Jag tror att, det jag vill sätta ord på, inte alltid har ord

 

Ibland uppstår det där som berör oss mer. Det som är oförklarligt. Lite är det så att om du gläntar din mänskliga dörr, så hittar mer och fler in, än du tror. Rent av mer än vad du är beredd på. Och jag försöker hitta ord, jag som tror att jag kan många av orden men orden räcker inte alltid till. Antagligen för att det jag vill sätta ord på, inte har ord.

Idag har jag berörts av en berättelse, som i sina fragment funnits där men som idag blev lite mer fyllig. I små, små nyanser uppstod någonting. Jag skulle kunna kalla det magi men det är fel ord. Det uppstår en medmänsklighet som sveper undan tvivlen på att du faktiskt inte kan göra skillnad. För du kan göra skillnad. Jag hör även en annan röst, som berört mig mycket på sistone.

Och när jag nu är ensam, funderar jag.

Det medmänskliga handlar om vad du tillåter dig själv att känna. Inga ord kan förklara det. Det är en känsla. En stark känsla, en av de starkaste. En känsla som spunnit min själ idag och som spunnit mig den senaste veckan men på olika vis. Den är obegriplig, berörande, medmänsklig – den har toner av så mycket. Och jag tror, att det jag vill sätta ord på, inte alltid har ord men jag tror att, de flesta av oss kan ta till oss den beröring det mänskliga skapar.

För det väl just det mänskliga, som gör oss så medmänskliga, medkännande och samtidigt sårbara.

Om du alltid är 100 procent säker, hur ska du då känna dig levande?

Vi är alla tvivlare någon gång i vårt liv. De där stora tvivlen. Någon skulle kanske kalla det livskriser. I vardagen hanterar vi små tvivel mer eller mindre varje dag, oftast utan att fundera på det.  Jag tror att tvivel utan tvivel någonting gott, även om det gör ont ibland.

I buddhismen anses tvivel vara någonting du vill komma bort ifrån. För tvivel skapar smärta.

I vetenskap, filosofi och politik är istället tvivel en del av processen för att lyckas få fram det bästa. Att kritiskt granska och ifrågasätta. Källkritik utan tvivel skulle bli en värld av miljoner sanningar och lika många misstag.  Tänk om vi inte testade mediciner eller maskiner.

Men jag tänker mer på det personliga planet. För visst vore det trevligt att leva utan tvivel – eller?  Jag tänker lite som författaren Somerset Maugham skrev:

Det finns bara en sak jag är säker på. Och det är att det finns mycket lite som man kan vara säker på.

Oavsett om du är tonåring, medelålders eller äldre finns den där. Osäkerheten. Ni kan säkert känna den, inför personliga beslut. Som när hjärtat slår så där hårt och du tycker om någon, när du ska byta jobb, när du ska göra det där stora köpet eller om vi befinner oss i en stor konflikt som sliter sönder det vi tror på.

Kan jag vara riktigt säker?

Ja, kan man någonsin vara riktigt säker? Och behöver man vara det, egentligen? Jag menar, om du alltid är 100 procent säker, hur ska du då känna dig levande?  För tvivel är oftast en personlig känsla och inte speciellt rationell.

Det är alla dessa dansande ja, nej och kanske som hamnar i otakt med det du tänkt i livet.

I en ”lycklig” värld skulle kanske tvivel inte finnas. Lite som buddhismens tanke. Men jag vet inte om det tillhör lycka. Det är lite som den religiösa myten om Adam, Eva och äpplet. Tänk om vi sluppit syndafallet och varit lyckligt nakna och ovetande (nu vet jag inte om vi skulle tyckt det är någonting som människan egentligen skulle velat missa).

Jag är inte säker på att det är riktigt sant.

Jag skrev också någon gång att tvivel utan tvivel är en av våra största sysselsättningar.

Och jag tror det måste vara så i den värld vi lever i just nu. Vi levereras färdiga ”sanningar” varje dag och om vi inte tvivlar, kan vi inte heller ta reda på hur vi vill leva. Jag tror vi varje dag måste få tillfällen att skapa oss våra egna personliga sanningar om alla andra människor och andras sanningar.  Och utan det där tvivlet kan vi få det svårt att finna våra egna sanningar.

 

Levnadsord – unikt universella

Tänk dig följande tanke.

