Försoning är hatarens värsta fiende

 

Det finns en man som sade:

Hat kan aldrig fördriva hat, det kan bara kärleken.

Han dog för att få yttra de orden, Martin Luther King.  Och han visste att försoning är hatarens värsta fiende. En hatare vill gärna se sidor, en hatare vill skapa konflikter och få dem att brinna. Hataren vill gärna se ett vi och dem. Och det bästa sättet att bemöta hataren, är genom kärlek.

Inte likgiltighet, inte ignorans – inte ilska över hans åsikter, för då vinner hataren. Utan genom att möta med medmänsklig kärlek och argument. Det betyder inte att du undviker konflikter, för en av de största konflikterna du kan skapa mellan människor är mellan den som vill skapa medmänsklighet och den som vill att hatet ska segra. Att inte acceptera segregation, rasism, våld eller imperialism men att ändå bemöta med en god tro är den starkaste kraft du kan skapa. Se Gandhi, se Martin Luther King, se Nelson Mandela, se Emerich Roth.

För, försoning är hatarens värsta fiende.

Levnadsord – unikt universella

Tänk dig följande tanke.

Du sätter dig ner och börjar räkna på alla människor du träffat i ditt liv.

Egentligen är det en ganska märklig tanke men lite svindlande. Det blir så många. När jag gjorde det kom jag att tänka på många människor jag inte tänkt på väldigt länge. Och jag funderade på hur många av dem som gett mig levnadsord.

Levnadsord som blivit en del av mig själv.

Levnadsord som – livet ger inga garantier. Levnadsord som – det finns bara en religion och det är kärleken. Levnadsord som – om någon retar dig, ge dem inte glädjen att se dig arg eller ledsen. Levnadsord som – du kan inte veta om mina problem är mindre eller större än någon annans. Det är jag som avgör det, inte du. Jag har ganska många när jag tänker efter.

Någonstans fångar vi upp levnadsord. Du har säkert dina.

Levnadsorden kommer från möten som förändrat mig och mitt liv.

Och möten kan vara mer än en fysisk person.
Jag möter människor i böcker och filmer. Jag hittar levnadsord där också.

Jag tror att levnadsord är lite universella. Att vi tror att de är unika för mig men egentligen är de berörande för fler eller många.

Det är känslan som talar till mig.

Jag tror att varje människa har levnadsord med sig. Alla levnadsord är inte positiva. Det ska vi komma ihåg. Har du haft turen att höra goda ord, har du de med dig. Levnadsord kan också vara fulla av revansch, i värsta fall hat. Men förhoppningsvis är de goda. Jag har ett jag har gett till människor, som inte är speciellt stort känns det som – men det är mottagaren som avgör.

Det var en ung man som sade till mig:

”Du sade en sak till mig som ingen annan sagt till mig någon gång. Vad vill du göra?”

Vad vill du göra?

Inte låter det speciellt bevingat men de orden betydde någonting för honom. Han berättade det många år senare. Det var en del av hans levnadsord. Han är idag uppfinnare. Men de orden har jag gett till många.

Vad vill du göra?

Levnadsord behöver inte vara stora och kännas speciella. De måste bara tala till dig. Fundera på alla dina och alla de som gett dig av sina, som du gjort till dina och som du kanske gör till andras.

Från STANDBYMÄNNISKOR till PLAY

Jag hörde ett underbart ord igår – STANDBYMÄNNISKA.

Vad tänker du på när du hör ordet?

Det skapar säkert ganska många tankar – för vem är det som står STANDBY?

Vi är ju trots allt olika som människor. En del engagerar sig direkt, en del pratar men har mindre verkstad, en del har gett upp innan de fått uppgiften, en del är bittra och har taggarna utåt. Ni känner säkert igen en del av dessa människor i grupper ni befinner er i. Men om det är viktigt med engagemang för att komma framåt, vem eller vilka ska vi få med?

STANDBYMÄNNISKORNA!

Människor som kan kliva in om det behövs, om någon ger dem möjlighet eller att de känner att de måste trycka på PLAY. Människor som just nu gör annat – som inte väntar utan bara finns där. Egentligen, om du tänker efter, tror jag du kan komma på en hel del STANDYMÄNNISKOR. Du kanske är en av dessa. Jag är en av dessa i perioder.

