Titta på dina händer

Hur är din personlighet?

Och vad tycker du om?

Det är bara titta på dina händer.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13578977.ab

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/magiskt-finger-styrs-av-hormoner_6444568.svd

Ja, i alla fall enligt den forskning som kommit fram, där du ska titta på pek och ringfinger och avgöra om du är man eller kvinna, aggressiv eller har en chans att bli rik.

Enligt senaste rönen beror det på hur aktiva hormoner var när du var liten.

Det får mig att le en smula. Inte åt hormonerna utan att vi kan konstatera att vi är som vi är utifrån våra fingrar. Men det klart, har du stora händer kan du alltid ägna dig åt basket eller handboll, har du längre fingrar kan du säkert lära dig gitarr bättre.

Men det finns någonting som heter envishet, vilja och jävlar anamma också.

Den här typen av vetenskap huggs i sten för vissa men jag tror de flesta kan le lite åt det. Jag började själv titta på mina fingrar igår kväll och vi jämförde inom familjen och skrattade lite. Man kan konstatera att vi söker alltid någon typ av kunskap om oss själva och det här är en typ av bekräftelsekunskap – att ja, så måste det nog vara.

Kanske, inte alltid, men ibland. Men det gäller inte mig, kan gälla andra. Jag kan bli rik ändå, jag kan bli lycklig ändå. 

Vi människor kommer alltid söka förklaringar till varför vi är som vi är.

Existentiella frågor kommer alltid intressera många av oss och vi kommer alltid i livskriser eller vändpunkter som får oss att fundera extra.

Det är en naturlig process i våra liv, känns det som. Jag har väl nått en viss ålder, där jag faktiskt kan reflektera lite över hur det kommer sig att jag är den jag är och hur jag kommit dit jag är.

Två saker har påverkat mig tror jag – min egen drivkraft och slumpen.

Jag har alltid velat skriva, idag är det mitt yrke. Inte som jag trodde, jag är inte den stora författaren. Men det spelar mindre roll, jag får faktiskt ha min hobby som yrke. Jag är pappa till två tonåringar och lever ett Svenssonliv – och är nöjd med det.

Ett liv jag inte skulle ha när jag yngre.

Då var drömmarna större, vidlyftigare. Men jag har fortfarande drömmar, utan drömmar eller dagliga fantasier skulle livet vara lite mer grått.

Och samtidigt har faktiskt slumpen fört mig hit och det där oväntade. Sen kan man alltid diskutera om slumpen är en tillfällighet. Jag tror inte alltid det. Jag tror vi ibland rör oss i ett nät av slumpar, som leder oss vidare.

Har inte mina fingrar någonting med det här att göra då?

Nja, kanske hormonerna var starkare eller svagare när jag var yngre. Vad vet jag? Och kanske det är därför jag aldrig lärt mig spela gitarr – mina små prinskorvar till fingrar orkade inte arbeta sig runt halsen på gitarren.

Men jag kanske ska ta mig en titt på fingrarna igen, och fundera om jag ändå inte ska satsa på att bli miljonär.

Hat växer som ogräs

Nu ” avslöjas ” fängelser i Somalia, som CIA har för att förhöra fångar.

Den här typen av anläggningar finns på flera ställen i världen och någonting som förekommit så långt tillbaka som kalla kriget.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/hungern-i-somalia-forvarras-annu_6435628.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/reformsamtal-i-krigsdrabbade-somalia_6441126.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/vad-galler-saken_6441302.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/fangelse-drivs-av-cia-i-hemlighet_6441276.svd

Jag skrev i ett tidigare inlägg om underrättelseverksamhet och hur synliga fiender har nytta av varandra under ytan. Libyen är det senaste tydliga exemplet, där både amerikanska och brittiska underrättelsetjänster självklart haft kontakter som inte synts.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/elitforband-bjod-in-khaddafisoner

http://www.dn.se/nyheter/varlden/khaddafis-anhangare-flyr-sina-fasten

Fiendens fiende blir en vän.

Somalia är ett land som slits sönder av kriget. Vi har många somalier i Sverige.

I berättelsen – boken – Landet där stjärnorna regnar, utspelar sig delar av berättelsen i Somalia, Somaliland och Kenya. Jag fortsätter att ge korta utdrag ur berättelsen som kommentarer till artiklar vi läser om flyktingläger, underrättelseverksamheter och krig.

Det första är en scen där en av huvudpersonerna, Jacob Sander, sitter med i en tevesändning. Handlar om försvinnandet och mordet på en somalisk pojke och hans mamma som försvinner, i Sverige. 

 

 

Han satt tyst för ett kort ögonblick och funderade på alla saker han förberett, och vad han skulle säga eller inte säga. I huvudet hade han nästan förberett små tal. Det var en ovan situation. Han förstod att det han gjorde var att kliva in på minerad mark. Och samtidigt, kände han att det var ett sätt att skapa sig en frizon och få en reaktion.

