Jag tror att, det jag vill sätta ord på, inte alltid har ord

 

Ibland uppstår det där som berör oss mer. Det som är oförklarligt. Lite är det så att om du gläntar din mänskliga dörr, så hittar mer och fler in, än du tror. Rent av mer än vad du är beredd på. Och jag försöker hitta ord, jag som tror att jag kan många av orden men orden räcker inte alltid till. Antagligen för att det jag vill sätta ord på, inte har ord.

Idag har jag berörts av en berättelse, som i sina fragment funnits där men som idag blev lite mer fyllig. I små, små nyanser uppstod någonting. Jag skulle kunna kalla det magi men det är fel ord. Det uppstår en medmänsklighet som sveper undan tvivlen på att du faktiskt inte kan göra skillnad. För du kan göra skillnad. Jag hör även en annan röst, som berört mig mycket på sistone.

Och när jag nu är ensam, funderar jag.

Det medmänskliga handlar om vad du tillåter dig själv att känna. Inga ord kan förklara det. Det är en känsla. En stark känsla, en av de starkaste. En känsla som spunnit min själ idag och som spunnit mig den senaste veckan men på olika vis. Den är obegriplig, berörande, medmänsklig – den har toner av så mycket. Och jag tror, att det jag vill sätta ord på, inte alltid har ord men jag tror att, de flesta av oss kan ta till oss den beröring det mänskliga skapar.

För det väl just det mänskliga, som gör oss så medmänskliga, medkännande och samtidigt sårbara.

Det anonyma samhället

Djurgårdens tränare och ordförande avgår. Många är upprörda. Till och med statsministern går och ut säger att de kommer misshandla sina tjejer och barn, dessa fegisar. Dessa anonyma fegisar. Som finns överallt. För genom att vi tillåter det, skapar vi ett anonymt samhälle.

Vi ser det överallt just nu.

Jag såg en bild på en maskerad ”supporter” under match i allsvenskan. Han behövde inte ens visa sitt ansikte på läktaren. Och då undrar jag, vem är det som sätter spelreglerna? Är det inte de som bjuder in till match, som har rätten att säga att du kommer inte in här?

För det handlar inte enbart om fotboll om du går dit maskerad.

Ta av honom den förbannade huvan om han ska vara kvar på arenan.

Vi lever verkligen i det anonyma samhället. Se nätet, internet. Där folk stalkas, får anonyma mejl, mess och det kan skapas alias för att trakassera folk. Anonymiteten accepteras. Företagen – FB t.ex. – rycker på axlarna. Alias tillåts och ingen vet egentligen hur de ska få stopp på det. Tidningar är fulla av säkra källor d.v.s. anonyma tips. Mest från journalisterna själva ibland börjar jag tro men eftersom de har källskydd kan ingen få veta säkert. Anonymitet sätts i rutin.

Och lagstiftningen är lika med noll. Om inte straffet är större än en viss längd, är det inte intressant att utreda. Vilka signaler skickar vi då? Jo, att det är ok.

Att ingen kommer ändå hitta mig, ingen kommer sätta dit mig. Jag lever nämligen i skydd av det anonyma samhället. Och då undrar vi till slut hur Djurgården, AIK och andra klubbar tillåtet sig infiltreras, hur de tillåter det ansiktslösa och att fegisarna kan hota och se till att folk inte vill vara kvar.

Det demokratiska samhället förlorar. Allt för att samhället inte kan eller vågar ta tag i det.

För det går inte att acceptera en sak på en arena – internet – för att sedan säga, nej, stopp här funkar det inte så. För vi har ju tillåtit anonymisering på den största arenan idag – nätet. Börja rensa upp där.

Det infinner sig en rädsla för att jag skulle kunna vara den som utsätts nästa gång, om jag vågar säga ifrån. För anonyma fegisar är som mordbrännare. De vill se eldsvådan men skapar den gärna i mörker och står på avstånd när det brinner. Ett samhälle som tillåter det anonyma på ett ställe får svårt att ta i det på ett annat. Jag önskar att de frontat dessa människor som fegt ringer, mejlar, messar och sagt; FUCK YOU. Du kan inte skrämma mig. Hur jävla feg och anonym du än är. Jag stannar.

http://www.dn.se/sport/fotboll/reinfeldt-vi-accepterar-inte-hot

http://www.dn.se/sport/fotboll/dif-tranare-avgar-efter-hot

http://www.svd.se/sport/lindblad-tyvarr-har-jacobson-ratt_8126074.svd

Från STANDBYMÄNNISKOR till PLAY

Jag hörde ett underbart ord igår – STANDBYMÄNNISKA.

