Om du alltid är 100 procent säker, hur ska du då känna dig levande?

Vi är alla tvivlare någon gång i vårt liv. De där stora tvivlen. Någon skulle kanske kalla det livskriser. I vardagen hanterar vi små tvivel mer eller mindre varje dag, oftast utan att fundera på det.  Jag tror att tvivel utan tvivel någonting gott, även om det gör ont ibland.

I buddhismen anses tvivel vara någonting du vill komma bort ifrån. För tvivel skapar smärta.

I vetenskap, filosofi och politik är istället tvivel en del av processen för att lyckas få fram det bästa. Att kritiskt granska och ifrågasätta. Källkritik utan tvivel skulle bli en värld av miljoner sanningar och lika många misstag.  Tänk om vi inte testade mediciner eller maskiner.

Men jag tänker mer på det personliga planet. För visst vore det trevligt att leva utan tvivel – eller?  Jag tänker lite som författaren Somerset Maugham skrev:

Det finns bara en sak jag är säker på. Och det är att det finns mycket lite som man kan vara säker på.

Oavsett om du är tonåring, medelålders eller äldre finns den där. Osäkerheten. Ni kan säkert känna den, inför personliga beslut. Som när hjärtat slår så där hårt och du tycker om någon, när du ska byta jobb, när du ska göra det där stora köpet eller om vi befinner oss i en stor konflikt som sliter sönder det vi tror på.

Kan jag vara riktigt säker?

Ja, kan man någonsin vara riktigt säker? Och behöver man vara det, egentligen? Jag menar, om du alltid är 100 procent säker, hur ska du då känna dig levande?  För tvivel är oftast en personlig känsla och inte speciellt rationell.

Det är alla dessa dansande ja, nej och kanske som hamnar i otakt med det du tänkt i livet.

I en ”lycklig” värld skulle kanske tvivel inte finnas. Lite som buddhismens tanke. Men jag vet inte om det tillhör lycka. Det är lite som den religiösa myten om Adam, Eva och äpplet. Tänk om vi sluppit syndafallet och varit lyckligt nakna och ovetande (nu vet jag inte om vi skulle tyckt det är någonting som människan egentligen skulle velat missa).

Jag är inte säker på att det är riktigt sant.

Jag skrev också någon gång att tvivel utan tvivel är en av våra största sysselsättningar.

Och jag tror det måste vara så i den värld vi lever i just nu. Vi levereras färdiga ”sanningar” varje dag och om vi inte tvivlar, kan vi inte heller ta reda på hur vi vill leva. Jag tror vi varje dag måste få tillfällen att skapa oss våra egna personliga sanningar om alla andra människor och andras sanningar.  Och utan det där tvivlet kan vi få det svårt att finna våra egna sanningar.

 

Försoning är hatarens värsta fiende

 

Det finns en man som sade:

Hat kan aldrig fördriva hat, det kan bara kärleken.

Han dog för att få yttra de orden, Martin Luther King.  Och han visste att försoning är hatarens värsta fiende. En hatare vill gärna se sidor, en hatare vill skapa konflikter och få dem att brinna. Hataren vill gärna se ett vi och dem. Och det bästa sättet att bemöta hataren, är genom kärlek.

Inte likgiltighet, inte ignorans – inte ilska över hans åsikter, för då vinner hataren. Utan genom att möta med medmänsklig kärlek och argument. Det betyder inte att du undviker konflikter, för en av de största konflikterna du kan skapa mellan människor är mellan den som vill skapa medmänsklighet och den som vill att hatet ska segra. Att inte acceptera segregation, rasism, våld eller imperialism men att ändå bemöta med en god tro är den starkaste kraft du kan skapa. Se Gandhi, se Martin Luther King, se Nelson Mandela, se Emerich Roth.

För, försoning är hatarens värsta fiende.

Om du sårar…

 

Överallt, var vi än befinner oss, möter vi varandra.

Du och jag och andra.

