Bloggarkiv
Förändring är del av vår utveckling
Vårt ”engagemang” i sociala medier och den teknik som finns, ska enligt en undersökning minska vårt sociala engagemang och vår empati.
http://www.svd.se/naringsliv/it/sa-manga-ar-upptagna-med-mobiler_6895579.svd
http://www.svd.se/naringsliv/it/smart-mobil-gor-oss-sjalviska_6895445.svd
Kanske, kanske inte.
Ett nytt samhällsperspektiv leder till nya möjligheter – och hot. Jag minns när jag växte upp och videon kom, att det diskuterades hur farligt det var med alla våldsfilmer. Mest kung-fu-filmer. När dataspelen kom, var det samma sak.
Och nu är det mobiltelefoner och i samma andetag kan vi nog säga vårt internetberoende.
Jag skrev någonting om den introverta människan och det paradis som just det här innebär. Men är jag orolig, nej.
För varje generation lever i sin tid. För det är en sak som vi kan vara säkra på och det är att livet förändras. Hur vi än gör, så är förändring en del av vår utveckling. Sedan kan man alltid diskutera om det är bra eller dåligt. De som är runt 40 – 50 års ålder är video-generationen. Det farliga Kung Fu våldets generation. Är dom (vi) inte engagerade ( nåja, i lagom dos då ) samhällsmedborgare eller springer vi omkring och slår ner folk helt oprovocerat? Är vi mer våldsbenägna än andra generationer?
När jag läser artikeln kan jag tolka det lite annorlunda än svaren de kommer fram till.
Vi lever idag i en snabbmatsvärld eller MTV-värld överhuvudtaget. Istället för att stanna upp och fundera lite längre över vissa frågor, kortar vi ner resonemang ( twitter tex ) och det ger oss tid över till annat ( surfa på nätet? ). Jag tror inte det har att göra med mobiltelefonens vara eller inte vara. Det är någonting som hänger ihop med den utveckling som den här generationen går igenom.
Jag ser det här i ett annat sammanhang och som jag många gånger skrivit om. Objektivismen och den filosofi som som Ayn Rand förespråkade har slagit igenom. Där är egoismen i centrum. Egoismen är reaktionen mot kollektivismen och är på ett vis en ideologisk kamp om statens vara eller inte, om personlig frihet eller inte.
Egoism leder till ett större bekräftelsebehov, en daglig dos om ni så vill, för att känna att jag duger. Den egna bekräftelsen är inte lika viktig som andras. Och eftersom nyliberalismen i sin ”ädlaste” form använder de mekanismer som objektivismen förespråkar, är det kanske där vi ska leta svaren. Det är ingenting nytt under solen egentligen, Hobbes skrev om egennyttan för många hundra år sedan. Skillnaden är att objektivismen utnyttjar människans egennytta.
För jag tror att det vi ser är en frukt av den ego-fixering vi upplever idag – med PT:s på gym, botox-generationen, livscoacher, entreprenörer i skola, vård (och snart det militära?) – för att nämna lite. Allt handlar om att lyckas, få bekräftelse och tjäna pengar. Jag tycker man ska sätta den här studien i det sammanhanget och få en lite vidare bild av det som sker. Det handlar inte enbart om mobiltelefoner och en quick-fix i bekräftelse, där du trycker på en gilla-knapp. Det är någonting lite mer än det.
Om det är på gott eller ont?
Jag ser att ett demokratiskt samhälle som står på egoismens grund, blir ett svagare demokratiskt samhälle i längden. Det drabbar de svagaste och skapar större klyftor och om engagemanget minskar, blir det ännu större klyftor.
Det är i det sammanhanget vi ska se den här studien tycker jag.
Konsumtionshets i jakten på meningsfullhet
Ibland undrar jag – måste vi jaga yttre upplevelser för att få inre upplevelser?
Jag tänker på att måste vi åka på långa resor, planera semester, uppleva konserter och annat som blir yttre upplevelser för att skapa ett innehåll i vårt liv? Det blir en slags status i att visa upp det man gör – en slags konsumtion av meningsfullhet. En dröm idag är lättare att uppfylla än för trettio år sedan – världen har krympt. Ja, nu pratar vi ofta om den västerländska jakten på upplevelser.
