När är ett land så fattigt att det inte kan ta hand om sina egna barn?

Vad är fattigdom? I Sverige?

Det finns självklart siffror men de tänker jag inte rabbla upp, det gör andra bättre än jag. Jag funderar istället, vad är ett fattigt barn och när är ett land så fattigt att det inte kan ta hand om sina egna barn? För det är just det, det här handlar om för mig.

För jag tror inte det handlar om pengar utan om en slags ideologi, en idé om den starkares överlevnad och att ett samhälle inte ska klema bort någon.

Kalla den nyliberal, kalla den objektivismen.

När man läser artiklar, kommentatorsfält på nätet, finns det egentligen två läger om vi generaliserar, där människor står. En stark sida är, jag ska fan inte betala för dem där. Det är i många sammanhang, inte bara när det gäller barnfattigdom – utan det finns många grupper som blir, dem där. Och jag tror vissa makthavare ler bakom sina skrivbord.

Sedan finns en annan grupp som jag upplever inte riktigt vågar stöta sig med egoismens ansikte, eftersom man inte vill förlora röster. Det är för mig en feghet, eftersom man mer tänker på makt än människan.

Makthavarna som ler bakom skrivbordet har precis fått det samhälle de vill ha, grupper som ställs mot varandra. Sedan kan deras retorik låta lite annorlunda, för att inte låta helt känslokalla. För vem vill egentligen säga att man inte vill hjälpa fattiga barn; barn som inte valt att växa upp i hem som faktiskt inte har råd med det senaste, som går på loppis med kyrkan, som kanske inte har riktiga mål mat varje vecka. Jag träffade ett barn för inte så länge sedan som sade att han åt två gånger vid lunch, eftersom han inte fick mat på kvällen.

Det finns många andra exempel som jag träffat under de senaste åren. Ledsna, ilskna, uppgivna barn.

Och hur fattigt blir inte ett demokratiskt samhälle som inte kan ta hand om sina barn?

Oavsett ideologi.

Det vi väger mot det här, är att vi får några kronor mer om vi får jobbskatteavdrag t.ex. . Jag vet inte hur många jag pratat med senaste året, människor i den där berömda medelklassen och uppåt, som säger; hellre skatt än ett samhälle som inte kan ta hand om sina barn ( medborgare ). Det känns rätt skönt att höra. Men det spelar ingen roll, för den här typen av ideologi utnyttjar våra sämre sidor – vår egoism. Det finns många fler som ser till sig själv, eftersom samhället just nu befrämjar egoismen. Och männen och kvinnorna bakom skrivborden är fullt medvetna om det.

Vilka blir förlorarna? De fattigaste barnen är några, oavsett Janne Josefsson försök att gå in i någonting han nog egentligen inte förstod så mycket av. Ett fattigt barn syns inte alltid, ett fattigt barn behöver inte svälta varje dag, ett fattigt barn går inte utan kläder; ett fattigt barn finns där framför oss, ett fattigt barn får ibland inte tillräckligt med mat, ett fattigt barn bär samma kläder i dagar. Och ett fattigt barn får inte lika många val för sin framtid, eftersom viss elit i samhället inte vill att det ska ha det.

Jag kan

Ibland känner vi att vi har en större potential inom oss än vad vi kan visa. Men den kommer inte ut. Varför? Vad är det som skapar begränsningar istället för möjligheter?

Jag tror ibland att sättet att se på livet begränsar oss.

Först tänker jag på barnet som säger JAG KAN. Hos barnet finns en obegränsad syn på livet ett tag. De ser alla möjligheter som den vuxne inte ser. Vi kan le åt det och tänka att det är gulligt men egentligen, varför inte lära oss av det.

För när slår blixten ner i oss vuxna och gör oss oförmögna ( eller att vi börjar se begränsningar )?

En del säger vid sex sju års ålder. När skolan börjar. Andra ser hur drömmar försvinner när vi börjar jobba. Att jakten på vårt dagliga bröd tar bort energin.  Det kan också vara andra människors onda ord, avundsjuka (och då kan man undra var de kommer ifrån).