För det mesta kommer vi överens. Men ibland uppstår konflikter, som vi måste hantera. Och ibland uppstår någonting annat. Där en starkare ger sig på någon som är svag. Ni har alla sett det, många har upplevt det. Det kan te sig harmlöst, det kan vara våldsamt.

Jag hörde en föreläsare som svarade på en fråga en gång:

”Vad är det värsta du gjort?”

Han hade varit en värsting. Suttit i fängelse, ansetts som körd i samhället.

”Jag har slagit folk, jag har nästan dödat folk. Men jag vet inte om det är det värsta jag gjort. Jag kan inte avgöra vad som är det värsta jag gjort. För det kan också vara någonting jag sagt någon gång, till någon. Ni vet, det kan såra värre för det syns inte på utsidan. Det kunde ha varit värre än slagen. För du vet inte hur andra reagerar på det du säger eller gör.”

Om du sårar en stark, reser den sig igen. Om du sårar en svag, kan du vara den sista.

Ord har en förmåga att leva kvar, på gott och ont. Oftast är ord som den där droppen som urholkar stenen. Till slut kan även stenen spricka.

En värld som leder till tystnad

En kväll satt jag med mina barn och såg en gammal teveserie från sjuttiotalet dyka upp. Det var svordomar och naket och jag kände nästan hur mina barn började skruva på sig.

För mig var det ett gott skratt, och vi började prata om just det här – att vi idag är så förbannat pryda, att vi ska vara så korrekta, att normer förändras.

Kanske jag har ett rosa skimmer i mig och blivit gammal, när jag säger att det var fan bättre när man inte behövde göra sig till och att man faktiskt vågade protestera.

Idag känns det som om vi är på väg mot ett normsamhälle där man inte får avvika.

Vi har SD som jagar det politiskt korrekta men som själva är sinnebilden av det korrekta – ingenting får avvika. Det blir rätt komiskt egentligen. Allt ska vara homogent. Vi har i övrigt strömformade politiker som alla ska befinna sig i mittfåran, för medelklassen är det viktigaste och vi vill du ha makt måste du vinna dem ( oss ).

Vi har religionen som tyvärr får allt större inflytande. Vi får ett nymoralistiskt samhälle – en ny viktoriansk era om ni så vill. Med religionen glider vi ifrån det sekulariserade och skapar svart och vitt, himmel och helvete men du får samtidigt inte vara avvikande t.ex. sexuellt. Händerna på täcket, tack. Den makten skapar även rädsla, eftersom tro inte kan ifrågasättas – sanningen är enbart synlig för de invigda och vi andra otrogna ska inte ifrågasätta.

Det här är en värld som sammantaget skapar – tystnad – till slut. Du vågar inte ifrågasätta – förutom anonymt på twitter. Det kan skapas ett drev i veckan, eftersom du bara är en tangenttryckning bort och vi måste ge oss på någonting – om det så är SD, Kulturhuset, Juholt eller någonting annat – vi blir inte verkliga när vi är bakom en skärm. Men att ställa sig upp och säga, nej, jag tycker inte det här och våga stå kvar, är tusan så mycket svårare. Det kan inte ens våra folkvalda politiker, oavsett vilken färg de har.

Det jag vänder mig emot är hur vi måste vara så enkelspåriga, istället för att öppna ögonen och se alla de nyanser som finns. Vi lever i det där samhället Bush sade – är ni inte med oss, är ni mot oss. Det är ett samhälle som glömmer det bästa i oss människor och ska leta fiender istället för vänner. Har du en annan hudfärg, religion, sexualitet, kön så är du en potentiell fiende.

Är det en sådan värld vi vill ha?

Vems problem – mitt eller ditt?

Om vi inte har problem, måste vi då hitta/skapa problem för att känna oss nödvändiga?

Är det ett sätt att skapa meningsfullhet för vissa?

Ibland funderar jag just på om varför vi människor ser mer möjligheter eller problem. Jag vet att jag är en människa som letar möjligheter och lösningar. I människor, grupper.

