Bloggarkiv
Äkta människor – Innovation och framsteg har alltid mot och med reaktion
Tittade på äkta människor, SVTs satsning om människor vs robotar igår.
http://svtplay.se/v/2683398/akta_manniskor
Det är egentligen ingenting nytt om man ser till andra manus men det kittlar fantasin. Framtiden är ju alltid intressant och ju mer vriden fantasi, desto mer intressant.
Vi har ju sett en annan version av robotar och framtid i Terminator. Självklart måste robotarna bli ett hot och på ett vis få ett eget liv om det ska bli en bra serie.
I Robot är ytterligare en utopi eller dystopi.
Känslor och tankar ska närma sig det som är det mänskliga – det är ju samtidigt en spegling av våra goda och värre sidor, eftersom vi skapar till vår egen avbild. Jag tycker Eva Röse gör en skitbra tolkning av just det här.
När jag tittade på serien mindes jag att jag för många år sedan skrev jag en dålig uppsats om Artificiell Intelligens när jag läste på universitet. Jag vet att jag fick en del att dra på smilbanden. Det lät väldigt utopiskt. Jag trodde på tanken, i min vilda fantasi.
Och idag närmar vi oss faktiskt det.
Jag kan tänka mig hur det är om ytterligare hundra år – det är 25 år sedan jag skrev min uppsats. Innovation och framsteg har alltid mot och med reaktion. Så kommer det alltid att vara. Det är bara backa till den industriella revolutionen och de förändringar som skedde då. Det är bara titta i vår närtid och hur t.ex. dataspel diskuteras. Allt som massan inte riktigt hänger med i, skapar med och mot reaktion.
Och därför är äkta människor intressant.
Om några hundra år kommer det här antagligen i någon variant vara verklighet. Och då kommer säkert också den etiska diskussionen följa i dess spår. Lite intressant med kvinnan som var kär i sin robot – bara för att den gav henne närhet. I den stressade vardagen blir roboten en avlastning – idag har vi RUT.
Ju mer vi stressar och samtidigt får mer tid över att tänka – visst är det egentligen en paradox men många gånger hänger den ihop – försöker vi förenkla vår vardag. Allt för att det som stressar oss ska få mer tid, allt för vår livskvalité. Och där har en robot sin plats – den blir en ersättning för det dåliga samvetet, för att tiden inte räcker till.
Jag tycker serien var ovanligt bra för att vara svensk. Tonen med robotorna var suverän, och det fanns flera berättelser att följa. Visst blir det lite schablonbilder av människor vi möter men för att skapa spänningen måste de finnas.
Lite roligt att Harald Hamrell gör en Hitchcock och dyker upp där i en scen.
Jag kommer fortsätta titta.
Makten för maktens skull
Jaha, då var Cirkus Juholt över.
Jag träffade honom före jul, när han besökte det mediecenter jag driver.
Han gav ett oerhört sympatiskt intryck, lyssnade in och hade bra reflektioner. Han tog sig tid med elever som skulle göra en intervju, även om han hade flera andra punkter under dagen.
Men, det var ohållbart i längden att sitta kvar. Läste någonstans att han uppfyllt 2 av 7 punkter som socialdemokraterna sökte hos en partiledare. Han blev valet som blev kvar, i en process med hemligheter.
http://www.dn.se/nyheter/politik/aven-vannerna-tycker-det-var-ratt-att-sluta
Och nu sjunger vissa begravningssång över partiet – speciellt krönikörer på den andra sidan. Det är nog mer ett önsketänkande än en realitet tror jag. Alla lag har upp och nedgångar, beroende på talang, ledarskap och spelplan. Det finns ett latent stöd för sossarna, som jag tror vilar på hanen. Speciellt som det segregerade samhället alltmer blir en realitet – 2/3- samhället där de viktiga är medelklassen men där 1/3 kommer växa – barnfattigdomen är en skam för ett demokratiskt samhälle.
När jag pratar om skolor, lag och företag är ledarskapet viktigt – en av de viktigaste punkterna. Där missade Sossarna den här gången. Men det som är ännu viktigare är en vision eller mål som man arbetar mot.