Men om jag sitter vid Mälaren eller Bondi Beach, avgör det min inre upplevelse?
För det kanske inte är lika intressant upplevelse att läsa en bok, se en film eller varför inte stirra ut på ett landskap som att vara på ett ställe som i andras ögon är större. Ibland kan jag fundera lite på det här. Jag funderar ibland på det MTV-liknande liv vi ibland slängs in i, där allting ska förkortas och nästan snuttifieras – för att vi annars tröttnar. Var tar tanken vägen i just det livet?
Det finns en klyscha som säger att den inre resan är den bästa eller viktigaste resan.
Just det kan bli lite nyandligt och påklistrat – den inre resan. Det finns den där nyandligheten som har spridit sig under tjugo trettio år med bl.a. Paulo Coelho ( en fantastisk författare med grym fantasi även om jag inte tror på alla hans insikter ).
Jag läste även en bok för många år sedan som hette Den nionde insikten och blev först tagen men sedan skeptisk. Kanske var jag mer ung och naiv och på ett vis ville jag se just det där vi alla letar efter – en slags mening med livet. Idag kan jag se den och de andra böckerna i ett annat sken och att ord inte alltid inte innebär rättfärdighet – det är alltid hur vi handlar som avgör var vi står som människa. Anser jag.
Och där kommer jag tillbaka till inre upplevelser.
Är det just hur jag väljer att göra min inre resa, som sedan utvecklar mig själv och människor jag möter: eller är det upplevelser som jag kan ta på, berätta om, som skapar mig? Självklart är det en mix, men vilket är viktigast? Jag funderar på den där MTV-känslan att visa oss vid olika platser och i det skapa en slags meningsfullhet – att slags uppfyllande av livet. Jag har själv gjort det men det är inte det jag i min ålder ser som vågor som brutit andra vågor.
För mig blir då den där inre resan den viktigaste. Det handlar om att inse att min upplevelse i alla ögonblick möter andras upplevelser. Även de minsta. Jag brukar nämna det som en stafettpinne – att alla människor jag möter påverkar mig. Och på ett vis överlämnar vi stafettpinnar. Ibland tappar vi den men oftast plockar vi upp den.
Sedan väljer vi själva om vi gör den inre resan vid Mälaren, Bondi Beach eller i en soffa som är den skönaste i hela världen.
Ur betongen kan de vackraste blommor blomma
Idag blev jag för första gången på väldigt länge otroligt imponerad. Jag blev pigg och glad och på näthinnan finns den glädjen när jag skriver. Jag mötte några ungdomar och de berättade om sina tankar och engagemang och varför de vill arbeta med media.
”Jag har blivit intresserad av politik.”
Hur ofta hör ni en fjortonåring säga det?
”Jag vill engagera mig för ungdomar. Har ni hört talas om Fadime och Pela?” sade en annan ungdom.
Ibland möter man någonting som brinner, det finns någonting i ögonen. Det är speciellt och det har någonting mer i blicken än just här och nu.
Som just det här, de har tänkt lite längre, lite större.
Jag möter det där hoppet om att jag faktiskt kan påverka världen jag lever i. Det är så påtagligt och levande och det gör mig så förbannat glad. De för intelligenta resonemang som jag önskar alla vuxna kunde få höra, resonemang som vill förändra och som tror att det är möjligt.
För hur ska vi tro på en bättre värld om vi inte vågar lyssna?
Speciellt på de värst utsatta områdena i Västerås. Skolor som ofta visar resultat som just politiker inte är nöjda med och som ifrågasätts i lokal media. Ibland undrar jag rent av om det finns det en dold agenda gentemot de här skolorna bland media och politiker som inte alltid är synlig. Skolorna som inte visar resultat över tid, skolor som är som problembarnet som alltid definieras som just problembarn och då ser man inte heller möjligheterna.
Man suckar bakom skrivbordet, någon mil bort, i maktens korridorer.