Någonting får oss många gånger att begränsa vår potential istället för att leva den.

Jag läste också någonstans att du ska få ett par smällar i livet för att tillvara ta lusten att lyckas. För vem har inte fått en smäll i livet? Du har de naturliga som livets åldrande, sjukdomar, skador. Du har andra som arbetslöshet, plötsliga dödsfall. Vi får alla smällar.

Det finns klyschan att det är hur vi reser oss som spelar roll.

Och jag tror i det gränslandet, när vi reser oss och ser att saker ändå är möjliga, där skapar du förutsättningar för att leva din potential.  Precis som barnet som ramlar och när det ska resa sig säger – JAG KAN.

Så säg till dig  själv  - JAG KAN.

När orden är större än drömmarna du kan erbjuda

Det finns klyschan att USA är världen största demokrati. Ett land där möjligheterna är oändliga. Vi kan gå tillbaka till när svenskar emigrerade till det förlovade landet och svälten var som värst i Sverige på 1800-talet. Den amerikanska drömmen var en båtresa bort.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ett-av-clintons-allra-allra-basta-tal_7478028.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/obama-krisen-har-varit-sa-djup_7481972.svd

http://www.dn.se/nyheter/usa-valet-2012/knappast-ett-av-de-mest-missesvarda-talen

http://www.dn.se/nyheter/varlden/obamas-ar-vid-makten—detta-har-hant

http://www.dn.se/nyheter/usa-valet-2012/obama-accepterar-nominering

Ibland känns orden större än drömmarna i det förlovade landet.

Jag har lyssnat till de olika kandidaternas tal i amerikanska valet. I natt var det Obamas tur. Redan innan var det klart att kommentarer skulle vara lite mjugga, eftersom han skulle vara tvungen att vara bättre än sin fru och Clinton.

Orden du erbjuder då kan övertrumfa drömmarna du kan erbjuda. För i självbilden hos amerikanarna finns en storhet som ska fylla en kostym som inte passar alla gånger. Det finns en patriotism som vi svenskar har svårt att förstå och den amerikanska drömmen måste hållas levande.

Och det är den ådran som både Obama och Romney försöker spinna på.

För oss återhållna svenskar kan det vara svårt att ta in. Svårt att förstå. Våra politiker är inte ens bleka kopior. Den fränhet som finns i amerikansk debatt skulle slå tillbaka på en svensk politiker. Han skulle uppfattas arrogant.

Mot Obama finns ett hat och en förtalskampanj som skulle liknas vid det Olof Palme fick utstå. Och det läggs stora pengar på att skapa lögner. Filmer som talar om sanningen sprids på nätet. I USA finns nämligen det 2/3 samhälle som moderaterna vill skapa i Sverige och det kan fungera eftersom många amerikaner lever i fattigdom. De tar till sig ”sanningar” mycket lättare och ordet källkritik finns inte i ordlistan.

Och så har vi den viktiga medelklassen, som måste smörjas med löften om pengar. Det är dem som röstar, det är medelklassen man måste vinna – få dem att tro på dina drömmar. Och där ligger Obamas svåraste jobb. Han måste vinna röster bland dem som inte vill förlora ekonomiskt och samtidigt aktivera marginalväljare, som såg till att han vann förra gången.

För annars blir orden större än drömmarna han kan erbjuda.

Medmänniskor som vinner små hjärtan varje dag

Ibland jagar vi medaljer. Ja, inte OS-medaljer utan vi tävlar med andra människor i vår vardag. En del vill vinna till varje pris. Det blir en jakt på att lyckas. Men ibland tänker jag på dem som vinner utan pris.

De människor som faktiskt finns där och som bara är. Vi lyfter gärna fram människor som gör det där lilla extra, de som syns eller hörs. Men de som faktiskt bara är där med sin trygghet, mitt i vardagen, kan vi lätt glömma.

Det är de som vinner utan pris.

Både du och jag har möter dem – ja, vi är nog till och med en del av dem. De finns på kontoret, i fritidslokalen, på verkstadsgolvet, i skolan, på vårdhemmet, i affären. De är medmänniskor som vinner små hjärtan varje dag med sin närvaro men inte står på scenen. Arbetskamrater som har en yrkesstolthet men som framförallt är fantastiska medmänniskor. De som vinner utan pris.