Du sätter dig ner och börjar räkna på alla människor du träffat i ditt liv.

Egentligen är det en ganska märklig tanke men lite svindlande. Det blir så många. När jag gjorde det kom jag att tänka på många människor jag inte tänkt på väldigt länge. Och jag funderade på hur många av dem som gett mig levnadsord.

Levnadsord som blivit en del av mig själv.

Levnadsord som – livet ger inga garantier. Levnadsord som – det finns bara en religion och det är kärleken. Levnadsord som – om någon retar dig, ge dem inte glädjen att se dig arg eller ledsen. Levnadsord som – du kan inte veta om mina problem är mindre eller större än någon annans. Det är jag som avgör det, inte du. Jag har ganska många när jag tänker efter.

Någonstans fångar vi upp levnadsord. Du har säkert dina.

Levnadsorden kommer från möten som förändrat mig och mitt liv.

Och möten kan vara mer än en fysisk person.
Jag möter människor i böcker och filmer. Jag hittar levnadsord där också.

Jag tror att levnadsord är lite universella. Att vi tror att de är unika för mig men egentligen är de berörande för fler eller många.

Det är känslan som talar till mig.

Jag tror att varje människa har levnadsord med sig. Alla levnadsord är inte positiva. Det ska vi komma ihåg. Har du haft turen att höra goda ord, har du de med dig. Levnadsord kan också vara fulla av revansch, i värsta fall hat. Men förhoppningsvis är de goda. Jag har ett jag har gett till människor, som inte är speciellt stort känns det som – men det är mottagaren som avgör.

Det var en ung man som sade till mig:

”Du sade en sak till mig som ingen annan sagt till mig någon gång. Vad vill du göra?”

Vad vill du göra?

Inte låter det speciellt bevingat men de orden betydde någonting för honom. Han berättade det många år senare. Det var en del av hans levnadsord. Han är idag uppfinnare. Men de orden har jag gett till många.

Vad vill du göra?

Levnadsord behöver inte vara stora och kännas speciella. De måste bara tala till dig. Fundera på alla dina och alla de som gett dig av sina, som du gjort till dina och som du kanske gör till andras.

Tänk om alla rasister vore färgblinda

Den medmänskliga kärleken föds ur mötet mellan oss människor. Precis som hatet. Och för att motverka hat måste vi ibland bli större än vi tror om oss själva. Men ingen kan göra allt men tillsammans kan vi göra någonting, som Emerich Roth brukar säga.

Alla människor behöver medmänsklig kärlek. Vi kan vara många som visar det.

Även till hatare, ja, kanske mest hatare. De som ilsket och i rädsla ser ner på andra, de som mobbar och slår, de som hatar och söker gemenskap i en gemensam fiende.

Den som inte är som dem, den som inte är som vi – de är annorlunda.

Ibland kan jag tänka att det är en svag som slår på en svag.

Idag lever vi en värld där hatet har fått fäste igen. En del tittar på hudfärg, religion, etnicitet. Vi hör vissa slagord, som ekon ur vår gemensamma historia. Som när Emerich Roths gärning började, när han hörde de där alltför välbekanta stöveltrampen igen, när han blivit pensionär. De han hört i trettio och fyrtio-talets Europa.

Han förstod att han inte kunde vara tyst längre. Idag är han 88 år ung och fortsätter sin kamp.

För det han och vi hör är väldigt mycket fördomar som beror på okunskap. Det är visst som framställs som sanningar, eftersom de inte motsägs på vissa sidor eller tidningar. Vissa köper det lätta budskapet i propagandan och gör det till sanningar.

Vi kan se det i länkar på FB och Twitter.

Sanningar, samma sanningar som blev sanning på trettiotalet. I annan form, i andra ”fakta”.

Och då behövs röster som överröstar det hatet vill visa upp.

Idag såg jag många sådana röster vid Emerichfondens prisutdelning. Se pristagare här.

http://www.emerichfonden.nu

Det var unga och äldre sida vid sida. Medmänniskor. Det var människor från olika religioner, etnicitet och vi var faktiskt olika varandra, allihop.

Jag tänkte lite på det brev som Emerich brukar citera ur från en liten flicka.

”Tänk om rasister vore färgblinda”

Och som han också brukar säga:

”Det finns bara en ras, det är människan. Det finns bara en religion, det är kärleken.”