Vad tänker du på när du hör ordet?

Det skapar säkert ganska många tankar – för vem är det som står STANDBY?

Vi är ju trots allt olika som människor. En del engagerar sig direkt, en del pratar men har mindre verkstad, en del har gett upp innan de fått uppgiften, en del är bittra och har taggarna utåt. Ni känner säkert igen en del av dessa människor i grupper ni befinner er i. Men om det är viktigt med engagemang för att komma framåt, vem eller vilka ska vi få med?

STANDBYMÄNNISKORNA!

Människor som kan kliva in om det behövs, om någon ger dem möjlighet eller att de känner att de måste trycka på PLAY. Människor som just nu gör annat – som inte väntar utan bara finns där. Egentligen, om du tänker efter, tror jag du kan komma på en hel del STANDYMÄNNISKOR. Du kanske är en av dessa. Jag är en av dessa i perioder.

Som, om det behövs, kan kliva in och ta ansvar.

Men i perioder finner annat som är viktigare. För det finns ändå andra som sköter det som skulle kunna intressera dig. Men hur gör vi då för att engagera?

Enligt professor Erik Amnå gäller det att ställa rätt frågor. Ja, kanske är det så lätt. Men jag tror som allt annat handlar det om att beröras av människor, idéer och tankar. Vi har olika intressen. Idag är demokratin som vi känner den allt mer intresseriktad upplever jag. Sakfrågedemokrati. Kan även bero på att samhället idag lever i ett stort ego – vi ska skapa oss god självkänsla, coachas för att lyckas, vara våra egna ledare, ha PT och vara i form.

Jaget kan bli större än laget när vi ska självförverkligas.

Och där någonstans finns den här STANDBYMÄNNISKAN. Hon eller han som är mentalt redo men som nu ägnar sig åt att förverkliga sig själv. Och förverkligar du dig själv, kan du säkert förverkliga andra. OM det behövs.

I vilket sammanhang pratar jag om?

Barns rätt. Ungdomars röster. För ska vi växa som samhälle bör vi skapa engagemang. För att inspireras behöver du ljus som tänder ditt ljus. Lite är det för mig är det så att ideologier är döda – det är istället sakfrågor som intresserar människor.

Det är också politikens syfte att inte bli för ideologiska, allt för att inte måla in sig i ett hörn. Idag är det inte fint att förknippas med kommunism, socialism, fascism och till och med nyliberalism börjar få en negativ klang. Politiken befinner sig i en mittfåra som balanserar bort minoriteter, för minoriteter vinner inga val. För att få makt måste du hitta din makt i den stora gruppen. Idag medelklassen i västvärlden. Men är det deras röster – deras barns röster – som vi behöver göra hörda?

Ibland undrar jag. Där tror jag den slumrande STANDBYMÄNNISKAN som i dag förverkligar sig själv är viktig att väcka ur sitt ego och att han/hon börjar se laget istället för jaget.

Då gör vi många fler röster hörda – både minoriteter och barns röster. Det kan skapa dialog och möten över gränser – för STANDBYMÄNNISKOR finns oavsett socialklass, etnisk eller religiös bakgrund. Om fler går från från STANDBYMÄNNISKOR till PLAYMÄNNISKOR skapar vi engagemang och kanske ett samhälle som ser mer än det självförverkligande jaget.

En värld som leder till tystnad

En kväll satt jag med mina barn och såg en gammal teveserie från sjuttiotalet dyka upp. Det var svordomar och naket och jag kände nästan hur mina barn började skruva på sig.

För mig var det ett gott skratt, och vi började prata om just det här – att vi idag är så förbannat pryda, att vi ska vara så korrekta, att normer förändras.

Kanske jag har ett rosa skimmer i mig och blivit gammal, när jag säger att det var fan bättre när man inte behövde göra sig till och att man faktiskt vågade protestera.

Idag känns det som om vi är på väg mot ett normsamhälle där man inte får avvika.

Vi har SD som jagar det politiskt korrekta men som själva är sinnebilden av det korrekta – ingenting får avvika. Det blir rätt komiskt egentligen. Allt ska vara homogent. Vi har i övrigt strömformade politiker som alla ska befinna sig i mittfåran, för medelklassen är det viktigaste och vi vill du ha makt måste du vinna dem ( oss ).