- Det finns så mycket som inte människor vet, eller som vi inte låtsas som om vi inte vill veta av. Det här är en sådan sak. Vi kan se stora krig i världen men tror inte att det berör oss. Men idag lever alla dessa människor mitt ibland oss med sina berättelser. Men vi vågar inte fråga utan vi går tysta sida vid sida. Fariya Omar och hennes son var några av dem. Hon är idag försvunnen och hennes son Abdirahman är död.

Enligt källor jag har fått information av nämner de att hon antagligen kidnappats och förts till ett hemligt läger någonstans i världen, som krigsfånge. Hon har kidnappats i den svenska idyllen, i Enköping och kanske med den svenska regeringens goda minne. Troligtvis på grund av den här filmen och den här massakern.

Han såg att Renée Friberg vädrade sensation och han förstod att det här kunde ge stora rubriker. De fanns redan där innan, med hjälp av filmen. Redaktionen hade först velat banda intervjun men han hade sagt att enda chansen för dem var en intervju live. Ingen filter. Och därför kände han hur blickar i studion stannade till. Ingenting var förberett av det han skulle säga och han kände att han skulle vara så öppen som möjligt.

- Du menar att hon kidnappats i Sverige och förts utomlands?

- Ja, det menar jag.

- Att främmande makt opererat i Sverige?

- Det vet jag inte och det sade jag inte. Men jag spekulerar. Jag sade att Fariya Omar troligtvis kidnappats i Sverige och förts ut ur Sverige men jag sade inte av vilka. Men om det skett med regeringens goda minne är det upprörande och om regeringen inte visste, kan man undra vilken koll säkerhetspolisen egentligen har och då även regeringen. Det är säkerhetspolisens uppgift. Men som det verkar vill polisen hellre tysta ner det här än att utreda det.

Han gjorde en konstpaus.

- Men idag är underrättelsearbetet mer komplext förstår jag och jag kan inte tänka mig att säkerhetspolisen eller militären, inte varit medveten om en sådan operation. Det finns idag säkerhetsfirmor som arbetar på svensk mark, s.k. entreprenörer och verkar i samma anda som krigsföretag som Blackwater. Vi kan köpa oss skydd från dem, om vi har pengarna.  Men jag är ingen expert, jag är bara någon som bryr mig om Fariya Omar och hennes döde son och jag vill att hon ska få komma tillbaka till sina andra barn.

 

Det andra är en scen som utspelar sig i ett flyktingläger, inne i Somaliland. 

 

- Ruud berättade någonting om en pojke som mördats i Sverige och att han varit här i lägret, svarade hon.

- Abdirahman Omar, han var fjorton år. Kom till Sverige för tio månader sedan. Han mördades och hans mamma försvann. Enligt källor skulle hon hjälpt Al Shabaab, med pengar och blev arresterad och utvisad ur Sverige. Olagligt.

- Fundamentalister växer sig starkare här, svarade hon och tog fram en cigarett. Hat växer som ogräs.

De stod vid ena utkanten av lägret och blickade ut mot savannen.

- Egentligen är det inte vårt problem och samtidigt kan vi inte låta bli att dras in i det, eller hur? Det är människor som slåss om makt och någon typ av vinning som är orsaken till allas öde, de som är här. Så är det väl överallt i världen. Titta dig runt.

Han såg mot tältlägret.

- Tänk dig att varje öde är lika stort som vårt eget, det glömmer man lätt eller hur? Det är flyktingar som tvingats lämna allt de äger, döda släktingar, har inga pengar. De lever på andras välvilja, vår välgörenhet, vår kunskap. Och framförallt det vi kan få ihop i pengar. Var och en är en människa med drömmar, med minnen, med känslor. Men det är så lätt att glömma, för oftast blir dem en siffra i statistiken och så blir de en stor massa.

Lojalitet mäts inte i annat än vad du kan bidra med

Tyranner tjänar sitt syfte.

I alla fall där politiken är viktigare än enskilda liv.

Khaddaffi är ett sånt ex. Idag kommer uppgifter om hur vissa säkerhetstjänster samarbetat med Khaddaffi, under flera år. Det här handlar om underrättelseverksamhet – där alla har nytta av varandra. Ge köttben, få köttben. Och det är ingen överraskning, det här har varit känt sedan tidigare.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/dennyaarabvarlden/libyen/article13569240.ab

http://www.expressen.se/nyheter/1.2548036/overgangsradet-soldaterna-ska-lamna-tripoli

http://www.expressen.se/nyheter/1.2548513/vastmakter-hjalpte-gaddafis-libyen

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/inifran-gaddafis-kontrollrum_6438520.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/vastmakter-hjalpte-gaddafi_6439290.svd

http://www.dn.se/nyheter/varlden/amnesty-19-personer-kvavdes-till-dods

http://www.dn.se/nyheter/varlden/vastmakter-hjalpte-khaddafi

Det har funnits och kommer finnas många fler oheliga allianser under historiens lopp. Ideologi och religion finns på ytan men under densamma handlar det oftast om en och samma sak – makt och pengar. Sen finns fanatiker som t.ex. Anders Behring Breivik och Al Quida. Men även hos fanatiker handlar det om makten och behovet av pengar.

