Jag tror att, det jag vill sätta ord på, inte alltid har ord

 

Ibland uppstår det där som berör oss mer. Det som är oförklarligt. Lite är det så att om du gläntar din mänskliga dörr, så hittar mer och fler in, än du tror. Rent av mer än vad du är beredd på. Och jag försöker hitta ord, jag som tror att jag kan många av orden men orden räcker inte alltid till. Antagligen för att det jag vill sätta ord på, inte har ord.

Idag har jag berörts av en berättelse, som i sina fragment funnits där men som idag blev lite mer fyllig. I små, små nyanser uppstod någonting. Jag skulle kunna kalla det magi men det är fel ord. Det uppstår en medmänsklighet som sveper undan tvivlen på att du faktiskt inte kan göra skillnad. För du kan göra skillnad. Jag hör även en annan röst, som berört mig mycket på sistone.

Och när jag nu är ensam, funderar jag.

Det medmänskliga handlar om vad du tillåter dig själv att känna. Inga ord kan förklara det. Det är en känsla. En stark känsla, en av de starkaste. En känsla som spunnit min själ idag och som spunnit mig den senaste veckan men på olika vis. Den är obegriplig, berörande, medmänsklig – den har toner av så mycket. Och jag tror, att det jag vill sätta ord på, inte alltid har ord men jag tror att, de flesta av oss kan ta till oss den beröring det mänskliga skapar.

För det väl just det mänskliga, som gör oss så medmänskliga, medkännande och samtidigt sårbara.

Det anonyma samhället

Djurgårdens tränare och ordförande avgår. Många är upprörda. Till och med statsministern går och ut säger att de kommer misshandla sina tjejer och barn, dessa fegisar. Dessa anonyma fegisar. Som finns överallt. För genom att vi tillåter det, skapar vi ett anonymt samhälle.

Vi ser det överallt just nu.

Jag såg en bild på en maskerad ”supporter” under match i allsvenskan. Han behövde inte ens visa sitt ansikte på läktaren. Och då undrar jag, vem är det som sätter spelreglerna? Är det inte de som bjuder in till match, som har rätten att säga att du kommer inte in här?

För det handlar inte enbart om fotboll om du går dit maskerad.

Ta av honom den förbannade huvan om han ska vara kvar på arenan.

Vi lever verkligen i det anonyma samhället. Se nätet, internet. Där folk stalkas, får anonyma mejl, mess och det kan skapas alias för att trakassera folk. Anonymiteten accepteras. Företagen – FB t.ex. – rycker på axlarna. Alias tillåts och ingen vet egentligen hur de ska få stopp på det. Tidningar är fulla av säkra källor d.v.s. anonyma tips. Mest från journalisterna själva ibland börjar jag tro men eftersom de har källskydd kan ingen få veta säkert. Anonymitet sätts i rutin.

Och lagstiftningen är lika med noll. Om inte straffet är större än en viss längd, är det inte intressant att utreda. Vilka signaler skickar vi då? Jo, att det är ok.

Att ingen kommer ändå hitta mig, ingen kommer sätta dit mig. Jag lever nämligen i skydd av det anonyma samhället. Och då undrar vi till slut hur Djurgården, AIK och andra klubbar tillåtet sig infiltreras, hur de tillåter det ansiktslösa och att fegisarna kan hota och se till att folk inte vill vara kvar.

Det demokratiska samhället förlorar. Allt för att samhället inte kan eller vågar ta tag i det.

För det går inte att acceptera en sak på en arena – internet – för att sedan säga, nej, stopp här funkar det inte så. För vi har ju tillåtit anonymisering på den största arenan idag – nätet. Börja rensa upp där.

Det infinner sig en rädsla för att jag skulle kunna vara den som utsätts nästa gång, om jag vågar säga ifrån. För anonyma fegisar är som mordbrännare. De vill se eldsvådan men skapar den gärna i mörker och står på avstånd när det brinner. Ett samhälle som tillåter det anonyma på ett ställe får svårt att ta i det på ett annat. Jag önskar att de frontat dessa människor som fegt ringer, mejlar, messar och sagt; FUCK YOU. Du kan inte skrämma mig. Hur jävla feg och anonym du än är. Jag stannar.

http://www.dn.se/sport/fotboll/reinfeldt-vi-accepterar-inte-hot

http://www.dn.se/sport/fotboll/dif-tranare-avgar-efter-hot

http://www.svd.se/sport/lindblad-tyvarr-har-jacobson-ratt_8126074.svd

Levnadsord – unikt universella

Tänk dig följande tanke.