Jag beundrar dessa fantastiska människor. För deras engagemang är det största du kan hitta. Visst, de kan bli irriterade och tröttna men de kommer alltid tillbaka. De finns där och vinner små hjärtan varje dag. De räcker ut en hand och ordnar det som behövs.

Kanske är de som oljan som gör att kugghjulen lättare behåller farten. Men egentligen är det dem som skapar farten.

Och det är egentligen dem medmänniskorna som ska ha alla priser i världen. Tala gärna om det.

De osynligas maskerad

Segraren skriver alltid historien. Vi har hört det sedan vi är små. Och det är nog sant.

Men segraren är inte alltid god.

Vår historia består av statsmän – från kejsar Augustus till Putin. Politiskt makt kan vinnas genom val eller våld. Politiskt makt kan t.ex. använda diplomati eller vapen. Men eftersom politiskt makt bygger på att du kan skapa välfärd för att hålla människor nöjda, måste pengar omsättas. Och den största omsättningen sker vid krig och katastrofer.

Som kriget i Irak.

Desmond Tutu anser att George Bush och Tony Blair ska ställas inför rätta för kriget i Irak.

Det kommer aldrig ske, även om det vore rätt. För oavsett deras ansvar, är de oåtkomliga.

http://www.expressen.se/nyheter/desmond-tutu-vill-se-blair-och-bush-atalade/

http://www.dn.se/nyheter/varlden/desmond-tutu-atala-bush-och-blair

Varför?

Jo, makt är fördelat i tre delar – verkställande, dömande och lagstiftande. Det är en princip som i dagens västerländska samhälle ligger till grund för det vi kallar demokrati. Och i det finns också en låsning mellan dessa tre.

Egentligen är det tänkt som en fördel, så makten inte hamnar i en hand.

Men när den verkställande och lagstiftande makten går hand i hand, blir den dömande makten ett medel. Och därför kommer aldrig de herrarna – eller de som kommer – att ställas inför rätta. Eftersom den verkställande och lagstiftande ändrar lagar som majoriteten ger dem, kan de sitta i orubbat bo.

Vi kan moraliskt fördöma om vi vill men vi kan aldrig döma enligt lagen.

Tanken på en slags tre-enighet sätts ur spel – även om det säkert finns vissa som skulle påstå att den dömande makten enbart ska se till att lagarna efterlevs. Men där sätts förnuftet ur spel, det som t.ex. Montesquieu var en av de saker som vägleder människor.

Och det här skapar ett hat.

Vi kan fundera på det hat som finns sedan kolonialismens dagar, hur det faktiskt befästs i våra dagar och skapar den motsättning som finns idag. Vi pratar terrorism, nord och sydkonflikt, gud mot gud. Men egentligen handlar det om så enkla saker som människans primära behov. Ett drägligt liv och den avundsjuka som finns mot den som har men inte vill ge. Det skapar konflikter, det är lätt att få människor in i konflikter.

Ideologier eller religion spelar mindre roll då.

För makten lever på konflikter, eftersom konflikter och katastrofer generar pengar och så länge vår välfärd bygger på det, kommer krig vara en del av vår vardag. Det är som ett kort utdrag ur Landet där stjärnorna regnar:

 

Makten måste alltid vara dynamisk för att klara katastrofer och samtidigt beroende av förhållandet mellan sin status och okunskapen hos antagonisten, var en av hans deviser. För att behålla makten är din status lika viktig som dina resurser. En del av spelet är hur duktig du är på att maskera ditt syfte när katastrofer uppstår och vilken status motståndaren tror du har. 

Verklig makt uppstår nämligen alltid i de osynligas maskerad. 

Så Desmond Tutu kommer aldrig se Bush eller Blair ställas inför rätta, och än mindre dömas. Men det är bra att han väcker frågan, för någonstans måste krigsförbrytare dömas. Om än enbart moraliskt.