Det verkar också finnas en jantelag inom partiet som måste bort om man ska kunna växa. Det är så tydligt när de namn som är starkast för människor i gemen, inte ens vill eller är påtänkta. Istället är det grå-sossar som nämns – och då sker inte heller den nödvändiga reformeringen tror jag.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14249068.ab
http://www.dn.se/nyheter/politik/pressat-s-maste-snabbt-hitta-sin-nya-ledare
http://www.dn.se/nyheter/politik/distrikten-kraver-storre-oppenhet-i-valprocessen
I mina ögon måste nämligen klasskampsretoriken bort om man ska ha en möjlighet att locka till sig många väljare igen.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/det-blir-aldrig-som-forut-igen_6788185.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/karnvaljare-i-norr-flyr-s-for-v_6788099.svd
Att hela tiden prata om mitten och sedan ha upp till kamp som devis, känns lite patetiskt. Det är omodernt och förlegat. Att röra sig inåt mitten överhuvudtaget tror jag är förödande för alla partier utom moderaterna – lämna dem i mitten och skapa en egen fåra, om ni ska ha en chans. Det gäller egentligen alla partier, för annars marginaliseras ni. Det enda parti som faktiskt har en någorlunda egen fåra är miljöpartiet och det går ganska bra för dem.
Juholt då?
Som sagt, han gav ett sympatiskt intryck när jag träffade honom. Kanske han inte var uppgiften riktigt mogen men en sak måste jag säga – att stå i ringhörnan och bli pucklad på som han har blivit och ändå resa sig flera gånger. Det visar ändå på någon typ av sluggertakter som är värda all heder. För jag håller med hans mamma en anings, en viss typ av mobbning har det varit – speciellt när man förlöjligar utseende och stil. Det tar bort värdighet hos vissa medier, som skiter i människan – än en gång. Lite blir det att visa makten för maktens skull – och ta heder och ära av en människa, utan tanke på konsekvens för just den människan. Det är inte första gången och tyvärr inte den sista. Internet har skapat ett slags realtidsdrev som är jäkligt olustigt. Källkritik och uppföljning är inte lika viktigt som att vara först – även om det är fel. Innebandypappan är ett annat ex på just det, där man driver på någonting som blir ett jordskred – utan att tänka på människan.
Men nu är Cirkus Juholt över och vi får väl se vem som vågar stå upp till kamp.
När vi tror på det omöjliga, kan det möjliga hända
Är människan optimist, pessimist eller realist?
http://www.guardian.co.uk/science/2012/jan/01/tali-sharot-the-optimism-bias-extract?INTCMP=SRCH
Det är en rätt bra fråga när jag tittar på alla jul och nyårshälsningar som far över t.ex. FB. Nästan alla är på ett sätt eller annat positiva. Det handlar om att 2012 ska bli ett bra år, handlar om mål – nyårslöften – och att vi hoppas någonting mer med det här året.
Detta trots finans och eurokris, hemska dåd som i Norge, larm om influensa, miljöhot och annat som dyker upp på tidningars framsidor.
Framtidstro är en av människans starka drivkrafter tror jag. Oavsett så har människan en unik förmåga att vilja se framåt. Det handlar om den ambition som finns hos oss människor, att vilja det bästa för sig själv och andra som vi älskar. Som ett kort utdrag ur artikeln beskriver:
But the bias also protects and inspires us: it keeps us moving forward rather than to the nearest high-rise ledge. Without optimism, our ancestors might never have ventured far from their tribes and we might all be cave dwellers, still huddled together and dreaming of light and heat.
To make progress, we need to be able to imagine alternative realities – better ones – and we need to believe that we can achieve them.
Det handlar om att ha tilltro till sig själv och de förmågor vi har; och att låta människor växa i sin egen takt. Vi kan aldrig växa till att bli någon annan än oss själva. Jag brukar prata om att många gånger är det som du själv ser som dina svagheter, det som faktiskt blir ( eller redan är ) dina styrkor. Vi är två sidor av ett mynt i många av våra egenskaper och bägge sidorna kan vara bra vid olika tillfällen.
