Broar av bemötande

Intressant resonemang runt tryggheten i skolan, av mentor Sveriges generalsekreterare. Ja, det behövs fler vuxna i skolan. Jag är själv runt i skolor i Västerås och arbetar med media – att skapa tidningar, teve och radio, inom någonting som heter IDA. En enhet för förebyggande arbete.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/unga-saknar-vuxna-att-prata-med_6097973.svd

Där är det elevsociala arbetet på olika sätt, en oerhört viktig del.

Det finns många unika saker med IDA, och en av dem är Beteendevetare och socionomer in i skolan. Det andra är att ta in Passion eller kultur i skolan, som dans, drama, musik och skrivande i mitt fall.

Jag läste någonting om att det hjälper med fler vuxna, och ja. Men jag tror att vuxna ska ha klart definierade roller och det ska vara klart vad alla gör.

För barn och ungdomar behöver ha vuxna att prata med och ju mer tydlig roll, dessto lättare är det att veta var den vuxna befinner sig i det komplexa system skolan är.

Det ska också finnas en medmänsklig sida av vuxenvärlden som är jätteviktig.

Och där har alla vuxna ett ansvar.

Att titta på lärartäthet och säga att den är densamma som för ett visst antal år sedan är bra. Men frågan är vad som finns i lärarrollen. Jag tror det är jätteviktigt att läraren utanför klassrummet är medmänniska – och det är de flesta lärare. Men ibland finns en sida, som handlar om straff och lite svartvit syn på skolans uppdrag. Då blir det lätt att man är ett offer för situationen, istället för att vara realist. När man är ett offer är det ofta andras fel, och då kan man få fel syn på ungdomar.

När jag menar medmänniskan, är det inte under rastvakten vi hittar ett bemötande ( ordet ger mig en konstig klang och att jag använder det, beror på att MÅNGA skolor använder det fortfarande ). Det handlar om bemötande i varje situation som finns i skolan, och det är någonting som tyvärr diskuteras alldeles för lite – att bara diskutera det och försöka omsätta det, handlar om att vinna förtroende.

Men ja, det behövs en uppmontering av skolans inre resurser och där tror jag att fritidsledare kan vara en, skolhälsovård en annan.

Men jag tror att IDA:s väg är ett vinnande koncept. Det visar nomineringar till Götapriset i höst. Som ex. kan jag nämna skillnaden på IDA-skolor och andra, i en jämförelse när det gäller Trygghet och Inflytande. De röda staplarna är IDA:s resultat i jämförelse med övriga skolor i Västerås stad.

Och i och med en ökad Trygghet och Inflytande, ökar även måluppfyllelsen på de flesta enheter IDA klivit in på. Det handlar om att hitta andra vägar in i skolan och där tror jag det behövs andra professioner och kulturell bakgrund, för att skapa broar i bemötande.

Det handlar om det som beskrivs i artikel men där IDA:s personal har klart uttalade roller, och jobbar med antingen pedagogik eller elevsocialt arbete. Vi är brobyggare mellan elever, personal, föräldrar, sociala myndigheter och andra som är intresserade av skolans utveckling.

Rent konkret, nere på golvet, i verkligheten

Jag läser ett referat till en undersökning om betyg i SVD. Det är väldigt intressant läsning, eftersom det handlar om vilken förmåga skolan har att ta hand om barn med annan etnisk, språklig, kulturell bakgrund.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/statistik-doljer-betygsskillnader_4833971.svd

Jag arbeter inom IDA och det är ett ex. där vi lyckats hjälpa många av dessa barn. Läs gärna mer på www.idasidan.se och klicka på Vad är IDA-projektet? Där finns en projektbeskrivning och en slutrapport.

IDA var från början ett projekt men har blivit permanent i Västerås stad. Varför? De goda resultaten visar att vi är på rätt väg. Och det jag fastnar för är vad undersökningen av somalier säger. En växande folkgrupp som kommer från i krigshärjat, sönderbombat odemokratiskt land och som hamnar i utanförskap i Sverige. Vi har en växande folkgrupp i Västerås, precis som i flera andra städer. Vi problematiserar och i det så kan vi även segregera, även om det inte är tanken.

