Stå upp för medmänsklighet, varken mer eller mindre

Så tittar vi oförstående på den som gjort det ofattbara och det vi ser är ondskans ansikte. Ett ansikte som inte visar ånger och som på ett vis ler ett inåtvänt leende. Är han galen eller full av tro att han gjort det rätta – är det någon skillnad på det?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14322793.ab

”Jag behöver se honom för att veta att han inte är farlig längre ” säger en av de överlevande från massakern på Utöya.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/breivik-i-omhaktningsforhandling

http://www.dn.se/nyheter/varlden/stort-intresse-se-breivik-i-ratten-i-dag

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/breivik-omhaktas_6826827.svd

Jag tänker på de bilder jag sett från rättegångarna vid Nurnberg, efter andra världskriget. På de män – mest män – som ställdes inför rätta för folkmord och förintelse. Hur de på ett vis distanserade sig från det som då också var det overkliga och fann det som självklarheter. De förstod inte riktigt hur de kunde anklagas, de var krigare. Den slutgiltiga lösningen var en del av nationell resning i Tyskland – hur sjuk den än kan verka. Den var självklart följden av århundraden av propaganda och självklara ”sanningar” om andra människor, i det fallet judar. Läste förra veckan att det finns en stark antisemitism kvar i Tyskland än idag, även om den inte vågar lyftas till ytan. Det som ligger under ytan blir som smuts under mattan som aldrig dammas.

När man hör Breiviks uttalande om att han borde släppas och få medalj av kungen, förstår man att han har en narcissistisk självbild – den är grandios och gärningen faller in i den självbilden. Han är en krigare och står för ”sanningen” ingen vågar säga. Han kan inte förstå att den symboliserar ondska, hat och att oskyldiga liv har spillts. Det spelar ingen roll för människor som honom eller andra som begått liknade brott mot mänskligheten. Vi kan gå tillbaka till romartiden, ja, ännu längre tillbaka för att se människor som rättfärdigar brott mot mänskligheten i den enda ”sanningens” namn.

Hur kan då egentligen det ofattbara hända? Lär vi inte av historien?

Jag har en tes att vi tyvärr bara kan uppfatta tre generationer, så länge vi kan hålla berättelser levande – sedan återstår böcker och filmer och de kan inte ersätta kött och blod, öga mot öga och orden som darrar tillsammans med en röst som berör. Ju längre tiden går distanserar vi oss och vi som moderna människor kan inte förstå hur det i t.ex. Tyskland kunde ske.

Sedan finns det någonting oresonligt i ”sanningar” som blir till myter – för de kan aldrig vederläggas – och de kan då i vissa kretsar få stå oemotsagda. Ju mer ”sanningen” får kraft i vissa kretsar men inte ser en förändring, blir våldet en del av ideologin. Vi har haft många terrordåd under senaste 50 åren som haft idén att väcka människor ur deras slummer.

Tystnaden blir då också demokratins värsta fiende. För att visa att vi bryr oss måste du och jag hela tiden visa att vi och dem-samhället inte är accepterat – då måste du och jag också stå tillsammans, det är oss människor det handlar om – oavsett religion, hudfärg, etnisk bakgrund, kön, ålder.

Det handlar om att stå upp för medmänsklighet, varken mer eller mindre.

Ytterligheten är alltid en avvikelse av normen

Jag såg på Skavlan häromkvällen och en kort diskussion om män och kvinnor och om vi behöver varandra. Lite raljerade Horace Engdahl över kvinnors frihetsbehov, att kvinnor till det yttre inte ser män som en nödvändighet och lite beklagande tyckte jag mig höra i rösten. Att i vissa fall är vi faktiskt någonting som katten släpat in.

http://svtplay.se/t/102974/skavlan

Jag tycker det är lite roligt med tanke på att han är ihop med Ebba Bratt Wittström, som verkligen är feministisk ikon. För han kommer också fram till att utan bindningar i livet, så dör vi. Jag har funderat lite på det han sade.

Och jag tror det är en generationsfråga. I den ålder han och jag är, så finns fortfarande den ”gamla” feminismen kvar i generationen och hos vissa är den stark. Kvinnor kan och kvinnor kan använda just den attityden, att vi kan klara oss utan er män. Speciellt i intellektuella kretsar.