En optimist kan vara ganska jobbig. När andra pratar om problem ser optimisten till det möjliga och hittar alltid vägar framåt. Den kan vara ganska outtröttlig och kan komma på idéer till lösningar som ibland känns bra och andra gånger lite väl fantasifulla.
Jag tror nämligen det har med fantasi att göra. Att optimisten kan se bilder som blir möjliga, även om de verkar omöjliga för andra. Einsten sade, att fantasi är viktigare än kunskap. Jag tror det. För i fantasin ser du framtiden.
På ett stadium så slutar fantasin att utvecklas hos vissa människor – dagdrömma är inte alltid tillåtet – och du måste bli vuxen. Du MÅSTE bli vuxen, med allt det innebär. Och du blir kanske mer försiktig. Hos barn har man gjort undersökningar som visar att när de är fyra är orden KAN SJÄLV jättestarka. Med ålder avtar dem. Jag tror det hänger ihop med vår fantasi, för att vi i vissa lägen får höra att saker är omöjliga.
Varför måste vissa saker vara omöjliga? Det är inte förrän du tror på det omöjliga, som det möjliga kan hända.
Alla vi människor besitter drömmar, fantasier och om vi vågar ta ut svängarna – att tänka utanför de givna ramarna och sedan agera – tror jag vi blir lyckligare. Kanske kan folk ha åsikter, men so what?
Att våga leva sin fulla potential är viktigare än andra människor åsikter och ju mer du lyckas, desto mer blir det omöjliga möjligt.
Det kan också vara det viktigaste nyårslöftet du kan ge till dig själv.
” Va fan ska jag prata med dig för? ”
” Va fan ska jag prata med dig för? ”
Det fick jag höra för många år sedan av en elev, när jag arbetade som lärare.
Någon som haft ett tufft liv med mycket frånvaro och LVU – omhändertagen av kommunen.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/1-650-elever-missar-skoltid_4433777.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/gruppkansla-ger-trygghet_4433769.svd
Jag hade en liten grupp vid den tiden och fick en förfrågan om att hjälpa.
Och det var den här eleven som dök upp i huvudet när jag läste om alla dessa långtidsskolkare, som inte kommer till skolan.
Det finns inget universalmedel för att nå dessa barn. Oftast är problemen komplexa och har börjat i tidig i ålder men sedan blommar de ut när ansvaret flyttas till den ungas axlar. När friheten blir större och kontrollen mindre.
Men som jag ser det finns det vissa saker man kan göra.
Dessa barn och ungdomar behöver mentorer, inom skolan. Dessa ska handplockas utifrån sin sociala kompetens. Det kan vara speciallärare men det kan även vara någon som har lätt att knyta till sig elever, fritidspedagoger eller andra. Det finns alltid fyra fem stycken i personalen som brukar ha den särskilda förmågan att skapa förtroende. Dessa ska vara inlyssnande och försöka skapa motivation. Jag skrev om drömmar för inte så länge sedan här på bloggen. Det kan i sin tur kopplas till självkänslan – ledord som Jag vill, Jag vill inte och Nej.
Drömmar och mål är en stor bit i motivationen till varför man kommer till skolan. Precis som att veta vad man vill eller inte vill.
En annan uppgift för en mentor är att skapa nätverk där eleven kan bli trygg. Tillsammans med andra vuxna och sjysta ungdomar.
Det andra är det vi gör inom IDA idag.
Ta in socionomer och beteendevetare inom skolan. Den kostnaden är liten i förhållande till vinsten. Se www.idasidan.se och läs vad är IDA-projektet? Idag är inte IDA ett projekt, det är permanent p.g.a. de goda resultaten. Skolket har minskat rejält, se på St Ilian.
Ett samarbete med socialtjänsten eller familjecentrum som är kontinuerligt är också viktigt.
Men framförallt, vilket är det svåraste, möt eleven som en människa.
Skolans svåra dilemma är ibland att vissa lärare inte ser en människa utan en elev. Det fungerar inte med de här barnen. Du behöver inte vara omhuldande och klappa på huvudet, det blir nästan värre – men du måste mötas med respekt och ha förståelse för situationen.