Men det finns hopp. Inom IDA arbetar vi med Inkludering och delaktighet. En av dessa tankar är att ha familjestöd inom skolans ram, där socionomer och beteendevetare arbetar.  För som artikeln beskriver, kontakt med familjer är viktig och om man då kan ha människor med liknande bakgrunder som möter varandra underlättar det.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/foraldrarna-ska-bli-en-resurs_4833999.svd

Och därför arbetar Inom IDA vägledare med somalisk bakgrund. De når barn och familjer. St Ilians skola är ett strålande ex. på att det faktiskt går att påverka. De har många barn med somalisk bakgrund och tack vare ett systematiskt arbete och bemötande fick större delen av de somaliska barnen godkänt förra året. Trenden är densamma i år.

Men det handlar om att anställa människor som faktiskt kan nå familjerna och förklara hur landet Sverige fungerar. Det handlar också om rätt stöd och hjälp i skolan, där en hel del handlar om motivation. Tron på att jag faktiskt ska klara skolan även om det är tufft. St Ilian har ett elevsocialt team, som snabbt fångar upp elever, de har speciella studios dit elever kan gå för att få stöd.

Det är ett förebyggande arbete, för kostnaden blir större i andra änden om vi inte fångar dessa barn tidigt.

Så det finns hopp och det finns lyckade ex.

Och det är det här som politiker måste titta på. Jan Björklund, kom till oss och titta och lyssna. Ylva Johansson, kom! Mona Sahlin!

För innan ni försöker förklara, så bör ni titta på bra ex. Jag är övertygad om att IDA enbart är ett, det finns flera. Använd dessa som modeller för att utveckla skolans möjligheter för dessa barn och ungdomar. Inte bara somalier, vi arbetar med samtliga grupper av elever som finns inom skolans ramar – även det som inte är etniskt kulturellt.

För visst är det bra med sådana här undersökningar, frågan är vad man gör av det. Rent konkret, nere på golvet, i verkligheten.

Vad är kunskap till för?

Betygen är en ständig diskussionsfråga, som dyker upp oavsett om det är valtider eller inte. Ibland är det människor i verksamheten som argumenterar eller de som forskar. Betygen i sig är för vuxna någonting annat än för barn.

http://www.dn.se/debatt/annu-en-gang-fuskar-regeringen-i-betygsfragan-1.1110742

Och det glömmer vi lätt i debatten.

När jag oftast läser dessa artiklar är det vi duktiga vuxna som tror oss veta vad som är bäst som uttalar oss. Och så ska det även vara, till stor del. Men glöm inte barnperspektivet.

Man kan se betyg på många vis men jag ska nämna två.

Dels är det ur en processperspektiv. Vi pratar ofta om att processen är målet, och att själva målet är inte målet. Det innebär att det kan skapas kreativa processer, inlärning som syftar till samarbete och man behöver inte känna att slutresultat har lika stor betydelse som själva inlärningen.
Det skapar säkra barn, och vuxna som vet att tiden är på deras sida.

Det andra är ett målperspektiv. Där är målen målet och processen dit är enbart en slags transportsträcka med olika etapper. Det innebär självklart även det kreativa processer men där slutresultatet mäts i olika typer av test och då har man nått kunskap.

Det skapar målinriktade barn och vuxna.

Jag har gjort det lite medvetet skruvat, jag vet, men det finns nog en viss typ av sanning av två modeller och tankesätt som finns. Det finns flera men jag vill exemplifiera hur det på ett vis kan stå två modeller mot varandra och bägge ger kunskap fast på olika vis.

Vilken skola är bäst och var någonstans ska vi då mäta kunskapen i betyg?

Enligt undersökningar är Sverige långt fram, till och med bäst, när det gäller kreativitet och innovation. Det som leder till entrepenörskap, ett av de nya modeorden inom skolan. Där krävs just det där processinriktade för att få fram idéer men det kan inte alltid mätas i resultat för det kan ta år innan man når en produkt. Man har jämfört länder som Indien, som ligger långt efter oss i innovation och tittar på hur Sverige gör. De har den andra modellen av skola.

Så det handlar lite om hur man värderar kunskap och vad kunskap är och är till för.

För att ta det från ett ungdomsperspektiv tror jag att större delen skulle vilja ha betyg tidigare. Troligtvis redan från högstadiet, det vill säga sjuan. Där finns även en gräns från det mer processinriktade mellanstadiet till det målstyrda högstadiet – från klasslärare till ämneslärare. ( ja jag vet att lärarutbildningen ser annorlunda ut men realitet är en annan sak ).

Och det kanske är en naturlig övergång för ungdomarna. Det finns många avväganden och vi kan diskutera om betygens rätt eller fel men för ungdomar är det även ett rättesnöre i en värld som ibland kan vara lite förvirrande. Jag tror själv det skulle vara en bra gräns, för där skulle man även ha tre år på sig att sätta in resurser och hjälp.