MTV-landets politiska förnyelse

Jag läser lite om franska presidentvalet och jag läser om opinionsundersökningar i Sverige. Och tänker att åsikter och politiska åsikter bland oss vanliga dödliga går i vågor, höger eller vänster.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/toppnotering-for-socialdemokraterna_7077061.svd

http://www.dn.se/nyheter/politik/lofven-gar-hem-hos-kvinnor-over-55

http://www.dn.se/nyheter/sverige/socialdemokraterna-fortsatter-locka

Men först en annan reflektion, om de små partierna i Sverige.

De har drunknat i det nyliberala träsket och har svårt att ta sig ur det. Under några år har jag hört att vi kommer bara ha två stora partier och resten försvinner. Det verkar sant men de små partierna gräver sin egen grav. Att låta sig vara dikterade i ett samarbete, för att man enbart är maktkåt och inte ser att man förminskar sig själv och de idéer man står för – vilken strateg ligger bakom den genialiska idén? Härligheten att få bestämma över visst, leder till vittring av de egna fundamenten och till slut har man ingen grund att stå på.

Det är nog det många ser och tänker. Det finns någonting mesigt, och intetsägande över de små partierna eftersom de inte vågar växla upp och dra iväg, inte ens när det är raksträcka.

Min andra reflektion är från höger till vänster. Frankrike verkar få ett vänsterval och Sverige dras till vänster igen – eller ja, sossarna är väl egentligen det vi förr kallade liberaler – men i alla fall.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/perspektiv-franska-valet_7076901.svd

http://www.dn.se/nyheter/varlden/forsta-siffrorna-pekar-pa-hollande

http://www.dn.se/nyheter/varlden/hollande-mot-seger-6-maj

Men jag tror inte det alltid handlar om politiken utan att människor tröttnar. Trötthet på löften som inte uppfylls, en retorik som inte kan förnya sig. Vi lever i MTV-landet och när någon spelat för många konserter, låter låtarna – retoriken – väldigt lika efter ett tag. Man söker sig till andra – inte för olika dock – men som har lite annan image och ändrar lite i låtarna ( retoriken ). För som många kommentatorer säger, alla vill söka sig in i mitten, för det är där majoriteten av väljarna finns.

För jag ser inte några radikala förändringar i det jag läser eller hör, varken i Frankrike eller Sverige. Det finns idag en större apparat att ta ställning till och det är världsekonomin. Ja, det har det alltid varit men vi snårar in oss i EU, lagar, förhandlingar som skapar minde autonomt och mer delaktighet.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/eu-stodet-ar-rikt-pa-skrackexempel_7073077.svd

Och så länge vi inte vågar kliva ifrån den ekonomiska politik som funnits de senaste 40 åren och som nu visar sin ihålighet ( Grekland, USA:s skuldberg m.m. ), sker ingenting drastiskt. Och där spelar det ingen roll om det är vänster eller höger som styr, där finns andra aktörer som bestämmer.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/nya-miljarder-skjuts-till-imf_7077111.svd

Du är egentligen en nolla

Jag såg ett reportage häromdagen, i anslutning till dödsskjutningen av Tayvon Martin.

Om hur rasismen påverkar USA:s svarta. Och det fick mig att tänka på ett program jag såg för många år sedan, där en programledare började gå åt en vacker, attraktiv kvinna med orden:

” Du tror att du har allt, du har alltid kunnat leva på ditt utseende. Men jag ska säga dig, det kommer att komma andra och yngre kvinnor och då har du inte en chans längre. Vet du varför, du har ingen personlighet. Du är egentligen en nolla. Du har alltid kunnat använda dig av ditt utseende, du är vit och du är vacker men det spelar snart ingen roll. För du är snart trettio, och som sagt, det kommer yngre och vackrare kvinnor än du. ”

Kvinnan började gråta.

Och så zoomade kameran ut och runtikring satt afroamerikaner.

Programledaren vände sig till dessa och frågade:

” Känner ni igen det här? ”

” Ja ” var det omedelbara svaret. ”Varje dag, i hela mitt liv.”

