Försoning är hatarens värsta fiende

 

Det finns en man som sade:

Hat kan aldrig fördriva hat, det kan bara kärleken.

Han dog för att få yttra de orden, Martin Luther King.  Och han visste att försoning är hatarens värsta fiende. En hatare vill gärna se sidor, en hatare vill skapa konflikter och få dem att brinna. Hataren vill gärna se ett vi och dem. Och det bästa sättet att bemöta hataren, är genom kärlek.

Inte likgiltighet, inte ignorans – inte ilska över hans åsikter, för då vinner hataren. Utan genom att möta med medmänsklig kärlek och argument. Det betyder inte att du undviker konflikter, för en av de största konflikterna du kan skapa mellan människor är mellan den som vill skapa medmänsklighet och den som vill att hatet ska segra. Att inte acceptera segregation, rasism, våld eller imperialism men att ändå bemöta med en god tro är den starkaste kraft du kan skapa. Se Gandhi, se Martin Luther King, se Nelson Mandela, se Emerich Roth.

För, försoning är hatarens värsta fiende.

Tänk om alla rasister vore färgblinda

Den medmänskliga kärleken föds ur mötet mellan oss människor. Precis som hatet. Och för att motverka hat måste vi ibland bli större än vi tror om oss själva. Men ingen kan göra allt men tillsammans kan vi göra någonting, som Emerich Roth brukar säga.

Alla människor behöver medmänsklig kärlek. Vi kan vara många som visar det.

Även till hatare, ja, kanske mest hatare. De som ilsket och i rädsla ser ner på andra, de som mobbar och slår, de som hatar och söker gemenskap i en gemensam fiende.

Den som inte är som dem, den som inte är som vi – de är annorlunda.

Ibland kan jag tänka att det är en svag som slår på en svag.

Idag lever vi en värld där hatet har fått fäste igen. En del tittar på hudfärg, religion, etnicitet. Vi hör vissa slagord, som ekon ur vår gemensamma historia. Som när Emerich Roths gärning började, när han hörde de där alltför välbekanta stöveltrampen igen, när han blivit pensionär. De han hört i trettio och fyrtio-talets Europa.

Han förstod att han inte kunde vara tyst längre. Idag är han 88 år ung och fortsätter sin kamp.

För det han och vi hör är väldigt mycket fördomar som beror på okunskap. Det är visst som framställs som sanningar, eftersom de inte motsägs på vissa sidor eller tidningar. Vissa köper det lätta budskapet i propagandan och gör det till sanningar.

Vi kan se det i länkar på FB och Twitter.

Sanningar, samma sanningar som blev sanning på trettiotalet. I annan form, i andra ”fakta”.

Och då behövs röster som överröstar det hatet vill visa upp.

Idag såg jag många sådana röster vid Emerichfondens prisutdelning. Se pristagare här.

http://www.emerichfonden.nu

Det var unga och äldre sida vid sida. Medmänniskor. Det var människor från olika religioner, etnicitet och vi var faktiskt olika varandra, allihop.

Jag tänkte lite på det brev som Emerich brukar citera ur från en liten flicka.

”Tänk om rasister vore färgblinda”

Och som han också brukar säga:

”Det finns bara en ras, det är människan. Det finns bara en religion, det är kärleken.”

 

 

 

En värld som leder till tystnad

En kväll satt jag med mina barn och såg en gammal teveserie från sjuttiotalet dyka upp. Det var svordomar och naket och jag kände nästan hur mina barn började skruva på sig.

För mig var det ett gott skratt, och vi började prata om just det här – att vi idag är så förbannat pryda, att vi ska vara så korrekta, att normer förändras.

Kanske jag har ett rosa skimmer i mig och blivit gammal, när jag säger att det var fan bättre när man inte behövde göra sig till och att man faktiskt vågade protestera.

Idag känns det som om vi är på väg mot ett normsamhälle där man inte får avvika.

