Tio ock en droppe – varför heter bloggen så?

Någon undrade varför bloggen heter Tio ock en droppe. Det kommer från berättelsen Tio ock en droppe af gyllne sken som jag lägger ut här som ljudbok. Men det finns även en annan orsak. Tio och en droppe är det som styr Tillvaron i berättelsen. De är droppar som är varandras motsatser och motsatser behöver varandra för att skapa en helhet. Om världen skulle vara likriktad skulle aldrig liv uppstått, för mångfalden ger upphov till nya vägar för Livet att fortplanta sig och leva vidare.

Till det finns en dikt som jag lägger här, så ni kan läsa. Den finns med i berättelsen och är en vägledning.

I denna enkla skrift jag mitt klena minne bevara

med ålderligt stift framtids ovisshet besvara.

Så I sköna Gilja minnas å dessa droppar tio och en

alla och envar de finnas i det som skapa tiden ren.

 

Alla haver di även sitt namn ock så motsats vän

i varje droppes tysta famn så olika styrka känn.

I sällskap bildar dessa pakt, av ont eller gott de så

frön till all denna makt som du ska försöka förstå.

 

Tid efter evighets dag de gömdes för var å en

så inte makten svag dess styrka kunna bekänn.

Längs stigar jag långväga begav, ensam jag var dess kall

jag allena nu vet så väg, till var du finner droppars hall.

 

Hos dessa droppar tio och en alla så råder mer i en än en

alla droppar är varandras vän, tillsammans styrkan känn.

Du ska i minnet ock så ha, vetskap om att droppars rätt

kan få vissa att allt bedra, ja, de glömmer löften alltför lätt.

 

Dessa är som sagt tio och en där var droppe livet kan

fånga upp här, nu och sen och dess skapelse är evigt sann;

i denna lilla enkla skrift jag ska ock så må försöka svara

vari varje droppes bedrift det finns det enkla ock det klara.

 

I Frukten och Kärnans droppe finns hon och han,

dessa som håller livet oppe och i varann tillit fann.

Stega smått längs ymnig bäck, fram till dess varma källa

och där invid i en liten säck, du finner droppen sälla.

 

I Helhetens och Elementens finns del och hel,

den som lika är tingens vän, och hela alltets mycel.

Följ den illusionens stig och genom trenne portar träd

ditt spiris härvid bestig sen raska dig härifrån härmed.

 

I Goda och Onda hjärtats finns både milt och ömt,

där finns det som svärtats, och det som är evigt gömt.

Möt här din egen längtan, och det du i stund vill ge,

famna din egen trängtan så kommer du droppen se.

 

I Sången och Tystnadens finns ton och stumhet,

här finns det som nämns å det vissa inte heller vet.

I det absolut ensligaste ögonblick du någonsin känt,

lyssna till det evigaste och droppen blir till dig sänt.

 

I Blomman och Humusens finns det som är och var,

ja, det som till livet erkänns å till det som var å en söker svar.

I andes bleka glömda ord du finner liv ock död i färd,

kanske i livet evigt smord och här gömd i alltets hädanfärd.

 

I Gryning och Skymningstimma möts här natt å dag,

du känna vid Isoldes grimma å alldeles intill Viras lag.

Du i denna upptäckts stund ser mer än svart och vitt,

kanske du finner ymnig lund för ty mer är mitt och ditt.

 

I Glädjen och Sorgen du finner det som känslan din yr,

det som fyller egna korgen, och som inom dig ger fyr.

Vid det som kan vara, din glädje och sorgs enkla källa,

du helt enkelt ska svara, det som i hjärtat ditt kan gälla.

 

Finn Stormen och Stillheten i den bleka nattens dyning,

alldeles invid den smeten som finns just denna gryning.

Där kommer du till slut att stå, för att stå emot klar bris,

och droppen då försöka nå, ta åter hjälp härvid av spiris.

 

I Nejden och Oceanens finns den fortsättnings skarv,

som kan ses som en gräns men mer är till fortsatt arv.

Där land och vatten möts, och livet ständigt återföds,

i dess mjuka sand som nöts, droppen till dig återförs.

 

Näst sisten är Frosten och Glöden som smeker din hud,

och i sin vind bär döden, för vissa den odödliges skrud.

