Bloggarkiv
Jag tror att, det jag vill sätta ord på, inte alltid har ord
Ibland uppstår det där som berör oss mer. Det som är oförklarligt. Lite är det så att om du gläntar din mänskliga dörr, så hittar mer och fler in, än du tror. Rent av mer än vad du är beredd på. Och jag försöker hitta ord, jag som tror att jag kan många av orden men orden räcker inte alltid till. Antagligen för att det jag vill sätta ord på, inte har ord.
Idag har jag berörts av en berättelse, som i sina fragment funnits där men som idag blev lite mer fyllig. I små, små nyanser uppstod någonting. Jag skulle kunna kalla det magi men det är fel ord. Det uppstår en medmänsklighet som sveper undan tvivlen på att du faktiskt inte kan göra skillnad. För du kan göra skillnad. Jag hör även en annan röst, som berört mig mycket på sistone.
Och när jag nu är ensam, funderar jag.
Det medmänskliga handlar om vad du tillåter dig själv att känna. Inga ord kan förklara det. Det är en känsla. En stark känsla, en av de starkaste. En känsla som spunnit min själ idag och som spunnit mig den senaste veckan men på olika vis. Den är obegriplig, berörande, medmänsklig – den har toner av så mycket. Och jag tror, att det jag vill sätta ord på, inte alltid har ord men jag tror att, de flesta av oss kan ta till oss den beröring det mänskliga skapar.
För det väl just det mänskliga, som gör oss så medmänskliga, medkännande och samtidigt sårbara.
Om du alltid är 100 procent säker, hur ska du då känna dig levande?
Vi är alla tvivlare någon gång i vårt liv. De där stora tvivlen. Någon skulle kanske kalla det livskriser. I vardagen hanterar vi små tvivel mer eller mindre varje dag, oftast utan att fundera på det. Jag tror att tvivel utan tvivel någonting gott, även om det gör ont ibland.
I buddhismen anses tvivel vara någonting du vill komma bort ifrån. För tvivel skapar smärta.
I vetenskap, filosofi och politik är istället tvivel en del av processen för att lyckas få fram det bästa. Att kritiskt granska och ifrågasätta. Källkritik utan tvivel skulle bli en värld av miljoner sanningar och lika många misstag. Tänk om vi inte testade mediciner eller maskiner.
Men jag tänker mer på det personliga planet. För visst vore det trevligt att leva utan tvivel – eller? Jag tänker lite som författaren Somerset Maugham skrev:
Det finns bara en sak jag är säker på. Och det är att det finns mycket lite som man kan vara säker på.
Oavsett om du är tonåring, medelålders eller äldre finns den där. Osäkerheten. Ni kan säkert känna den, inför personliga beslut. Som när hjärtat slår så där hårt och du tycker om någon, när du ska byta jobb, när du ska göra det där stora köpet eller om vi befinner oss i en stor konflikt som sliter sönder det vi tror på.
Kan jag vara riktigt säker?
Ja, kan man någonsin vara riktigt säker? Och behöver man vara det, egentligen? Jag menar, om du alltid är 100 procent säker, hur ska du då känna dig levande? För tvivel är oftast en personlig känsla och inte speciellt rationell.
Det är alla dessa dansande ja, nej och kanske som hamnar i otakt med det du tänkt i livet.
I en ”lycklig” värld skulle kanske tvivel inte finnas. Lite som buddhismens tanke. Men jag vet inte om det tillhör lycka. Det är lite som den religiösa myten om Adam, Eva och äpplet. Tänk om vi sluppit syndafallet och varit lyckligt nakna och ovetande (nu vet jag inte om vi skulle tyckt det är någonting som människan egentligen skulle velat missa).
Jag är inte säker på att det är riktigt sant.
Jag skrev också någon gång att tvivel utan tvivel är en av våra största sysselsättningar.
Och jag tror det måste vara så i den värld vi lever i just nu. Vi levereras färdiga ”sanningar” varje dag och om vi inte tvivlar, kan vi inte heller ta reda på hur vi vill leva. Jag tror vi varje dag måste få tillfällen att skapa oss våra egna personliga sanningar om alla andra människor och andras sanningar. Och utan det där tvivlet kan vi få det svårt att finna våra egna sanningar.
Försoning är hatarens värsta fiende
Det finns en man som sade:
Hat kan aldrig fördriva hat, det kan bara kärleken.