Men jag tror faktiskt att ur betongen kan de vackraste blommor blomma – om vi lyssnar lite längre in och rent av känner den där fantastiska doften. Hur ska vi få reda på vad som finns, om vi inte vågar lukta på blomman och ser hur den sträcker ut sina blad när solen tittar fram. Betongen och blommorna som växer här har ett berättigande som finns bortom resultatet i nationella prov och statistik.
Det finns en känsla av samhöriget som ingen kan ta ifrån de som växer upp här.
”Jag är intresserad av makt, makt i länder. Hur det fungerar. Vi diskuterar politik på lördagar, vid frukostbordet. Det är intressant.”
Jag blir imponerad av honom, fjortonåringen.
”Jag vill hjälpa de som är i den situationen, som Fadime och Pela. Jag tror jag kan förstå bättre än vissa” säger hon och jag blir lika imponerad henne.
De här ungdomarna ser sig inte som offer inom systemet – de ser inte den stämpel som vissa vuxna – media och politiker – sätter på dem. .
De är istället de där underbara blommorna som växer ur betongen i en stadsdel i Västerås.
Glimten som kan vinna över oförmågan
Jag läste att Stephen Hawking tror att människan blir tvungen att flytta ut i rymden för att överleva.
http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article14176789.ab
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/miljarder-planeter-i-vintergatan_6763563.svd
Att vår tid är räknad. Att vi inte kan ta hand om den planet vi fått att leva på. Tyvärr kan man nästan hålla med honom, med tanke på att vi inte kan ta hand om vår livsmiljö. Och så har forskare plockat domedagsklockan en minut närmare tolv.
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/forskare-varnar-for-att-domedagen-narmar-sig
Visst, en fiktiv klocka.
Men varför har människan så svårt att lyssna och egentligen, se, hur vi sakta eroderar vår egen miljö och med det klimatet? Den globala uppvärmningen är egentligen så solklar den kan bli. Men vid konferens efter konferens görs inga eller små steg framåt. Miljöskeptiker – lobbyister för stora företag – förnekar och påverkar processen.
http://klimatforandringen.nu/vad-ar/
Varför?
Jag tror det beror på vår brist att kunna anpassa verkligheten efter vår förmåga att förstå konsekvens. Visst, vi har fantasi och den kan vara ganska vild och fantastisk. Men när vi kommer till realitet, kan vi enbart se till tre generationer.
Våra föräldrars, vår egen och våra barn. Det var någon som sade att vi knappt kan det.
Sen blir det för komplicerat.
Vi kan se då, nu och sen i ett oerhört begränsat perspektiv. Det spelar ingen roll hur många scenarier som forskare tar fram och visar klimat/miljö, för vi förstår inte. Kan inte ta in, eftersom vi lever här och nu. Att se fem generationer framåt har vi inte förmåga till; ork, vilja, kunskap, fantasi, tid.
Vi konsumerar i nutid och skiter i framtid. Och företagen producerar i nutid och skiter i framtid. Allt handlar om pengar. Hur mycket jag tjänar, som person och företag. Och det begränsar vår förmåga att tänka.
Det är driften att hela tiden ta sig framåt, som också utvecklat oss, som till slut kan bli vår undergång. Och då är det ju bra att vi letar oss ut i rymden, om vi som typ vill överleva. Frågan är om vi är värda att rädda, då vi är ett enormt rovdjur; och samtidigt har jag ett hopp.
För det finns en glimt i människan, som gör det som krävs när vi står på randen av katastrof.
Den glimten kan vara det som faktiskt till slut vinner över oförmågan att förstå.
Allt löser sig – eller inte
Det pratas väldigt mycket ekonomi i dagarna, om euron som kommer att krascha ihop om ett tag och sedan har vi finanskrisen – bankernas girighet – och skuldsättningen av länder, där varje nolla som läggs till är utan syre. Men det är egentligen en ganska kortsiktig kris – och med det menar jag att det kan vara en kris som varar i några år.
http://www.svd.se/naringsliv/euron-star-infor-ett-sammanbrott_6675868.svd
Än värre är det med miljön och klimatet. I dagarna är klimatmöte i Durban.
http://www.dn.se/debatt/det-har-ar-sveriges-linje-i-samtalen-om-klimatet
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14008463.ab
Om några år – kanske femtio sextio år – står vi inför början på en katastrof vi inte ens kan överblicka idag. Ja, vi är väl redan där men det är inte de stora konsekvenserna vi ser än.