För illustrera lite mer, tar jag ett kort utdrag ur min berättelse Landet där stjärnorna regnar – ett samtal mellan två av huvudpersonerna, Agnes von Dinkel och Moley Saman el Natour. Själva berättelsen utspelar sig sommaren och hösten 2008.

 

- Det finns alltid någon som tjänar på kriget och det är en del av människans natur. Den där egoismen, jakten på rikedom och makt.

Så är det med alla krigens moder.

Det finns dessutom många sätt idag att tjäna pengar på vapen idag. Det vanligaste är  vapenförsäljning till ett lands försvarsmakt, självklart. Men en stor marknad är att man gör affärer med ett tredje land, som sedan säljer vidare till det land som vill ha varorna. Det är helt lagligt i vissa länder, i andra länder vill man ha garantier. Ni vet hur det är med det. Jag behöver inte förklara allt det här.

Man skapar också en stor illegal vapenhandel på det här viset och som förser marknaden med vapen.

Hon nickade. Det fanns många sätt att gå runt det och det gjorde många länder. Även Sverige, tänkte hon. Neutrala Sverige, skenheliga Sverige. Att sälja till krigförande länder var förbjudet men det fanns vägar runt det.

- Det finns också möjlighet att tjäna pengar på försäkringar, billigare försäkringar eller försäkringar som inte faller ut. I det sista fallet är det försäkringsbolaget som tjänar pengar. Men alla tjänar på det, på något sätt.

Moley förde henne bort mot det lilla vattenfallet. Stoppade in handen och hon följde hans blick till fiskarna som simmade i dammen.

- Den amerikanska doktrinen har varit att försöka hålla ett status quo i vissa regioner, i bl.a. mellanöstern. Ni vet självklart att Saddam var en allierad till USA, ni vet säkert att Gaddafi i hemlighet har skyddats av den amerikanska underrättelsetjänsten – han har varit en bra allierad i kriget mot terrorn. Han avgudar Condoleezza Rice. Men ingen har självklart pratat högt om det. Gaddafi avskyr nämligen Al Quida lika mycket som USA, för honom är de obildade bönder och ett hot mot hans makt. För att behålla honom som allierad har man överlämnat regimkritiker och motståndare som flytt utomlands till honom.

Han är en tyrann, som många andra.

Tyranner använder bara ideologier och religion som förevändning, för de tror sig ha någon större makt med sig. Men tyranner skapar också stabilitet, för det som är viktigast är ändå pengar. I de här länderna är det oljan som USA vill ha tillgång till.

Olja och pengar. Lojalitet mäts inte i annat än vad du kan bidra med.

Vi sitter i båten och gungar

Jag kommer ihåg att för kanske tio år sedan såg jag en film om klimatförändringar.

Den handlade om extremväder.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2534409/darfor-svalter-afrikas-horn

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/urbanisering-bakom-oversvamningar_6400849.svd

Hur det skulle bli översvämningar, torka, starkare orkaner och stormar – och mycket på grund av vår oförmåga att ta hand om vår egen planet.

Idag har jag i flera olika artiklar, läst någonting om klimat och väder. Om de förändringar som sker och ändå känns det lite som vi sitter i båten och gungar och funderar.

Varför?

http://www.dn.se/nyheter/vader/ingen-vill-bo-i-goteborg-om-hundra-ar

http://www.dn.se/ekonomi/vaderskador-kan-sla-rekord-i-usa

Beror det på ovilja eller oförmåga?

Kanske är det bägge de sakerna som påverkar våra beslut. Vi har också en befolkningsökning som kräver allt mer resurser och det som förr nämndes som den tredje världen, vill också ha en del av välståndet som väst roffat åt sig.

Vi har växande ekonomier i Kina och Indien som har miljardbefolkningar.

Jag tänkte häromkvällen när jag såg en film som tog en panoramabild över en stad, alla ljus och bilar som rörde sig på kvällen/natten. Är vi ens medvetna om hur mycket vi gör av med? Och var resurserna egentligen kommer ifrån.

Jag är långt ifrån en ekonörd men jag oroar mig och läser och förstår – vi kan faktiskt inte leva över våra resurser. Det är lite som finanskrisen just nu – alla nollor i ekonomin är egentligen luft men stater och banker fortsätter ha en tro på att syret i nollorna ska räcka till men uppenbarligen blir det svårt.

Så är det med vår egen miljö och klimat – men där är skillnaden att det tar många år att reparera skadorna. Jag tror det är möjligt, det är möjligt att vända trenden men det måste ske snart och det måste ske med stor vilja från företagen, banker och stater.

Visst kan du och jag som individer dra vårt strå till stacken men det är ändå där pengarna finns, det måste ske en förändring.

Vi har redan börjat se de bilder som jag kanske ryckte på axlarna åt för tio femton år sedan. Och mycket mer kommer att ske verkar det som.

Jag reagerar på bilder av torka, översvämningar och tornados.

Jag ler lite åt en artikel att aliens kanske tycker vi förstör vår egen planet och kommer ingripa. Det enkla sanningen är att det är vi själva som måste ingripa – annars kommer mina barnbarn och de generationer som kommer efter leva i en värld som konsumerar upp sig själv och det leder till andra livsvillkor än dagens.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/et-kan-utrota-manskligheten-i-forebyggande-syfte_6401703.svd

Vad vet inte jag och inte du heller. Det går snabbt, mycket snabbare än i en bok jag läste som heter Sex grader – som handlar just om vad som kan hända vid klimatförändringar.