Han dog för att få yttra de orden, Martin Luther King. Och han visste att försoning är hatarens värsta fiende. En hatare vill gärna se sidor, en hatare vill skapa konflikter och få dem att brinna. Hataren vill gärna se ett vi och dem. Och det bästa sättet att bemöta hataren, är genom kärlek.
Inte likgiltighet, inte ignorans – inte ilska över hans åsikter, för då vinner hataren. Utan genom att möta med medmänsklig kärlek och argument. Det betyder inte att du undviker konflikter, för en av de största konflikterna du kan skapa mellan människor är mellan den som vill skapa medmänsklighet och den som vill att hatet ska segra. Att inte acceptera segregation, rasism, våld eller imperialism men att ändå bemöta med en god tro är den starkaste kraft du kan skapa. Se Gandhi, se Martin Luther King, se Nelson Mandela, se Emerich Roth.
För, försoning är hatarens värsta fiende.
Om du sårar…
Överallt, var vi än befinner oss, möter vi varandra.
Du och jag och andra.
För det mesta kommer vi överens. Men ibland uppstår konflikter, som vi måste hantera. Och ibland uppstår någonting annat. Där en starkare ger sig på någon som är svag. Ni har alla sett det, många har upplevt det. Det kan te sig harmlöst, det kan vara våldsamt.
Jag hörde en föreläsare som svarade på en fråga en gång:
”Vad är det värsta du gjort?”
Han hade varit en värsting. Suttit i fängelse, ansetts som körd i samhället.
”Jag har slagit folk, jag har nästan dödat folk. Men jag vet inte om det är det värsta jag gjort. Jag kan inte avgöra vad som är det värsta jag gjort. För det kan också vara någonting jag sagt någon gång, till någon. Ni vet, det kan såra värre för det syns inte på utsidan. Det kunde ha varit värre än slagen. För du vet inte hur andra reagerar på det du säger eller gör.”
Om du sårar en stark, reser den sig igen. Om du sårar en svag, kan du vara den sista.
Ord har en förmåga att leva kvar, på gott och ont. Oftast är ord som den där droppen som urholkar stenen. Till slut kan även stenen spricka.
Det anonyma samhället
Djurgårdens tränare och ordförande avgår. Många är upprörda. Till och med statsministern går och ut säger att de kommer misshandla sina tjejer och barn, dessa fegisar. Dessa anonyma fegisar. Som finns överallt. För genom att vi tillåter det, skapar vi ett anonymt samhälle.
Vi ser det överallt just nu.
Jag såg en bild på en maskerad ”supporter” under match i allsvenskan. Han behövde inte ens visa sitt ansikte på läktaren. Och då undrar jag, vem är det som sätter spelreglerna? Är det inte de som bjuder in till match, som har rätten att säga att du kommer inte in här?
För det handlar inte enbart om fotboll om du går dit maskerad.
Ta av honom den förbannade huvan om han ska vara kvar på arenan.
Vi lever verkligen i det anonyma samhället. Se nätet, internet. Där folk stalkas, får anonyma mejl, mess och det kan skapas alias för att trakassera folk. Anonymiteten accepteras. Företagen – FB t.ex. – rycker på axlarna. Alias tillåts och ingen vet egentligen hur de ska få stopp på det. Tidningar är fulla av säkra källor d.v.s. anonyma tips. Mest från journalisterna själva ibland börjar jag tro men eftersom de har källskydd kan ingen få veta säkert. Anonymitet sätts i rutin.
Och lagstiftningen är lika med noll. Om inte straffet är större än en viss längd, är det inte intressant att utreda. Vilka signaler skickar vi då? Jo, att det är ok.
Att ingen kommer ändå hitta mig, ingen kommer sätta dit mig. Jag lever nämligen i skydd av det anonyma samhället. Och då undrar vi till slut hur Djurgården, AIK och andra klubbar tillåtet sig infiltreras, hur de tillåter det ansiktslösa och att fegisarna kan hota och se till att folk inte vill vara kvar.
Det demokratiska samhället förlorar. Allt för att samhället inte kan eller vågar ta tag i det.
För det går inte att acceptera en sak på en arena – internet – för att sedan säga, nej, stopp här funkar det inte så. För vi har ju tillåtit anonymisering på den största arenan idag – nätet. Börja rensa upp där.