Det var en oerhört stark rörelse på sjuttiotalet och en liten bit in på åttiotalet men sedan kom en lite mer glättig period, där samhällsengagemang avtog. Där vi numer är jag. Jag kom ihåg alla diskussioner än idag som var i klassrummet när jag var femton år och i det som kallas den förhatliga flumskolan.

För i den yngre generationen tror jag att det finns en annan syn idag. Mycket av det som äldre kvinnor slagits för, kanske vissa yngre tar för givet idag. Och att vila sin lagrar, kan vara farligt, för då svänger oftast pendeln. Samma diskussioner förs inte i t.ex. skolan idag och det kan jag tycka är lite synd. När jag tänker tillbaka så var det några av de mer roliga och hätska diskussioner som var – oftast väldigt svart eller vitt.

Men det är väl så när man är ung.

Vi pratade lite om det här över en matbit med några vänner igår. Att dagens ungdomar har anammat det amerikanska dejtingsystemet t.ex. Att du helt enkelt har ett slags romantiskt skimmer över förhållandet man och kvinna. Och det finns någonting av att man är man och kvinna är kvinna. Visst ger jag en schablonbild men lite undrar jag över styrkeförhållandet mellan killar och tjejer idag.

För mig handlar det egentligen inte om en kamp mellan kön, för ytterligheten är alltid en avvikelse av normen. Den kan behövas ibland, ungefär som den obegripliga kulturen har sin plats i samhället, även om de flesta inte förstår den – kanske knappt den som skapat den.

Lite kan det vara så i ”kampen” mellan man och kvinna. Vi behöver ytterligheten – råfeminist vs macho – för att inse att egentligen befinner de flesta av oss inte i den kampen utan vill ha bindningar som är av respekt, kärlek och vänskap.

För jag tror på det viktiga som Horace säger, att utan bindningar så dör vi. Människans behov av olika bindningar är egentligen outtörstlig och vi söker kontakter från det vi föds till vi dör.

Vi har olika källor vi måste dricka ur, och att mötas som man och kvinna är en av dessa källor.

Gnistan av passion som blir en skogsbrand

IDA är nominerat till Götapriset, det största kommunala priset i Sverige.

Det visar vilken kraft det finns inom IDA och alla som jobbar där.
När folk frågar vad jag jobbar med, brukar jag svara att jag har världens bästa jobb. Det är sant. Hur många får ha sin hobby som yrke? I mitt fall media och skrivande. Att se glöden hos vuxna och ungdomar när de träffar rätt och känner att de lyckas, är det bästa.

Men det är inte bara det. Det är kraften som sitter hos alla de som arbetar inom IDA. Den är på sitt vis lite magisk. Det är en arbetsgrupp med människor som hela tiden vill framåt, som vill utveckla och utvecklas. För i en utveckling fyller du på dig själv som person och blir starkare.

Vi kallas Idavägledare.

För mig innehåller det två ord – vägledare och ledare.

Vägleder gör vi genom våra kompetenser, erfarenhet, kraft, passion, vilja. I den samlade kunskapsbank som vi besitter blir det som en hel flod som strömmar fram och ibland svämmar vi över, och bildar nya fåror. Vi skapar engagemang.

Det är som en elev, Rahma, skrev i uppsatsen vi skickade in till Götapriset:

IDA kom som min räddande ängel och jag gick på extra hjälp varje dag. Jag kämpade så mycket jag kunde och varje gång jag var på gränsen till att ge upp var den underbara personalen där och peppade mig.

Alla behöver motivation, den lilla gnistan av passion och som brinner som en skogsbrand.

 

Men vi är också ledare, och det är en viktig bit. Vi kliver in med en tanke på enheter och därför är det viktigt att förstå att vi är ledare, positiva starka ledare. Vi ska lyfta fram det som personal, barn, ledarskapet på skolorna gör bra men vi ska även våga ta nya vägar och ifrågasätta om det behövs.