När du fångat den vid skares topp, där sol och kyla möts,

du ser den lilla vattenkopp, den sjö där väna Gilja döpts.

 

I Ögonblicket och Tillståndet finns nära till nu och då,

precis som det är rummet och varats tankeberså.

Du finner i denna droppe ej ett förunderligt svar,

utan mer det som hålls oppe, och ger till alla och envar.

 

Till var och en av dessa tio och en finns även den sträng,

den som hörs som bara den, gömd vid Citras sköna äng.

Ja, den som viskar i sin blom om livets stora hemlighet

å i sin skönhet bär en dom, om icke varad evighet.

 

Du ska åter i minnet ock så ha, vetskap om att droppars rätt

kan få vissa att allt bedra, ja de glömmer löften alltför lätt.

Så ta dig i särdeles akt, i all dess Tillvaros dag och natt

att du är alen i denna jakt, i färd mot denna Tillvaros skatt.

 

Finn alla dessa tio och en, där alla råder mer i en än en,

men tänk så att var och en, är lika viktig som varenda en.

Du bör i lilla minnet ock ha, att till varje droppes egna rätt,

han vill alla dessa ta, och suga ur var uns av Livets skvätt.

FRA – och det utvalda folket

Vad menar jag?

Jo, George Orwell och 1984. Tänk att vara så framsynt och inse var din värld är på väg. Mot ett bevakningssamhälle och där det egentligt enda sättet att ha kontroll är diktatur och ett enpartisamhälle.

Om den utopin kommer bli verklighet vet vi inte än men om vi kommer hamna i ett Ayn Rand samhälle är sannolikheten väldigt stor.

Ett samhälle som styrs av egoism ger alltid den starkare rätten – precis som ett samhälle där vi ska avskaffa klassamhället och alla produktionsmedel ska tillhöra folket.

Det bägge dessa system ändå medvetet kalkylerar med är människans vilja att böja sig för antingen idéer eller system som är starkare än individen. Att man sedan pratar om det som ett idealsamhälle är ren bullshit.
Det är det utvalda folket som vinner – den starkaste – precis som naturens ordning.

Det förstod George Orwell mer än någon annan och därför är hans berättelse så skrämmande. Vi får i det lilla perspektivet se det stora som sker – det som blir svårt att stoppa när det väl har börjat.

Allt börjar som någons idé var det någon som skrev eller sade.

Det är sant.

Och ju större apparaten är och mer komplicerad dessto svårare är det stoppa det – och samtidigt, när det väl faller sönder går det otroligt fort. Se olika revolutioner, se företagskrascher, se det som hände med östblocket. Det som från början kan verka dynamiskt blir det till slut statiskt och krackelerande.

Det är precis som det elektroniska samhälle vi lever – det jag kallar komrevolutionen. Vi lever i en övergång som vi ens förstår hur stor den är och omges dagligen av elektronik som kan övervaka oss – vi lämnar spår var vi än är. Och om någon vill kan den lätt se våra vanor, kontakter, ekonomi – och till slut kan det beskära vår frihet. Friheten som vi på ett vis tar för givet här hos oss.

Och det är det som kan skrämma mig i Ayn Rand systemet när folk hyllar egoismen som ideal – att de inte ser följden som blir. Slagorden för partiet i 1984 skulle lika gärna vara det som Ayn Rand står för, även om hon självklart skulle förneka visst av det;

 

Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.

 

Det finns redan några ex. i Latinamerika och Europa, där den typen av samhällssyn och ekonomi som man försökt införa automatiskt leder till diktatur eller undantagsstillstånd – alltså beskär det friheten. Definition på slavar efter blodiga kupper eller regelrätta krig, beror på vilka glasögon du har. Och där är FRA:s svaghet – att det KAN bli ett redskap i fel händer.

Ja, den övervakning som egentligen funnits i tio år och som nu ska legitimeras.

Det finns ingen garanti för att det inte blir det – det beror helt och hållet på i vems händer informationen landar. Ja, kommer det i det själv utvalda folkets händer, är det ett starkt maktmedel som kan begränsa friheten.