Det infinner sig en rädsla för att jag skulle kunna vara den som utsätts nästa gång, om jag vågar säga ifrån. För anonyma fegisar är som mordbrännare. De vill se eldsvådan men skapar den gärna i mörker och står på avstånd när det brinner. Ett samhälle som tillåter det anonyma på ett ställe får svårt att ta i det på ett annat. Jag önskar att de frontat dessa människor som fegt ringer, mejlar, messar och sagt; FUCK YOU. Du kan inte skrämma mig. Hur jävla feg och anonym du än är. Jag stannar.
http://www.dn.se/sport/fotboll/reinfeldt-vi-accepterar-inte-hot
http://www.dn.se/sport/fotboll/dif-tranare-avgar-efter-hot
http://www.svd.se/sport/lindblad-tyvarr-har-jacobson-ratt_8126074.svd
Från STANDBYMÄNNISKOR till PLAY
Jag hörde ett underbart ord igår – STANDBYMÄNNISKA.
Vad tänker du på när du hör ordet?
Det skapar säkert ganska många tankar – för vem är det som står STANDBY?
Vi är ju trots allt olika som människor. En del engagerar sig direkt, en del pratar men har mindre verkstad, en del har gett upp innan de fått uppgiften, en del är bittra och har taggarna utåt. Ni känner säkert igen en del av dessa människor i grupper ni befinner er i. Men om det är viktigt med engagemang för att komma framåt, vem eller vilka ska vi få med?
STANDBYMÄNNISKORNA!
Människor som kan kliva in om det behövs, om någon ger dem möjlighet eller att de känner att de måste trycka på PLAY. Människor som just nu gör annat – som inte väntar utan bara finns där. Egentligen, om du tänker efter, tror jag du kan komma på en hel del STANDYMÄNNISKOR. Du kanske är en av dessa. Jag är en av dessa i perioder.
Som, om det behövs, kan kliva in och ta ansvar.
Men i perioder finner annat som är viktigare. För det finns ändå andra som sköter det som skulle kunna intressera dig. Men hur gör vi då för att engagera?
Enligt professor Erik Amnå gäller det att ställa rätt frågor. Ja, kanske är det så lätt. Men jag tror som allt annat handlar det om att beröras av människor, idéer och tankar. Vi har olika intressen. Idag är demokratin som vi känner den allt mer intresseriktad upplever jag. Sakfrågedemokrati. Kan även bero på att samhället idag lever i ett stort ego – vi ska skapa oss god självkänsla, coachas för att lyckas, vara våra egna ledare, ha PT och vara i form.
Jaget kan bli större än laget när vi ska självförverkligas.
Och där någonstans finns den här STANDBYMÄNNISKAN. Hon eller han som är mentalt redo men som nu ägnar sig åt att förverkliga sig själv. Och förverkligar du dig själv, kan du säkert förverkliga andra. OM det behövs.
I vilket sammanhang pratar jag om?
Barns rätt. Ungdomars röster. För ska vi växa som samhälle bör vi skapa engagemang. För att inspireras behöver du ljus som tänder ditt ljus. Lite är det för mig är det så att ideologier är döda – det är istället sakfrågor som intresserar människor.
Det är också politikens syfte att inte bli för ideologiska, allt för att inte måla in sig i ett hörn. Idag är det inte fint att förknippas med kommunism, socialism, fascism och till och med nyliberalism börjar få en negativ klang. Politiken befinner sig i en mittfåra som balanserar bort minoriteter, för minoriteter vinner inga val. För att få makt måste du hitta din makt i den stora gruppen. Idag medelklassen i västvärlden. Men är det deras röster – deras barns röster – som vi behöver göra hörda?
Ibland undrar jag. Där tror jag den slumrande STANDBYMÄNNISKAN som i dag förverkligar sig själv är viktig att väcka ur sitt ego och att han/hon börjar se laget istället för jaget.
Då gör vi många fler röster hörda – både minoriteter och barns röster. Det kan skapa dialog och möten över gränser – för STANDBYMÄNNISKOR finns oavsett socialklass, etnisk eller religiös bakgrund. Om fler går från från STANDBYMÄNNISKOR till PLAYMÄNNISKOR skapar vi engagemang och kanske ett samhälle som ser mer än det självförverkligande jaget.
Tänk om alla rasister vore färgblinda
Den medmänskliga kärleken föds ur mötet mellan oss människor. Precis som hatet. Och för att motverka hat måste vi ibland bli större än vi tror om oss själva. Men ingen kan göra allt men tillsammans kan vi göra någonting, som Emerich Roth brukar säga.
Alla människor behöver medmänsklig kärlek. Vi kan vara många som visar det.