IDA har under åren gått från projekt till en enhet. Resultat visar vägen för det. Men man får heller inte slå sig för bröstet och vara nöjd. För runt hörnet finns alltid nya utmaningar. Du är aldrig bättre än det senaste. IDA kommer fortsätta utvecklas, med nya människor och medarbetare som kliver in. Nya kompetenser, nya viljor.

Och det ser jag fram emot. Då kan vi skapar motivation, se till att gnistor tänds och skapa mänskliga skogsbränder.

Hatet inför rätta

Rättvisan hinner ifatt dig.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13121416.ab

http://www.expressen.se/nyheter/1.2458062/mladic-infor-ratta-i-haag

http://www.dn.se/nyheter/varlden/ratko-mladic-upp-i-domstolen

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/detta-vantar-mladic-i-haag_6211667.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/mladic-tar-inte-stallning-till-atal_6216673.svd

Kommer ni ihåg bilderna för många år sedan, när en leende Mladic delade på män, kvinnor och barn? Det gav kusliga flashbacks från fyrtiotalet och koncentrationsläger. Vi såg bilder från liknande läger under kriget i f.d. Jugoslavien – människor bakom stängsel, magra och vakter runtikring. Vi trodde vi lärt av historien, inte sant?

Och så händer det igen.

Nu har en av symbolerna för kriget gripits och förts till Haag. Mladic är för vissa en hjälte men för de flesta en slaktare. Jag pratade med några bosnier häromdagen och frågade hur det kändes, vad de sagt hemma.

De hade jublat och jag såg i ögonen att det infunnit sig en rättvisa. Men rättvisa kan aldrig återskapa det som funnits, det kan enbart avskräcka. För några år sedan var jag nämligen på en väldigt bra föreläsning om förintelsen. Vi fick frågan, vad tänker du på när du tänker på förintelsen.

Vi hade alla olika svar.

Föreläsaren hade visat först visat en bild på en brunn när han börjat och när han avslutade gav han sitt svar på frågan. Jag tror det var på Rhodos, i Rhodos stad. Hans bild av förintelsen var brunnen vid Rhodos stad. Innan andra världskriget hade det funnits tusentals judar som bodde i Rhodos stad. Det hade varit en myllrande stad, en stad där alla umgicks. Efter kriget hade det bara funnits några fåtal judar kvar som återvänt.

Det var hans bild av förintelsen. Det var mäktigt och det blev tyst i salen.

Och så är det med alla människor som slaktades, dödades under inbördeskriget i f.d. Jugoslavien. Det handlar om alla dessa som aldrig återvände, som begravdes i massgravar, som blev namnlösa.

Och därför är det alltid viktigt att ställa krigsförbrytare inför rätta. För Mladic var en viktig del av den förintelse av människor som skedde under kriget. Vissa påstår att han är en spillra av sitt forna jag.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/mladic-har-behandlats-for-cancer

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/mladic-opererades-for-cancer_6215473.svd

Kanske det. Men människor som separerar mänskligheten i ras, religion, etnicitet är de som till slut skapar krig. För som Emerich Roth brukar säga:

” Det finns bara en ras och det är människan. Det finns bara en religion och det är kärleken. ”

Det är motsatsen till hatet – kärleken, medkänslan och medmänsklighet är viktigare än någonting annat. Och därför är det det viktigt att visa att människor som går så långt att de mördar i religionen och hatets namn, ställs inför rätta. Oavsett om han är en spillra eller inte.

I en upplyst värld…

I en upplyst värld borde människovärde vara viktigare än någonting annat.

I en upplyst värld borde människan stå i fokus och inte sexualitet eller tro.

I en upplyst värld borde medmänsklighet vara en självklarhet. Även om vi begår fel.

Och det känns som om det glöms i några artiklar jag läser.

Dels i hur frälsningarmén försöker bota homosexualitet med bön och dels hur vissa medier behandlar Ola Lindholm.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/fralsningsbon-mot-homosexualitet_6149083.svd

Först Frälsningsarmén. Vi pratar ofta om att vi har våra fördomar – att alla människor har fördomar. Kyrkan eller religionen är nog det ställe som stadsfäster fördomar och samtidigt hycklar mest. Kyrkan – i det här Frälsningsarmén – pratar om kärlek, hjälper hemlösa, går med sina bössor och samlar in pengar men – de talar även om synd och helvete. Som om du t.ex. är homosexuell. Där är inte all kärlek sann eller viktig.

