Vems problem – mitt eller ditt?

Om vi inte har problem, måste vi då hitta/skapa problem för att känna oss nödvändiga?

Är det ett sätt att skapa meningsfullhet för vissa?

Ibland funderar jag just på om varför vi människor ser mer möjligheter eller problem. Jag vet att jag är en människa som letar möjligheter och lösningar. I människor, grupper.

Det viktiga är att lyfta de bra sakerna och förstärka dem. Du ser ganska snabbt en spiral uppåt och du skapar mod som smittar.

För vad hjälper det oss om vi hela tiden ser problem och skriker ut dem?

Egentligen ingenting, tror jag.

Jag tror att det är lätt att människor som ser problem blir sanningssägare och de har svårt att förstå andras synvinkel. ”Vi måste ta hand om problemet. Det här eller det där är fel.”

Vems problem – mitt eller ditt?

För det du ser som ett problem, ser inte jag som ett problem. Människor som ser problem hamnar också alltför ofta i konflikter eftersom de har sin sanning och de flesta människor orkar inte lyssna ( eller tänker, jag håller inte med ) men tystnar efter några gånger eftersom tonläget kan bli högt. Hörde någon som sade en gång: Det är inte värt min energi, jag kan lägga den på annat.

Rent av undviker man att träffas. Och det svåra blir att hantera problem-människan i en grupp, eftersom det blir både tysta och öppna konflikter av totala sanningar. Mest tysta. Det kan också betyda att du slutar ett jobb eller med en idrott, om det finns alltför högljudda sanningssägare. Det räcker med några få.

För ofta är det så att de som ska identifiera problem, hittar nästa problem runt hörnet och vi är där nästa vecka igen.  Och ibland, om problem-människor har låg självkänsla vill de gärna hitta problem hos alla andra och pratar gärna med andra om det.

Jag hörde också på bokmässan, att ni svenskar lättare hittar problem som inte är problem, eftersom ni inte varit i krig på så länge. Att vi, för att känna oss nödvändiga, måste finna problem som ska lösas för att vi ska känna oss meningsfulla.

Det kan vara sant och då är möjligheter och lösningar ännu viktigare.

Möjligheter och lösningar skapar nämligen vägar framåt mycket snabbare och kan också skapa en oerhörd gemenskap. Ibland pratar man om att sätta mål. Det blir någonting vi har gemensamt och vi fokuserar på lösningarna för att ta oss dit. Vi skapar mod, tillit, medkänsla i allt det goda som uppstår.

Då kan vi faktiskt känna oss mer nödvändiga men på ett mer positivt sätt.

Man upptäcker inga nya världsdelar om man inte släpper kusten ur sikte

Man upptäcker inga nya världsdelar om man inte släpper kusten ur sikte.

Det var en man som heter Andre Gide som sade det. Och så så kan det vara när man funderar på hur mycket man ska våga.

Mod är någonting som du växer in i, tror jag.

Livet kan ibland balansera mellan trygghet och det du vågar. Alla vågar vi olika. För en del är en resa till närmaste stad mod, speciellt om du är yngre och vågar släppa taget om dina föräldrar.

Mod kan vara så mycket och det leder till möjligheter.

Att tala om att du faktiskt tycker om en människa är mod.

Att byta väg i livet – yrke, flytta – är mod.

Och det är en naturlig väg i din utveckling.

Har ni tänkt på att det är den där kittlingen innan som bygger om känslan – om det är så att du ska möta nya människor, hålla ett föredrag, spela en match – så är det den där förväntan som ger dig ett litet rus. Om du sen lyckas kan du känna en tillfredsställelse eller skön suck av lättnad.

För inom oss människor finns alltid en längtan efter att bryta nya vägar – för oss själva. Visst, om jag bryter nytt så kommer det även innebära nytt för andra – men jag kan inte sätta mig in i vad andra känner, det är bara mig själv jag kan relatera till fullt ut. Tänk när du är så där hungrig och du längtar efter mat – den där känslan av hur gott det kommer att smaka. Det är just där du bygger upp en förväntan.

När du sedan får maten smakar den förhoppningsvis gott – men det blir samtidigt en bekräftelse på att ja, det var gott eller nej, inte som jag förväntat mig. Men just det där innan, suget är en del av de möjligheter vi skapar i andra situationer och försöker uppfylla.

Och det är precis som Gide säger – du upptäcker inga nya världsdelar om du inte släpper kusten ur sikte.

