Levnadsord – unikt universella

Tänk dig följande tanke.

Du sätter dig ner och börjar räkna på alla människor du träffat i ditt liv.

Egentligen är det en ganska märklig tanke men lite svindlande. Det blir så många. När jag gjorde det kom jag att tänka på många människor jag inte tänkt på väldigt länge. Och jag funderade på hur många av dem som gett mig levnadsord.

Levnadsord som blivit en del av mig själv.

Levnadsord som – livet ger inga garantier. Levnadsord som – det finns bara en religion och det är kärleken. Levnadsord som – om någon retar dig, ge dem inte glädjen att se dig arg eller ledsen. Levnadsord som – du kan inte veta om mina problem är mindre eller större än någon annans. Det är jag som avgör det, inte du. Jag har ganska många när jag tänker efter.

Någonstans fångar vi upp levnadsord. Du har säkert dina.

Levnadsorden kommer från möten som förändrat mig och mitt liv.

Och möten kan vara mer än en fysisk person.
Jag möter människor i böcker och filmer. Jag hittar levnadsord där också.

Jag tror att levnadsord är lite universella. Att vi tror att de är unika för mig men egentligen är de berörande för fler eller många.

Det är känslan som talar till mig.

Jag tror att varje människa har levnadsord med sig. Alla levnadsord är inte positiva. Det ska vi komma ihåg. Har du haft turen att höra goda ord, har du de med dig. Levnadsord kan också vara fulla av revansch, i värsta fall hat. Men förhoppningsvis är de goda. Jag har ett jag har gett till människor, som inte är speciellt stort känns det som – men det är mottagaren som avgör.

Det var en ung man som sade till mig:

”Du sade en sak till mig som ingen annan sagt till mig någon gång. Vad vill du göra?”

Vad vill du göra?

Inte låter det speciellt bevingat men de orden betydde någonting för honom. Han berättade det många år senare. Det var en del av hans levnadsord. Han är idag uppfinnare. Men de orden har jag gett till många.

Vad vill du göra?

Levnadsord behöver inte vara stora och kännas speciella. De måste bara tala till dig. Fundera på alla dina och alla de som gett dig av sina, som du gjort till dina och som du kanske gör till andras.

Tänk om alla rasister vore färgblinda

Den medmänskliga kärleken föds ur mötet mellan oss människor. Precis som hatet. Och för att motverka hat måste vi ibland bli större än vi tror om oss själva. Men ingen kan göra allt men tillsammans kan vi göra någonting, som Emerich Roth brukar säga.

Alla människor behöver medmänsklig kärlek. Vi kan vara många som visar det.

Även till hatare, ja, kanske mest hatare. De som ilsket och i rädsla ser ner på andra, de som mobbar och slår, de som hatar och söker gemenskap i en gemensam fiende.

Den som inte är som dem, den som inte är som vi – de är annorlunda.

Ibland kan jag tänka att det är en svag som slår på en svag.

Idag lever vi en värld där hatet har fått fäste igen. En del tittar på hudfärg, religion, etnicitet. Vi hör vissa slagord, som ekon ur vår gemensamma historia. Som när Emerich Roths gärning började, när han hörde de där alltför välbekanta stöveltrampen igen, när han blivit pensionär. De han hört i trettio och fyrtio-talets Europa.

Han förstod att han inte kunde vara tyst längre. Idag är han 88 år ung och fortsätter sin kamp.

För det han och vi hör är väldigt mycket fördomar som beror på okunskap. Det är visst som framställs som sanningar, eftersom de inte motsägs på vissa sidor eller tidningar. Vissa köper det lätta budskapet i propagandan och gör det till sanningar.

Vi kan se det i länkar på FB och Twitter.

Sanningar, samma sanningar som blev sanning på trettiotalet. I annan form, i andra ”fakta”.

Och då behövs röster som överröstar det hatet vill visa upp.