Vi har SD som jagar det politiskt korrekta men som själva är sinnebilden av det korrekta – ingenting får avvika. Det blir rätt komiskt egentligen. Allt ska vara homogent. Vi har i övrigt strömformade politiker som alla ska befinna sig i mittfåran, för medelklassen är det viktigaste och vi vill du ha makt måste du vinna dem ( oss ).

Vi har religionen som tyvärr får allt större inflytande. Vi får ett nymoralistiskt samhälle – en ny viktoriansk era om ni så vill. Med religionen glider vi ifrån det sekulariserade och skapar svart och vitt, himmel och helvete men du får samtidigt inte vara avvikande t.ex. sexuellt. Händerna på täcket, tack. Den makten skapar även rädsla, eftersom tro inte kan ifrågasättas – sanningen är enbart synlig för de invigda och vi andra otrogna ska inte ifrågasätta.

Det här är en värld som sammantaget skapar – tystnad – till slut. Du vågar inte ifrågasätta – förutom anonymt på twitter. Det kan skapas ett drev i veckan, eftersom du bara är en tangenttryckning bort och vi måste ge oss på någonting – om det så är SD, Kulturhuset, Juholt eller någonting annat – vi blir inte verkliga när vi är bakom en skärm. Men att ställa sig upp och säga, nej, jag tycker inte det här och våga stå kvar, är tusan så mycket svårare. Det kan inte ens våra folkvalda politiker, oavsett vilken färg de har.

Det jag vänder mig emot är hur vi måste vara så enkelspåriga, istället för att öppna ögonen och se alla de nyanser som finns. Vi lever i det där samhället Bush sade – är ni inte med oss, är ni mot oss. Det är ett samhälle som glömmer det bästa i oss människor och ska leta fiender istället för vänner. Har du en annan hudfärg, religion, sexualitet, kön så är du en potentiell fiende.

Är det en sådan värld vi vill ha?

Vi har alla kanter och törn

Hur mycket måste vi anpassa oss för att passa in?

Jag såg Ulf Lundell på Skavlan och läste reaktionerna, om att han var en diva och han borde anpassa sig. Och tänkte, varför det?

Hur mycket måste vi hyvla av våra kanter för att vara till lags – måste vi alla vara runda och mjuka? Jag tror snarare att vi anpassar oss för mycket, vill vara till lags och då tar vi kanske bort våra egenheter.  Vi slipar bort det som vi tror är våra svagheter och ska anpassa oss till en värld av konformism. Man säger att vuxna tappar sin kreativitet och fantasi – och det gör att vi kanske ser mer hinder än möjligheter.

Du får inte heller vara avvikande, annorlunda. Det kan rent av vara farligt.

Och vi blir på ett viss osanna mot oss själva tror jag.

Jag är introvert och har fått lära mig att jag ska vara mer social. När jag var yngre fick jag höra att jag måste prata mer. Jag lyssnade på det.  Men genom hela livet har jag haft nytta av min introverta sida, för den har gjort mig till en bra iakttagare. Jag kan sitta i timmar och skriva och leva i den världen. Jag kan reflektera över saker i min vardag genom en promenad, utan behov av samtalspartner.

Vi människor har alla har våra kanter och törn. Och de kan vara bra att ha. Så se till att inte lyssna för mycket, för det som folk vill att du ska slipa bort kan ibland vara din största talang.  Och lyssna mer till dig själv, för du vet egentligen bäst vem du är.

Jag kan

Ibland känner vi att vi har en större potential inom oss än vad vi kan visa. Men den kommer inte ut. Varför? Vad är det som skapar begränsningar istället för möjligheter?

Jag tror ibland att sättet att se på livet begränsar oss.

Först tänker jag på barnet som säger JAG KAN. Hos barnet finns en obegränsad syn på livet ett tag. De ser alla möjligheter som den vuxne inte ser. Vi kan le åt det och tänka att det är gulligt men egentligen, varför inte lära oss av det.