Vi har religionen som tyvärr får allt större inflytande. Vi får ett nymoralistiskt samhälle – en ny viktoriansk era om ni så vill. Med religionen glider vi ifrån det sekulariserade och skapar svart och vitt, himmel och helvete men du får samtidigt inte vara avvikande t.ex. sexuellt. Händerna på täcket, tack. Den makten skapar även rädsla, eftersom tro inte kan ifrågasättas – sanningen är enbart synlig för de invigda och vi andra otrogna ska inte ifrågasätta.

Det här är en värld som sammantaget skapar – tystnad – till slut. Du vågar inte ifrågasätta – förutom anonymt på twitter. Det kan skapas ett drev i veckan, eftersom du bara är en tangenttryckning bort och vi måste ge oss på någonting – om det så är SD, Kulturhuset, Juholt eller någonting annat – vi blir inte verkliga när vi är bakom en skärm. Men att ställa sig upp och säga, nej, jag tycker inte det här och våga stå kvar, är tusan så mycket svårare. Det kan inte ens våra folkvalda politiker, oavsett vilken färg de har.

Det jag vänder mig emot är hur vi måste vara så enkelspåriga, istället för att öppna ögonen och se alla de nyanser som finns. Vi lever i det där samhället Bush sade – är ni inte med oss, är ni mot oss. Det är ett samhälle som glömmer det bästa i oss människor och ska leta fiender istället för vänner. Har du en annan hudfärg, religion, sexualitet, kön så är du en potentiell fiende.

Är det en sådan värld vi vill ha?

När blir önskan en vansinnig dröm som lurar dig bort från verkligheten

Vi behöver drömmar.

Vi behöver våra fantasier.

Men var går gränsen för när realitet och drömmar balanserar ut varandra? När blir önskan en vansinnig dröm som lurar dig bort från verkligheten och när är det dags att bli realist igen?

För en sak är säker, vi behöver våra drömmar. Utan dem skulle inte människan utvecklats och överlevt. Drömmar och fantasin kopplat till det har tagit oss till det vi alltid kallar det moderna samhället. Varje generation befinner sig där.

Men när blir drömmen för mycket? Kan den bli för mycket?

Jag tror att när drömmen är drivkraften är den oftast god, när drömmen blir destruktiv blir den farlig – både för dig själv och andra. Låter ganska självklart.

Det vi alltid måste vara medveten om är att vi måste uppfinna drömmen om och om igen. Drömmen är föränderlig. Det är när besvikelsen blir större än drömmen, som vi ger upp. Och det är också där någonstans det vi kallar ondska kan uppstå. För vi kan lätt hamna i de enkla lösningarna när världen är mer komplex än vi vill veta.

Och då blir önskan en vansinnig dröm som lurar bort dig från verkligheten.

Så, lev dina drömmar, omforma dem, delge dem och lev dem där du befinner dig tillsammans med din verklighet.

Varje dag är en ny chans

Vad är skillnaden mellan att vara positiv och medvetet positiv?

För jag hör ibland vänner som säger, jag är ju positiv. Vad innebär det att vara positiv?

Jag tror först och främst att de flesta människor är optimister. Därför kan vi också bli otroligt besvikna. Du bygger upp en förväntan och ser någonting bra, känner dig på gång och så blir det inte som du tänkt dig. Besvikelsen infinner sig. Men du ruskar av dig det och hittar någonting positivt och går vidare.

Så, vad är då skillnaden mellan positiv och medvetet positiv?

Det handlar inte om grundtonen du har. För den tror jag många har.  Det handlar istället om ett medvetet sätt att se världen, dina medmänniskor och det som händer. Första gången jag introducerades för ett medvetet positivt synsätt tänkte jag, det är jag.

Men det var inte riktigt så. Grundtonen fanns där i mig men jag var inte fullt ut medveten om hur ett positivt förhållningssätt kunde påverka många människor.

Idag gör jag ett medvetet val i vardagen när jag bemöter människor, ger beröm, lyfter fram människors bästa sidor och i stort visar på lösningar. Varje dag, i nästan varje möte. Det är för mig att vara medvetet positiv. Jag har det valet varje dag.

Att när jag möter den som är negativ inte falla in i den personens fel-letande utan faktiskt peka på lösningar. Det låter enkelt. Och det är det. Om du bestämmer dig. Varje dag är en ny chans.

Ta den.