 

 

 

En värld som leder till tystnad

En kväll satt jag med mina barn och såg en gammal teveserie från sjuttiotalet dyka upp. Det var svordomar och naket och jag kände nästan hur mina barn började skruva på sig.

För mig var det ett gott skratt, och vi började prata om just det här – att vi idag är så förbannat pryda, att vi ska vara så korrekta, att normer förändras.

Kanske jag har ett rosa skimmer i mig och blivit gammal, när jag säger att det var fan bättre när man inte behövde göra sig till och att man faktiskt vågade protestera.

Idag känns det som om vi är på väg mot ett normsamhälle där man inte får avvika.

Vi har SD som jagar det politiskt korrekta men som själva är sinnebilden av det korrekta – ingenting får avvika. Det blir rätt komiskt egentligen. Allt ska vara homogent. Vi har i övrigt strömformade politiker som alla ska befinna sig i mittfåran, för medelklassen är det viktigaste och vi vill du ha makt måste du vinna dem ( oss ).

Vi har religionen som tyvärr får allt större inflytande. Vi får ett nymoralistiskt samhälle – en ny viktoriansk era om ni så vill. Med religionen glider vi ifrån det sekulariserade och skapar svart och vitt, himmel och helvete men du får samtidigt inte vara avvikande t.ex. sexuellt. Händerna på täcket, tack. Den makten skapar även rädsla, eftersom tro inte kan ifrågasättas – sanningen är enbart synlig för de invigda och vi andra otrogna ska inte ifrågasätta.

Det här är en värld som sammantaget skapar – tystnad – till slut. Du vågar inte ifrågasätta – förutom anonymt på twitter. Det kan skapas ett drev i veckan, eftersom du bara är en tangenttryckning bort och vi måste ge oss på någonting – om det så är SD, Kulturhuset, Juholt eller någonting annat – vi blir inte verkliga när vi är bakom en skärm. Men att ställa sig upp och säga, nej, jag tycker inte det här och våga stå kvar, är tusan så mycket svårare. Det kan inte ens våra folkvalda politiker, oavsett vilken färg de har.

Det jag vänder mig emot är hur vi måste vara så enkelspåriga, istället för att öppna ögonen och se alla de nyanser som finns. Vi lever i det där samhället Bush sade – är ni inte med oss, är ni mot oss. Det är ett samhälle som glömmer det bästa i oss människor och ska leta fiender istället för vänner. Har du en annan hudfärg, religion, sexualitet, kön så är du en potentiell fiende.

Är det en sådan värld vi vill ha?

Vi har alla kanter och törn

Hur mycket måste vi anpassa oss för att passa in?

Jag såg Ulf Lundell på Skavlan och läste reaktionerna, om att han var en diva och han borde anpassa sig. Och tänkte, varför det?

Hur mycket måste vi hyvla av våra kanter för att vara till lags – måste vi alla vara runda och mjuka? Jag tror snarare att vi anpassar oss för mycket, vill vara till lags och då tar vi kanske bort våra egenheter.  Vi slipar bort det som vi tror är våra svagheter och ska anpassa oss till en värld av konformism. Man säger att vuxna tappar sin kreativitet och fantasi – och det gör att vi kanske ser mer hinder än möjligheter.

Du får inte heller vara avvikande, annorlunda. Det kan rent av vara farligt.

Och vi blir på ett viss osanna mot oss själva tror jag.

Jag är introvert och har fått lära mig att jag ska vara mer social. När jag var yngre fick jag höra att jag måste prata mer. Jag lyssnade på det.  Men genom hela livet har jag haft nytta av min introverta sida, för den har gjort mig till en bra iakttagare. Jag kan sitta i timmar och skriva och leva i den världen. Jag kan reflektera över saker i min vardag genom en promenad, utan behov av samtalspartner.

Vi människor har alla har våra kanter och törn. Och de kan vara bra att ha. Så se till att inte lyssna för mycket, för det som folk vill att du ska slipa bort kan ibland vara din största talang.  Och lyssna mer till dig själv, för du vet egentligen bäst vem du är.

Vems problem – mitt eller ditt?

Om vi inte har problem, måste vi då hitta/skapa problem för att känna oss nödvändiga?

Är det ett sätt att skapa meningsfullhet för vissa?

Ibland funderar jag just på om varför vi människor ser mer möjligheter eller problem. Jag vet att jag är en människa som letar möjligheter och lösningar. I människor, grupper.