För det är ju så, sedan är det faktiskt upp till skolor, skolverket och regering att ge resurser till de som faktiskt inte når målen. Det är där den stora bristen ligger idag. Betygen i sig ska ju delvis vara en hjälp till hjälp men kunskapen att ge rätt hjälp och ha resurser, är avgörande.

Jag tror att många skolor skulle behöva titta på IDA, som jag själv arbetar inom. Där arbetar vi med tre ben inom skolan – familj ( socionomer och beteendevetare ), språk ( hemspråk, svenska och matte ) och passion ( dans, drama, skrivande, musik, idrott ) – och ser enormt starka resultat. Både socialt och kunskapsmässigt ( betyg ).

Läs gärna mer på www.idasidan.se och klicka på Vad är IDA-projektet? IDA är idag inte ett projekt utan permanent i Västerås stad, tack vare de goda resultaten.

Skolans väg?

Varför diskutera tid utan innehåll?

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hogre-lararlon-mot-langre-arbetstid_4530311.svd

Det är intressant att se hur SKL lägger fram ett förslag och lockar med högre lön – som i dagens finanskris troligtvis är ganska marginell.

Om man inbillar sig att det skulle vara lättare för lärare med 40 timmars arbetsvecka istället för 35 plus tio, undrar jag hur man tänker. Lärare har idag redan ett av Sveriges tuffaste jobb. Tro ingenting annat, ni som ser till att lärare har lov. Och att diskutera timmar istället för innehåll är för mig lite absurt. Lärare får ofta höra att de har Sveriges viktigaste arbete, de har hand om framtiden. Men det är tomma ord många gånger, eftersom arbetssituationen är tung och lönen har sjunkit rejält om vi tittar i backspegeln.

För det är innehållet som måste diskuteras mer. Idag gör lärare mycket av det arbete en administratör gjorde för femton tjugo år sedan och någonstans måste pendeln gå tillbaka till att lärare faktiskt är lärare ( och medmänniskor ).

Visst, för arbetsgivaren blir det fler timmar i skolan att bolla med – men innebär det t.ex. att lärare inte ska ha förtroendetid och går hem vid halv fem och föräldrasamtalen enbart tas under dagen. När skoldagen är slut, då är alla funderingar, konflikter och annat inte en del av den som går hem.

För om en lärare då har fyrtio timmars arbetsvecka, innebär det att han/hon inte ska svara på samtal från oroliga föräldrar eller barn, som möts på kvällen och kanske diskuterar någonting som hänt under dagen?

Det är en liten del av lärarjobbet, jag skulle kunna fylla på och göra listan lång.

Jag kan även se fördelar med 40 timmars arbetsvecka, tro inget annat. Men då måste innehållet diskuteras och kanske ska man kunna lägga bort en hel del av det administrativa jobb lärare gör idag och ägna sig mer åt undervisning och arbetet med elever utanför undervisningstiden.

Jag tror inte på en reglering av tid utan innehåll.

För mig handlar det här om en skola som inte riktigt vet väg. Det finns så många olika varianter på skolor idag – från förskola till gymnasium – och inom spannet finns ett smörgåsbord. Smörgåsbordet ger så stora olikheter, att idag kan två föräldrar diskutera sina barns skolgång och ser mer olikheter än likheter.

Där någonstans måste skolan ändå hitta gemensamma faktorer tror jag för att skapa likartade möjligheter för de flesta. Sedan ska självklart skolor kunna profilera sig men ibland blir det lite löjligt när man jämför profil med övrig undervisningstid. Det är den vanliga undervisningstiden som överväger och profilen är marginell.

Och jag tror inte arbetstiden är avgörande för det. Det är som sagt innehållet.

Sveriges tuffaste jobb

Sveriges tuffaste jobb.

Det är att vara lärare. Jag jobbar inte som lärare själv längre men har gjort. Och jag kan säga att vara lärare i dagens skola är ett arbete för en supermänniska, med alla krav som ställs.

Och jag läser om arbetstiden.

http://www.dn.se/debatt/vi-kraver-att-fa-bestamma-over-lararnas-arbetstider-1.1061038

Ja, jag skulle kunna se fördelar med en fyrtiotimmars arbetsvecka – med flextid i den. Dock är problemet med läraryrket i förhållande till andra är att du sällan kan ta bort tid. Ska du kompa ut tid för t.ex. kvällsarbete kan du inte göra det. Det jag ser i en fyrtiotimmars arbetsvecka är möjligheter men även svårigheter. Det måste finnas ett mer finstämt instrument, där du då kan ha förlängd ledighet på sommaren som ex.