Även till hatare, ja, kanske mest hatare. De som ilsket och i rädsla ser ner på andra, de som mobbar och slår, de som hatar och söker gemenskap i en gemensam fiende.
Den som inte är som dem, den som inte är som vi – de är annorlunda.
Ibland kan jag tänka att det är en svag som slår på en svag.
Idag lever vi en värld där hatet har fått fäste igen. En del tittar på hudfärg, religion, etnicitet. Vi hör vissa slagord, som ekon ur vår gemensamma historia. Som när Emerich Roths gärning började, när han hörde de där alltför välbekanta stöveltrampen igen, när han blivit pensionär. De han hört i trettio och fyrtio-talets Europa.
Han förstod att han inte kunde vara tyst längre. Idag är han 88 år ung och fortsätter sin kamp.
För det han och vi hör är väldigt mycket fördomar som beror på okunskap. Det är visst som framställs som sanningar, eftersom de inte motsägs på vissa sidor eller tidningar. Vissa köper det lätta budskapet i propagandan och gör det till sanningar.
Vi kan se det i länkar på FB och Twitter.
Sanningar, samma sanningar som blev sanning på trettiotalet. I annan form, i andra ”fakta”.
Och då behövs röster som överröstar det hatet vill visa upp.
Idag såg jag många sådana röster vid Emerichfondens prisutdelning. Se pristagare här.
Det var unga och äldre sida vid sida. Medmänniskor. Det var människor från olika religioner, etnicitet och vi var faktiskt olika varandra, allihop.
Jag tänkte lite på det brev som Emerich brukar citera ur från en liten flicka.
”Tänk om rasister vore färgblinda”
Och som han också brukar säga:
”Det finns bara en ras, det är människan. Det finns bara en religion, det är kärleken.”
När är ett land så fattigt att det inte kan ta hand om sina egna barn?
Vad är fattigdom? I Sverige?
Det finns självklart siffror men de tänker jag inte rabbla upp, det gör andra bättre än jag. Jag funderar istället, vad är ett fattigt barn och när är ett land så fattigt att det inte kan ta hand om sina egna barn? För det är just det, det här handlar om för mig.
För jag tror inte det handlar om pengar utan om en slags ideologi, en idé om den starkares överlevnad och att ett samhälle inte ska klema bort någon.
Kalla den nyliberal, kalla den objektivismen.
När man läser artiklar, kommentatorsfält på nätet, finns det egentligen två läger om vi generaliserar, där människor står. En stark sida är, jag ska fan inte betala för dem där. Det är i många sammanhang, inte bara när det gäller barnfattigdom – utan det finns många grupper som blir, dem där. Och jag tror vissa makthavare ler bakom sina skrivbord.
Sedan finns en annan grupp som jag upplever inte riktigt vågar stöta sig med egoismens ansikte, eftersom man inte vill förlora röster. Det är för mig en feghet, eftersom man mer tänker på makt än människan.
Makthavarna som ler bakom skrivbordet har precis fått det samhälle de vill ha, grupper som ställs mot varandra. Sedan kan deras retorik låta lite annorlunda, för att inte låta helt känslokalla. För vem vill egentligen säga att man inte vill hjälpa fattiga barn; barn som inte valt att växa upp i hem som faktiskt inte har råd med det senaste, som går på loppis med kyrkan, som kanske inte har riktiga mål mat varje vecka. Jag träffade ett barn för inte så länge sedan som sade att han åt två gånger vid lunch, eftersom han inte fick mat på kvällen.
Det finns många andra exempel som jag träffat under de senaste åren. Ledsna, ilskna, uppgivna barn.
Och hur fattigt blir inte ett demokratiskt samhälle som inte kan ta hand om sina barn?
Oavsett ideologi.
Det vi väger mot det här, är att vi får några kronor mer om vi får jobbskatteavdrag t.ex. . Jag vet inte hur många jag pratat med senaste året, människor i den där berömda medelklassen och uppåt, som säger; hellre skatt än ett samhälle som inte kan ta hand om sina barn ( medborgare ). Det känns rätt skönt att höra. Men det spelar ingen roll, för den här typen av ideologi utnyttjar våra sämre sidor – vår egoism. Det finns många fler som ser till sig själv, eftersom samhället just nu befrämjar egoismen. Och männen och kvinnorna bakom skrivborden är fullt medvetna om det.