Det viktiga är att lyfta de bra sakerna och förstärka dem. Du ser ganska snabbt en spiral uppåt och du skapar mod som smittar.

För vad hjälper det oss om vi hela tiden ser problem och skriker ut dem?

Egentligen ingenting, tror jag.

Jag tror att det är lätt att människor som ser problem blir sanningssägare och de har svårt att förstå andras synvinkel. ”Vi måste ta hand om problemet. Det här eller det där är fel.”

Vems problem – mitt eller ditt?

För det du ser som ett problem, ser inte jag som ett problem. Människor som ser problem hamnar också alltför ofta i konflikter eftersom de har sin sanning och de flesta människor orkar inte lyssna ( eller tänker, jag håller inte med ) men tystnar efter några gånger eftersom tonläget kan bli högt. Hörde någon som sade en gång: Det är inte värt min energi, jag kan lägga den på annat.

Rent av undviker man att träffas. Och det svåra blir att hantera problem-människan i en grupp, eftersom det blir både tysta och öppna konflikter av totala sanningar. Mest tysta. Det kan också betyda att du slutar ett jobb eller med en idrott, om det finns alltför högljudda sanningssägare. Det räcker med några få.

För ofta är det så att de som ska identifiera problem, hittar nästa problem runt hörnet och vi är där nästa vecka igen.  Och ibland, om problem-människor har låg självkänsla vill de gärna hitta problem hos alla andra och pratar gärna med andra om det.

Jag hörde också på bokmässan, att ni svenskar lättare hittar problem som inte är problem, eftersom ni inte varit i krig på så länge. Att vi, för att känna oss nödvändiga, måste finna problem som ska lösas för att vi ska känna oss meningsfulla.

Det kan vara sant och då är möjligheter och lösningar ännu viktigare.

Möjligheter och lösningar skapar nämligen vägar framåt mycket snabbare och kan också skapa en oerhörd gemenskap. Ibland pratar man om att sätta mål. Det blir någonting vi har gemensamt och vi fokuserar på lösningarna för att ta oss dit. Vi skapar mod, tillit, medkänsla i allt det goda som uppstår.

Då kan vi faktiskt känna oss mer nödvändiga men på ett mer positivt sätt.

När blir önskan en vansinnig dröm som lurar dig bort från verkligheten

Vi behöver drömmar.

Vi behöver våra fantasier.

Men var går gränsen för när realitet och drömmar balanserar ut varandra? När blir önskan en vansinnig dröm som lurar dig bort från verkligheten och när är det dags att bli realist igen?

För en sak är säker, vi behöver våra drömmar. Utan dem skulle inte människan utvecklats och överlevt. Drömmar och fantasin kopplat till det har tagit oss till det vi alltid kallar det moderna samhället. Varje generation befinner sig där.

Men när blir drömmen för mycket? Kan den bli för mycket?

Jag tror att när drömmen är drivkraften är den oftast god, när drömmen blir destruktiv blir den farlig – både för dig själv och andra. Låter ganska självklart.

Det vi alltid måste vara medveten om är att vi måste uppfinna drömmen om och om igen. Drömmen är föränderlig. Det är när besvikelsen blir större än drömmen, som vi ger upp. Och det är också där någonstans det vi kallar ondska kan uppstå. För vi kan lätt hamna i de enkla lösningarna när världen är mer komplex än vi vill veta.

Och då blir önskan en vansinnig dröm som lurar bort dig från verkligheten.

Så, lev dina drömmar, omforma dem, delge dem och lev dem där du befinner dig tillsammans med din verklighet.

Inspiration är en unik kraft för dig

Jag skrev en sak för ett tag sedan, inspiration kommer inte alltid i ett flöde av ord utan tystnadens återhämtning. Men det gäller för mig. Vi är alla olika.

En del människor hämtar sin inspiration i myllret, i alla röster. Andra som jag, behöver tystnaden och ensamheten. Det finns de som måste skapa för att hitta nytt skapande och inspiration. Vi är olika, föds olika och formas olika.

Men jag tror vi alla behöver inspiration. För utan inspiration utvecklas vi inte som människor. Vi vissnar. Vi kan bli avundsjuka, bittra och ensamma.

