Avatar – arrogans över vår egen odödlighet

Är vi människor egentligen det värsta odjur som skapats i universum? Vi låter kortsiktiga, ekonomiska mål – om vi ser till hur länge den här planeten funnits – segra över förnuftet när världens ledare möttes i Köpenhamn. Vi lever i en slags arrogans över vår egen odödlighet.

Jag var och såg filmen Avatar.

http://www.avatarmovie.com/index.html

Och då insåg jag, ja, det är sant att vi lever i vår egen arrogans om vår odödlighet.

Jag var helt mållös efteråt.

Nu, flera timmar efteråt, har jag försökt sortera mina intryck. När någon i publiken spontant tar upp en applåd, när någon mer gör samma sak. Det är som om vi som satt där inte riktigt visste vad som träffade oss.

Först, det går att raljera och göra sig lustig över all fantasy eller sci-fi. Men det är som någon sade till mig, det jag såg på Star Trek, människor med små saker de pratade i, öronsnäckor att lyssna i, dataskärmar att peka på – det har vi idag. Vi har mobil, bluetooth och dator.

Men Avatar var någonting annat.

Det var en mäktig berättelse – en saga – som fyller hålen i vår egen historia.
Det är berättelsen om människan som cyniskt nog ska utnyttja ett naturfolk men inser att deras sätt att leva är det rätta sättet – för det bygger på det vi ibland kan sakna – medmänsklighet och en förståelse för vår egen värld. Det är självklart en berättelse om kärlek och oförstånd – om att vara rädd för det du inte förstår – och då måste du utrota det.

• De kommer från en planet som inte längre är grön, är en replik i filmen.

Vi kan se många paralleller i filmen till oss själva – hur européer erövrade Amerika och dödade en hel befolkning, i stort sett. Vi kan se liknelser i hur vi behandlar vissa människor som mindre vetande idag bara för att man själv har vapenmakt. Och vi kan se hur vissa människor utser fiender med en annan religion, bara för att man inte förstår den.

Men sedan suddar Avatar även ut gränser mellan animation och verklighet som du inte sett förut. I fantastiska scener får du uppleva någonting du inte sett förut och samtidigt får du en tankeställare.

Jag undrade igår om filmer kan förändra historien. Ja, men Avatar kommer inte vara den filmen. Men den urholkar stenen med en droppe av tankemylla och ger sitt bidrag i kampen för en bättre värld.

Kapitel 4 – Labyrinten

Här kommer kapitel 4

Det kändes som om labyrinten lurade henne eller så lurade hon sig själv.Felicia blundade. Ja, det fanns ju ingenting normalt i det hon träffat på under den här resan, så varför skulle det här vara en normal labyrint?

Kapitel 5 – Arm

Du kan läsa Kapitel 5 på del 2 av Tio ock en droppe af gyllne sken på min hemsida.

http://www.robertklavus.se/filearea_85.html

Ett kort utdrag:

Väntar på vad, tänkte Felicia och kände Arms frustration.

För just den väntan var hans iver att äntligen få delta, att ge sig ut – att inte bara vanka här innanför Gwandors murar och lära sig viss krigskonst men mer det som gör en Gemål – inte vilken Gemål som helst, utan en av dessa två, han själv och Kung Bor, som fick kämpa i mer än passiv handling.

För han hörde självklart om kung Bor och de hjältedåd han utförde, hur han tillsammans med övriga Gemåler kämpade medan han själv gick innanför dessa höga murar – i lära, där evig dygd och tålamod prövades mer än handling och strid, hade han någon gång tänkt.

” Striden finns inom dig ” hade Kung Bor, hans farbror, sagt honom en gång när Arm frågat om han inte fick slå följe och blivit nekad.

Och i sin ilska över att vägras hade han slungat sitt svärd mot ett träd.

Kapitel 4 – Xenu

Vill du läsa fortsättning på min berättelse Tio ock en droppe af gyllne sken – del 2 och kapitel 4, gå in på min hemsida www.robertklavus.se och länk

http://cms.dinstudio.se/cms/filearea_83.html

Se kort utdrag nertill.

Slottet var i sitt inre lika magnifikt, sjusjungande och bländande som fasaden men där fanns även det mest enkla små prång och rum som nästan gömdes bakom allt det storslagna. Felicia hade inte ens sett en bråkdel av det hon såg nu vid det förra och mycket korta besöket.

” Det är som ett spökhus, nästan ” hörde hon Kim viska till henne.

New Moon – rekord

Vad är det som gör att vissa filmer/böcker fastnar?

En del skulle kalla böckerna som hör till New Moon – Twilight-sagan – för kiosklitteratur. Det är lite spekulativt, att ge ut flera böcker i samma tema och genre. Ja, vi har ju en drös såna i Sverige förresten, alla deckare.

Varför funkar det?

För att det handlar om drömmar och fantasier. Det slår på en sträng som ger en touch av overklig verklighet. För figurerna bär dina tankar, känslor, yttryck men finns i en miljö som du inte är. Och det är ingenting nytt. Titta tex. Dickens eller Poe, de var mästare på det här och Christie med sina mordgåtor.

Jag tycker Star Wars är ett annat bra ex på det här. I miljöer som är osannolika finns ändå mina känslor. OM det så är rädsla, oro, medkänsla – allt det är MINA känslor som lockas fram. New Moon är bara det senaste ex. på det.