Det viktiga är att lyfta de bra sakerna och förstärka dem. Du ser ganska snabbt en spiral uppåt och du skapar mod som smittar.

För vad hjälper det oss om vi hela tiden ser problem och skriker ut dem?

Egentligen ingenting, tror jag.

Jag tror att det är lätt att människor som ser problem blir sanningssägare och de har svårt att förstå andras synvinkel. ”Vi måste ta hand om problemet. Det här eller det där är fel.”

Vems problem – mitt eller ditt?

För det du ser som ett problem, ser inte jag som ett problem. Människor som ser problem hamnar också alltför ofta i konflikter eftersom de har sin sanning och de flesta människor orkar inte lyssna ( eller tänker, jag håller inte med ) men tystnar efter några gånger eftersom tonläget kan bli högt. Hörde någon som sade en gång: Det är inte värt min energi, jag kan lägga den på annat.

Rent av undviker man att träffas. Och det svåra blir att hantera problem-människan i en grupp, eftersom det blir både tysta och öppna konflikter av totala sanningar. Mest tysta. Det kan också betyda att du slutar ett jobb eller med en idrott, om det finns alltför högljudda sanningssägare. Det räcker med några få.

För ofta är det så att de som ska identifiera problem, hittar nästa problem runt hörnet och vi är där nästa vecka igen.  Och ibland, om problem-människor har låg självkänsla vill de gärna hitta problem hos alla andra och pratar gärna med andra om det.

Jag hörde också på bokmässan, att ni svenskar lättare hittar problem som inte är problem, eftersom ni inte varit i krig på så länge. Att vi, för att känna oss nödvändiga, måste finna problem som ska lösas för att vi ska känna oss meningsfulla.

Det kan vara sant och då är möjligheter och lösningar ännu viktigare.

Möjligheter och lösningar skapar nämligen vägar framåt mycket snabbare och kan också skapa en oerhörd gemenskap. Ibland pratar man om att sätta mål. Det blir någonting vi har gemensamt och vi fokuserar på lösningarna för att ta oss dit. Vi skapar mod, tillit, medkänsla i allt det goda som uppstår.

Då kan vi faktiskt känna oss mer nödvändiga men på ett mer positivt sätt.

Att vara sann mot sig själv

Hur blir du sann mot dig själv?

Det finns inget enkelt svar på det, eftersom vi hela tiden lever i ett socialt samspel. Vi lever i olika normsystem beroende på vilket samhälle vi lever i och som säger att vi ska vara på ett visst sätt eller agera efter vissa normer.

Jag tänker på Malala Yousufzai, som blev skjuten för att hon vågade ta strid för flickors rättigheter.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/14-aring-flygs-utomlands-for-vard

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15607766.ab

Hon var sann mot sig själv. Malala ställde sig upp och vågade säga sin åsikt, även om hon säkert förstod risken. Trots sin ringa ålder.

Hur vågar vi då skaffa modet att vara sanna mot oss själva och det vi tror på?

Det är inget lätt val. För det kan få konsekvenser. Men jag tror det handlar om att vara sann mot sina drömmar eller ideal. Drömmar är på ett vis den perfekta illusionen.

Om vi vågar föra in illusionen i vår vardag kan vi också bli mer sanna mot oss själva. Och vi kommer inte behöva titta på andra och känna avundsjuka.

För att vara sann mot sig själv, betyder också att du slipper vara osann mot andra. Att du faktiskt inte behöver känna den där oron eller avundsjukan. För att vara sann betyder inte alltid att säga sanningar, det är lika mycket att uppskatta andra människors förmågor och att inse att de har drömmar. Precis som jag, precis som du.

När blir önskan en vansinnig dröm som lurar dig bort från verkligheten

Vi behöver drömmar.

Vi behöver våra fantasier.

Men var går gränsen för när realitet och drömmar balanserar ut varandra? När blir önskan en vansinnig dröm som lurar dig bort från verkligheten och när är det dags att bli realist igen?