Vilka blir förlorarna? De fattigaste barnen är några, oavsett Janne Josefsson försök att gå in i någonting han nog egentligen inte förstod så mycket av. Ett fattigt barn syns inte alltid, ett fattigt barn behöver inte svälta varje dag, ett fattigt barn går inte utan kläder; ett fattigt barn finns där framför oss, ett fattigt barn får ibland inte tillräckligt med mat, ett fattigt barn bär samma kläder i dagar. Och ett fattigt barn får inte lika många val för sin framtid, eftersom viss elit i samhället inte vill att det ska ha det.
Vi har alla kanter och törn
Hur mycket måste vi anpassa oss för att passa in?
Jag såg Ulf Lundell på Skavlan och läste reaktionerna, om att han var en diva och han borde anpassa sig. Och tänkte, varför det?
Hur mycket måste vi hyvla av våra kanter för att vara till lags – måste vi alla vara runda och mjuka? Jag tror snarare att vi anpassar oss för mycket, vill vara till lags och då tar vi kanske bort våra egenheter. Vi slipar bort det som vi tror är våra svagheter och ska anpassa oss till en värld av konformism. Man säger att vuxna tappar sin kreativitet och fantasi – och det gör att vi kanske ser mer hinder än möjligheter.
Du får inte heller vara avvikande, annorlunda. Det kan rent av vara farligt.
Och vi blir på ett viss osanna mot oss själva tror jag.
Jag är introvert och har fått lära mig att jag ska vara mer social. När jag var yngre fick jag höra att jag måste prata mer. Jag lyssnade på det. Men genom hela livet har jag haft nytta av min introverta sida, för den har gjort mig till en bra iakttagare. Jag kan sitta i timmar och skriva och leva i den världen. Jag kan reflektera över saker i min vardag genom en promenad, utan behov av samtalspartner.
Vi människor har alla har våra kanter och törn. Och de kan vara bra att ha. Så se till att inte lyssna för mycket, för det som folk vill att du ska slipa bort kan ibland vara din största talang. Och lyssna mer till dig själv, för du vet egentligen bäst vem du är.
Vems problem – mitt eller ditt?
Om vi inte har problem, måste vi då hitta/skapa problem för att känna oss nödvändiga?
Är det ett sätt att skapa meningsfullhet för vissa?
Ibland funderar jag just på om varför vi människor ser mer möjligheter eller problem. Jag vet att jag är en människa som letar möjligheter och lösningar. I människor, grupper.
Det viktiga är att lyfta de bra sakerna och förstärka dem. Du ser ganska snabbt en spiral uppåt och du skapar mod som smittar.
För vad hjälper det oss om vi hela tiden ser problem och skriker ut dem?
Egentligen ingenting, tror jag.
Jag tror att det är lätt att människor som ser problem blir sanningssägare och de har svårt att förstå andras synvinkel. ”Vi måste ta hand om problemet. Det här eller det där är fel.”
Vems problem – mitt eller ditt?
För det du ser som ett problem, ser inte jag som ett problem. Människor som ser problem hamnar också alltför ofta i konflikter eftersom de har sin sanning och de flesta människor orkar inte lyssna ( eller tänker, jag håller inte med ) men tystnar efter några gånger eftersom tonläget kan bli högt. Hörde någon som sade en gång: Det är inte värt min energi, jag kan lägga den på annat.
Rent av undviker man att träffas. Och det svåra blir att hantera problem-människan i en grupp, eftersom det blir både tysta och öppna konflikter av totala sanningar. Mest tysta. Det kan också betyda att du slutar ett jobb eller med en idrott, om det finns alltför högljudda sanningssägare. Det räcker med några få.
För ofta är det så att de som ska identifiera problem, hittar nästa problem runt hörnet och vi är där nästa vecka igen. Och ibland, om problem-människor har låg självkänsla vill de gärna hitta problem hos alla andra och pratar gärna med andra om det.
Jag hörde också på bokmässan, att ni svenskar lättare hittar problem som inte är problem, eftersom ni inte varit i krig på så länge. Att vi, för att känna oss nödvändiga, måste finna problem som ska lösas för att vi ska känna oss meningsfulla.
Det kan vara sant och då är möjligheter och lösningar ännu viktigare.
Möjligheter och lösningar skapar nämligen vägar framåt mycket snabbare och kan också skapa en oerhörd gemenskap. Ibland pratar man om att sätta mål. Det blir någonting vi har gemensamt och vi fokuserar på lösningarna för att ta oss dit. Vi skapar mod, tillit, medkänsla i allt det goda som uppstår.
Då kan vi faktiskt känna oss mer nödvändiga men på ett mer positivt sätt.