Jesus sade visst, du som är utan synd kan kasta den första stenen.

Jag är inte homosexuell men för den skull har jag inte rätt att värdera någon som har den läggningen. Det är vars och ens eget ansvar för vem vi tycker om och hur vi agerar. Hellre kärlek än hat. Men tyvärr är religionen den del av vårt liv som hårdast dömer människor. Det går tillbaka långt i tiden och så länge som religion kommer vara en del av vårt liv, kommer vi tyvärr ha den här diskussion.

Jag säger som Emerich Roth: Det finns bara en religion och det är kärleken.

Och där någonstans kommer jag in på Ola Lindholm. Jag tänker inte spekulera i skuldbördan. Det är en polissak. Det jag däremot kan fundera över är vissa mediers häxjakt. Visst, han har en image av att vara barns förebild.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kps-chefredaktor-tar-paus-efter-knarkatal_6148667.svd

http://www.dn.se/kultur-noje/ola-lindholm-jag-ar-oskyldig

Men det finns också proportioner på det som har hänt.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2428795/barnen-diskuterar-knarkavslojandet

Vad jag vet har han inte dömts än, vad jag vet förnekar han. Med vilken rätt har vissa tidningar – som Expressen – rätt att vara både domstol och även bödel, och samtidigt moralisera? Det är ju inte så att de kanske ska fundera på vem som ska kasta första stenen – efter händelser av klavertramp som tidningen själv har gjort genom åren? Ibland kan jag äcklas av just tabloidpressen och dess efterföljare – bloggar som hetsar, som nedvärderar och andra forum.

Är det någon som tänker att han själv faktiskt har barn och vad de utsätts för genom hetsjakten? För mig handlar det om liknade rubriker vi sett om Bin Ladin – som jagats i tio år och varit en del av tusentals och åter tusentals människors död.

I en upplyst värld, en medmänsklig värld, borde allt det här vara självklart, att man tar hänsyn och det borde finnas gränser för både tidningars och religioners värderingar.

Men samtidigt – jag tror tabloider och viss religiositet har någonting gemensamt – där de skapar sig rätten att värdera och döma vissa människor och inte fundera över konsekvenser. För mig kan jag ibland inte se någon skillnad på t.ex. Expressen sätt att arbeta och sekter som fördömer de med avvikande åsikter.

Och det kan göra mig både lite illamående och förbannad. För vi lever väl ändå i en upplyst värld…

Ledarskapet inom dig – som ger en bättre utsikt

När har jag och du passerat bäst före datum?

http://www.svd.se/naringsliv/jobbet/aldersfallan_6144593.svd

Som mjölken i kylen, som faktiskt kan användas efter datumet som står på förpackningen men som klockan tolv på natten är för gammal och som vissa kastar direkt dagen efter.

Ibland funderar jag på om det är svenskt att alltid ha siffror på allt.

Att komma i tid klockan ett, bäst före datum, att veta hur många kvadratmeter vi bor på, hur gammal du eller jag är? Det är mätbart och det blir siffror. Och så är det lite med ålder och ledarskap.

Jag själv är 47 år och har aldrig velat bli chef. Folk har undrat varför men min ambition har aldrig legat åt det hållet. Idag skulle jag utan problem kunna ta på mig en sådan roll och känna mig säker på vad jag gör – men jag vill inte.

Jag tror att det egentligen inte skulle spela någon roll var och när och vilken organisation jag skulle arbeta idag – för det handlar om att jag idag har tillräckligt med erfarenhet för att förstå processer och människor.

Men alla behöver inte bli chefer. Däremot är jag en ledare, även om jag inte har en formell titel. Men jag utför ett ledarskap varje dag. Jag är ju vägledare, som titel.

Och för mig är diskussionen lite korkad om man går efter ålder i sitt sätt att hitta chefer – men det klart, är det en chef och inte en ledare man vill ha kanske en 35-åring passar bättre. För ledarskap är någonting helt annat än att vara chef.