Idag såg jag många sådana röster vid Emerichfondens prisutdelning. Se pristagare här.

http://www.emerichfonden.nu

Det var unga och äldre sida vid sida. Medmänniskor. Det var människor från olika religioner, etnicitet och vi var faktiskt olika varandra, allihop.

Jag tänkte lite på det brev som Emerich brukar citera ur från en liten flicka.

”Tänk om rasister vore färgblinda”

Och som han också brukar säga:

”Det finns bara en ras, det är människan. Det finns bara en religion, det är kärleken.”

 

 

 

Vems problem – mitt eller ditt?

Om vi inte har problem, måste vi då hitta/skapa problem för att känna oss nödvändiga?

Är det ett sätt att skapa meningsfullhet för vissa?

Ibland funderar jag just på om varför vi människor ser mer möjligheter eller problem. Jag vet att jag är en människa som letar möjligheter och lösningar. I människor, grupper.

Det viktiga är att lyfta de bra sakerna och förstärka dem. Du ser ganska snabbt en spiral uppåt och du skapar mod som smittar.

För vad hjälper det oss om vi hela tiden ser problem och skriker ut dem?

Egentligen ingenting, tror jag.

Jag tror att det är lätt att människor som ser problem blir sanningssägare och de har svårt att förstå andras synvinkel. ”Vi måste ta hand om problemet. Det här eller det där är fel.”

Vems problem – mitt eller ditt?

För det du ser som ett problem, ser inte jag som ett problem. Människor som ser problem hamnar också alltför ofta i konflikter eftersom de har sin sanning och de flesta människor orkar inte lyssna ( eller tänker, jag håller inte med ) men tystnar efter några gånger eftersom tonläget kan bli högt. Hörde någon som sade en gång: Det är inte värt min energi, jag kan lägga den på annat.

Rent av undviker man att träffas. Och det svåra blir att hantera problem-människan i en grupp, eftersom det blir både tysta och öppna konflikter av totala sanningar. Mest tysta. Det kan också betyda att du slutar ett jobb eller med en idrott, om det finns alltför högljudda sanningssägare. Det räcker med några få.

För ofta är det så att de som ska identifiera problem, hittar nästa problem runt hörnet och vi är där nästa vecka igen.  Och ibland, om problem-människor har låg självkänsla vill de gärna hitta problem hos alla andra och pratar gärna med andra om det.

Jag hörde också på bokmässan, att ni svenskar lättare hittar problem som inte är problem, eftersom ni inte varit i krig på så länge. Att vi, för att känna oss nödvändiga, måste finna problem som ska lösas för att vi ska känna oss meningsfulla.

Det kan vara sant och då är möjligheter och lösningar ännu viktigare.

Möjligheter och lösningar skapar nämligen vägar framåt mycket snabbare och kan också skapa en oerhörd gemenskap. Ibland pratar man om att sätta mål. Det blir någonting vi har gemensamt och vi fokuserar på lösningarna för att ta oss dit. Vi skapar mod, tillit, medkänsla i allt det goda som uppstår.

Då kan vi faktiskt känna oss mer nödvändiga men på ett mer positivt sätt.

Bokmässans Mona Lisa – Jonas Gardell

Bokmässa. Visst låter det underbart.

En mässa för böcker. Nästan så det får någonting andligt över sig. Lite som Tranströmers diktning. Skimmer, ljus, väsen och hemliga platser. Jag lyssnade på det seminariet, med Tomas Tranströmer på första parkett. Fyrtiofem minuter samtal om andlighet, om hur vi människor vandrar mellan världar och frågor om vår existens. Frågor som vi ställer oss varje dag.

Jag har för övrigt hört många kloka ord under de här dagarna.

Goda människor, kloka tankar. Om vad du och jag gör när vi är vilse i pannkakan – jag såg inte Staffan Westerberg där, nej – till mer existentiella frågor.