För när slår blixten ner i oss vuxna och gör oss oförmögna ( eller att vi börjar se begränsningar )?

En del säger vid sex sju års ålder. När skolan börjar. Andra ser hur drömmar försvinner när vi börjar jobba. Att jakten på vårt dagliga bröd tar bort energin.  Det kan också vara andra människors onda ord, avundsjuka (och då kan man undra var de kommer ifrån).

Någonting får oss många gånger att begränsa vår potential istället för att leva den.

Jag läste också någonstans att du ska få ett par smällar i livet för att tillvara ta lusten att lyckas. För vem har inte fått en smäll i livet? Du har de naturliga som livets åldrande, sjukdomar, skador. Du har andra som arbetslöshet, plötsliga dödsfall. Vi får alla smällar.

Det finns klyschan att det är hur vi reser oss som spelar roll.

Och jag tror i det gränslandet, när vi reser oss och ser att saker ändå är möjliga, där skapar du förutsättningar för att leva din potential.  Precis som barnet som ramlar och när det ska resa sig säger – JAG KAN.

Så säg till dig  själv  - JAG KAN.

När blir önskan en vansinnig dröm som lurar dig bort från verkligheten

Vi behöver drömmar.

Vi behöver våra fantasier.

Men var går gränsen för när realitet och drömmar balanserar ut varandra? När blir önskan en vansinnig dröm som lurar dig bort från verkligheten och när är det dags att bli realist igen?

För en sak är säker, vi behöver våra drömmar. Utan dem skulle inte människan utvecklats och överlevt. Drömmar och fantasin kopplat till det har tagit oss till det vi alltid kallar det moderna samhället. Varje generation befinner sig där.

Men när blir drömmen för mycket? Kan den bli för mycket?

Jag tror att när drömmen är drivkraften är den oftast god, när drömmen blir destruktiv blir den farlig – både för dig själv och andra. Låter ganska självklart.

Det vi alltid måste vara medveten om är att vi måste uppfinna drömmen om och om igen. Drömmen är föränderlig. Det är när besvikelsen blir större än drömmen, som vi ger upp. Och det är också där någonstans det vi kallar ondska kan uppstå. För vi kan lätt hamna i de enkla lösningarna när världen är mer komplex än vi vill veta.

Och då blir önskan en vansinnig dröm som lurar bort dig från verkligheten.

Så, lev dina drömmar, omforma dem, delge dem och lev dem där du befinner dig tillsammans med din verklighet.

Det fantastiska kan hända

Vi lever efter olika sätt att se livet. Om jag ska hård dra det, en del ser problem och andra möjligheter. Vi har även olika drivkraft, vilket också kan komma fram i om vi ser problem eller möjligheter.

Som:

Om du tror att det fantastiska kan hända, finns i alla fall en möjlighet att det uppstår

Ibland har vi nämligen en tendens att inte tro. Och då inte i religiös mening. Mer handlar det att tro att saker faktiskt kan hända – bra saker. Om du så vill, att drömmar kan gå uppfyllelse. Det kan bero på var vi befinner oss i livet men också utifrån vad vi har i vår berömda ryggsäck.

Gör det egentligen någon skillnad om vi ser problem eller möjligheter?
Jag tror inte det, för det handlar om attityd.

Attityden att hitta möjligheter eller att problem är till för att lösas, faller bägge inom  -  att det fantastiska kan hända.

För tror vi det, kan du och jag faktiskt få uppleva sådana ögonblick.

De osynligas maskerad

Segraren skriver alltid historien. Vi har hört det sedan vi är små. Och det är nog sant.

Men segraren är inte alltid god.