Som, om det behövs, kan kliva in och ta ansvar.

Men i perioder finner annat som är viktigare. För det finns ändå andra som sköter det som skulle kunna intressera dig. Men hur gör vi då för att engagera?

Enligt professor Erik Amnå gäller det att ställa rätt frågor. Ja, kanske är det så lätt. Men jag tror som allt annat handlar det om att beröras av människor, idéer och tankar. Vi har olika intressen. Idag är demokratin som vi känner den allt mer intresseriktad upplever jag. Sakfrågedemokrati. Kan även bero på att samhället idag lever i ett stort ego – vi ska skapa oss god självkänsla, coachas för att lyckas, vara våra egna ledare, ha PT och vara i form.

Jaget kan bli större än laget när vi ska självförverkligas.

Och där någonstans finns den här STANDBYMÄNNISKAN. Hon eller han som är mentalt redo men som nu ägnar sig åt att förverkliga sig själv. Och förverkligar du dig själv, kan du säkert förverkliga andra. OM det behövs.

I vilket sammanhang pratar jag om?

Barns rätt. Ungdomars röster. För ska vi växa som samhälle bör vi skapa engagemang. För att inspireras behöver du ljus som tänder ditt ljus. Lite är det för mig är det så att ideologier är döda – det är istället sakfrågor som intresserar människor.

Det är också politikens syfte att inte bli för ideologiska, allt för att inte måla in sig i ett hörn. Idag är det inte fint att förknippas med kommunism, socialism, fascism och till och med nyliberalism börjar få en negativ klang. Politiken befinner sig i en mittfåra som balanserar bort minoriteter, för minoriteter vinner inga val. För att få makt måste du hitta din makt i den stora gruppen. Idag medelklassen i västvärlden. Men är det deras röster – deras barns röster – som vi behöver göra hörda?

Ibland undrar jag. Där tror jag den slumrande STANDBYMÄNNISKAN som i dag förverkligar sig själv är viktig att väcka ur sitt ego och att han/hon börjar se laget istället för jaget.

Då gör vi många fler röster hörda – både minoriteter och barns röster. Det kan skapa dialog och möten över gränser – för STANDBYMÄNNISKOR finns oavsett socialklass, etnisk eller religiös bakgrund. Om fler går från från STANDBYMÄNNISKOR till PLAYMÄNNISKOR skapar vi engagemang och kanske ett samhälle som ser mer än det självförverkligande jaget.

Tänk om alla rasister vore färgblinda

Den medmänskliga kärleken föds ur mötet mellan oss människor. Precis som hatet. Och för att motverka hat måste vi ibland bli större än vi tror om oss själva. Men ingen kan göra allt men tillsammans kan vi göra någonting, som Emerich Roth brukar säga.

Alla människor behöver medmänsklig kärlek. Vi kan vara många som visar det.

Även till hatare, ja, kanske mest hatare. De som ilsket och i rädsla ser ner på andra, de som mobbar och slår, de som hatar och söker gemenskap i en gemensam fiende.

Den som inte är som dem, den som inte är som vi – de är annorlunda.

Ibland kan jag tänka att det är en svag som slår på en svag.

Idag lever vi en värld där hatet har fått fäste igen. En del tittar på hudfärg, religion, etnicitet. Vi hör vissa slagord, som ekon ur vår gemensamma historia. Som när Emerich Roths gärning började, när han hörde de där alltför välbekanta stöveltrampen igen, när han blivit pensionär. De han hört i trettio och fyrtio-talets Europa.

Han förstod att han inte kunde vara tyst längre. Idag är han 88 år ung och fortsätter sin kamp.

För det han och vi hör är väldigt mycket fördomar som beror på okunskap. Det är visst som framställs som sanningar, eftersom de inte motsägs på vissa sidor eller tidningar. Vissa köper det lätta budskapet i propagandan och gör det till sanningar.

Vi kan se det i länkar på FB och Twitter.