Det fanns två Mona Lisa det här året. Ni vet tavlan i Louvren som man vet är Mona Lisa innan man ser den, eftersom folk står runt den och man får vänta på sin tur.

Årets Mona Lisa nummer ett var Jonas Gardell. Folk i massor som lyssnar, som samlas, som berörs. Årets Mona Lisa nummer två är två Martin Schibbye och Johan Persson. Som nästan helgonförklaras efter sin hemkomst, eller ifrågasätts. I bägge fallen, man såg aldrig tavlan, man såg bara massan.

Mest berörande var Christer Mattson, Tio lektioner om Tolerans. Har ni inte lyssnat på honom, gör det när ni får tillfälle. Hans resa började när femtonåriga John Hron mördades av ett gäng skinnskallar utanför Kungälv. För mig blev frågan – är den som säger att den är tolerant, den som är minst tolerant, egentligen?

Men bokmässan är minst av allt en mässa. Det är en Peace and Love festival för böcker och ordet och alla fans och groupies. Det är lite rock n roll på golvet ibland, när man ena sekunden lyssnar på Mannerström om matlagning, Gardell och hans tårar i nästa ögonblick och bara för hinna andas och kastas in i existentiella frågor a la Tranströmer eller en diskussion om att vi svenskar ser väldigt mycket problem. Är vi sådana vi svenskar, problem-människor? Det får en att fundera.

Man hinner inte ta in allt, det blir så mycket att man söker upp sina hörn eller samtal med okända som man aldrig mött förut. Alla orden vräks över en, likt en blandning av strilande regn och hårda regnskurar och ibland måste du söka dig under tak för att torka lite – att få andhämtning. Jag känner mig fortfarande inte torr – och jag hoppas jag inte blir det en bra stund framöver.

 

 

 

När blir önskan en vansinnig dröm som lurar dig bort från verkligheten

Vi behöver drömmar.

Vi behöver våra fantasier.

Men var går gränsen för när realitet och drömmar balanserar ut varandra? När blir önskan en vansinnig dröm som lurar dig bort från verkligheten och när är det dags att bli realist igen?

För en sak är säker, vi behöver våra drömmar. Utan dem skulle inte människan utvecklats och överlevt. Drömmar och fantasin kopplat till det har tagit oss till det vi alltid kallar det moderna samhället. Varje generation befinner sig där.

Men när blir drömmen för mycket? Kan den bli för mycket?

Jag tror att när drömmen är drivkraften är den oftast god, när drömmen blir destruktiv blir den farlig – både för dig själv och andra. Låter ganska självklart.

Det vi alltid måste vara medveten om är att vi måste uppfinna drömmen om och om igen. Drömmen är föränderlig. Det är när besvikelsen blir större än drömmen, som vi ger upp. Och det är också där någonstans det vi kallar ondska kan uppstå. För vi kan lätt hamna i de enkla lösningarna när världen är mer komplex än vi vill veta.

Och då blir önskan en vansinnig dröm som lurar bort dig från verkligheten.

Så, lev dina drömmar, omforma dem, delge dem och lev dem där du befinner dig tillsammans med din verklighet.

Inspiration är en unik kraft för dig

Jag skrev en sak för ett tag sedan, inspiration kommer inte alltid i ett flöde av ord utan tystnadens återhämtning. Men det gäller för mig. Vi är alla olika.

En del människor hämtar sin inspiration i myllret, i alla röster. Andra som jag, behöver tystnaden och ensamheten. Det finns de som måste skapa för att hitta nytt skapande och inspiration. Vi är olika, föds olika och formas olika.

Men jag tror vi alla behöver inspiration. För utan inspiration utvecklas vi inte som människor. Vi vissnar. Vi kan bli avundsjuka, bittra och ensamma.

Hur får jag då inspiration? Det finns nog inget universalmedel. Men inspiration tror jag kommer genom två saker – hårt arbete och goda möten. Det är när vi ger upp kraften att jobba och tron på människor, som vi förlorar inspirationen.
Det händer oss alla, att vi hamnar där.  Vi blir den person vi inte vill vara.

