigt kan man göra det på olika vis.

Om Svenska dagbladet verkligen vill göra någonting, är det att ha någonting året runt. Det kan påverka mer. Små saker som lyfter det som sker men lika mycket, vad finns det för någonting man kan göra.

Visa goda exempel i media, för de finns. Here 4 U i Västerås är ett. Titta på IDA, med beteendevetare och socionomer som arbetar i skolan. Jag är övertygad om att det finns ännu fler ex över hela Sverige. Visa upp dem!!

Men i slutändan är det skolan – lärare, personal, vuxna och barn – som tillsammans skapar en bra skolmiljö. Visst kan man lyfta problem – det ska man göra och åtgärda och det ska finnas FUNGERANDE åtgärder på skolor – men det är lika viktigt att lära sig att uppskatta varandra som människor. Att se varandras goda sidor och tala om det – fan va du är bra, va roligt att det gick bra för dig, du är fantastisk.

Det får en enorm effekt om du gör det. Pröva redan idag, får du se.

För det är väl i Bibeln det står, den som är utan skuld kan kasta den första stenen.

Jag tänker ibland på Emerich tes, att medmänsklig kärlek är det viktigaste vi kan ge. Jag kan inte annat än att hålla med. Året om, varje dag kan vi försöka – vi är alla små droppar som kan bidra med någonting som gör att det blir bättre.

 

 

BOT – Back on Track

Jag läser debatt om skolk. Om att det ska tas in i terminsbetyg. Jag läser kloka kommentarer från olika håll – lärare, skolledare, facket. Och jag läser Björklunds uttalanden och kan förstå en del av hans resonemang med. Att skolan är en arbetsplats och man kan inte skolka från jobbet.

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/skolan-blir-bara-battre-och-battre

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lararforbundet-skolk-i-betygen-ar-fel-fokus_6156637.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/skolk-skrivs-in-skolbetyget_6154599.svd

Men tyvärr, förstår jag ändå inte vitsen med att ha frånvaron in i betygen och hur det ska hjälpa. Det kommer åt de som är skötsamma och som avviker ibland. Men det kan även skapa en förljugenhet att få in skolk i betyget – man kommer hitta på andra orsaker till frånvaro, som läkarbesök, tandläkare eller annat innovativt.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2432616/lasare-helt-ratt-skolket-skall-synas

http://skolgranskning.aftonbladet.se/blogg/14-00-bjorklund-om-nya-betygen/

http://www.dn.se/nyheter/sverige/skolket-ater-i-betyget

Men det kommer inte åt kärnans pudel. Det skapar inte en grund för att komma åt hemmasittare, de med låg självkänsla eller de som utsätts för mobbning och som vill fly från skolan. De kan må ännu sämre och komma ännu längre bort från de möjligheter skolan kan ge. Men för mig känns det tyvärr som ytterligare ett steg i den nyliberala politiken.

Jag läste någon som beskrev Björklund som den skickligaste politikern, att beskriva skolan i kris. På ett vis tycker jag det slår tillbaka mot honom själv, snart fem år vid makten. Det är en lång tid vid makten. För mig är inte skolan i kris – men skolan behöver utvecklas, ja. Bli mer modern, mer en del av omvärlden och vi behöver fundera på om skolans yttre miljö – klassrum t.ex. – verkligen måste ha den gamla mallen.

Skolan är ett så komplext system, som inte vuxenarbetsplats inte kommer i närheten av. Det finns oändligt många mer variabler att ta hänsyn till – en rörlig arbetsplats där kanske 300 – 500 människor ska interagera och röra sig över och till ytor, där varje elev ska betraktas som individ och där läraren möter kanske 60 till 100 elever per dag i undervisning. Och ännu fler i andra situationer när vi beskriver konflikter, elevvård och bemötande.

Jag tror det räcker med att stanna där för att inte beskriva en ännu mer av en komplex bild. Och Jan Björklund har en tendens att förenkla den verkligheten. Som nu med skolk. Skolk har inte en enda förklaring, en enda modell till lösning. Du måste arbeta aktivt med elevhälsa, riktiga åtgärdsprogram, bemötande. Medmänsklighet och empati är två nyckelord när du jobbar med storskolkare, i kombination med ramar. Någon sade förut ramar och kramar är skolans modell.