För vi kan spekulera om vilken värld våra barnbarn och andra generationer kommer leva i men det kommer antagligen inte påminna om det vi har idag.

För det är som jag brukar säga – den ” moderna ” människan kan inte se mer än de tre generationer vi lever och därför har vi svårt att förstå mer än det som vi har framför våra egna ögon, trots att det är vår fantasi som gett oss det försprång vi har mot andra arter på den här planeten.

Därför sitter vi fortfarande och gungar i båten – även om vågorna och vinden tilltar.

Små droppar varje dag, året om

 

 

 

Ibland kan jag känna att media följer sitt schema – som nu med Svd.

Det kommer artiklar om mobbning.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mobbad-elev-far-skulden_6390971.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hennes-satt-gor-att-hon-blir-slagen_6391009.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/de-mobbade-tvingas-flytta_6393603.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lararna-gav-inget-stod_6393605.svd

Missförstå mig rätt, mobbning är oerhört viktigt att prata om och är en del av den skolvardag vi inte vill ha.

Men, det förekommer inte bara mobbning i början av ett läsår.

Det är någonting som faktiskt finns året om och som bör diskuteras mer än för att sälja artiklar. Tidningar har sina ” scheman ” och nu är det skolstart och då ska vi fokusera på mobbning. Jag har tittat på det här senaste fyra åren och det är samma sak varje år. Det här är ett säljbart ämne och då kör vi det. Skolan blir också då ett problemområde och fokus blir på det negativa.

Mobbning är mycket mer än just det och det kan faktiskt göra mig lite förbannad.

Jag tror att alla människor någon gång under sin livstid blir kränkt, känner sig kränkt eller blir utsatt för ännu värre saker. Det förekommer från dagis till pensionärshemmet. Titta på äldrevården och de kränkningar som finns där – förhoppningsvis är det undantag.

Ingen ska någonsin behöva känna sig kränkt.

Men ändå pågår det.

Nätet är ett forum, om du sticker upp hakan för långt, kan du bli kränkt eller hotad. Titta på blondinbella, där någon ville stycka henne. Hon sticker ut hakan och vågar, och då ska någon trycka ner eller göra ännu värre.

När jag arbetade på en skola för många, många år sedan var det en personal som blev inlåst på toaletten av en arbetskamrat, som såg till att hon inte kom ut från toaletten med en kil. Hon fick panik, självklart. Det är som artikeln som beskriver att otrevliga kollegor tar livet av dig.

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/otrevliga-arbetskamrater-kan-bli-din-dod

En god arbetsmiljö kräver ett ständigt återtagande av det goda – att lyfta bra händelser, personer och skapa en miljö där jantelagen inte får fäste.

Mobbning är någonting som förekommer mer än i en skolstart och i olika sammanhang. Ibland kanske jag blir lite cynisk när det gäller tidningar och media, eftersom jag själv lär mig alltmer och förstår hur tänket är. Klart det vill lyfta problematiken men samtidigt kan man göra det på olika vis.

Om Svenska dagbladet verkligen vill göra någonting, är det att ha någonting året runt. Det kan påverka mer. Små saker som lyfter det som sker men lika mycket, vad finns det för någonting man kan göra.

Visa goda exempel i media, för de finns. Here 4 U i Västerås är ett. Titta på IDA, med beteendevetare och socionomer som arbetar i skolan. Jag är övertygad om att det finns ännu fler ex över hela Sverige. Visa upp dem!!

Men i slutändan är det skolan – lärare, personal, vuxna och barn – som tillsammans skapar en bra skolmiljö. Visst kan man lyfta problem – det ska man göra och åtgärda och det ska finnas FUNGERANDE åtgärder på skolor – men det är lika viktigt att lära sig att uppskatta varandra som människor. Att se varandras goda sidor och tala om det – fan va du är bra, va roligt att det gick bra för dig, du är fantastisk.

Det får en enorm effekt om du gör det. Pröva redan idag, får du se.

För det är väl i Bibeln det står, den som är utan skuld kan kasta den första stenen.

Jag tänker ibland på Emerich tes, att medmänsklig kärlek är det viktigaste vi kan ge. Jag kan inte annat än att hålla med. Året om, varje dag kan vi försöka – vi är alla små droppar som kan bidra med någonting som gör att det blir bättre.

 

 

Att känna sig fri inifrån och ut

Har du funderat på hur du ska tappa de där extra kilona du lagt på dig under sommaren; har du funderat på att hur du än äter så går du inte upp i vikt; kläderna sitter inte som de ska och du blir lite irriterad inåt. Ibland utåt mot den som är närmast.

Jag pratade med en kvinna en gång, som sade:

Alla kvinnor vill tappa några kilon, sen skulle de vara nöjda. Det finns antagligen en hel del sanning i det, och det handlar inte bara om kvinnor idag.