Ledare är du i dig själv, chef blir du utsedd till, ledare ser andra i dig när du bemöter dem.

Och för mig är ledarskap viktigare.

Att vara ledare kräver någonting genomtänkt, strategiskt, mindre bossigt och att kunna lyssna. Det krävs så mycket, mycker mer och att då titta på en siffra, att sätta profiler efter ålder eller kön, är faktiskt inte hitta rätt kompetens. För bra ledarskap tror jag kräver erfarenhet – och då inte enbart genom yrket utan genom livet.

Jag har träffat en del unga ledare under åren. Valpiga, karriärslystna, ogenomtänkta, styrda av drifter. Inte alla men många. Det är deras chefskap mer än ett ledarskap som driver dem. Och de kanske inte riktigt förstått det här citatet.

”Den är ledare som förstår att göra sig själv överflödig.”

En riktigt bra ledare lyfter andra, behöver inte själv stå i centrum allt gånger, skapar bra team, känner sig inte hotad av duktiga medarbetare.

Och det tror jag kommer med ålder. Så den åldersnoja som beskrivs i texten, är för mig en del av det konsumtionssamhälle vi skapar. Vi konsumerar även människor. Tyvärr. Människor, medarbetare, kan i värsta fall bli produkter i en snabb värld.

Och där tror jag bristen på erfarenhet – hos någon som är karriärslysten och inte är mottaglig för sin omgivning – skapar en arbetsplats där individen inte känner annat än att CHEFEN är CHEF. Du kan aldrig få någon att prestera 100% om du har en chef som ledare. Visst, jag kanske svänger mig med ord men samtidigt ligger i definitionen någonting väldigt viktigt. Mina bästa ledare har haft erfarenhet, lugn, kunskap, lyhördhet och även nått en viss ålder. Och jag tror det är som Ingrid Bergman skrev:

” Att åldras är som att bestiga ett berg. Man blir lite andfådd men får en mycket bättre utsikt. ”

Så ledarskapet finns inom dig och  rent av kanske då siffran har passerat bäst före datum.

11 september – skyndade på övervakningssamhället

Som de flesta förstår pågår ett propagandakrig eller marknadsföring just nu, efter Usamas död. Någon sade till mig igår, femte dagen i följd. Femte dagen där det är krigsrubriker om dödsskjutningen.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/hemlig-teknik-i-attacken_6143079.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ljudband-med-bin-ladin-ska-slappas_6143597.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ingen-slump-att-usa-avslojar-terrorplan_6145197.svd

Vi diskuterade vikten av händelsen, i vilket perspektiv.

Det klart det är historiskt, höll nog de flesta med om.

Men sedan gick åsikter isär, om hur viktigt.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/al-qaida-bekraftar-bin-ladins-dod

http://www.expressen.se/nyheter/1.2427255/al-qaida-bekraftar-usama-bin-ladin-ar-dod

http://www.dn.se/nyheter/varlden/fn-vill-granska-bin-ladins-dod

För mig är det en bit av vår nutidshistoria, som blivit en del av det övervakningssamhälle vi lever i idag. Terrorismen och polariseringen i religion och ideologi, har funnits tidigare i världshistorien. Den är inte ny.

11 september skyndade på det övervakningssamhälle som sakta men säkert vuxit fram efter andra världskriget. Det har egentligen smugit sig på i det kalla kriget, terrorbalans och ett krig som funnits under ytan – eftersom massförstörelsevapen har så stora konsekvenser.

Spionromanen – John Le Carré m.fl. – växte sig allt större och vi har haft en hjälte i James Bond. Kafka och Josef K, tillsammans med 1984 har blivit en del av vår vardag och vi har en superstat som egentligen inte bryr sig om hur den säkrar makten och den syn på demokrati den vill. Det handlar om pengar och en marknadsstyrd ekonomi, som bygger på människans girighet och egennytta.