Gråskala istället för regnbåge – eller var det tvärtom…

För att fortsätta temat teve men mer folklighet.

Jag arbetar med kultur. Oj, du kanske tänker, en prettokulturmänniska – Kobra på teve, Jan Myrdal och någon intellektuell Ingmar Bergmantyp du inte förstår.

Nej, Kultur är bredare än så.

Tänk på Shakespeare. Vilka var det han underhöll med alla sina pjäser – inte var det aristokratin, det var ju snarare så att han kunde driva med densamma.

Nej, den typen av teater var ju som dagens amerikanska deckare eller varför inte dagsåpor – the Bold and the beautiful.

Dock, jag tror att prettokultur måste finnas den med – precis som Kalle Karlsson på bygget som filosoferar över livet och pratar om andra saker än själva bygget – alla är de en del av mixen av det mänskliga.

Men jag läste en krönika av Peter Birro, där han försvarar att han faktiskt inte åker till Ullared och man kan vara folklig ändå. Sant, för jag skulle inte heller vilja åka dit. Inte så mycket för att det är ” folkligt ” utan för att jag inte tycker om att hysterishoppa. Och är det folkligt, fine. Jag har inte heller varit på en rockfestival, det är ju fan folkligt eller hur?
Bokmässan räknas väl inte.

Folklighet är någonting som förändras med tiden. Jag tror faktiskt att från Fanny och Alexander till sin död, var Bergman lite mer folklig. För jag tror vi såg den kärlek som han ville visa i den filmen och vi såg plötsligt mannen bakom masken. Jag läste någonstans att det var någon av dessa såpaserier ( var det Varuhuset ) som Bergman följde, för att han gillade dramaturgin.

Jag tror inte någon som kommer långt är elitist, snorkig, snobbig eller förmer än annan. Folksjälen sitter i oss ALLA. Mer eller mindre. Och den kommer ur en slags ödmjukhet. Men dessa serier skapar ANSIKTEN som till yttre är avtryck av någonting vi känner igen men egentligen är det schabloner – de som väljer att visa oss folkligheten glömmer lätt att visa regnbågen istället för viss gråskala. Så Birro, du har rätt men glöm inte att regnbågen har en kista vid dess ände och guldet är glittret av oss allihop.

Vi lyfter oss inte över det triviala

Jag har läst några böcker.

Biografier skulle man nästan kalla dem, om nu en ekvation kan kallas biografi.E = mc upphöjt till två…visste inte hur jag skulle skriva upphöjt till två. Den heter så. Nå, det är en fascinerande historia om hur en man – Eistein – finner ett sammanhang i vår egen värld och en ekvation som har påverkat och kommer att påverka vårt liv från början till slut. Men som allting är i livet, finns just ett sammanhang – hur någonting som någon kommer på påverkar andra att tänka och sedan har vi en följdverkan. Det fanns många intressanta historier runt den här berättelsen. Men det fanns några saker som jag fann mer intressanta än andra. Dels att en människa – Einstein – enbart genom att ” drömma ” kan hitta någonting nytt inom vetenskapen, som sedan kommer att påverka generationer. Mycket av vetenskap utvecklas som en kedja av händelser men det är som författaren skriver – Einstein fann någonting nytt. Och endast de som inte accepterar givna sanningar kan hitta nytt – ett annat sätt att förstå universum till ex. Han ville förstå hur den Gamle ( gud ) hade tänkt sig världen. Sen är det intressant hur människor kan antingen bli hjälpsamma eller avundsjuka – mest det sista. Det är inte konstigt att världen ständigt är i brand. Hur ska vi som människor någonsin skapa en värld av ro och stabilitet, när vi ständigt hittar fel. Vi behöver hela tiden gränser, tillkortakommanden, problem för att fylla våra liv. Jag tror att det beror på vårt lilla medvetande. Vi lyfter oss inte över det triviala, för vi förstår det lättare än det världsliga. Människans medvetande styrs av tro på sig själv och en högre makt – och vi använder ofta den högre makten till våra egna syften. En makt som vi faktiskt inte förstår. Och så är det med E – mc upphöjt i två. Den är för svår att förstå men vi känner till formeln. Därför kan vi inte tolka dess riktiga sammanhang, för den är inte en del av vårdag – vår synliga vardag. Det är inte förrän vi verkligen FÖRSTÅR syftet med vår egen existens, som vi också kommer att förstå vårt sammanhang. Men jag är inte säker på att det är just den här ” moderna ” människan som kommer att göra det. Nej, definitivt inte. I så fall skulle vi för länge sedan ha lyssnat på människor som Einstein, Gandhi, Mandela och förstått det sammanhang vi lever i men istället drivs vi av det som Hobbes säger – största möjliga egennytta. Låter jag pessimistisk, jag som ska tänka positivt? Nej, mer realistisk tänker jag. För att förändra måste du tro på det som pojken i filmen Pay it forward gör – man kan säga att han är den första neutronen som skapar en kedjereaktion och till en början ser han inte den – och han får på ett vis inte uppleva den fullt ut heller.