Hur får jag då inspiration? Det finns nog inget universalmedel. Men inspiration tror jag kommer genom två saker – hårt arbete och goda möten. Det är när vi ger upp kraften att jobba och tron på människor, som vi förlorar inspirationen.
Det händer oss alla, att vi hamnar där.  Vi blir den person vi inte vill vara.

Frågan är hur vi tar oss därifrån, till platsen INSPIRATION.

En sak vet jag, det är att lyssna till de som säger att det omöjliga är möjligt. Inspiration kommer ibland ur det omöjliga. Men lika mycket handlar det om att tro på det du gör. Tro på den du är. Vi har alla våra svackor. Vi kan ibland inte styra över livet, över sjukdomar, arbetslöshet. Som en vän sade till mig, som hade ALS:

Livet ger inga garantier.

Han levde nästan 20 år med ALS. Ingen trodde det var möjligt. Han var och är en inspiration för mig. Han är det goda mötet för mig, många gånger om. Han trodde på den han var och gjorde in i det sista det han ville.

Så, inspiration kommer för mig i tystnadens reflektion men inspiration är också en unik kraft för dig – du har dina platser, dina möten, dina människor som ger dig din energi och inspiration. Välj din inspiration.

Jag, den tysta

Jag har alltid ansett mig vara en iakttagare. En tyst iakttagare. Det är jag än. Jag, den tysta.

Till viss del har jag tränat mig till att bli mer social. Jag vet inte om jag lyckats helt och hållet men med större självförtroende, mer erfarenheter har det blivit bättre. Men mitt naturliga tillstånd är det – introverta.

Jag har suttit på otaliga möten där det har pratats. Mest nonsens i mina öron. Om du ber mig referera kommer jag nog inte ihåg mer än 5 procent, om ens det. Intressanta möten är för mig kärnfulla. Inte nödvändigtvis fulla av många ord.

Tysta tankepauser är befriande.

Jag har också suttit på middagsbjudningar som den där tysta. Ja, ni vet han som inte säger så mycket. En man lärde mig någonstans på vägen att fråga alltid andra människor hur deras liv är. De flesta människor tycker om att prata om sig själva. Då löser sig ganska mycket. Det är sant, jag har använt det knepet många gånger.

Idag kan jag faktiskt prata om mig själv också. Om det nu skulle vara intressant. Men jag kan fortfarande inte mingla – vilket ord egentligen.

Jag läser om Susan Cain. Om hur hon tog med sig böcker till sommarlägret men hur hon inte läste en enda. Och fick dåligt samvete. För det var nästan farligt att vara tyst med en bok på det lägret. Ja, hennes bok heter Quiet. För hur mår man om man är tyst? Är du mobbad lilla vännen?

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/personligheterna-med-oss-fran-fodseln_7455870.svd

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/introverta-ideal-ar-pa-vag-tillbaka_7453222.svd

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/introverta-far-stimulans-av-tystnad_7451296.svd

Min egen dotter sade en gång, eftersom även hon kan uppfattas som tyst:

Jag är inte blyg, jag har ingenting att säga bara.

Det var ett sätt att tala om, tror jag, att det andra pratade om var egentligen ganska ointressant. Och det är sant, för mig med. Både hon och jag har som barn fått i utvecklingssamtal – du måste delta mer, prata mer.

Man kan egentligen fråga sig varför ibland.

Jo, i dagens samhälle är det sociala förmågor som premieras. Vi lever i ett kommunikationssamhälle. Men ibland tror jag alla möten dödar kommunikationen – eftersom vi upprepar orden. En del människor återanvänder sina egna ord om och om igen – lite som återvinning. Men i många fall räddar de inte miljön, de förorenar den med utmattningstaktik.

För någonstans krävs att den tyste ska prata men ibland skulle jag vilja vända på det – att den pratsamme, extroverta ska lära sig vara tyst. Rejält tyst. En del gånger – ibland ofta – handlar det om respekt. På arbetet måste en ledare kunna tysta den som pratar för mycket. Jag är nog inte ensam som suckat åt den/dem som alltid måste prata.

Och någonstans handlar det om att vi är olika. Att det måste bli en kompromiss, där även den introverta kan känna sig som en vinnare. Där möten inte räknas i timmar utan i minuter.

För hon säger en väldigt bra fråga på om man är sann introvert om att man drar sig undan:

- Om man är lycklig med det, varför ändra på sig?

Jag kan bara hålla med.