Jag tänker inte gå igenom alla orsaker och konsekvenser för permafrost som försvinner, metangas, befolkningsökning och energikonsumtion och en massa annat. För jag tror att de flesta är medvetna om det.
Det jag förvånas över är istället människans övertro på – allt löser sig.
I det här fallet säger jag – eller inte.
För mig känns det som det finns en slags kalkyl som vägs in i det här – miljö mot hur mycket vi kan göra vinst och hur långt vi kan gå. Politiker är egentligen inga beslutsfattare i det här – det är företagen och i slutändan bankerna. Igen. Det finns en mentalitet – allt löser sig – och ett tillägg – money makes the world go around.
Det är skygglappar så långt det går, för vinsten är viktigast.
Det är inte förrän vi lägger bort det sista och verkligen förstår allvaret, som det kommer hända saker som kanske kan bromsa upp det som sker. Men vi har andra faktorer som också påverkar:
- konsumtionslusten i länder som precis klivit in förbrukningssamhället – det som Lena Ek kallar tillväxtländer
- en stark medelklass världen över som smörjs och vill ha mer – USA är ett bra ex
- multinationella företag med armar och lobby långt in i maktens korridorer
Det är väldigt stort fokus på länder i hennes artikel och hon väljer att glömma bort hela den finansiella sektorn med banker och företag. Kanske medvetet, än värre om det är omedvetet – och då är hon naiv. När en stegrad konsumtion är det som skapar tillväxt och alla vill ha del av kakan, blir pengarnas ursprung det viktiga.
Bankernas osynliga makt, genom utlåning och räntor.
För att symbolisera det lägger jag in ett kort kapitel av mitt manus Landet där stjärnorna regnar, där en datahacker vid namn Räven försöker förklara ekonomin och dess konsekvenser från sitt perspektiv.
Senaste året har de varit lite oftare, kan man säga. Ekonomin ä i gungning. Du vet, bankkrisen å de som tage för mycket lån för att köpa hus å så.
Rock my world, babe, säger ja.
Systemet ä sjukt. Du skapar hela tiden utrymme för mer pengar, mer investeringar å skapar ett enormt skuldberg genom att producera pengar som inte syns. De ä som en osynlig sedelpress, som ger dig krediter när du önskar – krediter som såna som du å ja ska betala.
Å det skapar en Bear ride som de heter – en kapitalism där giriga jävlar som vill tjäna ännu mer pengar är som gamar runt ett kadaver. Jag gillar ordet, bear ride. Och allt handlar om spekulation. Derivat. Du vet, derivat och hedgefonder. Du kan de. De innebär inte alltid att du spekulerar i uppgång utan även i katastrofer och om du prickar rätt, så vinner du. Räntebärande fonder. Någonting som heter CDS – Credit Default Swaps - har vuxit stort. Det ä en slags försäkring på kreditrisker där man betalar premier till en försäkringsgivare som får betala ersättning om du gör en kreditförlust. Om man går i konkurs.
Du vet va jag prata om, eller hur? Du kan de här.
De måste ha krig, lever på katastrofer, företags konkurrens och konkurser, andra människors rädsla eller död. De ä en sjuk värld, där man hoppas på den andres död.
Du har människor som den här John King, som spekulerar i andras olycka å tjänar miljarder. De ä som hela spelet om vår miljö. Han verkar ha det där fingret med i allt. De här pengarna skapar framtidens sopberg, global uppvärmning och det är så jävla sjukt. Men katastrofen måste bli större, mycket större, innan de här människorna kan tjäna pengar på just den här katastrofen. Men i alla fall.
Utdrag ur Landet där stjärnorna regnar
Det är trots allt där den verkliga makten ligger. Ibland känns det som om det är fel fokus att försöka få länder att komma överens om miljön. Istället kanske det är dags att börja fundera på hur man kan påverka företagen och bankerna, antingen genom förhandling eller tuff lagstiftning. Men politikerna är i många fall i knä på företagen, även om det försöker få det att låta annorlunda.