Vår historia består av statsmän – från kejsar Augustus till Putin. Politiskt makt kan vinnas genom val eller våld. Politiskt makt kan t.ex. använda diplomati eller vapen. Men eftersom politiskt makt bygger på att du kan skapa välfärd för att hålla människor nöjda, måste pengar omsättas. Och den största omsättningen sker vid krig och katastrofer.

Som kriget i Irak.

Desmond Tutu anser att George Bush och Tony Blair ska ställas inför rätta för kriget i Irak.

Det kommer aldrig ske, även om det vore rätt. För oavsett deras ansvar, är de oåtkomliga.

http://www.expressen.se/nyheter/desmond-tutu-vill-se-blair-och-bush-atalade/

http://www.dn.se/nyheter/varlden/desmond-tutu-atala-bush-och-blair

Varför?

Jo, makt är fördelat i tre delar – verkställande, dömande och lagstiftande. Det är en princip som i dagens västerländska samhälle ligger till grund för det vi kallar demokrati. Och i det finns också en låsning mellan dessa tre.

Egentligen är det tänkt som en fördel, så makten inte hamnar i en hand.

Men när den verkställande och lagstiftande makten går hand i hand, blir den dömande makten ett medel. Och därför kommer aldrig de herrarna – eller de som kommer – att ställas inför rätta. Eftersom den verkställande och lagstiftande ändrar lagar som majoriteten ger dem, kan de sitta i orubbat bo.

Vi kan moraliskt fördöma om vi vill men vi kan aldrig döma enligt lagen.

Tanken på en slags tre-enighet sätts ur spel – även om det säkert finns vissa som skulle påstå att den dömande makten enbart ska se till att lagarna efterlevs. Men där sätts förnuftet ur spel, det som t.ex. Montesquieu var en av de saker som vägleder människor.

Och det här skapar ett hat.

Vi kan fundera på det hat som finns sedan kolonialismens dagar, hur det faktiskt befästs i våra dagar och skapar den motsättning som finns idag. Vi pratar terrorism, nord och sydkonflikt, gud mot gud. Men egentligen handlar det om så enkla saker som människans primära behov. Ett drägligt liv och den avundsjuka som finns mot den som har men inte vill ge. Det skapar konflikter, det är lätt att få människor in i konflikter.

Ideologier eller religion spelar mindre roll då.

För makten lever på konflikter, eftersom konflikter och katastrofer generar pengar och så länge vår välfärd bygger på det, kommer krig vara en del av vår vardag. Det är som ett kort utdrag ur Landet där stjärnorna regnar:

 

Makten måste alltid vara dynamisk för att klara katastrofer och samtidigt beroende av förhållandet mellan sin status och okunskapen hos antagonisten, var en av hans deviser. För att behålla makten är din status lika viktig som dina resurser. En del av spelet är hur duktig du är på att maskera ditt syfte när katastrofer uppstår och vilken status motståndaren tror du har. 

Verklig makt uppstår nämligen alltid i de osynligas maskerad. 

Så Desmond Tutu kommer aldrig se Bush eller Blair ställas inför rätta, och än mindre dömas. Men det är bra att han väcker frågan, för någonstans måste krigsförbrytare dömas. Om än enbart moraliskt.

Jag, den tysta

Jag har alltid ansett mig vara en iakttagare. En tyst iakttagare. Det är jag än. Jag, den tysta.

Till viss del har jag tränat mig till att bli mer social. Jag vet inte om jag lyckats helt och hållet men med större självförtroende, mer erfarenheter har det blivit bättre. Men mitt naturliga tillstånd är det – introverta.

Jag har suttit på otaliga möten där det har pratats. Mest nonsens i mina öron. Om du ber mig referera kommer jag nog inte ihåg mer än 5 procent, om ens det. Intressanta möten är för mig kärnfulla. Inte nödvändigtvis fulla av många ord.

Tysta tankepauser är befriande.