Jag hörde någonting av Paolo Roberto, att bara du tränar intensivt en kvart om dagen, så då håller du vikten. Ja, om du har den ämnesomsättningen.

Och så har vi alla dieter för oss som behöver mer än femton minuter, som vi sköljs över under speciella tillfällen per år. Som nu. Läste någon som kollar statistik på nätet, som visar att svenskar just nu surfar in en hel del på hälsosidor, allt från träning till mat.

Kommer vi någonsin vara nöjda?

Jag tror att eftersom vi hela tiden överkonsumerar allt möjligt vi kan komma åt, överkonsumerar vi även mat – tänk alla matlagningsprogram på teve ( Leila, Tina, Paolo, Ramsay, Morberg, Nakna kocken och en ännu längre lista ), och på det så finns sedan allt fitness ( Anna Skipper, Biggest looser, Paolo igen och andra jag inte kommer på ), som ger oss dåligt samvete över den där goda maten med grädde Morberg häller i.

Lite är det så, att ät det goda och träna som fan. Var duktig hemma och var hälsan själv.

Jag är nog en sådan som under en lång period körde bantning, åt, gick upp och ner – men för fem år sedan bestämde jag mig att sakta ta mig ner. På fem år har jag tagit cirka trettio kilo. Jag testade ett par byxor i somras som jag hade då, och det var tält.

Och då är jag inte liten nu – väger strax över hundra fortfarande.

Jag är en sådan som enligt alla undersökningar måste gå ner i vikt, ligger i riskzon och ändå känner jag mig rätt nöjd just nu. Har gått ner från storlek 46/48 till 36/38 under de här åren. Och därför känner jag att det som skrivs i DN idag, om att dina gener styr mer än du tror stämmer.

http://www.dn.se/livsstil/halsa/lat-generna-satta-menyn

Jag har alltid hävdat det.

Jag har tjockisgener. Min pappa brukar säga att nu ska vi åka och hälsa på Tjocka släkten när jag var mindre. Lite skämt, lite allvar.

Vad vill jag säga?

Att vi faktiskt är unika.

Vi föds med visst, och det får vi ta hand under hela livet. För mig är det egentligen ganska enkelt, utan gener och olika metoder. Gör av med mer energi än det du stoppar i dig. Svårare är det inte. Du kan köra GI, socker eller inte socker, fett eller vad tusan du vill – din output måste vara större än input. Sedan måste jag göra av med mer energi än kusin Smal, och det kan vara orättvist för mig. Men det handlar bara om mig själv, ingen annan. Ibland orkar jag mer, ibland mindre. Ibland är jag mer motiverad, ibland mindre.

Men det handlar hela tiden om att känna att jag faktiskt är jäkligt bra – och om jag vill ha ett någorlunda fritt liv, ska jag känna mig fri inifrån och ut.

Oavsett om jag är supersize eller skinny.

Gnistan av passion som blir en skogsbrand

IDA är nominerat till Götapriset, det största kommunala priset i Sverige.

Det visar vilken kraft det finns inom IDA och alla som jobbar där.
När folk frågar vad jag jobbar med, brukar jag svara att jag har världens bästa jobb. Det är sant. Hur många får ha sin hobby som yrke? I mitt fall media och skrivande. Att se glöden hos vuxna och ungdomar när de träffar rätt och känner att de lyckas, är det bästa.

Men det är inte bara det. Det är kraften som sitter hos alla de som arbetar inom IDA. Den är på sitt vis lite magisk. Det är en arbetsgrupp med människor som hela tiden vill framåt, som vill utveckla och utvecklas. För i en utveckling fyller du på dig själv som person och blir starkare.

Vi kallas Idavägledare.

För mig innehåller det två ord – vägledare och ledare.

Vägleder gör vi genom våra kompetenser, erfarenhet, kraft, passion, vilja. I den samlade kunskapsbank som vi besitter blir det som en hel flod som strömmar fram och ibland svämmar vi över, och bildar nya fåror. Vi skapar engagemang.

Det är som en elev, Rahma, skrev i uppsatsen vi skickade in till Götapriset:

IDA kom som min räddande ängel och jag gick på extra hjälp varje dag. Jag kämpade så mycket jag kunde och varje gång jag var på gränsen till att ge upp var den underbara personalen där och peppade mig.

Alla behöver motivation, den lilla gnistan av passion och som brinner som en skogsbrand.

 

Men vi är också ledare, och det är en viktig bit. Vi kliver in med en tanke på enheter och därför är det viktigt att förstå att vi är ledare, positiva starka ledare. Vi ska lyfta fram det som personal, barn, ledarskapet på skolorna gör bra men vi ska även våga ta nya vägar och ifrågasätta om det behövs.

IDA har under åren gått från projekt till en enhet. Resultat visar vägen för det. Men man får heller inte slå sig för bröstet och vara nöjd. För runt hörnet finns alltid nya utmaningar. Du är aldrig bättre än det senaste. IDA kommer fortsätta utvecklas, med nya människor och medarbetare som kliver in. Nya kompetenser, nya viljor.

Och det ser jag fram emot. Då kan vi skapar motivation, se till att gnistor tänds och skapa mänskliga skogsbränder.