Du sätter dig ner och börjar räkna på alla människor du träffat i ditt liv.

Egentligen är det en ganska märklig tanke men lite svindlande. Det blir så många. När jag gjorde det kom jag att tänka på många människor jag inte tänkt på väldigt länge. Och jag funderade på hur många av dem som gett mig levnadsord.

Levnadsord som blivit en del av mig själv.

Levnadsord som – livet ger inga garantier. Levnadsord som – det finns bara en religion och det är kärleken. Levnadsord som – om någon retar dig, ge dem inte glädjen att se dig arg eller ledsen. Levnadsord som – du kan inte veta om mina problem är mindre eller större än någon annans. Det är jag som avgör det, inte du. Jag har ganska många när jag tänker efter.

Någonstans fångar vi upp levnadsord. Du har säkert dina.

Levnadsorden kommer från möten som förändrat mig och mitt liv.

Och möten kan vara mer än en fysisk person.
Jag möter människor i böcker och filmer. Jag hittar levnadsord där också.

Jag tror att levnadsord är lite universella. Att vi tror att de är unika för mig men egentligen är de berörande för fler eller många.

Det är känslan som talar till mig.

Jag tror att varje människa har levnadsord med sig. Alla levnadsord är inte positiva. Det ska vi komma ihåg. Har du haft turen att höra goda ord, har du de med dig. Levnadsord kan också vara fulla av revansch, i värsta fall hat. Men förhoppningsvis är de goda. Jag har ett jag har gett till människor, som inte är speciellt stort känns det som – men det är mottagaren som avgör.

Det var en ung man som sade till mig:

”Du sade en sak till mig som ingen annan sagt till mig någon gång. Vad vill du göra?”

Vad vill du göra?

Inte låter det speciellt bevingat men de orden betydde någonting för honom. Han berättade det många år senare. Det var en del av hans levnadsord. Han är idag uppfinnare. Men de orden har jag gett till många.

Vad vill du göra?

Levnadsord behöver inte vara stora och kännas speciella. De måste bara tala till dig. Fundera på alla dina och alla de som gett dig av sina, som du gjort till dina och som du kanske gör till andras.

Tänk om alla rasister vore färgblinda

Den medmänskliga kärleken föds ur mötet mellan oss människor. Precis som hatet. Och för att motverka hat måste vi ibland bli större än vi tror om oss själva. Men ingen kan göra allt men tillsammans kan vi göra någonting, som Emerich Roth brukar säga.

Alla människor behöver medmänsklig kärlek. Vi kan vara många som visar det.

Även till hatare, ja, kanske mest hatare. De som ilsket och i rädsla ser ner på andra, de som mobbar och slår, de som hatar och söker gemenskap i en gemensam fiende.

Den som inte är som dem, den som inte är som vi – de är annorlunda.

Ibland kan jag tänka att det är en svag som slår på en svag.

Idag lever vi en värld där hatet har fått fäste igen. En del tittar på hudfärg, religion, etnicitet. Vi hör vissa slagord, som ekon ur vår gemensamma historia. Som när Emerich Roths gärning började, när han hörde de där alltför välbekanta stöveltrampen igen, när han blivit pensionär. De han hört i trettio och fyrtio-talets Europa.

Han förstod att han inte kunde vara tyst längre. Idag är han 88 år ung och fortsätter sin kamp.

För det han och vi hör är väldigt mycket fördomar som beror på okunskap. Det är visst som framställs som sanningar, eftersom de inte motsägs på vissa sidor eller tidningar. Vissa köper det lätta budskapet i propagandan och gör det till sanningar.

Vi kan se det i länkar på FB och Twitter.

Sanningar, samma sanningar som blev sanning på trettiotalet. I annan form, i andra ”fakta”.