Frågan är hur vi tar oss därifrån, till platsen INSPIRATION.

En sak vet jag, det är att lyssna till de som säger att det omöjliga är möjligt. Inspiration kommer ibland ur det omöjliga. Men lika mycket handlar det om att tro på det du gör. Tro på den du är. Vi har alla våra svackor. Vi kan ibland inte styra över livet, över sjukdomar, arbetslöshet. Som en vän sade till mig, som hade ALS:

Livet ger inga garantier.

Han levde nästan 20 år med ALS. Ingen trodde det var möjligt. Han var och är en inspiration för mig. Han är det goda mötet för mig, många gånger om. Han trodde på den han var och gjorde in i det sista det han ville.

Så, inspiration kommer för mig i tystnadens reflektion men inspiration är också en unik kraft för dig – du har dina platser, dina möten, dina människor som ger dig din energi och inspiration. Välj din inspiration.

Det fantastiska kan hända

Vi lever efter olika sätt att se livet. Om jag ska hård dra det, en del ser problem och andra möjligheter. Vi har även olika drivkraft, vilket också kan komma fram i om vi ser problem eller möjligheter.

Som:

Om du tror att det fantastiska kan hända, finns i alla fall en möjlighet att det uppstår

Ibland har vi nämligen en tendens att inte tro. Och då inte i religiös mening. Mer handlar det att tro att saker faktiskt kan hända – bra saker. Om du så vill, att drömmar kan gå uppfyllelse. Det kan bero på var vi befinner oss i livet men också utifrån vad vi har i vår berömda ryggsäck.

Gör det egentligen någon skillnad om vi ser problem eller möjligheter?
Jag tror inte det, för det handlar om attityd.

Attityden att hitta möjligheter eller att problem är till för att lösas, faller bägge inom  -  att det fantastiska kan hända.

För tror vi det, kan du och jag faktiskt få uppleva sådana ögonblick.

Enbart människan och oss själva

Vi människor måste ibland våga vara fyrar mot intolerans, fördomar och hat, för att världen ska bli en bättre plats varje stund. Jag har den här veckan följt rättegången mot Anders Behring Breivik och reflekterat över hur vi människor sluter upp runt empatin men att det finns människor som också ser en hjälte.

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/darfor-ler-anders-behring-breivik

http://www.dn.se/nyheter/varlden/breivik-berattar-om-massakern-pa-utoya

http://www.dn.se/nyheter/varlden/presskonferens-om-morden-pa-utoya

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/en-fasansfull-skildring-fran-en-terrorist_7074409.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/svar-dag-i-ratten-for-de-anhoriga_7074407.svd

Vi blir förvånade av det men samtidigt – vi har hamnat i ett vi mot dem samhälle. Och det är precis det som vissa vill. Vi kan gå tillbaka till 2001 och George Bush, som manade att är vi inte med, är vi mot. Enkel simpel retorik, som också klingar 1930-tal. Som talar till det simplaste hos oss människor – vårt eget ego.

Hämnd bygger dessutom ofta på mer hämnd, och blir som klossar du ställer på varandra – och till slut har du en mur. Och bygga murar är vi människor duktiga på, se Israel och den mur de byggde, se Berlinmuren. Människan har byggt murar hela sin livstid, för att hålla inne och stänga ute. Det delar oss i vänner och fiender. Vi gör det än idag.

Man skulle tro att den moderna människan skulle kunna bättre. Men vi drivs av samma saker som våra förfäder alltid gjort. Rädsla, hat, kärlek, ensamhet – listan kan bli lång. Det spelar ingen roll vilken teknik vi har, flygplan vi bygger, världar vi skapar. Människan är på det viset otroligt enkel att förstå. Och om vissa börjar dela oss i ett vi mot dem, kommer rädslan smygande och man börjar prata i ”sanningar” som egentligen är fördomar.