Nu är det inte samma ord som används vid rasism men tekniken att trycka ner någon är densamma. Att den som har en annan hudfärg t.ex. ska veta att den är värdelös och är en nolla. Rasism kommer i så många former.

http://www.expressen.se/nyheter/george-zimmerman-atalas-for-drap/

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14663091.ab

http://www.dn.se/nyheter/varlden/martins-baneman-kan-atalas

Och det innebär att en del människor tar sig rätten att sätta gränser mellan oss människor. I ett apartheidsystem är det lagen som reglerar och det är också rasism. Men i ett land där man på papperet ska vara jämlik, är det andra mekanismer. Det handlar om rädsla, skvaller, bemötande men även om att man systematiskt trycker ner vissa grupper – och det finns en konsensus i det.

Det är allt från polismakten som tar sig rätten att kolla, det är klubbar som nekar inträde, det är ett skolsystem som segregerar – listan kan säkert bli längre. Men det skapas en slags samhällsstege som är svår att besegra, eftersom den inte öppet erkänner att det handlar om rasism. Och det skapar ett vi och dom samhälle och när man kommer dit, skapar man även mer motsättningar än samverkan.

Det blir en rädsla från bägge sidor, där man i sina fördomar rättfärdigar med ord som:

”Ja, vad var det jag sade. Hade jag inte rätt?”
”Det måste till hårdare straff, de fattar inte bättre.”

”Jag såg en sådan där grupp, du vet.”

Och det förs in i våra hem. Vi kan sitta och lyssna till det där som snabbt passerar, en kommentar och sedan går samtalet vidare. Som om det var vädret vi just pratat om men egentligen var det våra egna värderingar som sattes i gungning.

Så rasism finns i många olika former.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/zimmerman-i-hakte-kommer-atalas-for-drap_6991599.svd

http://www.dn.se/nyheter/varlden/specialaklagaren-haller-presskonferens

Och det kan ge sådan som George Zimmerman rätten att skjuta innan han frågar: det kan ge andra rätten att slänga ord efter någon i en skolkorridor eller det kan leda till misshandel och död, som i fallet med John Hron för många år sedan.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/zimmerman-kommer-atalas-efter-dodsskjutning_6991455.svd

Jag såg en fantastisk film i helgen som anknyter till det här, våra fördomar och rasism. Den heter Mitt namn är Khan (och jag är inte terrorist). Jag tänker inte berätta handlingen men den vänder upp och ner på våra fördomar, på fler än ett sätt. Se den, den är värd det – för den kan få dig att tänka efter mer än en gång när du vill dela upp oss människor och skapa vi och dom.

 

 

Vem ska till slut övervaka övervakarens övervakare?

Ibland blir jag förvånad över hur vi människor accepterar – jag själv inkluderad – hur staten verkligen blir Storebror ser dig. Vi har sett framtidsvisioner under många år i filmer och nu befinner vi oss själva i det gränslandet.

http://www.expressen.se/nyheter/riksdagen-ja-till-datalagringsdirektivet/

http://www.dn.se/nyheter/politik/lagring-kan-bli-dyr-for-mobilkunder

http://www.dn.se/nyheter/politik/datalagringsdirektivet-infors-i-sverige

Storebror kliver innanför din tröskel, bokstavligt talat, med datalagrinsarkivet. Och rubrikerna hamnar långt ner i tidningarna. Jag undrar hur vi skulle reagera på om någon sade om det som inte sker med dator skulle övervakas:

• Alla dina samtal under en dag ska antecknas ner, med vem du pratar med
• Alla dina möten ska ha minnesanteckingar och datum
• Alla dina tankar du skriver ner har slutat tillhöra dig, de tillhör staten

Det sista kanske är lite hårdraget men jag ser en viss sanning i det.

Det är lite skrämmande att tänka, att i slutändan skulle det kunna bli så dystopiskt. Jag såg hur någon reagerade på att twitter äger dina tweets men du är ansvarig utgivare för dem. Det har diskuterats hur FB har tillgång till hela ditt liv nästan men du ansvar för det du skriver.

Alltså, företagen äger bara rätten, inte skyldigheten.