Men samtidigt måst då den administrativa tiden för lärare minska. Den har ökat drastiskt de senaste tjugo åren, vilket påverkar elevtiden – den tid som faktiskt betyder mycket på andra arbetsplatser – de där spontana mötena. I skolan är det möten i korridoren t.ex. Men många gånger möter elever lärare som inte har tid, för det finns hela tiden annat som stressar.

Istället för att den där viktiga tiden finns måste läraren administrera frånvaro, IUP med allt längre omdömen, rättningar, uppdrag som skolan ger s.k. förtroendeuppdrag, svara på mejl, föräldrarkontakter osv. Det är precis som på en vanlig arbetsplats men till det ska du ha din undervisningstid och planeringstid. Sedan ska man försöka ha rast och lunch och pusta lite.

Det faller på sin egen orimlighet att t.o.m. ha en fyrtiotimmars arbetsvecka. Sedan kan den psykosociala miljön många gånger vara under all kritik, vilket påverkar synen på utvecklingsmöjligheterna inom skolan.

För mig är det viktigare att prata om läraryrkets status. En stor skillnad för den svenska skolan är att höja statusen på yrket och ett av sätten är lönen. Jag pratar inte hundralappar.

Ett annat sätt är att ta in andra kompetenser inom skolan, som socionomer  och beteendevetare. Det skapar arbetsro och lyfter bort en del av det tunga arbetet från lärare. Se www.idasidan.se och vad är IDA?

Ett tredje sätt är att ha bättre skolledare. Det är intressant att det är skolledare som skrivit artikeln. Men jag kan se att den största skillnaden på en skola är just ledarskapet.

Bra ledare = bra skola

Nu har jag arbetat inom IDA ( www.idasidan.se och klicka på vad är IDA? ) och den enskilt största faktorn för utveckling inom skolan är ledarskapet. De som är ledare måste även gå till sig själva, även om de har en poäng i arbetstiden och diskussionen runt den. För jag tror inte det handlar så mycket om arbetstiden utan mer om ledarskapet och hur de styr i innehållet för vardagen. Många lärare arbetar mer än fyrtio timmar idag och då är det just mer till innehållet vi ska se och där kommer ledarskapet in.

För ledarskapet är i många fall en bristvara. Många ledare ser bara till det vardagliga istället för att jobba målinriktat, skapa förståelse och konkretisera en vision för sin verksamhet. De ledare som har en bra vision, tydliga mål, lyhört ledarskap och förmågan att vara närvarande i verksamheten – det är de som lyckas. Oavsett arbetstid. Det är bra att diskussion förs men det är mer än tiden som är viktig, det är innehållet. Då klarar vi Sveriges tuffaste jobb.

Använd smarta sätt, säger Eva-Lis från Lärarförbundet

Ställer vi oss utanför kan vi inte påverka, säger Eva-Lis Sirén från lärarförbundet när hon var med på SVT. Underbart att höra någon från lärarfacket säga att det här är någonting som måste in i skolan. Och att hon faktiskt inte menar att skolan inte är en modern arbetsplats. Att det inte får bli en paus för att man befinner sig i skolan.

http://svtplay.se/v/1842932

Och hon har så rätt. Det är underbart att höra henne säga att det är självklart att skolan ska vara med på det här. Det krävs satsningar.

Så vi får hoppas att politiker lyssnar till henne.

Hon säger att det kan berika skolan med att skapa internetsidor där vi kan samarbeta och det finns möjlighet till att många kan samlas – elever, lärare och föräldrar. Det kan bli ett större samarbete runt skulle och det tror jag med – även om det är utopiskt att tro att det kommer att bli en omvälvning av stora mått.

Jag förstår att hon ser det här i ett mer övergripande sätt och jag kan tänka mig att alla medlemmar inte riktigt håller med henne.

Men det är som hon säger, det gäller att hitta smarta sätt att använda det som modernt kallas sociala medier. Men jag säger att datoranvändandet är mer än sociala medier, vi fastnar gärna i den diskussionen.

Det finns en massa annat som finns i burkarna.