Hur ska jag våga det?

Kanske ska du göra en lista – som han som gjorde en lista och halkade på en våt fläck och dog i köket ( men han hade i alla fall gjort hälften av de sakerna han ville ) eller så kan du bestämma dig i ditt inre vad du vill. För det är ju så, att du om du har försökt, kan du när du tittar tillbaka säga till dig själv att jag försökte – jag nådde kanske inte hela vägen fram men jag behöver inte ångra att jag inte hade modet att fullfölja min dröm. För på ett vis nådde du ändå din dröm, för det viktigaste är inte alltid målet utan vägen dit – och det är den som ger dig en större tillfredsställelse ibland än att nå själva målet.

För ditt liv består av möjligheter, det är bara du som måste bestämma dig för det.

Mitt språks möjligheter, är min världs möjligheter

Det finns vissa uttryck som fastnar för dig själv genom livet. Små sanningar som du gör till dina egna. Jag har alltid varit intresserad av filosofi och en av mina favoriter är Wittgenstein. Det var någon som sade till mig för länge sedan att han var så svår att förstå och då var jag tvungen att läsa honom.

Och visst, han är inte lätt men eftersom språk alltid har varit ett av mina intressen kanske det obegripliga blev begripligt. Men det här ska inte bli en filosofisk avhandling utan enbart en tanke om hur jag vänt en av hans idéer till att bli min egen, nämligen:

Mitt språks begränsning, är min världs begränsning.

För visst kan det vara sant, det han skriver. Utifrån hans perspektiv blir det en tes som stämmer och jag skulle kunna hålla med honom. Men eftersom jag har arbetat med Appreciative Inquiry i snart femton år, har jag gjort en liten ( stor ) ändring.

Mitt språks möjligheter, är min världs möjligheter.

Kanske det kan te sig lite som hårklyveri men samtidigt är det en stor skillnad på hur du ser din värld.

I det begränsade finns en slags ram du faktiskt inte kan ta dig ur – utanför – och om du gör det kan det skapas ett utanförskap i den värld som var den ursprungliga tryggheten – för du är plötsligt inte som du alltid varit ( istället för att säga att du faktiskt utvecklats och sett nya möjligheter ).

Som ex. kan vi nämna människan som lever i sin by och sällan lämnar den. Den människan har av olika orsaker en omvärldsuppfattning som sträcker sig till närmaste grannbyar. Den kanske har hört talas om större städer och upplevelser men livet är begränsat.

Och med tiden kan det i sig bli lite protektionistiskt. Sannolikheten att det som är annorlunda, någonting nytt, kan bli farligt, ökar. Det sker i viss omfattning på små orter än idag. Många människor där lever med en världssyn som reagerar på det som inte är som dom. Sen om jag skulle kalla orterna Tillberga, Skultuna eller någonting annat, skulle många människor där nog säga att det inte alls är så. För jag är inte begränsad.

Genom det här synsättet kan vi också se hur Talibaner rekryterar människor i Afghanistan eller Pakistan, i små byar där människor är begränsade i språk och möjligheter. De som äger språket ( kunskapen ), styr de ovissa och får makten. Så visst, vi kan på det viset säga att Wittgenstein har rätt genom att se omvärlden på det viset. På mindre orter i Sverige har t.ex. SD  och ännu mer högerextrema större möjligheter att rekrytera än på större orter.

Och då handlar det om att välja synsätt. Vi gör det valet varje dag.

Och för mig blir det en sådant här synsätt viktigt:

Mitt språks möjligheter, är min världs möjligheter.

För om jag väljer att se språket som en möjlighet, då vinner jag över begränsningen.

För alla sätt där vi kan vinna över begränsningar är vinster för oss själva och vår omgivning. Världen ger oss oanade möjligheter bara vi ser bort från barriärer och språk är en av dessa.

Om vi ger människor möjlighet till redskapet, minskar vi fördomar, begränsningar, konflikter, stängda gränser. Titta på miljökonferensen. Där kanske inte språket var det största hindret men jag är övertygad om att det finns språkliga misstag även där som inte gav möjligheten en chans.

Men begränsningar hos dessa deltagare gav inte världen alla dess möjligheter. Så språket är även så en liknelse till alla de möjligheter du faktiskt har för dig, dina närmaste, dina vänner och bekanta och din omvärld. Ta tillvara på den.