Titta på BOT  – Back on track – som några inom IDA utvecklade och fick bra resultat. Handlade om att få tillbaka storskolkare in i skolan och lyckades bättre än de flesta. Det ger en bättre bild av verkligheten, där samtal och bemötande är viktiga delar. För att jobba med elevsociala frågor, ska skolan ta in andra kompetenser – som socionomer och beteendevetare. Det ger resultat. Varje dag, varje timme.

Så Jan Björklund, besök IDA-enheten i Västerås, så kanske du kan få en en annan bild av verkligheten och vad du kan göra för skolan i ” kris ”.  Kanske är det en BOT – back on track upplevelse du kan få.

Ledarskapet inom dig – som ger en bättre utsikt

När har jag och du passerat bäst före datum?

http://www.svd.se/naringsliv/jobbet/aldersfallan_6144593.svd

Som mjölken i kylen, som faktiskt kan användas efter datumet som står på förpackningen men som klockan tolv på natten är för gammal och som vissa kastar direkt dagen efter.

Ibland funderar jag på om det är svenskt att alltid ha siffror på allt.

Att komma i tid klockan ett, bäst före datum, att veta hur många kvadratmeter vi bor på, hur gammal du eller jag är? Det är mätbart och det blir siffror. Och så är det lite med ålder och ledarskap.

Jag själv är 47 år och har aldrig velat bli chef. Folk har undrat varför men min ambition har aldrig legat åt det hållet. Idag skulle jag utan problem kunna ta på mig en sådan roll och känna mig säker på vad jag gör – men jag vill inte.

Jag tror att det egentligen inte skulle spela någon roll var och när och vilken organisation jag skulle arbeta idag – för det handlar om att jag idag har tillräckligt med erfarenhet för att förstå processer och människor.

Men alla behöver inte bli chefer. Däremot är jag en ledare, även om jag inte har en formell titel. Men jag utför ett ledarskap varje dag. Jag är ju vägledare, som titel.

Och för mig är diskussionen lite korkad om man går efter ålder i sitt sätt att hitta chefer – men det klart, är det en chef och inte en ledare man vill ha kanske en 35-åring passar bättre. För ledarskap är någonting helt annat än att vara chef.

Ledare är du i dig själv, chef blir du utsedd till, ledare ser andra i dig när du bemöter dem.

Och för mig är ledarskap viktigare.

Att vara ledare kräver någonting genomtänkt, strategiskt, mindre bossigt och att kunna lyssna. Det krävs så mycket, mycker mer och att då titta på en siffra, att sätta profiler efter ålder eller kön, är faktiskt inte hitta rätt kompetens. För bra ledarskap tror jag kräver erfarenhet – och då inte enbart genom yrket utan genom livet.

Jag har träffat en del unga ledare under åren. Valpiga, karriärslystna, ogenomtänkta, styrda av drifter. Inte alla men många. Det är deras chefskap mer än ett ledarskap som driver dem. Och de kanske inte riktigt förstått det här citatet.

”Den är ledare som förstår att göra sig själv överflödig.”

En riktigt bra ledare lyfter andra, behöver inte själv stå i centrum allt gånger, skapar bra team, känner sig inte hotad av duktiga medarbetare.

Och det tror jag kommer med ålder. Så den åldersnoja som beskrivs i texten, är för mig en del av det konsumtionssamhälle vi skapar. Vi konsumerar även människor. Tyvärr. Människor, medarbetare, kan i värsta fall bli produkter i en snabb värld.

Och där tror jag bristen på erfarenhet – hos någon som är karriärslysten och inte är mottaglig för sin omgivning – skapar en arbetsplats där individen inte känner annat än att CHEFEN är CHEF. Du kan aldrig få någon att prestera 100% om du har en chef som ledare. Visst, jag kanske svänger mig med ord men samtidigt ligger i definitionen någonting väldigt viktigt. Mina bästa ledare har haft erfarenhet, lugn, kunskap, lyhördhet och även nått en viss ålder. Och jag tror det är som Ingrid Bergman skrev:

” Att åldras är som att bestiga ett berg. Man blir lite andfådd men får en mycket bättre utsikt. ”

Så ledarskapet finns inom dig och  rent av kanske då siffran har passerat bäst före datum.