Anamma nytt men tappa inte det bästa av det gamla

Är datorer svaret på skolans ”problem”?

http://www.dn.se/debatt/absurd-brist-pa-datorer-i-de-svenska-klassrummen

Jag läser att UR har lagt upp ett material med 8000 program/filmer som fritt kan användas av elever och personal på skolor. Men alla har inte datorer.

Jag skulle lätt kunna säga att skolan ligger efter samhället utanför och det vore sant. Men samtidigt är det faktiskt så, att många inom skolan inte heller förstår vad en dator kan användas till  i undervisningen. Mer än en skrivmaskin.

Det är så lätt att säga att alla ska ha, men det är svårare att veta till vad. Visst, du kan surfa runt, vara aktiv själv, hitta material och lättare gå till källor – du kan ladda ner appar och program som underlättar. Men, pedagogiken måste också anpassas.

Jag har åkt runt på skolor i fem år och ser det vakuum som finns mellan det gamla och det nya. Det finns fantastiska pedagoger som brinner för skolutveckling – men det finns också nästan en avgrund ner till den som använder datorn som skrivmaskin. Det har skett en utveckling, speciellt de sista två åren som är positiv. Men ibland känns det som en dator ska vara lite som manna från himlen. I mina ögon är det inte så.

Det är ett instrument där elever och vuxna i skolan kan underlätta men den är inte alenarådande. Det bör satsas större resurser att diskutera själva pedagogiken men även användandet av datorn – och när du kan lämna datorn utanför. Den digitala klyftan ligger nämligen inte bara ut mot samhället, den finns även inom skolan.

I den självständiga skolan blir oavsett den svagaste alltid förloraren. Jag har sett på skolor hur du ska vara självständig nog som elev att söka själv men om du redan är lässvag, hamnar du i den digitala klyftan som finns inom skolan. Du förväntas kunna hantera instrumentet, d.v.s. datorn och gör du inte det hamnar du lika mycket efter som i den gamla skolan. Dock, eftersom många lärare själva är för dåligt insatta kan klyftan bli ännu större, eftersom de inte vågar erkänna sina brister och vill arbeta som arbetslaget bestämt.

Vi ser hur t.ex. elever tappar i läsning idag. Jag har inga evidensbevis för att det digitala samhället är det orsaken men min misstanke finns.

Den starke klarar sig alltid men den svage tappar alltid när det blir en klyfta och där befinner vi oss idag som jag ser det. Visst ska vi anamma det nya men vi får inte heller tappa det bästa av det gamla.

Enbart människan och oss själva

Vi människor måste ibland våga vara fyrar mot intolerans, fördomar och hat, för att världen ska bli en bättre plats varje stund. Jag har den här veckan följt rättegången mot Anders Behring Breivik och reflekterat över hur vi människor sluter upp runt empatin men att det finns människor som också ser en hjälte.

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/darfor-ler-anders-behring-breivik

http://www.dn.se/nyheter/varlden/breivik-berattar-om-massakern-pa-utoya

http://www.dn.se/nyheter/varlden/presskonferens-om-morden-pa-utoya

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/en-fasansfull-skildring-fran-en-terrorist_7074409.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/svar-dag-i-ratten-for-de-anhoriga_7074407.svd

Vi blir förvånade av det men samtidigt – vi har hamnat i ett vi mot dem samhälle. Och det är precis det som vissa vill. Vi kan gå tillbaka till 2001 och George Bush, som manade att är vi inte med, är vi mot. Enkel simpel retorik, som också klingar 1930-tal. Som talar till det simplaste hos oss människor – vårt eget ego.

Hämnd bygger dessutom ofta på mer hämnd, och blir som klossar du ställer på varandra – och till slut har du en mur. Och bygga murar är vi människor duktiga på, se Israel och den mur de byggde, se Berlinmuren. Människan har byggt murar hela sin livstid, för att hålla inne och stänga ute. Det delar oss i vänner och fiender. Vi gör det än idag.

Man skulle tro att den moderna människan skulle kunna bättre. Men vi drivs av samma saker som våra förfäder alltid gjort. Rädsla, hat, kärlek, ensamhet – listan kan bli lång. Det spelar ingen roll vilken teknik vi har, flygplan vi bygger, världar vi skapar. Människan är på det viset otroligt enkel att förstå. Och om vissa börjar dela oss i ett vi mot dem, kommer rädslan smygande och man börjar prata i ”sanningar” som egentligen är fördomar.

Internet är ett utmärkt forum för just det.

Sajter som spär på våra fördomar, som skapar konspirationsteorier.