Det var bara en passus i mitt tänkande men samtidigt hör det hit.

För vem äger rätten till sig själv om vi går något steg till?

Lite blir faktiskt frågeställningen det till slut.

Och är det så att staten har alla rättigheterna nu och jag skyldigheterna?

Just den här lagen har diskuterats och hur den kränker integriteten. Det finns SWIFT och andra direktiv som också stramar in den personliga friheten. För mig blir det här också en krocka med det starkt individuella samhälle vi lever i och där vi nu kollektivt ( men individuellt ) ska övervakas.

Men det som jag vänder mig mest mot är att systemet är aldrig starkare än sin svagaste punkt. Det här innebär att vi människor egentligen är konstant övervakade, det finns inget slutdatum på övervakningen. Och de som ska hantera övervakningen,lagring, bedömning är människor.

Finns det en slags moralisk överlägsenhet i dessa människor som hanterar uppgifterna? Ett system är aldrig starkare än dess svagaste punkt. Och människan är svag, nyfikenhet är en av de drivkrafter vi har. Det kan bli lätt att säga att bättre att förekomma än förekommas och då är vi inne på den personliga integriteten.

Jag tror vi kan komma dit ganska snabbt. För finns möjligheten, kommer nyfikenheten ta överhanden. Det är en lätt väg att gå. Och jag undrar, vem övervakar övervakaren och vem ska till slut övervaka övervakarens övervakare?

Krånglig mening men ungefär lika snårigt som det kan bli med just det här.

Jag ser en stor fara i Storebror ser dig men makteliten väljer det som man många gånger kritiserar diktaturer för – att övervaka medborgaren och kränka integriteten. Hela vägen över tröskeln in i hemmet.

Då behövs varken IB eller ett STASI.

Skapandet av en hjälte i realtidsmedia

Egentligen är Stefan Löfvén skapandet av en hjälte. Speciellt i media. Efter år av ältande inom socialdemokratin kommer han in men det är inte sossarna som skapar hjälten utan media. Media blir alltmer en maktfaktor att ta i beräkning, oavsett medium. Och det är just realtidsmedia, den ständiga uppkopplingen som har en större påverkan än många tror, tänker jag.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/fortsatt-stort-stod-for-lofven_6933075.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/fortsatt-stort-stod-for-lofven_6933075.svd

För att ta ett annat ex är melodifestivalen bra att tänka runt. Om man ser till statistik så hade Danny fler röster än Loreen när kvalomgångar var gjorda men hon vann. Media valde att göra en kamp av det men samtidigt rapporterade man att Loreen var storfavorit till att vinna hela Eurovision t.ex., det kom upp lite överallt. Och vem vill inte att Sverige vinner det stora, efter all ”sorg” som varit senaste åren?

Man lade de två låtarna mot varandra i olika kanaler – jag vet inte hur ofta jag hörde den ena före den andra när jag åkte bil. Men Loreen stod för någonting nytt och det blev ett överslag att hon var favorit – alltså mer positiva rubriker och uttalande i radio t.ex och över bloggar, FB och twitter.

Så media har makt, speciellt när vi lever i realtidsmedia och vi vanliga blir våra egna krönikörer, som påverkar. Nätet vuxit sig så stort att ingen kan komma undan.

Och samma sak sker, tycker jag, med politiken. Reinfeldt har haft sin stund i ljuset men det behövs någonting nytt och vips, Stefan Löfvén. Någon analytiker undrade över de stora svängningarna som skett och jag tror realtidsmedias bevakning och genomslag är större än analytiker förstår. Det nämns som en passus och man fokuserar på sakfrågorna som huvudorsak – men jag har inte sett så mycket av det.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14540915.ab

http://www.dn.se/nyheter/politik/rodgron-majoritet–s-storsta-parti

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/en-framgang-byggd-pa-ruiner_6933077.svd

Det handlar mer om image-byggande just nu, ser jag det som. Och där är jag lite förvånad över partierna och deras oförmåga att utnyttja realtidsmedia ännu mer. Varför inte skapa större egna forum på nätet som är intressanta, t.ex webtevekanaler?