Internet är ett utmärkt forum för just det.

Sajter som spär på våra fördomar, som skapar konspirationsteorier.

Och där har vi människor som Anders Behring Breivik, som fastnar i vanföreställningar och ser ett krig. Han ser korståg. Han ser fiender och i sin pompösa självbild, är han hjälten. Jag kan inte ens föreställa mig hur ensam han egentligen måste känna sig.

Men han har haft god hjälp på vägen dit. För så fort vi börjar dela oss människor i vi och dem, skapar vi fördomar och skitsnack. För ska vi se oss som bättre, måste vi hitta de sämre. Där har alla ett ansvar, från forskare till politiker och du och jag.

Det har senaste årtiondet vuxit fram en retorik som delar oss.

För den som är mer svag viskar egentligen bakom den starkares rygg, för att riva ner och få makt; och det den viskar in i är just våra fördomar och rädslor. Det är ganska enkelt, och skrämmande. Det är som skolgårdens värsta stunder, där du lämnas utanför för att du är för kort, har glasögon, fel kläder – men här är det mer organiserat av vissa.

Men samtidigt är det också då vi visar vår andra sida. Den där empatiska, känsloladdade, demokratiska sidan. För det värsta är om vi ställer hos vi eller dem – istället blir det hos oss vi ställer våra skor. Att se oss som människor är det viktigaste. När jag möter dig, honom, henne är det människan med alla sina rätt och fel jag ser – inte en religion, hudfärg, man, kvinna. Enbart människan och oss själva och då blir vi tillsammans fyrar mot intolerans, fördomar och hat.

Återskapa alltid dina förväntningar

När jag var yngre var det lätt att säga, att jag inte skulle ha förväntningar, för då skulle jag bli besviken. Och vem vill bli besviken?

Men ju äldre jag blir, funderar jag:

Stoppar jag inte undan mina drömmar då?

Förväntningar är någonting vi lever med varje dag. Det kan vara våra egna eller andras. Förväntningar är faktiskt en del av livet och hur vi hanterar dem. Många gånger beror det inte på oss själva utan människor runtikring oss hur vi upplever det som händer.

De ser inte våra förväntningar, eftersom vi inte pratar om dem.

Vi skapar bilder. Vi hoppas och fantiserar. Och till slut når vi punkten när vi ställs inför faktum – uppfyllelse eller inte. Just där och då, avgör du hur du hanterar situationen.

Vi har alla varit där. Vi har blivit besvikna, ledsna, arga. Vi har lovat oss själva – aldrig igen. Och där kan vi i värsta fall stänga inne våra drömmar. Vi kan bli besvikna på människor, som inte förstår oss och vi kan låta bli att lita på andra – medvetet eller omedvetet.

Men, det är du som avgör.

En psykolog vid namn George Eman Vaillant säger att vi kan minska stressen inför förväntan genom att förutse den och hur man hanterar den.

Den kan vara sant.

Jag tror också att om du göra dina drömmar till en del av dig själv, inser du att drömmar uppfylls på olika sätt. Vissa drömmar ska enbart stanna vid drömmar, för de ger en längtan till någonting bättre. Andra drömmar är starkt kopplade till förväntningar och där kan du förutse och hantera situationen – vilket håll den än går.

Du måste lära dig själv hur just du reagerar och hur du ska hantera situationen. Och komma tillbaka till din rätt att förvänta dig nytt. Att skapa nya förväntningar – och drömmar.

För utan förväntningar, var stoppar du då undan dina drömmar?

Återskapa alltid dina förväntningar – oavsett om du lyckas eller inte.