Och då behövs röster som överröstar det hatet vill visa upp.

Idag såg jag många sådana röster vid Emerichfondens prisutdelning. Se pristagare här.

http://www.emerichfonden.nu

Det var unga och äldre sida vid sida. Medmänniskor. Det var människor från olika religioner, etnicitet och vi var faktiskt olika varandra, allihop.

Jag tänkte lite på det brev som Emerich brukar citera ur från en liten flicka.

”Tänk om rasister vore färgblinda”

Och som han också brukar säga:

”Det finns bara en ras, det är människan. Det finns bara en religion, det är kärleken.”

 

 

 

Givmildhet har en större cirkel än nuet

Kan du ge utan att förvänta någonting tillbaka? Inom alla religioner, t.ex. buddhismen är givmild en av de viktigaste egenskaper en människa kan ha. I vissa länder går munkar runt och får mat som gåva, och det anses vara till nytta för den som ger.

Varför?

Därför givmildhet minskar egennyttan, egoismen. I dagens samhälle handlar nämligen mycket om självförverkligande. Vi läser mycket om att vi ska bli det vi vill, vi jagar vår självkänsla genom diverse coacher, läser böcker om hur vi ska lyckas. Det är en djungel av tips, som kan göra en smått förvirrad. Många handlar om att ta för sig, att visa vem man är.

Och då är det är faktiskt väldigt lätt att glömma det andra. Att se andra, att ge goda ord.

Att vara givmild.

För givmild är så mycket mer än att ge pengar. Det är att ge av sig själv, med vänliga ord och handlingar. Det är det lättaste, eftersom det enda du behöver göra är att se bra saker och sedan visa uppskattning. Det är enkelt att hjälpa någon som behöver det.

Det är att vara givmild. Du kan inte förvänta dig att få tillbaka där och då. Givmildhet har en större cirkel än nuet.

Det finns nämligen många morgondagar för den som är givmild, både för att ge och för att få.

Varje dag är en ny chans

Vad är skillnaden mellan att vara positiv och medvetet positiv?

För jag hör ibland vänner som säger, jag är ju positiv. Vad innebär det att vara positiv?

Jag tror först och främst att de flesta människor är optimister. Därför kan vi också bli otroligt besvikna. Du bygger upp en förväntan och ser någonting bra, känner dig på gång och så blir det inte som du tänkt dig. Besvikelsen infinner sig. Men du ruskar av dig det och hittar någonting positivt och går vidare.

Så, vad är då skillnaden mellan positiv och medvetet positiv?

Det handlar inte om grundtonen du har. För den tror jag många har.  Det handlar istället om ett medvetet sätt att se världen, dina medmänniskor och det som händer. Första gången jag introducerades för ett medvetet positivt synsätt tänkte jag, det är jag.

Men det var inte riktigt så. Grundtonen fanns där i mig men jag var inte fullt ut medveten om hur ett positivt förhållningssätt kunde påverka många människor.

Idag gör jag ett medvetet val i vardagen när jag bemöter människor, ger beröm, lyfter fram människors bästa sidor och i stort visar på lösningar. Varje dag, i nästan varje möte. Det är för mig att vara medvetet positiv. Jag har det valet varje dag.

Att när jag möter den som är negativ inte falla in i den personens fel-letande utan faktiskt peka på lösningar. Det låter enkelt. Och det är det. Om du bestämmer dig. Varje dag är en ny chans.

Ta den.

Enbart människan och oss själva

Vi människor måste ibland våga vara fyrar mot intolerans, fördomar och hat, för att världen ska bli en bättre plats varje stund. Jag har den här veckan följt rättegången mot Anders Behring Breivik och reflekterat över hur vi människor sluter upp runt empatin men att det finns människor som också ser en hjälte.

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/darfor-ler-anders-behring-breivik

http://www.dn.se/nyheter/varlden/breivik-berattar-om-massakern-pa-utoya

http://www.dn.se/nyheter/varlden/presskonferens-om-morden-pa-utoya

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/en-fasansfull-skildring-fran-en-terrorist_7074409.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/svar-dag-i-ratten-for-de-anhoriga_7074407.svd

Vi blir förvånade av det men samtidigt – vi har hamnat i ett vi mot dem samhälle. Och det är precis det som vissa vill. Vi kan gå tillbaka till 2001 och George Bush, som manade att är vi inte med, är vi mot. Enkel simpel retorik, som också klingar 1930-tal. Som talar till det simplaste hos oss människor – vårt eget ego.