Sanningar, samma sanningar som blev sanning på trettiotalet. I annan form, i andra ”fakta”.

Och då behövs röster som överröstar det hatet vill visa upp.

Idag såg jag många sådana röster vid Emerichfondens prisutdelning. Se pristagare här.

http://www.emerichfonden.nu

Det var unga och äldre sida vid sida. Medmänniskor. Det var människor från olika religioner, etnicitet och vi var faktiskt olika varandra, allihop.

Jag tänkte lite på det brev som Emerich brukar citera ur från en liten flicka.

”Tänk om rasister vore färgblinda”

Och som han också brukar säga:

”Det finns bara en ras, det är människan. Det finns bara en religion, det är kärleken.”

 

 

 

När är ett land så fattigt att det inte kan ta hand om sina egna barn?

Vad är fattigdom? I Sverige?

Det finns självklart siffror men de tänker jag inte rabbla upp, det gör andra bättre än jag. Jag funderar istället, vad är ett fattigt barn och när är ett land så fattigt att det inte kan ta hand om sina egna barn? För det är just det, det här handlar om för mig.

För jag tror inte det handlar om pengar utan om en slags ideologi, en idé om den starkares överlevnad och att ett samhälle inte ska klema bort någon.

Kalla den nyliberal, kalla den objektivismen.

När man läser artiklar, kommentatorsfält på nätet, finns det egentligen två läger om vi generaliserar, där människor står. En stark sida är, jag ska fan inte betala för dem där. Det är i många sammanhang, inte bara när det gäller barnfattigdom – utan det finns många grupper som blir, dem där. Och jag tror vissa makthavare ler bakom sina skrivbord.

Sedan finns en annan grupp som jag upplever inte riktigt vågar stöta sig med egoismens ansikte, eftersom man inte vill förlora röster. Det är för mig en feghet, eftersom man mer tänker på makt än människan.

Makthavarna som ler bakom skrivbordet har precis fått det samhälle de vill ha, grupper som ställs mot varandra. Sedan kan deras retorik låta lite annorlunda, för att inte låta helt känslokalla. För vem vill egentligen säga att man inte vill hjälpa fattiga barn; barn som inte valt att växa upp i hem som faktiskt inte har råd med det senaste, som går på loppis med kyrkan, som kanske inte har riktiga mål mat varje vecka. Jag träffade ett barn för inte så länge sedan som sade att han åt två gånger vid lunch, eftersom han inte fick mat på kvällen.

Det finns många andra exempel som jag träffat under de senaste åren. Ledsna, ilskna, uppgivna barn.

Och hur fattigt blir inte ett demokratiskt samhälle som inte kan ta hand om sina barn?

Oavsett ideologi.

Det vi väger mot det här, är att vi får några kronor mer om vi får jobbskatteavdrag t.ex. . Jag vet inte hur många jag pratat med senaste året, människor i den där berömda medelklassen och uppåt, som säger; hellre skatt än ett samhälle som inte kan ta hand om sina barn ( medborgare ). Det känns rätt skönt att höra. Men det spelar ingen roll, för den här typen av ideologi utnyttjar våra sämre sidor – vår egoism. Det finns många fler som ser till sig själv, eftersom samhället just nu befrämjar egoismen. Och männen och kvinnorna bakom skrivborden är fullt medvetna om det.

Vilka blir förlorarna? De fattigaste barnen är några, oavsett Janne Josefsson försök att gå in i någonting han nog egentligen inte förstod så mycket av. Ett fattigt barn syns inte alltid, ett fattigt barn behöver inte svälta varje dag, ett fattigt barn går inte utan kläder; ett fattigt barn finns där framför oss, ett fattigt barn får ibland inte tillräckligt med mat, ett fattigt barn bär samma kläder i dagar. Och ett fattigt barn får inte lika många val för sin framtid, eftersom viss elit i samhället inte vill att det ska ha det.

En värld som leder till tystnad

En kväll satt jag med mina barn och såg en gammal teveserie från sjuttiotalet dyka upp. Det var svordomar och naket och jag kände nästan hur mina barn började skruva på sig.