I kredithavets vågor eller Bear ride

Jag kommenterar det som händer på börserna just nu med ett utdrag ur berättelsen Landet där stjärnorna regnar. Det är ett Skypesamtal mellan Agnes von Dinkel och ett datageni som heter Räven, och som brukar hjälpa henne med research. Det här utspelar sig egentligen 2008 men det finns saker som tangerar det som händer idag.

 

- Ett multinationellt företags ekonomi är som  Babosjkadockor, du vet. Matrjosjkadockor heter de egentligen. Du har väl sett dem?  Små knubbiga ladies i glada färger. Du har den där stora dockan, som gömmer nästa docka å som i sin tur gömmer nästa. Hela tiden får du öppna nya ladies, för att upptäcka nästa.

Å så fungerar de största företagens ekonomi. De gör allt för att gömma saker inom skalet, därför de vill ha makten, tjäna pengar och slippa insyn. Och bankerna är som värstingdockor. Det är dem som styr hela ekonomin och ser till att vi drunknar i kredithavet. I alla nollor. Men det är ju ingenting nytt för dig förmodar jag men jag blir bara förbannad när jag förstod hur mycket. Har du hört talas om den där Amschel Rothschild, bankiren?

Det klart hon hade. Det var ju delvis hennes bransch, tänkte hon och det gällde att lära av de bästa – och värsta -  men hon avbröt honom inte.

- Den här Amschelsnubben sade:

Låt mig ge ut och kontrollera en nations pengar och jag bryr mig inte om vem som skriver  lagarna. 

Du vet säkert vem han va, eller hur? Han va smart. Han starta banker i de fem viktigaste städerna å som låg utanför statens kontroll. Skicka sina söner dit. London, Paris, Wien och nåra till. Från början va de en kamp om banker skulle vara privata eller statliga och vem som skulle producera pengar. Tanken va att inte bara företagen utan även länder skulle skuldsätta sig. Det ä en klassiker.

Pengar ger kontroll. Å det här har fortsatt, i mycket större skala. Idag är det några få människor som styr vår ekonomi å de vill att vi ska hamna i skuld. I kredithavets vågor typ.

De kallas Bankirernas klubb å är en sluten organisation – du vet som Opus Dei typ – å som  de mest insatta vet finns men de ä inget som någon pratar om. De har sin avbild från trollkarlen från Oz eller om det ä tvärtom.

Trollkarlen från Oz var elak och despotisk tills han blev avslöjad som en liten man från Alabama och att han var en marionett för häxorna, tänkte hon. Det kom hon ihåg.

Men det Agnes von Dinkel kom ihåg var mest Dorothy och hennes följeslagare – lejonet, plåtgubben och halmdockan. Hur de fyllde på sina brister längs yellow brick road och på ett vis hittade sig själva. Agnes von Dinkel lyssnade till Räven över datorn, hemma hos Moley Saman el Natour. De var uppkopplade via Skype men utan bild.

Det var första gången hon hörde honom. Hon hade aldrig sett eller mött honom.

Rävens röst var lite nasal, lite som Nasse i Nalle Puh och hon reagerade på hur han kortade av sina ord och hans accent som var lite nordengelsk. Men samtidigt var den så där intelligent, stringent, klar i allt det han kunde.

- Jag ha läst på lite sen vi mejla sist.

Det var faktiskt Räven som sagt att de skulle använda Skype, vilket hade förvånat henne och samtidigt inte.

Självklart hade han via en proxyserver säkrat konversationen från utomstående genom VPN. Det var en säker tunnel, där det behövdes en symmetrisk krypteringsnyckel som de delade för att få tillgång till vad de sade och dessutom maskerades deras ip-nummer på det viset.

Och eftersom Räven var mer än ett datageni, kändes det idiotsäkert att tunnla deras samtal så här.

- Vet du att Oz egentligen betyder silverpengar å att Dorothy hade silverskor i originalet eftersom man kunde använda silverpengar som betalning en gång i tiden? I filmen har hon röda skor, så själva vitsen med storyn försvinner delvis. Det ä ju skorna som ska ta henne hem och silver var ett betalningsmedel då, fattar du.

I alla fall.

Det lät som om han tog ett djupt andetag, som han andades riktigt djupt och Agnes von Dinkel undrade hur han fått tag i den här informationen men det spelade mindre roll.

- John King har sakta men säkert flytta pengar från olja till säkerhet och… nu vidare till bankverksamhet. Stora summor pengar, mer än du kan ana. Jag ha skickat listor på transfereringar jag ha hittat men de ä bara toppen på ett isberg, tror jag.

Men jag har även gjort en sammanställning, till Er.

Flytten av vinster från en verksamhet till en annan har pågått i fem år som ja kan se re, och han har avancerat i hierarkin och idag tror jag han tillhör det innersta kretsen, av bankirer.  Du vet, Opus Dei grejen. Men de jag ser ä säkert bara det mest synliga men jag ser mönstret å har redan massor med bevis för hur vissa banker tvättar olagliga pengar, svarta pengar. Speciellt utvalda.