Broar av bemötande

Intressant resonemang runt tryggheten i skolan, av mentor Sveriges generalsekreterare. Ja, det behövs fler vuxna i skolan. Jag är själv runt i skolor i Västerås och arbetar med media – att skapa tidningar, teve och radio, inom någonting som heter IDA. En enhet för förebyggande arbete.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/unga-saknar-vuxna-att-prata-med_6097973.svd

Där är det elevsociala arbetet på olika sätt, en oerhört viktig del.

Det finns många unika saker med IDA, och en av dem är Beteendevetare och socionomer in i skolan. Det andra är att ta in Passion eller kultur i skolan, som dans, drama, musik och skrivande i mitt fall.

Jag läste någonting om att det hjälper med fler vuxna, och ja. Men jag tror att vuxna ska ha klart definierade roller och det ska vara klart vad alla gör.

För barn och ungdomar behöver ha vuxna att prata med och ju mer tydlig roll, dessto lättare är det att veta var den vuxna befinner sig i det komplexa system skolan är.

Det ska också finnas en medmänsklig sida av vuxenvärlden som är jätteviktig.

Och där har alla vuxna ett ansvar.

Att titta på lärartäthet och säga att den är densamma som för ett visst antal år sedan är bra. Men frågan är vad som finns i lärarrollen. Jag tror det är jätteviktigt att läraren utanför klassrummet är medmänniska – och det är de flesta lärare. Men ibland finns en sida, som handlar om straff och lite svartvit syn på skolans uppdrag. Då blir det lätt att man är ett offer för situationen, istället för att vara realist. När man är ett offer är det ofta andras fel, och då kan man få fel syn på ungdomar.

När jag menar medmänniskan, är det inte under rastvakten vi hittar ett bemötande ( ordet ger mig en konstig klang och att jag använder det, beror på att MÅNGA skolor använder det fortfarande ). Det handlar om bemötande i varje situation som finns i skolan, och det är någonting som tyvärr diskuteras alldeles för lite – att bara diskutera det och försöka omsätta det, handlar om att vinna förtroende.

Men ja, det behövs en uppmontering av skolans inre resurser och där tror jag att fritidsledare kan vara en, skolhälsovård en annan.

Men jag tror att IDA:s väg är ett vinnande koncept. Det visar nomineringar till Götapriset i höst. Som ex. kan jag nämna skillnaden på IDA-skolor och andra, i en jämförelse när det gäller Trygghet och Inflytande. De röda staplarna är IDA:s resultat i jämförelse med övriga skolor i Västerås stad.

Och i och med en ökad Trygghet och Inflytande, ökar även måluppfyllelsen på de flesta enheter IDA klivit in på. Det handlar om att hitta andra vägar in i skolan och där tror jag det behövs andra professioner och kulturell bakgrund, för att skapa broar i bemötande.

Det handlar om det som beskrivs i artikel men där IDA:s personal har klart uttalade roller, och jobbar med antingen pedagogik eller elevsocialt arbete. Vi är brobyggare mellan elever, personal, föräldrar, sociala myndigheter och andra som är intresserade av skolans utveckling.

Du skall tro att du är någon

Ärligt talat förstår jag inte jakten och hetsen runt Ingvar Kamprad och hans miljarder. För mig känns det faktiskt som den berömda Jante-lagen ger sig tillkänna och speciellt i våra medier. Ibland kan vi faktiskt inte låta bli att försöka riva ner bilder som är bra för Sverige – herregud, vilken reklam IKEA är för Sverige.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/kamprad-medger-stiftelse-utomlands_5894499.svd

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/manga-reaktioner-pa-ikea-avslojande_5898889.svd

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/mysfarbror-och-skattesmitare-pa-samma-gang_5895341.svd

Det här en typiskt medial grej som tidningar och vissa tevebolag ägnar sig åt, med lite ojämna eller rent av jämna mellanrum. Först bygger vi upp en bra fantastiskt story – i det här fallet ett litet företag som blir världsberömt och en man som faktiskt åstadkommer det många drömmer om – och sedan ska vissa försöka hitta smuts och nästan överdriva. Media använder orden medger, ställer mot väggen och annat.