Det vore rätt intressant att höra en historiker jämföra dagens USA med Romarriket. Jag får en känsla att han/hon skulle hitta väldigt många paralleller, det gör jag själv som lekman. Redan där fanns ett övervakningssamhälle och ett angiverisystem som var effektivt i maktens korridorer. Det fanns en stark ledarklass – precis som idag. Idag kan den kanske vara lite mer osynlig, då pengarna hittar osynliga vägar också och köper sig in makten. Men det är inte heller nytt.

Nej, för mig är det övervakningssamhället och hur vi ” accepterar ” den ständiga övervakningen som förvånar mig. Jag läste någonting om hur Usama Bin Ladin helt avstängt sig från omvärld och på så vis troligtvis klarat sig undan så länge. Ett telefonsamtal kan ha varit det som avslöjade honom.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2427018/han-lamnade-inte-huset-pa-fem-ar

Förstår ni vilken övervakningssamhälle vi lever i?

Och att vi accepterar det? Allt för säkerheten, för världsfreden, för…vad?

För mig är övervakningssamhället som vi accepterar egentligen oacceptabelt. Det kommer i längden skapa en osäker rättsstat, även om den kallas demokratisk. Den finns till viss del redan. Guantanamo och andra läger är bevis för det. Vi behöver inte gå längre än till den möjlighet som finns i svensk lag och titta på häktningsprocedurer, och som blivit kritiserat av FN som brott mot mänskliga rättigheter.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/protester-mot-dodandet-av-bin-ladin_6144389.svd

I det här växer även en privat sektor fram, som ska skydda oss från alla hot. Vi får betala för det, priset är högt för vår säkerhet. Den statliga övervakningen leds in till ett privat säkerhetsapparat, som kan kliva förbi det statliga och vara mer ” fri ” och samtidigt skyddas av lagar. Order 17 är en sådan, om ni vill kolla upp det.

Hur kan vi förändra det?

Jag tror själva övervakningen till slut kollapsar inifrån. Den kommer i sin egen absurditet till slut ge vika, för att dess överdrifter kommer överväga dess nytta. Tyvärr tror jag det kommer ta ett tag och vi kommer hamna i en situation där våra liv kommer övervakas hårt – och vi kommer acceptera det.

Allt för världsfreden, säkerheten, rädslan – rädslan för religionen, den andra människan och rent av nya ideologier. Det är synd, för vi människor är värda mer men vi litar ofta på makten och att de har rätt – och vi erkänner på det viset vår litenhet.

Validation – vad sade du för positivt idag?

I min vardag funderar jag på hur jag ska kunna bekräfta människor på ett bra sätt?

Ett ärligt sätt.

För är det inte egentligen en av de saker vi längtar efter – att faktiskt bekräftas på ett bra positivt sätt? Visst, det kan vara jobbigt att få höra att du är bra men samtidigt är det också det som kan göra att vi växer.

För många år sedan hade jag en elev som ansågs vara den värsta.

Jag har träffat många av dem ” värsta ”.

Den här killen var stor, kurdisk, högljudd och inblandad i det mesta.

Jag åt lunch med honom förra året, då han berättade att jag och Erik förändrat hans liv. Genom en sugrörslek – ett sätt att bygga torn. En lek som vi hittade på inom ett arbetssätt som gick ut på att elever skulle hitta på egna projekt. Han fastnade för sugrörsleken och valde att göra en städmopp.

” För första gången fick jag frågan, vad vill du göra? ”
Det är rätt hemskt, att skolan ibland kan vara så styrd att det tog åtta år innan han fick den frågan. Och han växte, fick beröm, startade firma och utbildade sig.

” Ni var de första som frågade vad jag ville och sedan fick jag beröm. ”
Jag har funderat en hel del runt det här, och hur vi kan bekräfta varandra. Hur viktigt det är. För ibland kan vi glömma hur viktigt det är.

Det finns en film som heter Validation. Visst, den kan vara lite klyschig men den har ett bra budskap.

http://www.youtube.com/watch?v=Cbk980jV7Ao

Ibland kan faktiskt det klyschiga säga bra saker. Titta på den. Den är värd det. Och fundera på hur du bekräftar, ger beröm, säger positivt till de du har nära dig. För det är viktigt. Och jag tror att det du säger, blir en förlängning av det du sedan gör.

Finns det någonting viktigare, än hur vi bemöter varandra?