För mig var det ett gott skratt, och vi började prata om just det här – att vi idag är så förbannat pryda, att vi ska vara så korrekta, att normer förändras.

Kanske jag har ett rosa skimmer i mig och blivit gammal, när jag säger att det var fan bättre när man inte behövde göra sig till och att man faktiskt vågade protestera.

Idag känns det som om vi är på väg mot ett normsamhälle där man inte får avvika.

Vi har SD som jagar det politiskt korrekta men som själva är sinnebilden av det korrekta – ingenting får avvika. Det blir rätt komiskt egentligen. Allt ska vara homogent. Vi har i övrigt strömformade politiker som alla ska befinna sig i mittfåran, för medelklassen är det viktigaste och vi vill du ha makt måste du vinna dem ( oss ).

Vi har religionen som tyvärr får allt större inflytande. Vi får ett nymoralistiskt samhälle – en ny viktoriansk era om ni så vill. Med religionen glider vi ifrån det sekulariserade och skapar svart och vitt, himmel och helvete men du får samtidigt inte vara avvikande t.ex. sexuellt. Händerna på täcket, tack. Den makten skapar även rädsla, eftersom tro inte kan ifrågasättas – sanningen är enbart synlig för de invigda och vi andra otrogna ska inte ifrågasätta.

Det här är en värld som sammantaget skapar – tystnad – till slut. Du vågar inte ifrågasätta – förutom anonymt på twitter. Det kan skapas ett drev i veckan, eftersom du bara är en tangenttryckning bort och vi måste ge oss på någonting – om det så är SD, Kulturhuset, Juholt eller någonting annat – vi blir inte verkliga när vi är bakom en skärm. Men att ställa sig upp och säga, nej, jag tycker inte det här och våga stå kvar, är tusan så mycket svårare. Det kan inte ens våra folkvalda politiker, oavsett vilken färg de har.

Det jag vänder mig emot är hur vi måste vara så enkelspåriga, istället för att öppna ögonen och se alla de nyanser som finns. Vi lever i det där samhället Bush sade – är ni inte med oss, är ni mot oss. Det är ett samhälle som glömmer det bästa i oss människor och ska leta fiender istället för vänner. Har du en annan hudfärg, religion, sexualitet, kön så är du en potentiell fiende.

Är det en sådan värld vi vill ha?

Vi har alla kanter och törn

Hur mycket måste vi anpassa oss för att passa in?

Jag såg Ulf Lundell på Skavlan och läste reaktionerna, om att han var en diva och han borde anpassa sig. Och tänkte, varför det?

Hur mycket måste vi hyvla av våra kanter för att vara till lags – måste vi alla vara runda och mjuka? Jag tror snarare att vi anpassar oss för mycket, vill vara till lags och då tar vi kanske bort våra egenheter.  Vi slipar bort det som vi tror är våra svagheter och ska anpassa oss till en värld av konformism. Man säger att vuxna tappar sin kreativitet och fantasi – och det gör att vi kanske ser mer hinder än möjligheter.

Du får inte heller vara avvikande, annorlunda. Det kan rent av vara farligt.

Och vi blir på ett viss osanna mot oss själva tror jag.

Jag är introvert och har fått lära mig att jag ska vara mer social. När jag var yngre fick jag höra att jag måste prata mer. Jag lyssnade på det.  Men genom hela livet har jag haft nytta av min introverta sida, för den har gjort mig till en bra iakttagare. Jag kan sitta i timmar och skriva och leva i den världen. Jag kan reflektera över saker i min vardag genom en promenad, utan behov av samtalspartner.

Vi människor har alla har våra kanter och törn. Och de kan vara bra att ha. Så se till att inte lyssna för mycket, för det som folk vill att du ska slipa bort kan ibland vara din största talang.  Och lyssna mer till dig själv, för du vet egentligen bäst vem du är.

Jag kan

Ibland känner vi att vi har en större potential inom oss än vad vi kan visa. Men den kommer inte ut. Varför? Vad är det som skapar begränsningar istället för möjligheter?

Jag tror ibland att sättet att se på livet begränsar oss.