Salander – Stieg Larssons Pippi

Jag är en av dessa som fastnat för Stieg Larssons Millenium-serie. De kändes lite fräscha och nyskapande i svensk deckarhistoria efter att det kört i samma hjulspår i ett trettiotal år efter alla Beck-böcker.

Och precis som många andra fastnade jag för Salander eller Pippi Långstrump. Jag undrar om Stieg Larsson själv hade tänkt liknelsen men jag tror det. En vuxen mer våldsam Pippi, som på ett vis fixar sin egen skattkista och kastar upp folk i träden – eller tatuerar dem.

Det är intressant att den starka, självständiga flickan är någonting som får folk att fastna. Bägge är på ett vis föräldrarlösa, har haft en frånvarande pappa och en snäll mamma – och där finns redan någonting man fastnar för. Men framförallt har de ett eget rättspatos. De skapar sin egen rättvisa när Kling och Klang inte räcker till.

Nu har ju filmerna haft sina premiärer och självklart kan inte en film mäta sig med en bok. I mitt fall är det enbart Gudfadern som har nått samma nivå på film och bok – men där bär Marlon Brando hela filmen i sin tolkning och miljöerna är fantastiska.

Det vi kan spekulera i är ju fortsättningen av böckerna. Salanders sökande efter sina rötter, den försvunna systern och övriga syskon och Mikael Blomqvist jakt efter sanningar. Jag tror säkert det kommit in på trafficking och främlingsfientlighet i böckerna, om de fått fortsätta. Det finns ett starkt patos hos Stieg Larsson, som lyser igenom i både Salander och Blomqvist. Kampen för ett mer rättvist samhälle och mot den rättssnedvridning det ibland kan vara.

För det som alla sådana här filmer och böcker är, är dessa ett avtryck av en slags nutid – de är tidsdokument som visar strömningarna som finns. Det finns en möjlighet till stor anonymitet i dagens samhälle, där du faktiskt kan gå osedd genom ett vimmel av människor. Och det finns även en värld som samtidigt bevakar varje steg du tar. Telefonsamtal, bankutdrag, datatrafik. Det är en slags kollision – bevakningssamhället som bevakar den osynlige. Jag tycker han fångar det väldigt bra i böckerna. Och det finns någonting olustigt i det. För vem som helst kan idag bli utsatt för en övervakning och ett intrång i det privata utan att vara medveten om det.

Jag tror att George Orwell läst med intresse.

Så för er som ännu inte läst, läs böckerna, om inte annat för er egen allmänbildnings skull.

Star Trek – är vi ensamma?

I helgen tittade jag på den senaster Star Trek filmen. En berättelse som går tillbaka i tiden och berättar om Spock och Kirk när de är unga. Den mest spännande biten i den filmen var när faktiskt Leonard Nimoy dyker upp, som en gammal Spock. Helt underbart.

När jag var liten fascinerades jag av tanken på liv i rymden. Jag läste böcker om UFO, jag såg månbas Alpha, Star Trek och när Stjärnornas krig kom var jag självklart gjuten i biofåtöljen. Och jag är inte ensam. För det finns självklart en kittling i om det finns liv i rymden.