Carl Bildt är en politiker som förstått vitsen med just sociala medier, att kunna nå ut med sig egen röst. Ibland trampar han i klaveret men han har ändå ställt sig i strömmen.

Fredrik Reinfeldt har valt exklusivitet, att framträda på sina villkor och då har han fått knähundar i media som inte ifrågasätter (kungen av guds nåde). Men nu börjar reaktionerna komma över nätet – med bilder som ger honom en image av nazist, kissa i blöjan – allt egentligen lågvattenmärken men en del av den realtidsmedia vi lever i.

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/danielswedin/article14540762.ab

Och de stora drakarna börjar också ifrågasätta, subtilt men ändå – och så bygger man upp en motpol, Stefan Löfvén. De stora drakarna har också fått mer att säga till om p.g.a. just realtidsmedia – vi söker information snabbt och det sker på nätet mer än i teve.

Jag tror säkert att Löfvén är en bra människa och framförallt skicklig politiker. Men jag tror det är syndromet av att bygga en hjälte, som ofta sker i sportvärlden, som sker här. Och det sker just i realtidsmedia, som har börjat få sin genomslagskraft – mer än vad många tror. Alla vill se en fight och nya hjältar.

Demokrati?

Jag har funderat lite på demokratin och hur den omformas och formas efter den tid vi lever i. Demokrati ska i sin essens kallas folkstyre. Vi som medborgare ska ha en möjlighet att påverka vår vardag, tänker man.

Så fel egentligen, för makten ligger hos en liten klick människor – som den gamla låten staten och kapitalet, går hand i hand. När den skrevs kändes det mer rumsrent att skriva den, idag finns en slags neo-konservatism http://www.dn.se/nyheter/varlden/kallade-kvinna-hora–ber-om-ursaktsom går hand i hand med ett allt starkare segregerat samhälle. Enbart det är en förlust för ett demokratiskt samhälle.

Men jag tänker lite vidare, som valet i Ryssland.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/medvedev-till-historien-som-forlorare_6897597.svd

http://www.dn.se/nyheter/varlden/rappande-oligark-sticker-ut-bland-kandidaterna

http://www.dn.se/nyheter/varlden/moskva-forbereder-sig-for-valdsamma-sammanstotningar

Valfriheten är inte så stor.

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/val-utan-frihet

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/korruption-frater-sonder-ryssland_6896597.svd

Ryssland har under snart 25 år närmat sig det som vi skulle kalla ett öppet samhälle men samtidigt finns här en av de mer segregerade staterna. Det är knappast en demokrati i våra mått mätt. Enormt rika och enormt fattiga. På ett vis är det ett USA ( även om de inte skulle tycka om liknelsen ) som anammat den Friedmanska ekonomin och även tanken på objektivismens tro att egoismen är den sanna vägen till demokrati. Man ser här tydligt motreaktion mot kollektivets period.

Jag tänker ännu lite vidare.

På de lagar som stiftas, där storebror verkligen ser oss – och där företag som Google och Facebook utnyttjar våra vanor och tankar.

http://www.svd.se/naringsliv/alla-vill-bli-gillade_6895447.svd

Internet är ett hot och en möjlighet – för den styrande demokratin ett hot – för gräsroten en möjlighet. I vissa nord-afrikanska stater gjorde de upproren möjligt. Åtminstone på ytan.

I Internet finns ett anarkistiskt perspektiv som speglades i upproren, som är skrämmande och där försöker stater lagstifta sig fram – vilket leder till en överstatlighet. Det blir en slags paradox i tankarna som är vägledande idag – där de gamla tänkarna Rand och Friedman vill att marknaden ska vara fri.

Jag undrar om de tänkte att tanken skulle vara fri? Och även orden?

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/politiska-varumarken-har-aldrig-varit-viktigare_6894417.svd

Jag tänker på alla occupy-rörelser som växer fram men som motarbetas av staten och kapitalet. Och jag tänker på dig och mig. Vi som finner oss i det som sker. Eller gör vi det?

Vi får säkert återkomma om just demokratin, som ständigt behöver återerövras – av just dig och mig.