Först tänker jag på barnet som säger JAG KAN. Hos barnet finns en obegränsad syn på livet ett tag. De ser alla möjligheter som den vuxne inte ser. Vi kan le åt det och tänka att det är gulligt men egentligen, varför inte lära oss av det.

För när slår blixten ner i oss vuxna och gör oss oförmögna ( eller att vi börjar se begränsningar )?

En del säger vid sex sju års ålder. När skolan börjar. Andra ser hur drömmar försvinner när vi börjar jobba. Att jakten på vårt dagliga bröd tar bort energin.  Det kan också vara andra människors onda ord, avundsjuka (och då kan man undra var de kommer ifrån).

Någonting får oss många gånger att begränsa vår potential istället för att leva den.

Jag läste också någonstans att du ska få ett par smällar i livet för att tillvara ta lusten att lyckas. För vem har inte fått en smäll i livet? Du har de naturliga som livets åldrande, sjukdomar, skador. Du har andra som arbetslöshet, plötsliga dödsfall. Vi får alla smällar.

Det finns klyschan att det är hur vi reser oss som spelar roll.

Och jag tror i det gränslandet, när vi reser oss och ser att saker ändå är möjliga, där skapar du förutsättningar för att leva din potential.  Precis som barnet som ramlar och när det ska resa sig säger – JAG KAN.

Så säg till dig  själv  - JAG KAN.

Att vara sann mot sig själv

Hur blir du sann mot dig själv?

Det finns inget enkelt svar på det, eftersom vi hela tiden lever i ett socialt samspel. Vi lever i olika normsystem beroende på vilket samhälle vi lever i och som säger att vi ska vara på ett visst sätt eller agera efter vissa normer.

Jag tänker på Malala Yousufzai, som blev skjuten för att hon vågade ta strid för flickors rättigheter.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/14-aring-flygs-utomlands-for-vard

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15607766.ab

Hon var sann mot sig själv. Malala ställde sig upp och vågade säga sin åsikt, även om hon säkert förstod risken. Trots sin ringa ålder.

Hur vågar vi då skaffa modet att vara sanna mot oss själva och det vi tror på?

Det är inget lätt val. För det kan få konsekvenser. Men jag tror det handlar om att vara sann mot sina drömmar eller ideal. Drömmar är på ett vis den perfekta illusionen.

Om vi vågar föra in illusionen i vår vardag kan vi också bli mer sanna mot oss själva. Och vi kommer inte behöva titta på andra och känna avundsjuka.

För att vara sann mot sig själv, betyder också att du slipper vara osann mot andra. Att du faktiskt inte behöver känna den där oron eller avundsjukan. För att vara sann betyder inte alltid att säga sanningar, det är lika mycket att uppskatta andra människors förmågor och att inse att de har drömmar. Precis som jag, precis som du.

När blir önskan en vansinnig dröm som lurar dig bort från verkligheten

Vi behöver drömmar.

Vi behöver våra fantasier.

Men var går gränsen för när realitet och drömmar balanserar ut varandra? När blir önskan en vansinnig dröm som lurar dig bort från verkligheten och när är det dags att bli realist igen?

För en sak är säker, vi behöver våra drömmar. Utan dem skulle inte människan utvecklats och överlevt. Drömmar och fantasin kopplat till det har tagit oss till det vi alltid kallar det moderna samhället. Varje generation befinner sig där.

Men när blir drömmen för mycket? Kan den bli för mycket?

Jag tror att när drömmen är drivkraften är den oftast god, när drömmen blir destruktiv blir den farlig – både för dig själv och andra. Låter ganska självklart.

Det vi alltid måste vara medveten om är att vi måste uppfinna drömmen om och om igen. Drömmen är föränderlig. Det är när besvikelsen blir större än drömmen, som vi ger upp. Och det är också där någonstans det vi kallar ondska kan uppstå. För vi kan lätt hamna i de enkla lösningarna när världen är mer komplex än vi vill veta.

Och då blir önskan en vansinnig dröm som lurar bort dig från verkligheten.

Så, lev dina drömmar, omforma dem, delge dem och lev dem där du befinner dig tillsammans med din verklighet.