För en sak är säker, vi behöver våra drömmar. Utan dem skulle inte människan utvecklats och överlevt. Drömmar och fantasin kopplat till det har tagit oss till det vi alltid kallar det moderna samhället. Varje generation befinner sig där.

Men när blir drömmen för mycket? Kan den bli för mycket?

Jag tror att när drömmen är drivkraften är den oftast god, när drömmen blir destruktiv blir den farlig – både för dig själv och andra. Låter ganska självklart.

Det vi alltid måste vara medveten om är att vi måste uppfinna drömmen om och om igen. Drömmen är föränderlig. Det är när besvikelsen blir större än drömmen, som vi ger upp. Och det är också där någonstans det vi kallar ondska kan uppstå. För vi kan lätt hamna i de enkla lösningarna när världen är mer komplex än vi vill veta.

Och då blir önskan en vansinnig dröm som lurar bort dig från verkligheten.

Så, lev dina drömmar, omforma dem, delge dem och lev dem där du befinner dig tillsammans med din verklighet.

Inspiration är en unik kraft för dig

Jag skrev en sak för ett tag sedan, inspiration kommer inte alltid i ett flöde av ord utan tystnadens återhämtning. Men det gäller för mig. Vi är alla olika.

En del människor hämtar sin inspiration i myllret, i alla röster. Andra som jag, behöver tystnaden och ensamheten. Det finns de som måste skapa för att hitta nytt skapande och inspiration. Vi är olika, föds olika och formas olika.

Men jag tror vi alla behöver inspiration. För utan inspiration utvecklas vi inte som människor. Vi vissnar. Vi kan bli avundsjuka, bittra och ensamma.

Hur får jag då inspiration? Det finns nog inget universalmedel. Men inspiration tror jag kommer genom två saker – hårt arbete och goda möten. Det är när vi ger upp kraften att jobba och tron på människor, som vi förlorar inspirationen.
Det händer oss alla, att vi hamnar där.  Vi blir den person vi inte vill vara.

Frågan är hur vi tar oss därifrån, till platsen INSPIRATION.

En sak vet jag, det är att lyssna till de som säger att det omöjliga är möjligt. Inspiration kommer ibland ur det omöjliga. Men lika mycket handlar det om att tro på det du gör. Tro på den du är. Vi har alla våra svackor. Vi kan ibland inte styra över livet, över sjukdomar, arbetslöshet. Som en vän sade till mig, som hade ALS:

Livet ger inga garantier.

Han levde nästan 20 år med ALS. Ingen trodde det var möjligt. Han var och är en inspiration för mig. Han är det goda mötet för mig, många gånger om. Han trodde på den han var och gjorde in i det sista det han ville.

Så, inspiration kommer för mig i tystnadens reflektion men inspiration är också en unik kraft för dig – du har dina platser, dina möten, dina människor som ger dig din energi och inspiration. Välj din inspiration.

Medmänniskor som vinner små hjärtan varje dag

Ibland jagar vi medaljer. Ja, inte OS-medaljer utan vi tävlar med andra människor i vår vardag. En del vill vinna till varje pris. Det blir en jakt på att lyckas. Men ibland tänker jag på dem som vinner utan pris.

De människor som faktiskt finns där och som bara är. Vi lyfter gärna fram människor som gör det där lilla extra, de som syns eller hörs. Men de som faktiskt bara är där med sin trygghet, mitt i vardagen, kan vi lätt glömma.

Det är de som vinner utan pris.

Både du och jag har möter dem – ja, vi är nog till och med en del av dem. De finns på kontoret, i fritidslokalen, på verkstadsgolvet, i skolan, på vårdhemmet, i affären. De är medmänniskor som vinner små hjärtan varje dag med sin närvaro men inte står på scenen. Arbetskamrater som har en yrkesstolthet men som framförallt är fantastiska medmänniskor. De som vinner utan pris.