Första maj – finns det ett perfekt samhälle?

Första maj.

När jag var liten, kom jag ihåg bilen med högtalare som åkte omkring i Skultuna och skulle locka folk till Folkets park. Mamma och pappa var arbetare och för dem var första maj en manifestation – även om de själva inte deltog. Men den var viktig fick jag alltid höra.

Idag är första maj, ja, vad?

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/juholt-vill-mobilisera_6121289.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/s-forbereder-stort-reformpaket_6123915.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/krismarkt-rorelse_6128311.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/1-maj-premiar-for-juholt_6130269.svd

Det har glesnat i leden, känns inte som om det riktigt är samma fokus. Kan bero på att då fanns två tidningar och två tevekanaler, och det var lite mer vänstervind som vred mediautrymmet åt det hållet. Tänk om kampanjen om skolan som Aftonbladet driver skett då – då skulle man till och med kunnat tro att de faktiskt var på rätt spår. Jag har inte sett så mycket av det där upproret och då är jag runt på väldigt många skolor.

Och där kanske en del förklaringen finns varför första maj inte är en hit längre.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12958849.ab

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12958691.ab

http://www.dn.se/nyheter/politik/har-talar-juholt

http://www.expressen.se/nyheter/1.2421024/s-vill-satsa-pa-sommarjobben

Media kan inte kontrolleras på samma vis längre.

Man pratar ibland om arbetaren fick bocka för godsägaren eller brukets patron och snällt be som sina pengar förr i tiden. Så var det kanske också lite med information för inte så länge sedan. Och beroende på vem som hade kontroll över information, var sanningen mer enkel.

Jag minns också Rapport, som standard hade en LO-skylt i sändning väldigt ofta på sjuttiotalet. Idag skulle vi nästan kalla det produktplacering. Media idag är inte lika lättstyrt och det finns så många kanaler. Dessutom har kampanjer flyttat in från gatan till dataskärmen. Idag kan du starta en kampanj på nätet och folk ansluter sig och så tycker man att man faktiskt gjort en bra gärning.

Men det blir inte synligt på gatan och man kan fråga hur mycket man egentligen påverkar.

Är människan därför mer bekväm idag?

Kanske. Den materiella standarden är väldigt hög i Sverige – man tar för givet att man har dator, mobil, teve, musikanläggningar. Det är standard. Du behöver inte jaga bekvämlighet, det är som om den kommer till dig. Ditt liv cirkulerar mer idag runt den tid du faktiskt har över än vad den någonsin gjort. Du har större chans att förverkliga dig själv – i musik, skrivande, träning och annat som kan intressera dig. Titta på alla matprogram, musik ( Idol ), bygga om ( bygglov ) och fitness ( Anna Skipper ).

Och där tror jag det finns några anledningar till att arbetarrörelsen tappar – för det finns ingen egentlig arbetarrörelse kvar. Vi har idag det som arbetarrörelsen slogs för på sextio och sjuttiotalet – i alla fall materiellt. Och där måste den rörelsen förändras, för att inte bli ett parti som talar en minoritetsröst. Ord som solidariet, upp till kamp, klassamhälle är förlegat slagträ.

Och samtidigt börjar vi få ett mer segregerat samhälle, sakta men säkert. Det är en tanke bakom det – tiggeri på gatan, utförsäkringar, barnfattigdom, skolor som blir gettoskolor. Det är en idé som nyliberlismen driver, även om det inte skulle våga säga det helt öppet. Men det är bara titta på Milton Friedmans ekonomiska idéer och Ayn Rands samhällstankar, som vill ha en polarisering i samhället. Katastrofer är av godo, det den ene förlorar vinner den andre. Det är ingen slump.

” Det ska löna sig att jobba ” kommer ju tillbaka som slogan och man sänker skatter.

Ja, men om du inte har jobb och hamnar snett, då hamnar du riktigt snett. Har du inte råd inom tio år att ha egna försäkringar, kommer troligtvis sjukvården ha samma system som tandvården har idag. Kom ihåg var du läste det. Det innebär ett samhälle där du faktiskt måste kliva på andra, där du hela tiden ska se till dig själv – för ska du överleva måste du självförverkliga dig själv och ha en tillräcklig bra lön.