Hämnd bygger dessutom ofta på mer hämnd, och blir som klossar du ställer på varandra – och till slut har du en mur. Och bygga murar är vi människor duktiga på, se Israel och den mur de byggde, se Berlinmuren. Människan har byggt murar hela sin livstid, för att hålla inne och stänga ute. Det delar oss i vänner och fiender. Vi gör det än idag.

Man skulle tro att den moderna människan skulle kunna bättre. Men vi drivs av samma saker som våra förfäder alltid gjort. Rädsla, hat, kärlek, ensamhet – listan kan bli lång. Det spelar ingen roll vilken teknik vi har, flygplan vi bygger, världar vi skapar. Människan är på det viset otroligt enkel att förstå. Och om vissa börjar dela oss i ett vi mot dem, kommer rädslan smygande och man börjar prata i ”sanningar” som egentligen är fördomar.

Internet är ett utmärkt forum för just det.

Sajter som spär på våra fördomar, som skapar konspirationsteorier.

Och där har vi människor som Anders Behring Breivik, som fastnar i vanföreställningar och ser ett krig. Han ser korståg. Han ser fiender och i sin pompösa självbild, är han hjälten. Jag kan inte ens föreställa mig hur ensam han egentligen måste känna sig.

Men han har haft god hjälp på vägen dit. För så fort vi börjar dela oss människor i vi och dem, skapar vi fördomar och skitsnack. För ska vi se oss som bättre, måste vi hitta de sämre. Där har alla ett ansvar, från forskare till politiker och du och jag.

Det har senaste årtiondet vuxit fram en retorik som delar oss.

För den som är mer svag viskar egentligen bakom den starkares rygg, för att riva ner och få makt; och det den viskar in i är just våra fördomar och rädslor. Det är ganska enkelt, och skrämmande. Det är som skolgårdens värsta stunder, där du lämnas utanför för att du är för kort, har glasögon, fel kläder – men här är det mer organiserat av vissa.

Men samtidigt är det också då vi visar vår andra sida. Den där empatiska, känsloladdade, demokratiska sidan. För det värsta är om vi ställer hos vi eller dem – istället blir det hos oss vi ställer våra skor. Att se oss som människor är det viktigaste. När jag möter dig, honom, henne är det människan med alla sina rätt och fel jag ser – inte en religion, hudfärg, man, kvinna. Enbart människan och oss själva och då blir vi tillsammans fyrar mot intolerans, fördomar och hat.

Du är egentligen en nolla

Jag såg ett reportage häromdagen, i anslutning till dödsskjutningen av Tayvon Martin.

Om hur rasismen påverkar USA:s svarta. Och det fick mig att tänka på ett program jag såg för många år sedan, där en programledare började gå åt en vacker, attraktiv kvinna med orden:

” Du tror att du har allt, du har alltid kunnat leva på ditt utseende. Men jag ska säga dig, det kommer att komma andra och yngre kvinnor och då har du inte en chans längre. Vet du varför, du har ingen personlighet. Du är egentligen en nolla. Du har alltid kunnat använda dig av ditt utseende, du är vit och du är vacker men det spelar snart ingen roll. För du är snart trettio, och som sagt, det kommer yngre och vackrare kvinnor än du. ”

Kvinnan började gråta.

Och så zoomade kameran ut och runtikring satt afroamerikaner.

Programledaren vände sig till dessa och frågade:

” Känner ni igen det här? ”

” Ja ” var det omedelbara svaret. ”Varje dag, i hela mitt liv.”