För mig är det en bättre väg och kanske tuffare – för det är inte förrän det känns i kassan eller i bankkontot hos dem, vi kan vända det här tror jag.
Våga prata om det, agera och se vad som händer. Annars står vi inför någonting som antagligen inte kan vända.
Flugorna får inte surra för mycket
Kan man låta ungdomar styra över andra ungdomar och lita på deras omdöme? Och kan man då vända bort blicken och säga, att det löser sig?
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/min-forsta-tanke-var-ondskan-finns-pa-riktigt_6666002.svd
Undersökningar som jag läst visar att barn/ungdomar inte förmår att känna riktig empati någonstans mellan 19 till 21 års ålder. Det handlar om hjärnans utveckling.
Sedan finns även forskning om spegelneuroner – där vi speglar varandra och intuitivt förstår den andra människan och på så sätt skapar empati.
I en artikel i SVD – http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/medkansla-borjar-med-att-vi-speglar-varandra_227945.svd skrivs också:
Undersökningar visar att rädsla, anspänning och stress massivt reducerar spegelneuronernas signalaktivitet. När man känner sig pressad och rädd upphör allt som är beroende av systemet för spegelneuroner att fungera: inlevelseförmågan, förmågan att förstå andra och varsebli nyanser.
Det är inte första gången Lundsberg eller liknande internat kommer upp, där pennalism är en del av fostran och är en kvarleva från den gamla goda tiden. Det ska inte bli en mjäkig flummig skola som den vanliga svenska skolan utan en riktig skola med disciplin och ordning ( känns som jag använder en viss skolministers ord… på tal om spegling).
Att som ledare för en verksamhet för ungdomar inte vara medveten om det här gränsar antingen till okunskap eller så väljer man medvetet att blunda. Jag vet inte vilket. Det är väl egentligen självklart att handledning är ett nyckelord.
Vuxna behöver handledning när vi går vilse, ungdomar likaså. Men jag tror det kan finnas fler mekanismer i en sådan här värld. Att ha råd att sätta sitt barn i en sådan här miljö kostar pengar och där finns säkert en annan förklaring. Pengar skapar ibland en slags hybris och om vi pratar om neuroner som speglar våra handlingar, tror jag det också kan vara en del av den spegelbild som uppstår här. Den där känslan av att äga världen genom den fina bilen, lägenheten eller att kunna köpa dyr champange på Stureplan, kan ge dig en hybris som suddar ut dina gränser och i det försvinner medkänslan.
Det är lite som Flugornas Herre av Golding. Att visa sig svag är att bry sig, att visa att man har andra värderingar än det makten ger, genom pengar eller titel, är inte lika viktigt som makten i sig. Och om man inte följer den starke ledaren, blir det som Hobbes säger – allas krig mot alla. Och det kan man inte tillåta – flugorna får inte surra för mycket.
Undersökningar visar också att hur en skola utvecklas beror otroligt mycket på ledarskapet – från rektor till lärare. Att våga ställa sig upp och ifrågasätta det som sker gör man inte – och därför blir jag glad och imponerad när några gör det.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/pennalistisk-pjas-utloste-anmalan-mot-lundsberg
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lundsberg-anstallda-fick-ga-efter-klagomal_6660656.svd
För medmänsklighet kräver stort mod. Av alla. Och det kräver att du som vuxen leder och visar var du står, i handling och ord.
Tio år i terrorns skugga
Egentligen anade jag och många andra inte vad det innebar, att planen kraschade in i skyskraporna 11 september 2001. Hur mycket eller lite det skulle förändra.
För terrorism har funnits lång tid tillbaka. Vi har haft Gavrilo Princip, som genom sitt attentat startade första världskriget. Vi har haft rörelser som på ett vis klassats som terrorister, som kommunister i 1900-talets början. På sjuttiotalet hade vi en era av Röda Brigaderna, Röda Arméfraktionen, Carlos och många fler.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/boom-sen-finns-ingenting-kvar_6457496.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vi-var-dar-vi-syntes-bara-inte_6457490.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/en-forandrad-varld_6457486.svd
Så egentligen, det som hände den 11 september, var ett terrordåd som många andra som skett genom världshistorien.