Jag beundrar dessa fantastiska människor. För deras engagemang är det största du kan hitta. Visst, de kan bli irriterade och tröttna men de kommer alltid tillbaka. De finns där och vinner små hjärtan varje dag. De räcker ut en hand och ordnar det som behövs.

Kanske är de som oljan som gör att kugghjulen lättare behåller farten. Men egentligen är det dem som skapar farten.

Och det är egentligen dem medmänniskorna som ska ha alla priser i världen. Tala gärna om det.

Enbart människan och oss själva

Vi människor måste ibland våga vara fyrar mot intolerans, fördomar och hat, för att världen ska bli en bättre plats varje stund. Jag har den här veckan följt rättegången mot Anders Behring Breivik och reflekterat över hur vi människor sluter upp runt empatin men att det finns människor som också ser en hjälte.

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/darfor-ler-anders-behring-breivik

http://www.dn.se/nyheter/varlden/breivik-berattar-om-massakern-pa-utoya

http://www.dn.se/nyheter/varlden/presskonferens-om-morden-pa-utoya

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/en-fasansfull-skildring-fran-en-terrorist_7074409.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/svar-dag-i-ratten-for-de-anhoriga_7074407.svd

Vi blir förvånade av det men samtidigt – vi har hamnat i ett vi mot dem samhälle. Och det är precis det som vissa vill. Vi kan gå tillbaka till 2001 och George Bush, som manade att är vi inte med, är vi mot. Enkel simpel retorik, som också klingar 1930-tal. Som talar till det simplaste hos oss människor – vårt eget ego.

Hämnd bygger dessutom ofta på mer hämnd, och blir som klossar du ställer på varandra – och till slut har du en mur. Och bygga murar är vi människor duktiga på, se Israel och den mur de byggde, se Berlinmuren. Människan har byggt murar hela sin livstid, för att hålla inne och stänga ute. Det delar oss i vänner och fiender. Vi gör det än idag.

Man skulle tro att den moderna människan skulle kunna bättre. Men vi drivs av samma saker som våra förfäder alltid gjort. Rädsla, hat, kärlek, ensamhet – listan kan bli lång. Det spelar ingen roll vilken teknik vi har, flygplan vi bygger, världar vi skapar. Människan är på det viset otroligt enkel att förstå. Och om vissa börjar dela oss i ett vi mot dem, kommer rädslan smygande och man börjar prata i ”sanningar” som egentligen är fördomar.

Internet är ett utmärkt forum för just det.

Sajter som spär på våra fördomar, som skapar konspirationsteorier.

Och där har vi människor som Anders Behring Breivik, som fastnar i vanföreställningar och ser ett krig. Han ser korståg. Han ser fiender och i sin pompösa självbild, är han hjälten. Jag kan inte ens föreställa mig hur ensam han egentligen måste känna sig.

Men han har haft god hjälp på vägen dit. För så fort vi börjar dela oss människor i vi och dem, skapar vi fördomar och skitsnack. För ska vi se oss som bättre, måste vi hitta de sämre. Där har alla ett ansvar, från forskare till politiker och du och jag.

Det har senaste årtiondet vuxit fram en retorik som delar oss.

För den som är mer svag viskar egentligen bakom den starkares rygg, för att riva ner och få makt; och det den viskar in i är just våra fördomar och rädslor. Det är ganska enkelt, och skrämmande. Det är som skolgårdens värsta stunder, där du lämnas utanför för att du är för kort, har glasögon, fel kläder – men här är det mer organiserat av vissa.

Men samtidigt är det också då vi visar vår andra sida. Den där empatiska, känsloladdade, demokratiska sidan. För det värsta är om vi ställer hos vi eller dem – istället blir det hos oss vi ställer våra skor. Att se oss som människor är det viktigaste. När jag möter dig, honom, henne är det människan med alla sina rätt och fel jag ser – inte en religion, hudfärg, man, kvinna. Enbart människan och oss själva och då blir vi tillsammans fyrar mot intolerans, fördomar och hat.