Det handlar om hur man använder ordbehandling, presentationsprogram, att göra film, radio och sedan presentera det på ett professionellt sätt. Självklart kan man använda sociala medier för att göra presentationer men det viktigaste är det som sker i klassrummet eller på den lokala skolan. Informationssökning blir mer intressant och rent av mer visuellt, vilket kan underlätta för elever med läs och skrivsvårigheter.

Sen är det ju självklart om elever får möjlighet att skriva med hjälp av datorer, utvecklar de språket. Språket kommer förändras men det är en naturlig del – rent av kommer vi få en slags Rinkebysvenska fast inom skriftspråket. Den utvecklingen är redan igång.

Titta på böcker som Snabba Cash och Ett öga rött.

Men jag kan förstå att vissa lärare känner att det inte är den skola de valde att arbeta i för tjugo eller trettio år sedan; och att man då blir osäker. Men det finns en möjlighet till gemensam utveckling, för ALLA.

Datapedagogik – du kliver inte ner i samma flod två gånger

Det har varit intressant att följa kommentarerna om Datapedagogik får lärare att se rött i VLT.

http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.680501–datapedagogik-far-larare-att-se-rott

Tydligen är  det ett hett ämne och det är BRA – för det visar att det finns många som bryr sig och har intresse av skolutveckling.

Det som jag tycker är intressant är även hur olika vi läser artikeln.

Självklart handlar det om vilka ingångspunkter vi har.

Eftersom jag själv arbetar med media, är dator ett självklart redskap. Ja, ett REDSKAP, precis som papper och penna, kamera och ev. mobil.

Jag har sett hur ALLA elever kan utvecklas med en pedagogisk idé och med det som idag är moderna hjälpmedel men tillsammans med det som är dagens/gårdagens gamla. Att tro att det finns en enda väg, är som att tro att det bara finns en väg som leder till Rom. Ibland tenderar skolans diskussioner att bli lite enahanda och snedvridna – en ” sann ” metod, en ” sann ” väg.

Jag vänder mig även mot några inlägg i debatten.

1. Att svaga elever skulle vara förlorare.

Återigen vill jag påpeka att svagare elever kan stärkas med ett arbetssätt som ger dem möjligheter som de annars inte skulle haft. Elever med perceptionssvårigheter och dyslexi får större möjligheter att tillgodogöra sig undervisning. Men det gäller även elever med motivationsbrist eller sociala svårigheter.

2. Att elever inte skulle ta ansvar.

För mig handlar det om motivation och inspiration när du ger elever ett redskap som är/blir en del av deras vardag. I vissa inlägg har vuxna redan tagit för givet att de ska spela spel, chatta, surfa på sidor som de inte ska vara på.

Datorer har blivit en nöjesmaskin mer än ett lärande instrument, dom som vill lär.. dom som inte vill(barn oftast… det är tråkigt) sitter och gör annat, som någon skrev på ett av inläggen.

OM vi ger barnen den bilden av varför datorn finns i skolan, är den självuppfyllande. Speciellt av de som jobbar inom skolan. Det kanske visar hur lite förtroende de har för sina elever.

Istället måste vi prata förhållningssätt till media – precis som vi även måste göra det i vuxenvärlden. För jag tror att ” missbruket ” inom lärarkåren kommer att vara lika stort som eleverna. För lärare ska väl inte då heller skriva på facebook, chatta, blogga, lyssna på musik – ja listan kan bli lång, för det är ju ändå arbetsdatorer? Eller det kanske är skillnad. Jag tror ni förstår det omöjliga om vi inte ska ha totalt kontrollsamhälle. Nej, det handlar precis som med ungdomar prata om etiken. Dessutom kan vissa av dessa saker vara bra kommunikationsmedel mellan elev och lärare för snabb återkoppling när det gäller arbete.

Det jag har funderat på när jag läst alla dessa inlägg är vad utveckling är.

För mig är utveckling att vi tar tillvara på det goda av det gamla och lyssnar till det nya.

Det finns ett bra uttryck och som vi kan koppla till utveckling:

Du kliver inte ner i samma flod två gånger.

Det gäller även skolan, tro det eller ej.

Digital analfabetism – skolans väg?

Vilket sätt lär du idag, och vilket sätt lär du i morgon?

Titta på länken innan du läser vidare:

http://www.youtube.com/watch?v=_A-ZVCjfWf8

En tankeställare eller är det ingen nyhet?