Att inte stå och buga och bocka

 

 

Mycket kan sägas om nätet, och våra vanor, våra behov och vad vi vill använda det till. Mycket kan sägas om vår naiva inställning, vår tro på det goda och hur vi på ett vis aningslöst använder t.ex. sociala medier i tron att övervakningen inte är så farlig. Och det är mycket vi kan säga om vad vi borde göra eller inte göra på nätet, och vi har idag ”experter” på sociala medier som ger oss tips.

http://www.dn.se/kultur-noje/natjattarna-vill-veta-allt-om-dig

Precis som det sedan tidigare finns livscoacher.

Men det är ändå vi själva som måste avgöra i vilken mån vi deltar och vad vi skriver eller inte skriver. Vi måste ibland vara lite mer medvetna än vad vi är. Idag ser och skapas en delaktighet i våra liv som vuxit senaste tio åren. Allt flyter ihop och vi agerar på flera arenor. Allt det är en del är egentligen en del av en livsstil.

http://www.svd.se/naringsliv/3-tankar-om-jobb-pa-distans_6980661.svd

Steve Jobs var en som förutsåg det här för många år sedan och förstod våra behov i ett ”allt i ett paket”. Och att det måste vara enkelt för användaren. Han ville skapa en livsstil.

Och olika livsstilar finns i olika tidsperioder. De senaste två hundra åren har livsstil hängt ihop med den tekniska utvecklingen, från industriella revolutionen och framåt.

Hur vi bor, arbetar, lever, handlar och krigar.

http://www.svd.se/naringsliv/en-jatte-gor-helt-om_6980441.svd

http://www.svd.se/naringsliv/sony-kapar-10-000-tjanster_6984127.svd

En snabb utveckling skapar också snabbt nya aktörer och ett förändrat samhälle.

Vem kunde tro att någonting som hette Google eller Amazon skulle vara stora när jag var tonåring? Gamla industriföretag minskar sin omsättning, speciellt i västvärlden och ersätts av annan teknik. Sedan kan man titta framåt eller bakåt, beroende på vem man är.

Men den stora faran är informationen och vem som har hand om den – och utnyttjar den.

Det är en sak att diskutera terrorism, barnporr eller annan kriminalitet – den hittar alltid nya vägar och samhället måste hänga med i det. Men det blir också till en fara, för övertramp accepteras i allt större utsträckning och visar den lilla människans sårbarhet i det stora systemet. Bättre förekomma än förekommas men den som avgör är alltid en människa.

Ett system är aldrig starkare än dess individer och dess integritet.

http://www.dn.se/ledare/signerat/datalagring-oforsvarligt-intrang-i-privat-sfar

http://www.dn.se/nyheter/politik/datalagringsdirektivet-infors-i-sverige

För oss vanliga som inte är terrorister eller kriminella, vill systemet hitta sätt att få oss att trycka på fel eller snarare rätt knappar. Det är som att säga fel när en telefonförsäljare ringer och spelar in ett samtal och sedan manipuleras samtalet till någonting annat.

För marknaden och företagen kräver vinst. Och det är deras intressen som går före den lilla människan. Det har det alltid gjort. Och där har samhället en viktig bit att ta tag i – att inte stå och buga och bocka. Ja, det vill säga du och jag.

Idag ser jag en fara i hur politiker själva inte ens förstår hur den här nya livsstilen blir en fara för dig och mig och accepterar lagar de inte förstår vidden av. Det finns även politiker som driver på en ökad kontroll av oss – jag undrar hur det är förenligt med ett demokratiskt samhälle och vems intressen de agerar för.

Alla nya lagar som ger rätten till insyn i våra liv – och det tillsammans med företagens möjligheter att göra oss till omedvetna marknadsförare och konsumenter. Jag brukar jämföra övervakningslagarna med att samhälle i stor utsträckning skulle ha rätten att spela in alla våra dagliga samtal – skulle vi acceptera det? Jag tror inte det.

Och det blir en fara för ett demokratisk samhälle. En reell fara i längden. Mer farligt än ett Orwellskt samhälle, eftersom allt sker i en slags kompisanda och ska ge oss en tro av att det är för att vi ska få det bästa livet.