Ord som ska få läsaren att tro att det ska finnas någonting att försvara.

För tusan, erkänn istället hur smart den här mannen är, hur jävla ihärdig han antagligen är och vilken driv han måste ha. Alla som är s.k. vinnare har en särdeles förmåga att hitta det som är möjligheter och det blir självklart en krock, där media vill se problem.

När jag läser personbeskrivningar om honom, framstår han faktiskt mänsklig – han vill äta hotdogs, han är kalkylerande och slug och har temperament, han gråter när någonting påverkar honom, han vill inte att allt om honom ska vara känt eller om företaget eller familjen. Hmm, behöver man vara miljardär för att vara på det viset…

Om jag skulle byggt ett liknande imperium, skulle jag vara stolt över det och sedan försvara det med näbbar och klor. Det är ett livsverk vi pratar om.

För man kan fundera över vem som aldrig varit på IKEA? Om man som journalist vill sätta sig på sina höga hästar, bör man också ha moral att inte handla där heller. Men jag tror nog i mitt stilla sinne att de som tarvar ner, även handlar där och har sin Billy eller Klippan.

Den svenska jantelagen är … jantelagen är … så liten i sig. Man blir en liten lort om man inte vågar, skrev Astrid Lindgren i Bröderna Lejonhjärta. Lite så fungerar Jantelagar, det är de som är små lortar som letar felen istället för att faktiskt beundra ett livsverk.

Jag tror istället på den omvända Jantelagen:

Du skall tro att du är någon.

Du skall tro att du är lika god som andra och alla andra är lika goda som du.

Du skall tro att du är lika klok som andra – ibland klokare.

Du skall vet, att du är lika bra som andra.

Ibland vet du mer än andra.

Du är inte förmer än andra. Men du är enastående, som alla andra.

Du duger till mycket.

Skratta åt dig själv och din värld. Det gör dig fri.

Du skall tro att många bryr sig om dig.

Du skall tro att du kan lära andra en hel del. Och lära av dem.

 

Det kan man faktiskt fundera lite över när man läser dessa artiklar om Ingvar Kamprad.

 

Stereotyper – en fördomsfull värld

Hur lever vi med våra fördomar, och hur hanterar vi dom?

För alla har vi fördomar. Hörde igår hur någon sagt att jag visste inte vilka som kom genom dörren, när hon sett tre mörka killar och blivit rädd. I det kom alla hennes fördomar upp.

Jag läser också om det Carl Bildt påstås ha sagt i ett samtal om flyktingar från Irak.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svenska-uttalanden-vacker-stark-kritik_5881647.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ministrar-ville-stoppa-vag-av-irakier_5881645.svd

Om det skulle vara sant, är det oerhört korkat och faktiskt fullt av fördomar. Dels för hans egen del men även i förhållande till oss medborgare, att generalisera att heder enbart är kopplat till ursprung.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2299373/ministrarna-ville-begransa-flyktingvag

Och samtidigt visar det att även högt uppsatta människor inte alltid själva förstår vilka fördomar de bär med sig. Nu är jag inte säker på att det är på det här viset, för det skulle visa en oerhört låg nivå på politiken och jag tror att Bildt faktiskt har lite mer att ge; och förhoppningsvis är mindre fördomsfull.

Hur motverkar vi fördomar då?

Genom att prata om dem och inse våra egna.

Jag har fördomar, som ligger djupt rotade hos mig själv men samtidigt måste jag inse, att fördomar är som schabloner. Det är som att läsa en berättelse där alla karaktärer är stereotyper och enbart har så få dimensioner, att de inte är riktiga människor. När jag var tonåring läste jag t.ex. Bill och Ben. Två västernhjältar som var stereotyper och riktiga riddare – och samtidigt fullkomliga mördare utan samvete. Men det var en verklighetsflykt och det kan fördomar också vara.

Vi ser enbart det som vi matats med eller som vi orkar se – och utifrån det så handlar vi. OM det skulle vara så att Carl Bildt sagt det här, skulle politiken styras utifrån fördomar som han förmedlar som politisk ledare – och han skulle vara en hand till främlingsfientlighet. Det hoppas jag och tror inte är fallet.