Där har jag många gånger sett skolan misslyckas.
” Jag är ingen jävla socialarbetare ” har jag hört ett antal gånger från lärare.
Nej, det är sant. Men du kan vara medmänniska. Och då kan vi nå de här barnen och ge hjälp. För det handlar om förtroende.
Hur det gick för den här eleven då?
Det började med en dag i skolan, sedan två och till slut fem dagar i veckan. Gick ut med nästan alla godkända. Och den bästa kommentaren fick jag ett år efteråt:
” Du var inte rädd för mig och mina problem. Och det gick att prata med dig. ”
Komrevolutionen – begränsningar eller utveckling
Intressant att läsa om läsplattor men framförallt om Jonathan Zittrains diskussion om tekniken som finns runt internet och frihet eller valfrihet.
http://www.dn.se/dnbok/lasplattan-en-politisk-pryl-1.1047998
Komrevolutionen i ett nötskal, speciellt hur Internet kan utvecklas. För det handlar om kontroll och monopol å ena sidan – och fri utveckling å andra sidan. För det är klart att jättar som växer sig starka vill behålla den makten.
Vi kan titta på Google, Apple, Microsoft och andra företag som vill äga marknaden. Det kan i första skedet verka som en bra sak men samtidigt är det inte vi konsumenter som bestämmer marknaden.
Det är lite som alternativa energikällor – att företag som vill tysta ner innovation som inte gagnar dem, köper patent och begraver idéer.
Eftersom just datateknologin idag ligger hos användare och duktiga innovatörer, kommer vi under lång tid framöver se kamp om utrymmet på marknaden. Precis som vi ser maktkampen mellan länder.
Återigen vill jag påstå att det bör vara så att det bör skapas ett forum inom FN, för dessa frågor. Inte för kontroll utan för att tillvarata vars och ens rätt. Det är det som är den springande punkten, i förhållande till företag men även länder.
Man måste förstå att det som var en lek för tjugo år sedan idag är den nya kolonialismen – det gäller att erövra så mycket, innan uppdelningen kommer. För i många forum diskuteras just nu restriktioner, sanktioner och gränsdragningar – väldigt snarlika diskussioner vi kan höra när det gäller landområden.
Läsplattan då?
http://www.dn.se/webbtv/kultur-noje/kolla-in-de-nya-lasplattorna-1.1048099
Det jag har sett hittills imponerar inte. Det är inte i närheten av känslan för en bok. Det behövs en mycket mer subtil design, lättare att använda och mer textyta. Men det kommer att bli bättre, och då blir den ett alternativ, vilket är bra för miljön.
Ingen rädder för vargen här
Rädslan för vargen sitter i från berättelser vi hört när vi var små. Och fraser som:
” Ingen rädder för vargen här. ”
Jag kan förvånas över den hätska debatt det här leder till. Folk som hotas, blir trakasserade och får telefonsamtal om nätter.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vargen-flyttar-narmare-stockholm_4257427.svd
När var det sist en varg dödade en människa i Sverige?
Hur många dör i trafiken, av rökning? Jämför. Ska vi förbjuda bilar i Sverige?
Man leker med en överdriven rädsla.
Sen kan det vara någon som säger, det är inte det, det handlar om. Det handlar om att vargen river tamboskap. Ja, men jämfört med mycket annat, hur allvarligt är det? Visst, för bönderna som har boskap kan det vara irriterande men det är knappast så att de går i konkurs.
Nej, det här handlar om någonting annat för mig.
Vissa spelar på den där rädslan som vi har fått i oss från när vi var små.
Det handlar om en stark lobby, med trådar in i maktens korridorer och där kan de påverka. Egentligen tror jag inte det är rationellt tänkande, det är precis som för vargen självt.
Det handlar om revir och inte mycket mer.
En ursprunglig drift som vi människor har, att vi ska rå naturen och inte tvärtom. För även om vi idag är kontorsmänniskor, finns en drift som rör sig till naturen och det här är ett ex. på det.
Människor kan ha olika åsikter men för den skulle behöver man inte plåga andra som har en motsatt. Det finns plats för alla, även vargar.