Och nu kan vi efter tio år titta i backspegeln och se konsekvenser.
På ytan är förändringen inte så stor tycker jag. Jag menar, solen går upp varje dag och vi lever som människor med våra dagliga bekymmer – med kärlek, vänskap och vår dagliga kamp.
Men under ytan har det skett en del förändringar.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/11September10ar/article13597854.ab
Vi har fått ett större övervakningssamhälle. I Sverige har vi diskuterat FRA och SWIFT, och den elektroniska övervakningen är mer omfattande än vad vi egentligen förstår. Idag har den skönlitterära världens 1984 blivit en del av vårt samhälle. Hur långt kommer vi tillåta att övervakningen tar sig in i vårt liv? Det är ett integritetsangrepp som pågår på samtliga medborgare men som inte syns på ytan i vårt vardagliga liv.
http://www.dn.se/debatt/det-oppna-samhallet-har-retirerat-efter-new-york
Det har skapats ett entreprenörssamhälle. Du ska vara din egen lyckas smed och egoism har blivit en del av vår demokrati. Allt utifrån Ayn Rands tankar och Milton Friedmans ekonomiska teorier. Det mest ” lysande ” ex. är alla säkerhetsföretag som krigar privat i t.ex. Irak och Afghanistan. Donald Rumsfeld var på väg att lägga det förslaget på is, när planen kraschade in i skyskraporna 11 september och det gick igenom utan problem. Läste att svenska säkerhetsföretag hade ökat med 70 %. Hundratusentals män och kvinnor som också haft åtalsimmunitet i krig, när det skapats speciella lagar i USA för dessa.
Legala legoknektar med rätt att döda har blivit en del av vår värld.
Det är också på väg att skapas en ekonomisk kris, där länder går i bankrutt och ett penningsystem som består av många nollor med luft i. Vi lever bokstavligen på krita. Krig skapar pengar för vissa men utarmar också staten – om staten samtidigt ska ha behålla ett lågt skattetryck och se till att man blir omvald. Syret i den ekonomi som finns just nu är på väg att ta slut.
Någonting annat kommer att komma istället. Vad vet vi inte idag.
http://www.aftonbladet.se/ledare/article13604775.ab
Vi har också fått ett samhälle som snedvrider synen på vår granne, speciellt om hon eller han är mörk och har sjal. Rasismen och rädslan har tagit plats och även i Sverige har vi fått ett främlingsfientligt parti i riksdagen. De fångar upp den okunskap som finns under ytan och späs på av fördomar som sprids som sanna nyheter.
Det kan kopplas till ett anonymitetssamhälle, där det finns människor som sprider lögner och gör påhopp, allt i yttrandefrihetens namn. Att skvallra är ingenting nytt för människan. Men explosionen på nätet varit som ett kafferum där du kan viska skvaller och skapa vandringssägner som blir sanna. Om du sårar eller skadar har mindre betydelse än det du kan föra vidare. Anonymiteten drabbar egentligen oss alla och speciellt grupper som ibland är på väg att tillhöra en ny underklass i Sverige.
I just de här sakerna ser jag en koppling till 11 september. Jag läste igår om att den stora romanen inte skrivits om 11 september och man undrade varför. I USA är svaret ganska enkelt för mig, om en författare skulle vara fullt ut ärlig när han skriver en sådan bok, skulle han göra avslut på sin karriär. För skulle han vända historien och se dess komplexitet, skulle skalan av vitt och svart bli mer grå och människan bli förloraren i historien.
Den lilla människan i det stora sammanhanget.
För i terrorns spår har vi snedvridit synen på medmänsklighet och ersatt den med självförverkligande – och när vi ser för mycket in i oss själva, hittar vi fel hos andra.