Nu är det inte samma ord som används vid rasism men tekniken att trycka ner någon är densamma. Att den som har en annan hudfärg t.ex. ska veta att den är värdelös och är en nolla. Rasism kommer i så många former.

http://www.expressen.se/nyheter/george-zimmerman-atalas-for-drap/

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14663091.ab

http://www.dn.se/nyheter/varlden/martins-baneman-kan-atalas

Och det innebär att en del människor tar sig rätten att sätta gränser mellan oss människor. I ett apartheidsystem är det lagen som reglerar och det är också rasism. Men i ett land där man på papperet ska vara jämlik, är det andra mekanismer. Det handlar om rädsla, skvaller, bemötande men även om att man systematiskt trycker ner vissa grupper – och det finns en konsensus i det.

Det är allt från polismakten som tar sig rätten att kolla, det är klubbar som nekar inträde, det är ett skolsystem som segregerar – listan kan säkert bli längre. Men det skapas en slags samhällsstege som är svår att besegra, eftersom den inte öppet erkänner att det handlar om rasism. Och det skapar ett vi och dom samhälle och när man kommer dit, skapar man även mer motsättningar än samverkan.

Det blir en rädsla från bägge sidor, där man i sina fördomar rättfärdigar med ord som:

”Ja, vad var det jag sade. Hade jag inte rätt?”
”Det måste till hårdare straff, de fattar inte bättre.”

”Jag såg en sådan där grupp, du vet.”

Och det förs in i våra hem. Vi kan sitta och lyssna till det där som snabbt passerar, en kommentar och sedan går samtalet vidare. Som om det var vädret vi just pratat om men egentligen var det våra egna värderingar som sattes i gungning.

Så rasism finns i många olika former.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/zimmerman-i-hakte-kommer-atalas-for-drap_6991599.svd

http://www.dn.se/nyheter/varlden/specialaklagaren-haller-presskonferens

Och det kan ge sådan som George Zimmerman rätten att skjuta innan han frågar: det kan ge andra rätten att slänga ord efter någon i en skolkorridor eller det kan leda till misshandel och död, som i fallet med John Hron för många år sedan.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/zimmerman-kommer-atalas-efter-dodsskjutning_6991455.svd

Jag såg en fantastisk film i helgen som anknyter till det här, våra fördomar och rasism. Den heter Mitt namn är Khan (och jag är inte terrorist). Jag tänker inte berätta handlingen men den vänder upp och ner på våra fördomar, på fler än ett sätt. Se den, den är värd det – för den kan få dig att tänka efter mer än en gång när du vill dela upp oss människor och skapa vi och dom.

 

 

Min pusselbit

Jag tänker ibland på de människor som påverkat mig mest.

De kanske är två händer fulla.

Och jag ser dem som pusselbitar i mitt liv.

Jag vet att vi ibland pratar om själsvänner. Det beror på hur vi ser livet. Jag tror att själslig vän är de äkta undantagen i ett liv som inte går att förklara. De andra är pusselbitarna som hakar i dig och skapar en bild, någon typ av bild till slut som skapar ett sammanhang. För vi söker ibland förståelse om livet. Ni vet, meningen med livet. Och de människor som blir de pusselbitar behöver inte vara lika dig men passar in i den bild du bygger.

Den är egentligen ganska enkelt för mig – varje människa skapar sin egen mening i det vi gör, meningen med livet är inte universell. Meningen med livet har ingenting med religion att göra. Vi människor råkar mångt och mycket råkar ut för samma dilemman, samma begär, sorg, tvivel och lycka – och rädsla för att lyckan ska försvinna.

Men meningen med livet är ändå din egen trots alla de likheter vi har med andra.

Meningsfullheten blir då en insikt som slår dig här och då. Den förändras kanske eller så fyller den i. Och där kommer de där pusselbitarna som är två händer fulla för mig. Någonstans mitt i livet slår det mig ibland hur mina tankar formats av mina bästa möten.

Av människor som faktiskt lärt mig någonting.

Och hur de påverkat mig, så att jag i min tur kan påverka andra. Mina berättare – pusselbitar – har påfallande ofta varit positiva medmänniskor, som velat göra en skillnad – och gjort det. Jag har sett den skillnad de gjort. Vi har inte alltid varit lika men det har funnits en likhet i en människosyn vi upptäckt från olika horisonter.

Och jag har förstått, att den meningsfullhet jag kan ge, är utifrån min egen mening med livet. Min pusselbit.