Ta rygg på de positiva
Appreciative Inquiry.
Ibland kommer jag tillbaka till det, AI. AIDA som vi säger. Positivt tänkande. Ibland behöver du och jag påminnas om vad som faktiskt är bra.
En gång för länge sedan lyssnade jag till Tomas Fogdö. För de som är yngre och inte vet vem han är, var han Sveriges bästa slalomåkare men vid ett offpiståk bröt han ryggen.
- Ta rygg på de som är positiva, sade han den gången.
För han hade mött så många människor som gett honom negativa bilder när han blev skadad och till slut var han tvungen att välja. Han valde att lyssna på de positiva människor som uppmuntrade honom och gav energi.
Det var det enda sättet att överleva mentalt.
Jag jobbade med en man för många år sedan som hette Folke. En fantastisk människa, vars liv ställdes på ända genom en sjukdom, ALS och en tragedi. Av honom lärde jag mig mycket, som jag än idag tar fram.
Undrar hur han skulle tänkt, brukar jag ibland fundera.
Och han hade en mening som jag alltid bär med mig;
- Livet ger inga garantier.
Han om någon visste det.
Och om livet inte ger garantier, varför ska jag då gräva ner mig i negativa tankar och inte vara ärlig mot mig själv och andra?
Det är som Kiergaard säger, att så långt det går vara genuint ärlig mot dig själv.
För det gäller hela tiden att arbeta med sig själv. Folke överlevde sin sjukdom längre än många trodde var möjligt och förverkligade en dröm, att ge ut en bok.
Helt fantastisk vart drömmar och vilja kan ta oss, eller hur?
Det var som någon sade i helgen. Du blir inte en bra idrottsman/kvinna förrän du har haft motgångar, för det är då du inser hur mycket du älskar det du gör. Som de skidåkare jag såg igår kväll, som i ur och skur tränade för det som Lina Andersson sade:
- Alla får vi olika kickar och när vi får dem så finns ingenting bättre.
Men för att nå dit, tror jag, måste du ha en inre tro på dig själv och vägen dit är att se det positiva – utan att för den skull vara hurtfriskt käck. Du behöver ibland faktiskt krypa ner under täcket och skita i allt, men det måste finnas en tidsgräns för det – jag brukar säga två timmar till mig själv.
Tomas Fogdö då?
Han blev pappa för inte så länge sedan, Grattis!
Fuck u era jävlar
Läste om brandmannen Lasse Gustafsson, som levt med sin brännskada sedan har var 24 år. Hur han känt sig uttittad och blivit ledsen och förbannad när någon smygstirrat på honom men till slut kommit fram till;
Jag insåg att det är ett mänskligt behov att titta på det man inte förstår, för att helt enkelt kunna integrera det i sin erfarenhet.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/halsa/kan-bara-andra-mig-sjalv-inte-andra_4146713.svd
På honom syns det. På andra finns det ärr inuti. Jag tänker på de som kallas utförsäkrade av försäkringskassan t.ex.
Jag skrev en berättelse för några år sedan som heter Blå tårar. Där har en flicka en sjukdom som gör att hon luktar fisk, mer eller mindre varje dag.
Det skapar ett utanförskap som hon får jobba med. Till slut möter hon en pojke som är skolans värsting, som på sitt vis också lever ett utanförskap. De förstår varandra. Efter en del händelser skriver hon en uppsats i skolan, som läraren ber att få läsa upp.
Men så hade han sparat hennes uppsats till sist.
”Att möta människor, andra människor, är lätt för vissa men inte för andra ” började han läsa och om han hört det själv fanns ett visst darr i hans röst.
”För vi ser oftast till det yttre, först.
Vi frågar oss inte:
Vem är du?
För gör vi det, måste vi kanske svara på, vem är jag?
Hur ska jag egentligen kunna veta vem jag är?
Vet någon ens själv vem han eller hon är?
Jag tror inte det. Inte fullt ut. Men, jag tror att vi kan lära känna oss själva bättre och då förstå andra människor. Och då kan vi också inse vårt eget värde.