Och där har vi människor som Anders Behring Breivik, som fastnar i vanföreställningar och ser ett krig. Han ser korståg. Han ser fiender och i sin pompösa självbild, är han hjälten. Jag kan inte ens föreställa mig hur ensam han egentligen måste känna sig.

Men han har haft god hjälp på vägen dit. För så fort vi börjar dela oss människor i vi och dem, skapar vi fördomar och skitsnack. För ska vi se oss som bättre, måste vi hitta de sämre. Där har alla ett ansvar, från forskare till politiker och du och jag.

Det har senaste årtiondet vuxit fram en retorik som delar oss.

För den som är mer svag viskar egentligen bakom den starkares rygg, för att riva ner och få makt; och det den viskar in i är just våra fördomar och rädslor. Det är ganska enkelt, och skrämmande. Det är som skolgårdens värsta stunder, där du lämnas utanför för att du är för kort, har glasögon, fel kläder – men här är det mer organiserat av vissa.

Men samtidigt är det också då vi visar vår andra sida. Den där empatiska, känsloladdade, demokratiska sidan. För det värsta är om vi ställer hos vi eller dem – istället blir det hos oss vi ställer våra skor. Att se oss som människor är det viktigaste. När jag möter dig, honom, henne är det människan med alla sina rätt och fel jag ser – inte en religion, hudfärg, man, kvinna. Enbart människan och oss själva och då blir vi tillsammans fyrar mot intolerans, fördomar och hat.

Att inte stå och buga och bocka

 

 

Mycket kan sägas om nätet, och våra vanor, våra behov och vad vi vill använda det till. Mycket kan sägas om vår naiva inställning, vår tro på det goda och hur vi på ett vis aningslöst använder t.ex. sociala medier i tron att övervakningen inte är så farlig. Och det är mycket vi kan säga om vad vi borde göra eller inte göra på nätet, och vi har idag ”experter” på sociala medier som ger oss tips.

http://www.dn.se/kultur-noje/natjattarna-vill-veta-allt-om-dig

Precis som det sedan tidigare finns livscoacher.

Men det är ändå vi själva som måste avgöra i vilken mån vi deltar och vad vi skriver eller inte skriver. Vi måste ibland vara lite mer medvetna än vad vi är. Idag ser och skapas en delaktighet i våra liv som vuxit senaste tio åren. Allt flyter ihop och vi agerar på flera arenor. Allt det är en del är egentligen en del av en livsstil.

http://www.svd.se/naringsliv/3-tankar-om-jobb-pa-distans_6980661.svd

Steve Jobs var en som förutsåg det här för många år sedan och förstod våra behov i ett ”allt i ett paket”. Och att det måste vara enkelt för användaren. Han ville skapa en livsstil.

Och olika livsstilar finns i olika tidsperioder. De senaste två hundra åren har livsstil hängt ihop med den tekniska utvecklingen, från industriella revolutionen och framåt.

Hur vi bor, arbetar, lever, handlar och krigar.

http://www.svd.se/naringsliv/en-jatte-gor-helt-om_6980441.svd

http://www.svd.se/naringsliv/sony-kapar-10-000-tjanster_6984127.svd

En snabb utveckling skapar också snabbt nya aktörer och ett förändrat samhälle.

Vem kunde tro att någonting som hette Google eller Amazon skulle vara stora när jag var tonåring? Gamla industriföretag minskar sin omsättning, speciellt i västvärlden och ersätts av annan teknik. Sedan kan man titta framåt eller bakåt, beroende på vem man är.

Men den stora faran är informationen och vem som har hand om den – och utnyttjar den.

Det är en sak att diskutera terrorism, barnporr eller annan kriminalitet – den hittar alltid nya vägar och samhället måste hänga med i det. Men det blir också till en fara, för övertramp accepteras i allt större utsträckning och visar den lilla människans sårbarhet i det stora systemet. Bättre förekomma än förekommas men den som avgör är alltid en människa.

Ett system är aldrig starkare än dess individer och dess integritet.

http://www.dn.se/ledare/signerat/datalagring-oforsvarligt-intrang-i-privat-sfar

http://www.dn.se/nyheter/politik/datalagringsdirektivet-infors-i-sverige

För oss vanliga som inte är terrorister eller kriminella, vill systemet hitta sätt att få oss att trycka på fel eller snarare rätt knappar. Det är som att säga fel när en telefonförsäljare ringer och spelar in ett samtal och sedan manipuleras samtalet till någonting annat.