Det kommer hela tiden artiklar i tidningar – vatten på mars, tvillingplanet si och så många ljusår bort, vi letar efter radiosignaler från andra planeter och teleskopen blir större och bättre. John F Kennedy såg det som en viktig del i kapplöpningen mot kommunismen att komma till månen. Att bevisa USA:s storhet men jag tror att innerst inne fanns också en känsla av att människan skulle övervinna gränser. Vi är ju upptäckare, alla vi människor.

Och därför vill vi flytta gränsen för det vi tror.

Om jag tror på liv i rymden?

Det vore ologiskt att inte göra det, som Spock skulle sagt. Vi ser inte ens en bråkdel av rymden, vi kan inte veta. Men med liv behöver det inte betyda intelligent liv, liv är även mikroorganismer. Men jag tror nog att det kan finnas de som kommit längre i sin utveckling än vi. Människan är en väldigt primitiv i sitt agerande och har en bra bit kvar till en fas i utvecklingen där vi faktiskt kan hantera egoism, girighet, svartsjuka och fördömanden. Där tror jag säkert att det finns de som kan ha kommit längre än vi.

Och det försöker jag visa med berättelsen Tio ock en droppe af gyllne sken. Det är ett försök att spegla oss människor i andra världar, vad vi gör mot varandra och vad vi kan vara på väg mot. OM vi inte lyckas förgöra oss själva.

Filmen då? Ja, den var väl ok men kopian blir väl aldrig bättre än originalet.

Är vi ensamma?

I helgen tittade jag på den senaster Star Trek filmen. En berättelse som går tillbaka i tiden och berättar om Spock och Kirk när de är unga. Den mest spännande biten i den filmen var när faktiskt Leonard Nimoy dyker upp, som en gammal Spock. Helt underbart.

När jag var liten fascinerades jag av tanken på liv i rymden. Jag läste böcker om UFO, jag såg månbas Alpha, Star Trek och när Stjärnornas krig kom var jag självklart gjuten i biofåtöljen. Och jag är inte ensam. För det finns självklart en kittling i om det finns liv i rymden.

Det kommer hela tiden artiklar i tidningar – vatten på mars, tvillingplanet si och så många ljusår bort, vi letar efter radiosignaler från andra planeter och teleskopen blir större och bättre. John F Kennedy såg det som en viktig del i kapplöpningen mot kommunismen att komma till månen. Att bevisa USA:s storhet men jag tror att innerst inne fanns också en känsla av att människan skulle övervinna gränser. Vi är ju upptäckare, alla vi människor.

Och därför vill vi flytta gränsen för det vi tror.

Om jag tror på liv i rymden?

Det vore ologiskt att inte göra det, som Spock skulle sagt. Vi ser inte ens en bråkdel av rymden, vi kan inte veta. Men med liv behöver det inte betyda intelligent liv, liv är även mikroorganismer. Men jag tror nog att det kan finnas de som kommit längre i sin utveckling än vi. Människan är en väldigt primitiv i sitt agerande och har en bra bit kvar till en fas i utvecklingen där vi faktiskt kan hantera egoism, girighet, svartsjuka och fördömanden. Där tror jag säkert att det finns de som kan ha kommit längre än vi.

Och det försöker jag visa med berättelsen Tio ock en droppe af gyllne sken. Det är ett försök att spegla oss människor i andra världar, vad vi gör mot varandra och vad vi kan vara på väg mot. OM vi inte lyckas förgöra oss själva.

New Moon – rekord

Vad är det som gör att vissa filmer/böcker fastnar?

En del skulle kalla böckerna som hör till New Moon – Twilight-sagan – för kiosklitteratur. Det är lite spekulativt, att ge ut flera böcker i samma tema och genre. Ja, vi har ju en drös såna i Sverige förresten, alla deckare.

Varför funkar det?

För att det handlar om drömmar och fantasier. Det slår på en sträng som ger en touch av overklig verklighet. För figurerna bär dina tankar, känslor, yttryck men finns i en miljö som du inte är. Och det är ingenting nytt. Titta tex. Dickens eller Poe, de var mästare på det här och Christie med sina mordgåtor.

Jag tycker Star Wars är ett annat bra ex på det här. I miljöer som är osannolika finns ändå mina känslor. OM det så är rädsla, oro, medkänsla – allt det är MINA känslor som lockas fram. New Moon är bara det senaste ex. på det.