För vilken skola är det som vi har idag och vilken skola bör vi nå i morgon? Skolan är ärkekonservativ men den förändras – men är det tillräckligt snabbt för att vi  i Sverige ska kunna säga att vi är ledande? Jag har jobbat med att åka runt på skolor i Västerås nu i tre år och det är skrämmande hur långt efter i utvecklingen skolan ligger ( medan elever ligger ljusår fram – de kan idag vara lärarens lärare ). Det känns ibland som jag fortfarande läser om syskonen Hedenhös när jag är i vissa skolor.

I Västerås stad är vi på gång med en till en. Det är en början att få datorer  och en ingång i det digitala lärandet men sedan då? Det är när vi börjar använda det digitala mediet fullt ut som det blir ett verktyg. Jag tror faktiskt inte att det är rädsla för det digitala som gör att vi inte använder det nya medier som väller över oss utan okunskap.

Det är precis som den okunskap som leder till rasism eller andra kulturella skillnader i ett samhälle.

På ett vis är många digitala analfabeter idag och det är ren okunskap om möjligheter. Det finns de som säger att de inte har tid, att det inte har ork att lära sig allt det nya men samtidigt är det de som bromsar utvecklingen i t.ex. skolan.

Jag tror inte nämligen inte att man måste kunna allt.

Det finns faktiskt inte möjlighet till det, eftersom utvecklingen går så snabbt.

Men däremot kan du försöka ta till dig det du kan och sedan förmedla det – använda det – och utvecklas med det. När jag var liten sade min mamma att det var farligt att sitta vid teven för länge – du kunde få fel på synen, du fick huvudvärk och i vissa undersökningar så sades det att teven fördummade dig.

Jag lever fortfarande och tittar på teve – precis som mina barn och mina föräldrar.

Samma sak är det med det digitala som väller in över oss.

Jag kommer med stor sannolikhet var ännu mer digital när jag är sjuttiofem än jag är idag -  därför att samhället utvecklas åt det hållet. Idag kan jag höra hur folk säger att om jag ringer dit så ska jag trycka på en massa siffror hit och dit och det tar en evighet innan jag får ett svar.

Ja, och det kommer inte bli mindre av det.

För våra barn och mina barnbarn kommer det att vara en vardag.

Och där kommer lärandet in. Skolan ligger i bakvatten just nu, rejält. Vi som vill slå oss för bröstet och säga att vi har världens bästa skola. Nej, vi är inte där, men vi kan bli. Men det är någonting som måste bestämmas högt uppifrån – vilken väg vi ska gå och nästan peka med hela armen.

För utanför pekas det inte med hela armen, där springer hela kroppen mot den nya tiden. Vare sig du vill eller inte, vare sig skolan vill eller inte.

Den positiva skolan – sluta om du gnäller

Ibland undrar jag om det är alldeles för lätt att hitta felen med skolan – alla brister, alla problem.

Det känns så.

Jag läste någonstans alldeles nyss om att det var bra att man lyfte problemen. Jaha.

Vad är det som är bra då? Ja, i skolan. Massor. När jag är ute och föreläser brukar vi till slut fylla en hel tavla med bra saker. Några saker är lärare, kompisar, maten, raster, ämnen. Listan kan bli lång. För när man börjar tänka efter finns alltid bra saker. Som idag, en kille som sade att han FAKTISKT tyckte matten var kul. Oj, de andra tittade på honom men han stod på sig.

Och det är så, inte förrän du uttrycker dig – inte förrän du öppet våga ta ståndpunkt – då har du gjort ett val. För då finns det andra som faktiskt kan hålla med om eller säga emot men du kan ändå stå för det du tycker och förklara varför. Visst, det finns de som inte behöver ropa ut till hela världen vad det tycker och gör ändå men för många är det viktigt att ha en ståndpunkt som andra vet om. En positiv ståndpunkt.

Ibland kan jag bli trött på att höra alla fel som finns i skolan.

Det är underbart att möta Alla ungar som faktiskt vill  någonting. Jag har i tolv år arbetat med att lyfta det positiva med skolan. Och det kan vara provokativt. Jäkligt provokativt. För folk går på knäna och så kommer jag och säger, vad är positivt?

Och då får du faktiskt gå till sig själv, varför du valde att jobba inom skolan.

För mig finns, hårddraget, två kategorier människor. De som ser problem, de som ser möjligheter. Jag vet vid det här laget att jag är någon som ser möjligheter. Och i skolan är det viktigt. Om du valt att arbeta i skolan och hela tiden hittar fel, då kanske du ska byta yrke. Ja, byt, för du har ingenting där att göra. Det skolan behöver är människor som ser möjligheter, inte problem.