 

Glöm inte glädjen

Måluppfyllelse är svårt i skolans värld.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hog-tid-att-lyfta-skolorna-i-sveriges-mest-utsatta-omraden_5782215.svd

Jag som är runt i skolvärlden inser att många lärare har inte den professionalitet som krävs för att arbeta med måluppfyllelse – och jag undrar vad det beror på. Det kanske är hårddraget men det finns en sanning i det.

I många år har Björklund pratat om att vi i Sverige halkar efter.

Ja, kanske är det så.

Men om man enbart fokuserar på en kunskapsinriktad skola, glömmer man ibland bort några viktiga saker. Varför ska jag som elev komma till skolan när kunskap bryts ner till små mål och hur hittar jag glädjen?

För mig handlar all inlärning – skola, idrott, yrkesliv – om att du känner någon typ av glädje i det du gör. Om du hittar den där glädjen, då kommer även resultaten.

Låter det för enkelt?

Jag har lyssnat till Anne Bamford ett antal gånger, som skrivit the Wow factor.

Hon påpekar vikten av estetiska lärprocesser i skolan och vinsten för individen i inlärning. När hon skrev rapporten the Wow factor, tyckte hennes son hon var tråkig och undrade varför hon var tvungen att skriva så mycket.

Hon förklarade som man gör till ett barn att hon försökte förklara varför det var bra med slöjd, bild, skrivande, dans och varför man lär sig genom det.

Då svarade sonen:

- Men mamma, det är för att det är roligt.

Och så enkelt kan det vara och vi glömmer ibland bort det.

Motiverade barn och ungdomar skapar resultat.

Anne Bamford är motsatsen ibland till det Björklund håller på att skapa. Där tror jag vi har en förklaring. Den skola vi är på väg in höjer inte måluppfyllelsen, den sänker den. Att ha en skola som enbart ska arbeta mot kunskapsmål, med en stelbent inlärning som är totalt förlegad, är att sänka skolan ytterligare. Och det av flera orsaker.

Jag arbetar idag inom en enhet som heter IDA, i Västerås stad. Skolor som har sämre måluppfyllelse kan dra nytta av IDA. Det handlar om att ta in beteendevetare och socionomer i skolan, kompetenser med annan etnisk bakgrund och specialpedagoger och att lyfta in kultur i skolan. I mitt fall skrivande och media.

Det har gett höjd måluppfyllelse på samtliga enheter vi varit in i och dessutom har t.ex. sjukfrånvaro minskat bland övrig personal. Vi försöker strukturera upp arbetet med elevhälsa och få skolor att arbeta mer målinriktat bl.a. i skolämnen.

För det är så att lärare idag känner sig alltmer stressade av måluppfyllelse men de vet inte hur de ska arbeta professionellt mot målen. Det finns många kockar i det här arbetet och man har svårt att bryta ner målen i reella mål. Låter jag elak? Tror inte det. Jag har sett det här i många olika sammanhang under de senaste åren och jag blir lika förvånad varje gång.

Kanske beror det på att den pedagogiska och metodiska diskussionen är obefintlig, för tiden finns inte.

Det andra är lärare idag blir alltmer administratörer istället för lärare. Det är en jäkla massa papper som ska fyllas i och planer som ska göras. Det är IUP, omdömen, arbetsgrupper.

Den tredje är att lärare i och med det här minskar den sociala elevtiden. Den ska inte underskattas. För om du inte möter ungdomar på deras egen arena utanför klassrummet – i korridorer eller cafeteria – kan du aldrig skapa ett bemötande. Och utan bemötande kan du aldrig fullt ut nå fram till en annan människa.

Det finns en naiv tro att lärare är någon slags supermänniska. Det som är glädjande är att under valet var skolan en av de viktigaste frågorna – men Björklund måste nog ändå fundera på, efter fyra års styre, om den skola han valt väg för är den bästa.

För glöm inte glädjen som alltid måste finnas med, den går inte att underskatta.

Och tänk om det fanns ett IDA i varje stad i Sverige.