Bokmässans Mona Lisa – Jonas Gardell

Bokmässa. Visst låter det underbart.

En mässa för böcker. Nästan så det får någonting andligt över sig. Lite som Tranströmers diktning. Skimmer, ljus, väsen och hemliga platser. Jag lyssnade på det seminariet, med Tomas Tranströmer på första parkett. Fyrtiofem minuter samtal om andlighet, om hur vi människor vandrar mellan världar och frågor om vår existens. Frågor som vi ställer oss varje dag.

Jag har för övrigt hört många kloka ord under de här dagarna.

Goda människor, kloka tankar. Om vad du och jag gör när vi är vilse i pannkakan – jag såg inte Staffan Westerberg där, nej – till mer existentiella frågor.

Det fanns två Mona Lisa det här året. Ni vet tavlan i Louvren som man vet är Mona Lisa innan man ser den, eftersom folk står runt den och man får vänta på sin tur.

Årets Mona Lisa nummer ett var Jonas Gardell. Folk i massor som lyssnar, som samlas, som berörs. Årets Mona Lisa nummer två är två Martin Schibbye och Johan Persson. Som nästan helgonförklaras efter sin hemkomst, eller ifrågasätts. I bägge fallen, man såg aldrig tavlan, man såg bara massan.

Mest berörande var Christer Mattson, Tio lektioner om Tolerans. Har ni inte lyssnat på honom, gör det när ni får tillfälle. Hans resa började när femtonåriga John Hron mördades av ett gäng skinnskallar utanför Kungälv. För mig blev frågan – är den som säger att den är tolerant, den som är minst tolerant, egentligen?

Men bokmässan är minst av allt en mässa. Det är en Peace and Love festival för böcker och ordet och alla fans och groupies. Det är lite rock n roll på golvet ibland, när man ena sekunden lyssnar på Mannerström om matlagning, Gardell och hans tårar i nästa ögonblick och bara för hinna andas och kastas in i existentiella frågor a la Tranströmer eller en diskussion om att vi svenskar ser väldigt mycket problem. Är vi sådana vi svenskar, problem-människor? Det får en att fundera.

Man hinner inte ta in allt, det blir så mycket att man söker upp sina hörn eller samtal med okända som man aldrig mött förut. Alla orden vräks över en, likt en blandning av strilande regn och hårda regnskurar och ibland måste du söka dig under tak för att torka lite – att få andhämtning. Jag känner mig fortfarande inte torr – och jag hoppas jag inte blir det en bra stund framöver.

 

 

 

Kapitel 5 – Arm

Du kan läsa Kapitel 5 på del 2 av Tio ock en droppe af gyllne sken på min hemsida.

http://www.robertklavus.se/filearea_85.html

Ett kort utdrag:

Väntar på vad, tänkte Felicia och kände Arms frustration.

För just den väntan var hans iver att äntligen få delta, att ge sig ut – att inte bara vanka här innanför Gwandors murar och lära sig viss krigskonst men mer det som gör en Gemål – inte vilken Gemål som helst, utan en av dessa två, han själv och Kung Bor, som fick kämpa i mer än passiv handling.

För han hörde självklart om kung Bor och de hjältedåd han utförde, hur han tillsammans med övriga Gemåler kämpade medan han själv gick innanför dessa höga murar – i lära, där evig dygd och tålamod prövades mer än handling och strid, hade han någon gång tänkt.

” Striden finns inom dig ” hade Kung Bor, hans farbror, sagt honom en gång när Arm frågat om han inte fick slå följe och blivit nekad.

Och i sin ilska över att vägras hade han slungat sitt svärd mot ett träd.

Kapitel 3 – Tian – Ljudbok

Lyssna till    kapitel 3 –  Tian

Den lilla timrade stugan låg längst upp mot den låga slänten.

Enslig, och nästan lite utslängd till självvald ensamhet fanns där samtidigt en känsla av trygghet.

Så kände Felicia det lite när hon åter reste på sig och satte sig upp i det meterhöga gräset. Precis så kände hon alltid när hon såg stugan, efter att de vandrat över myrarna och ut från skogsbrynet.

I mötet med just den här lilla stugan fanns även en annan känsla.

Hon kände att det var någon här, fastän hon inte såg vem.

Visserligen kunde hon se röken som steg från skorstenen men det var inte det som gav den där känslan av närvaro. Utan här fanns mer en aning av någon som nyss varit här och snart skulle komma tillbaka.