Och det finns också en tragikomisk sida av det korståg som skett – det är enbart en fortsättning på det oförstånd när kristen fundamentalism möter muslimsk fundamentalism och som skett tusen år tillbaka i historien. Det tragikomiska är att genom att slåss till det yttre för demokratin ( och för vissa att ha med sig Gud in i öknen eller krascha flygplan i Satans land ) har de ökat flyktingströmmar som kommit till den del av världen som de ser som den fria världen.
http://www.expressen.se/nyheter/1.2555608/har-fick-george-w-bush-beskedet
http://www.dn.se/nyheter/varlden/tio-ar-efter-11-september
http://www.dn.se/nyheter/varlden/usa-har-gett-upp-segern
Kriget ökar egentligen globaliseringen, när vissa på bägge sidor försöker motverka densamma.
Terroristerna då, Al Quida? De har mer fungerat som en symbol i mina ögon än ett egentligt hot. Visst, det är ett nätverk och har viss kraft men som alla terrorister är de i fåtal. De finns alltid fanatiker som inspireras av fanatiker, oavsett fundamentalistiskt skäl.
Se i Norge, det kommer reaktioner och motreaktioner.
Det slår blint när det slår och det blir en sorg som drabbar människor och rent av ett land.
Men det är ändå symboler i en snedvriden kamp, oavsett vilka sida du står på.
För det som betyder är någonting för mig, är att den goda människan inte får vara tyst.
Om det är någonting vi måste lära av historien, är att om vi som mänsklighet höjer rösten för det goda är vi bra många fler än det som vill skada, baktala, döda.
Vi är många, många fler. Och om vi slår mot det ekonomiska, har vi ännu större chans att lyckas. Gandhi var en av de som förstod det.
Vi har fått ett förändrat samhälle – ett samhälle som är komplext i all sin mekanism. Den där dagen 11 september har spelat en roll i våra liv i närtid. Men i ett länge perspektiv är det också en del av cykel som pågått i många generationer, och där du och jag faktiskt kan se till att bryta den. I alla fall delvis och speciellt i det vardagliga mötet. För vi möts faktiskt varje dag, oavsett hudfärg, språk, religion och kultur och kan vi ta varandra i hand, bryter vi ner fördomar och murar.
Människa till människa, ord till ord.
För om vi inte är tysta, återvinner vi medmänsklighet och demokrati. När jag tänker på den här dagen, är det en dag för alla som faktiskt drabbats av de krig och förföljelser efter 11 september. Oavsett religion, kultur, hudfärg. Det är egentligen en dag vi borde fundera på hur vi – du och jag – kan förändra vårt förhållande till de vi möter varje dag – hur vi faktiskt kan skapa förståelse och medmänsklighet och en bättre värld.
För mig förändrar nämligen goda möten världen.
http://www.dn.se/ledare/huvudledare/samma-gamla-djupt-forandrade-varld
http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/minnestorget-i-new-york-invigs-i-dag
http://www.expressen.se/nyheter/1.2556344/svenske-david-tengelin-dog-pa-100-e-vaningen
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/jag-tanker-pa-henne-varje-dag_6457488.svd
Titta på dina händer
Hur är din personlighet?
Och vad tycker du om?
Det är bara titta på dina händer.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13578977.ab
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/magiskt-finger-styrs-av-hormoner_6444568.svd
Ja, i alla fall enligt den forskning som kommit fram, där du ska titta på pek och ringfinger och avgöra om du är man eller kvinna, aggressiv eller har en chans att bli rik.
Enligt senaste rönen beror det på hur aktiva hormoner var när du var liten.
Det får mig att le en smula. Inte åt hormonerna utan att vi kan konstatera att vi är som vi är utifrån våra fingrar. Men det klart, har du stora händer kan du alltid ägna dig åt basket eller handboll, har du längre fingrar kan du säkert lära dig gitarr bättre.
Men det finns någonting som heter envishet, vilja och jävlar anamma också.
Den här typen av vetenskap huggs i sten för vissa men jag tror de flesta kan le lite åt det. Jag började själv titta på mina fingrar igår kväll och vi jämförde inom familjen och skrattade lite. Man kan konstatera att vi söker alltid någon typ av kunskap om oss själva och det här är en typ av bekräftelsekunskap – att ja, så måste det nog vara.