Säkerhetsföretaget är de andra största i världen men det är småpengar om man jämför vad han kan tjäna om han har kontroll på pengar och räntor.

- Du sade någonting om bankirernas klubb?

Agnes von Dinkel kände den där spänningshuvudvärken som kom och gick efter skadan och därför försökte hon skära ner på pratet.

- Det är som värsta maffian, fast värre. Rena Sopranos, teveserien du vet. Men de äger typ hela världen om jag överdriver lite. De lät som en konspirationsteori när jag läste det första gången men de ä sant. De finns en sluten krets av extremt rika och hemliga bankirer, som sitter där bakom skynket och drar i trådarna.

Precis som i trollkarlen från Oz men här finns riktiga häxor å trollkarlar, det är dem som  är bankirerna å puttar fram marionetter som de styr. Som vissa centralbankschefer. De träffas fyra gånger per år, eller mer om det finns behov.

Senaste året har de varit lite oftare, kan man säga. Ekonomin ä i gungning. Du vet, bankkrisen å de som tage för mycket lån för att köpa hus å så.

Rock my world, babe, säger ja. Systemet ä sjukt. Du skapar hela tiden utrymme för mer pengar, mer investeringar å skapar ett enormt skuldberg genom att producera pengar som inte syns. De ä som en osynlig sedelpress, som ger dig krediter när du önskar – krediter som såna som du å ja ska betala.

Å det skapar en Bear ride som de heter – en kapitalism där giriga jävlar som vill tjäna ännu mer pengar är som gamar runt ett kadaver. Jag gillar ordet, bear ride. Och allt handlar om spekulation. De innebär inte alltid att du spekulerar i uppgång utan även i katastrofer och om du prickar rätt, så vinner du. Räntebärande fonder. Du vet va jag prata om, eller hur? Du kan de här.

De måste ha krig, lever på katastrofer, företags konkurrens och konkurser, kraftiga börsnedgångar och andra människors rädsla eller död. De ä en sjuk värld, där man hoppas på den andres död.

http://www.svd.se/naringsliv/ravaror-nytt-guldprisrekord-samtidigt-som-oljan-rasar_6374958.svd

http://blog.svd.se/wallstreet/

http://www.expressen.se/ekonomi/1.2522407/borsras-i-usa

http://www.expressen.se/ekonomi/1.2522440/fortsatt-ras-pa-tokyoborsen

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13438887.ab

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13438928.ab

http://www.dn.se/ekonomi/inte-akut-att-binda-bolanerantorna

http://www.dn.se/nyheter/varlden/obama-talar-i-vita-huset

http://www.dn.se/ekonomi/kraftiga-ras-pa-asienborserna

http://www.dn.se/ekonomi/obamatal-ingen-hjalp-mot-borsras

 

 

 

Betraktare av våra egna liv

Nätet – inklusive Facebook – är idag en del av vår vardag. Jag tog bort min egen Facebook i våras och håller på att skapa om en ny – utifrån ett annat synsätt. Det är väl som ett hus du bygger, du är inte nöjd första gången. Min nästa Facebook kommer vara mer professionell och mer länkad till mitt skrivande och jobb.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/har-ar-de-vanligaste-brotten-pa-facebook_6364560.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hotades-pa-facebook-fick-radet-att-avvakta_6364566.svd

Men det jag tycker är mer intressant är vårt användande av sociala medier, överhuvudtaget. Under en period av tio år har våra vanor förändrats. Vi är mer realtidsuppkopplade i en slags imageverklighet, där vi skapar en bild till den som tittar och för oss själva – vi blir på ett vis betraktare av våra egna liv. Och där kan vi skapa ett slags liv runt det andra livet som vi lever. Det som vissa skulle säga det riktiga livet – morgontrött, rufsig i håret, orakad, luktar svett, stressen på jobbet, otillräcklighet, läser dator, vad ska jag äta idag, träning, läste en tidning, halvsovande i soffan och kliar tårna, nattsömn, vakenhet, är jag för tjock eller smal, avundsjuka, kärlek och hat, ser en box, läser en bok, skriver på dator och till slut så är du ändå lite nöjd.

Egentligen bjuder vi på fantasier av oss själva på nätet, ett slags bättre jag ( eller sämre ).

Eftersom jag bloggar har jag varit runt i bloggvärlden och tittat mig runt. Jag tycker det är rätt kul att läsa vad folk skriver och hur man beskriver sin verklighet. Påfallande ofta känns personer lite som karaktärer ur en film eller rent av en serietidning – och samtidigt är det kött och blod som styrt tangenter. Jag tycker om de som är levande och som på något sätt drivs av en idé eller tanke bakom sin blogg.

Men det är ju så med det här mediet – du kan ge den bild du vill läsaren ska få.

Det har sina fördelar, speciellt om du har ett budskap.