Att inte stå och buga och bocka

 

 

Mycket kan sägas om nätet, och våra vanor, våra behov och vad vi vill använda det till. Mycket kan sägas om vår naiva inställning, vår tro på det goda och hur vi på ett vis aningslöst använder t.ex. sociala medier i tron att övervakningen inte är så farlig. Och det är mycket vi kan säga om vad vi borde göra eller inte göra på nätet, och vi har idag ”experter” på sociala medier som ger oss tips.

http://www.dn.se/kultur-noje/natjattarna-vill-veta-allt-om-dig

Precis som det sedan tidigare finns livscoacher.

Men det är ändå vi själva som måste avgöra i vilken mån vi deltar och vad vi skriver eller inte skriver. Vi måste ibland vara lite mer medvetna än vad vi är. Idag ser och skapas en delaktighet i våra liv som vuxit senaste tio åren. Allt flyter ihop och vi agerar på flera arenor. Allt det är en del är egentligen en del av en livsstil.

http://www.svd.se/naringsliv/3-tankar-om-jobb-pa-distans_6980661.svd

Steve Jobs var en som förutsåg det här för många år sedan och förstod våra behov i ett ”allt i ett paket”. Och att det måste vara enkelt för användaren. Han ville skapa en livsstil.

Och olika livsstilar finns i olika tidsperioder. De senaste två hundra åren har livsstil hängt ihop med den tekniska utvecklingen, från industriella revolutionen och framåt.

Hur vi bor, arbetar, lever, handlar och krigar.

http://www.svd.se/naringsliv/en-jatte-gor-helt-om_6980441.svd

http://www.svd.se/naringsliv/sony-kapar-10-000-tjanster_6984127.svd

En snabb utveckling skapar också snabbt nya aktörer och ett förändrat samhälle.

Vem kunde tro att någonting som hette Google eller Amazon skulle vara stora när jag var tonåring? Gamla industriföretag minskar sin omsättning, speciellt i västvärlden och ersätts av annan teknik. Sedan kan man titta framåt eller bakåt, beroende på vem man är.

Men den stora faran är informationen och vem som har hand om den – och utnyttjar den.

Det är en sak att diskutera terrorism, barnporr eller annan kriminalitet – den hittar alltid nya vägar och samhället måste hänga med i det. Men det blir också till en fara, för övertramp accepteras i allt större utsträckning och visar den lilla människans sårbarhet i det stora systemet. Bättre förekomma än förekommas men den som avgör är alltid en människa.

Ett system är aldrig starkare än dess individer och dess integritet.

http://www.dn.se/ledare/signerat/datalagring-oforsvarligt-intrang-i-privat-sfar

http://www.dn.se/nyheter/politik/datalagringsdirektivet-infors-i-sverige

För oss vanliga som inte är terrorister eller kriminella, vill systemet hitta sätt att få oss att trycka på fel eller snarare rätt knappar. Det är som att säga fel när en telefonförsäljare ringer och spelar in ett samtal och sedan manipuleras samtalet till någonting annat.

För marknaden och företagen kräver vinst. Och det är deras intressen som går före den lilla människan. Det har det alltid gjort. Och där har samhället en viktig bit att ta tag i – att inte stå och buga och bocka. Ja, det vill säga du och jag.

Idag ser jag en fara i hur politiker själva inte ens förstår hur den här nya livsstilen blir en fara för dig och mig och accepterar lagar de inte förstår vidden av. Det finns även politiker som driver på en ökad kontroll av oss – jag undrar hur det är förenligt med ett demokratiskt samhälle och vems intressen de agerar för.

Alla nya lagar som ger rätten till insyn i våra liv – och det tillsammans med företagens möjligheter att göra oss till omedvetna marknadsförare och konsumenter. Jag brukar jämföra övervakningslagarna med att samhälle i stor utsträckning skulle ha rätten att spela in alla våra dagliga samtal – skulle vi acceptera det? Jag tror inte det.

Och det blir en fara för ett demokratisk samhälle. En reell fara i längden. Mer farligt än ett Orwellskt samhälle, eftersom allt sker i en slags kompisanda och ska ge oss en tro av att det är för att vi ska få det bästa livet.