Jag har också suttit på middagsbjudningar som den där tysta. Ja, ni vet han som inte säger så mycket. En man lärde mig någonstans på vägen att fråga alltid andra människor hur deras liv är. De flesta människor tycker om att prata om sig själva. Då löser sig ganska mycket. Det är sant, jag har använt det knepet många gånger.

Idag kan jag faktiskt prata om mig själv också. Om det nu skulle vara intressant. Men jag kan fortfarande inte mingla – vilket ord egentligen.

Jag läser om Susan Cain. Om hur hon tog med sig böcker till sommarlägret men hur hon inte läste en enda. Och fick dåligt samvete. För det var nästan farligt att vara tyst med en bok på det lägret. Ja, hennes bok heter Quiet. För hur mår man om man är tyst? Är du mobbad lilla vännen?

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/personligheterna-med-oss-fran-fodseln_7455870.svd

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/introverta-ideal-ar-pa-vag-tillbaka_7453222.svd

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/introverta-far-stimulans-av-tystnad_7451296.svd

Min egen dotter sade en gång, eftersom även hon kan uppfattas som tyst:

Jag är inte blyg, jag har ingenting att säga bara.

Det var ett sätt att tala om, tror jag, att det andra pratade om var egentligen ganska ointressant. Och det är sant, för mig med. Både hon och jag har som barn fått i utvecklingssamtal – du måste delta mer, prata mer.

Man kan egentligen fråga sig varför ibland.

Jo, i dagens samhälle är det sociala förmågor som premieras. Vi lever i ett kommunikationssamhälle. Men ibland tror jag alla möten dödar kommunikationen – eftersom vi upprepar orden. En del människor återanvänder sina egna ord om och om igen – lite som återvinning. Men i många fall räddar de inte miljön, de förorenar den med utmattningstaktik.

För någonstans krävs att den tyste ska prata men ibland skulle jag vilja vända på det – att den pratsamme, extroverta ska lära sig vara tyst. Rejält tyst. En del gånger – ibland ofta – handlar det om respekt. På arbetet måste en ledare kunna tysta den som pratar för mycket. Jag är nog inte ensam som suckat åt den/dem som alltid måste prata.

Och någonstans handlar det om att vi är olika. Att det måste bli en kompromiss, där även den introverta kan känna sig som en vinnare. Där möten inte räknas i timmar utan i minuter.

För hon säger en väldigt bra fråga på om man är sann introvert om att man drar sig undan:

- Om man är lycklig med det, varför ändra på sig?

Jag kan bara hålla med.

Varje dag är en ny chans

Vad är skillnaden mellan att vara positiv och medvetet positiv?

För jag hör ibland vänner som säger, jag är ju positiv. Vad innebär det att vara positiv?

Jag tror först och främst att de flesta människor är optimister. Därför kan vi också bli otroligt besvikna. Du bygger upp en förväntan och ser någonting bra, känner dig på gång och så blir det inte som du tänkt dig. Besvikelsen infinner sig. Men du ruskar av dig det och hittar någonting positivt och går vidare.

Så, vad är då skillnaden mellan positiv och medvetet positiv?

Det handlar inte om grundtonen du har. För den tror jag många har.  Det handlar istället om ett medvetet sätt att se världen, dina medmänniskor och det som händer. Första gången jag introducerades för ett medvetet positivt synsätt tänkte jag, det är jag.

Men det var inte riktigt så. Grundtonen fanns där i mig men jag var inte fullt ut medveten om hur ett positivt förhållningssätt kunde påverka många människor.

Idag gör jag ett medvetet val i vardagen när jag bemöter människor, ger beröm, lyfter fram människors bästa sidor och i stort visar på lösningar. Varje dag, i nästan varje möte. Det är för mig att vara medvetet positiv. Jag har det valet varje dag.

Att när jag möter den som är negativ inte falla in i den personens fel-letande utan faktiskt peka på lösningar. Det låter enkelt. Och det är det. Om du bestämmer dig. Varje dag är en ny chans.

Ta den.