Och vi har nackdelarna.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/facebook-problemet-ar-anonymiteten-pa-sidan_6363578.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sociala-medier-ingen-sjalvklarhet-for-polisen_6302990.svd

Påhoppen, skitsnacket, det anonyma, viljan att göra jantelagen till verklighet, rasism – det som också är en del av oss människor men som vi i fikarummet kan slippa höra. Där kan du vara anonym med en kollega, på nätet kan du vara anonym bakom ett tangentbord. I skolans värld är nätverkligheten ibland hård och grym. Och det skrivna kan vara värre än det talade – för det hör du inte. Jag brukar tänka så, att om någon har lust att prata om mig, så har jag i alla fall gjort intryck. Men det gäller att vara stark att klara det.

Men jag ser ändå nätet som övervägande positivt. Jag har i sammanhang kallat det komrevolutionen. Kommunikationsrevolutionen. Och jag har pläderat för den enskildes rätt framför staten. Det handlar om demokrati. Till det behöver vi ändå lagar som är anpassade för den verkligheten och där ligger vi – rättssystemet – tyvärr efter.

Men jag ser ändå vårt liv på nätet som en betraktelse av våra egna liv – en digital dagbok, som vi kan bläddra i och se oss själva ( och kanske le en smula åt i efterhand… )

Till slut har vi även hyvlat ner osten och då finns inte ens hålen kvar.

Egentligen kan vi titta på ekonomin vi har i världen som en ost. Speciellt en ost som har en nästan hel utsida men med massor av hål inuti sig. I hålen finns det luft men ingenting värt att äta – och på luft kan vi inte överleva.

http://www.e24.se/business/bank-och-finans/borsen-gackar-smaspararna_2957934.e24

http://www.svd.se/naringsliv/usa-framsta-orsaken-till-borsfall_6355206.svd

http://www.svd.se/naringsliv/huvudvarken-som-inte-ville-slappa_6357862.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ingen-budgetlosning-i-sikte-i-usa_6359766.svd

Och egentligen spelar det ingen roll om USA ystar lite mer ost till sin ekonomi, det kommer ändå vara enormt stora hål i den – och många andra länders.

http://www.dn.se/ekonomi/ingen-losning-i-usas-budgetstrid

http://www.dn.se/ekonomi/obama-i-ny-maning-till-kongressen-skynda-pa

http://www.expressen.se/nyheter/1.2514108/usa-s-kris-kan-hoja-din-ranta

http://www.expressen.se/nyheter/1.2514232/obama-kallar-till-krismote-om-skuldtak

För egentligen består all världen pengar av luft – eller åtminstone en stor del. De finns ju egentligen inte, mer än som nollor som bara ökar. Det är så lätt att trycka på sedelpressen – förlåt, idag behövs ingen sedelpress – det är så lätt att bara föra in lite mer pengar på marknaden, när de egentligen inte finns. Det är bara fler nollor i kolumnen.

Vi har ju alla spelat monopol. Jag gjorde det med min bror. När pengarna var slut, tog vi papper och producerade lite mer. Till slut satt någon med alla pengar och var en vinnare – och den andra kunde inte betala. Det finns alltid vinnare i det här och det är bankerna. Eftersom ekonomin – även den statliga – egentligen är privat, kan bankerna sällan förlora. Det kommer alltid vara banker som överlever och som blir ännu större.

Politiker är egentligen som Trollkarlen från Oz – det är de som är lite synliga och får ta skurkroller. Men bakom trollkarlen fanns de verkliga skurkarna. Häxorna. Sådan är verkligheten med. Det är bankerna som är häxorna och det är de som styr verkligheten vi lever i.

Politiken är enbart en fond som knappt speglar det spel som finns bakom.
Det handlar om vinster.

Att USA har ett enormt skuldberg beror på den sanslösa tanken att det ska vara laissez faire – ett fritt spelrum för marknadskrafter och staten ska egentligen inte lägga sig i. Det är därför republikaner skriker högt när Obama marginellt vill höja skatter eller skapa en sjukvårdsförsäkring värd namnet. I deras värld ska varje man ta tillvara på sin rättighet att bli rik och blir du inte det och går under, så spelar det ingen roll.

Då blir någon annan det.

Det är ett system som går tillbaka långt i tiden men som fick en förnyelse i Milton Friedman och Ayn Rand. De vill egentligen inte ens ha en stat utan en stat i deras ögon är en exklusiv makt som upprätthåller regler med våld. Ronald Reagan var från början en anhängare av Milton Friedman men när han ändå lät staten behålla sin makt över visst, surnade Friedman till.

Att vi idag står där vi är idag är mycket tack vare den vansinniga dröm som Ayn Rand har haft. Den är lika vansinnig som kommunismen, med sin planekonomi.

Det är två kolosser just nu som för en ideologisk kamp inför nästa års val, som också äventyrar ekonomin. Republikaner och demokrater. Marginalerna är små i deras skillnader. Men en del av dem inser allvaret och att pengar som är nollor, också är luft till slut.

De flesta inser, även en lekman, att du kan inte belåna ett hus som till slut inte ens är i närheten av det värdet på lånen du tar. Huset blir ett tomt skal, eller som osten, hålen blir bara större. Att vi ser det här just nu är egentligen bara en början på det som till slut leder till en större ekonomisk kris, om det är om ett, tio eller tjugo år, vet jag inte.

Men den kommer.

För till slut har vi även hyvlat ner osten och då finns inte ens hålen kvar.