För mig är kommunism, socialism lika illa som den rena nyliberalismen.

Bägge systemen påstår att de skapar någonting för alla men premierar starkt den som låter egennyttan styra sitt liv. Den makthungrige, den penningkåte blir vinnaren. De använder Hobbes tankar till det yttersta.

Finns det då ett perfekt system?

Nej, det tror jag inte men system som antingen är totalitära eller som motsats premierar egennytta, är inte system som tänker på alla i ett samhälle. Och om det finns ett samhälle som är ett slags utopia, är det väl ett samhälle där humism och medmänsklighet genomsyrar ideologi och handling, och där du både får utveckla dig själv och samtidigt tar hänsyn till alla människor unika förutsättningar. Då kan människor få bli det man själv drömmer om; för ett samhälle med drömmar är ett samhälle som blir ditt och mitt samhälle.

Du sköna nya värld

Du sköna nya värld, var det någon som skrev en gång. Med ett stort mått av ironi kan vi använda den meningen och fundera lite över vilken värld vi lever och som vi skapar. Man kan undra vad de gamla grekerna skulle tänkt.

http://www.dn.se/vart-internet/vart-internet—hem/snar-revolution-av-uppkopplade-prylar

För det finns många aspekter på vår sköna nya värld.

http://www.dn.se/vart-internet/vart-internet—hem/sensorer-i-marken-skvallrar-om-ledig-p-plats

Dels har vi den praktiska, som rent krasst handlar om ekonomi. Visst tar företagen fram olika produkter för att det ska underlätta men det handlar till sist om att göra vinster. Företag tar fram produkter för att vi ska konsumera. Visst, vi kan säkert styra vårt kylskåp, sätta på bastun eller aktivera larmet hemma – men alla vill ha en vinst.

Den andra delen är den mer etiska. Hur mycket övervakning ska vara tillåtet innan integriteten kränks? Det är en oerhört viktig fråga. Redan idag är vi övervakade i en utsträckning som vi inte tänker på – när jag använder dator, mobil, tar ut pengar, handlar med kortet.

http://www.dn.se/vart-internet/vart-internet—hem/sa-kartlaggs-vi-pa-natet

Om staten vill kan den kartlägga våra liv i detalj, nästan. Och där kommer etiken in – vem har rätt att kika in i vårt privata?

http://www.dn.se/vart-internet/vart-internet—hem/hemmet-ingen-trygg-zon

Det skapas lagar – FRA, Swift och annat – där myndigheter tar sig rätt att spana. Det motiveras med terroristhot eller organiserad brottslighet inte ska hota våra liv. Men, ett stort men, alla som värderar materialet är människor. Jag ser i mitt inre en bild som liknar Kafkas processen och vem som helst kan bli Josef K. För det avgörs av staten.

Som han som läckt till Wikileaks ( kanske ) och som nu suttit fängslad i åtta månader och som det verkar förnedras – av den största demokratin i världen. http://www.dn.se/nyheter/varlden/assange-misstankte-kallan-en-hjalte

Och samtidigt är man en röst som säger åt andra man inte får kränka mänskliga rättigheter, t.ex. Libyen.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/senaste-nytt-om-laget-i-libyen-4-3_5984051.svd

Helt klart är att det just nu sker det som kan liknas folkmord i Libyen och vi ska reagera – men – det blir att tala med kluven tunga och information får olika värde.

Lagar blir olika beroende på vem som tolkar och vem som använder den nya tekniken.

Det är en del av vår sköna nya värld.

Sedan har vi den rent filosofiska aspekten på den nya världen. Blir vi bättre människor, får vi högre livskvalité, vem är jag i allt det här? Det är ganska stora frågor att besvara och där tror jag inte det är någon större skillnad på den gamla greken och jag som svensk 2000-tals människa. Vissa saker är en del av den mentala utveckling vi alla går igenom och det avgörs inte av uppfinningar och ny teknik. Det är existensiella frågor som vi alltid letar svar på, även om förutsättningar förändras.

Ja, ack du nya sköna värld.