Kanske, inte alltid, men ibland. Men det gäller inte mig, kan gälla andra. Jag kan bli rik ändå, jag kan bli lycklig ändå.
Vi människor kommer alltid söka förklaringar till varför vi är som vi är.
Existentiella frågor kommer alltid intressera många av oss och vi kommer alltid i livskriser eller vändpunkter som får oss att fundera extra.
Det är en naturlig process i våra liv, känns det som. Jag har väl nått en viss ålder, där jag faktiskt kan reflektera lite över hur det kommer sig att jag är den jag är och hur jag kommit dit jag är.
Två saker har påverkat mig tror jag – min egen drivkraft och slumpen.
Jag har alltid velat skriva, idag är det mitt yrke. Inte som jag trodde, jag är inte den stora författaren. Men det spelar mindre roll, jag får faktiskt ha min hobby som yrke. Jag är pappa till två tonåringar och lever ett Svenssonliv – och är nöjd med det.
Ett liv jag inte skulle ha när jag yngre.
Då var drömmarna större, vidlyftigare. Men jag har fortfarande drömmar, utan drömmar eller dagliga fantasier skulle livet vara lite mer grått.
Och samtidigt har faktiskt slumpen fört mig hit och det där oväntade. Sen kan man alltid diskutera om slumpen är en tillfällighet. Jag tror inte alltid det. Jag tror vi ibland rör oss i ett nät av slumpar, som leder oss vidare.
Har inte mina fingrar någonting med det här att göra då?
Nja, kanske hormonerna var starkare eller svagare när jag var yngre. Vad vet jag? Och kanske det är därför jag aldrig lärt mig spela gitarr – mina små prinskorvar till fingrar orkade inte arbeta sig runt halsen på gitarren.
Men jag kanske ska ta mig en titt på fingrarna igen, och fundera om jag ändå inte ska satsa på att bli miljonär.
Mad men – en tidskapsel
Har precis sett klart teveserien Mad men, på box.
Det var faktiskt en riktig upplevelse.
Miljöer, skådespelare, tidsepok, samhällsklimat.
Eftersom jag själv är född tidigt sextiotal - vem kan tro det? -, så kan jag från min barndom känna igen kläder, att var och varannan människa rökte ( och att man sade att det inte var så farligt ) och de fantastiska härliga tekniska landvinningar som den dåvarande ” moderna ” människan hade. Radion, den svartvita teven, V8-kameran, stereon och som i sista avsnittet, diabildsprojektorn.
Vem skulle ha nytta av den?
Det är så kul med scenen där huvudpersonen och reklammannen Donald Draper bläddrar bland diabilderna och folk på säljmötet blir alldeles stumma av häpnad.
Någon börjar gråta. Han kallar den en tidskapsel.
Hur kommer vi inte på oss att le åt oss själva, vilket årtionde det än är. Jag var sen tonåring på åttiotalets början. Idag ler jag stort när jag ser bilder – frisyrer, axelvaddar, kavajer, skjortor och så har vi de tekniska landvinningar som kom då. Jag minns en kompis som köpte den första cd-spelaren för 4000 kr och sade att LP-skivorna var helt ute.
Vi bara log, han var helt entusiastiskt och vi skakade lite på huvudet. Han fick rätt.
Och videon, vem minns inte den?
Det var som min egen dotter sade förra veckan – va, spelade de inte in film på dator på den tiden – när vi såg en äldre sciencefiction film och pratade om att sånt man såg på Star Trek finns idag. Inga sladdar till telefon eller touchscreen och laservapen. Och att man faktiskt klippte och klistrade ihop filmer då.
Har inte datorer, ipads, smartphones, facebook och internet funnits i all evighet?
Mad men var en fantastisk upplevelse och jag kan varmt rekommendera den för er som inte sett den. Det är inte enbart miljöer, det är ett otroligt bra skådespeleri. Jag fastnar både för Donald Draper, huvudkaraktären med mystiskt förflutet och hans svala fru, Grace Kelly kopian med kyla på utsidan och undertryckt hetta på insidan.
Jag måste snart se box nummer två…