För marknaden och företagen kräver vinst. Och det är deras intressen som går före den lilla människan. Det har det alltid gjort. Och där har samhället en viktig bit att ta tag i – att inte stå och buga och bocka. Ja, det vill säga du och jag.

Idag ser jag en fara i hur politiker själva inte ens förstår hur den här nya livsstilen blir en fara för dig och mig och accepterar lagar de inte förstår vidden av. Det finns även politiker som driver på en ökad kontroll av oss – jag undrar hur det är förenligt med ett demokratiskt samhälle och vems intressen de agerar för.

Alla nya lagar som ger rätten till insyn i våra liv – och det tillsammans med företagens möjligheter att göra oss till omedvetna marknadsförare och konsumenter. Jag brukar jämföra övervakningslagarna med att samhälle i stor utsträckning skulle ha rätten att spela in alla våra dagliga samtal – skulle vi acceptera det? Jag tror inte det.

Och det blir en fara för ett demokratisk samhälle. En reell fara i längden. Mer farligt än ett Orwellskt samhälle, eftersom allt sker i en slags kompisanda och ska ge oss en tro av att det är för att vi ska få det bästa livet.

Vem ska till slut övervaka övervakarens övervakare?

Ibland blir jag förvånad över hur vi människor accepterar – jag själv inkluderad – hur staten verkligen blir Storebror ser dig. Vi har sett framtidsvisioner under många år i filmer och nu befinner vi oss själva i det gränslandet.

http://www.expressen.se/nyheter/riksdagen-ja-till-datalagringsdirektivet/

http://www.dn.se/nyheter/politik/lagring-kan-bli-dyr-for-mobilkunder

http://www.dn.se/nyheter/politik/datalagringsdirektivet-infors-i-sverige

Storebror kliver innanför din tröskel, bokstavligt talat, med datalagrinsarkivet. Och rubrikerna hamnar långt ner i tidningarna. Jag undrar hur vi skulle reagera på om någon sade om det som inte sker med dator skulle övervakas:

• Alla dina samtal under en dag ska antecknas ner, med vem du pratar med
• Alla dina möten ska ha minnesanteckingar och datum
• Alla dina tankar du skriver ner har slutat tillhöra dig, de tillhör staten

Det sista kanske är lite hårdraget men jag ser en viss sanning i det.

Det är lite skrämmande att tänka, att i slutändan skulle det kunna bli så dystopiskt. Jag såg hur någon reagerade på att twitter äger dina tweets men du är ansvarig utgivare för dem. Det har diskuterats hur FB har tillgång till hela ditt liv nästan men du ansvar för det du skriver.

Alltså, företagen äger bara rätten, inte skyldigheten.

Det var bara en passus i mitt tänkande men samtidigt hör det hit.

För vem äger rätten till sig själv om vi går något steg till?

Lite blir faktiskt frågeställningen det till slut.

Och är det så att staten har alla rättigheterna nu och jag skyldigheterna?

Just den här lagen har diskuterats och hur den kränker integriteten. Det finns SWIFT och andra direktiv som också stramar in den personliga friheten. För mig blir det här också en krocka med det starkt individuella samhälle vi lever i och där vi nu kollektivt ( men individuellt ) ska övervakas.

Men det som jag vänder mig mest mot är att systemet är aldrig starkare än sin svagaste punkt. Det här innebär att vi människor egentligen är konstant övervakade, det finns inget slutdatum på övervakningen. Och de som ska hantera övervakningen,lagring, bedömning är människor.

Finns det en slags moralisk överlägsenhet i dessa människor som hanterar uppgifterna? Ett system är aldrig starkare än dess svagaste punkt. Och människan är svag, nyfikenhet är en av de drivkrafter vi har. Det kan bli lätt att säga att bättre att förekomma än förekommas och då är vi inne på den personliga integriteten.

Jag tror vi kan komma dit ganska snabbt. För finns möjligheten, kommer nyfikenheten ta överhanden. Det är en lätt väg att gå. Och jag undrar, vem övervakar övervakaren och vem ska till slut övervaka övervakarens övervakare?

Krånglig mening men ungefär lika snårigt som det kan bli med just det här.

Jag ser en stor fara i Storebror ser dig men makteliten väljer det som man många gånger kritiserar diktaturer för – att övervaka medborgaren och kränka integriteten. Hela vägen över tröskeln in i hemmet.

Då behövs varken IB eller ett STASI.