Jag har mött en människa som har fått mig att inse mitt eget värde.
Ja, att jag faktiskt har ett värde. Hade ett värde, för det trodde jag inte.
Och genom honom har jag också träffat andra.
En gång när vi pratade sade han:
”Syrran, du fattar inte dej själv. Inte ja heller. Men du måste fatta att du kan inte bara tro att du ä unik, för att du luktar fisk. Tänk på alla fiskar, som luktar fisk. Alla döa fiskar, som luktar dö fisk. Nej, det är inte unikt.
Men det du har här är unikt. ”
Och då pekade han på mitt huvud, slog med ett finger mot det. Du trodde kanske att jag skulle skriva mitt hjärta men nej. Han pekade på mitt huvud.
”Det ä där allt sitter, syrran. ”
Och han har rätt.
Det är där allt sitter.
Hur jag tror att jag är och hur jag möter andra människor.
Jag kommer ihåg den första lektionen du hade, om att vi skulle möta andra. Att det som skiljer oss från andra djur, är just vår hjärna, sade du. Så du och han är ganska lika tror jag, tänker lika. ”
När Janne läst just det första gången, hade han nästan fått en tår i ögat. Ja, det var sant. Han gillade Farhad. De hade aldrig pratat före bråket men efteråt hade de suttit ner flera gånger i korridoren. Spontant, och pratat. Och alltid satt hans mamma med, på avstånd.
”För många – ibland känns det som alla - är jag den där som luktar död, äcklig rutten fisk. Dom känner enbart lukten som de vill känna, som de inte har något val att känna. De ser mig genom lukten, tror kanske att de känner mig genom lukten.
Och om jag ser mig själv som den som luktar död äcklig rutten fisk, då är jag också det. Bara det. Och det har jag gjort, tro mig. Men alla människor är mer, än enbart en, två eller tre saker. Jag är mer än någon som bara luktar död äcklig rutten fisk.
Men vi har lätt att bedöma och döma, så jäkla lätt.
Gå dränk dig, simma lugnt, hoppas du snart hamnar i nätet, gå och drunkna.
Hur nu en fisk kan drunkna. Det kanske går.
Jag har hört att fiskar faktiskt kan drunkna.
Det är bara en del av det jag hört om mig själv. Jag kan alla fiskskämt, jag kan alla elaka kommentarer, jag vet hur det känns att bli sårad och gråta och gå hem och inte våga berätta för mamma och pappa, för de skulle bli lika sårade eller ännu mer.
Men han fick mig att stå upp för mig själv.
Jag är inte stolt över det jag gjorde, med surströmmingen. Du vet vad jag gjorde, du var där. Varför skulle jag vara stolt över det? Nej, det är jag inte. Men jag är nöjd.
Så jävla nöjd. 
För jag tänker inte be om ursäkt för den jag är, längre.
Jag har täppt till en del hål i hinken. ”
Janne undslapp sig ett leende just där, han hade fastnat för just den liknelsen och såg sig runt i klassen.
Då var som om han kunde ha använt en liknelse till, att släppa en knappnål.
”Men genom att inte längre be om ursäkt för den jag är, vågar jag nu möta fler. Jag har faktiskt ett värde, alla har ett värde och det gäller att ha respekt för det värdet. Sitt eget värde och andras.
Du sade att vi skulle berätta om våra möten.
Jag har inte mött många i mitt liv. Eller jo, alla som inte vågat titta på mig, komma nära mig, trott att jag kanske skulle kunna smitta. Vad vet jag vad andra tror. Det finns ingen som berättar. Men jag tror du menade att möta, som att lära känna.
Det har jag inte gjort.
Jag har mött psykologer, skolsystrar, läkare – en massa vuxna. Och jag har sett i deras ögon, att henne tycker vi synd om. Vem vill att någon ska tycka synd om en?
Men det gör inte han.
Han vågar faktiskt säga till mig, trots att jag nästan gjorde honom blind Internskämt.
Någonstans tror jag att det finns någonting i dig själv, som inte orkar. Och då måste du välja, välja väg.
Min farmor brukar säga till mig, att vara sann mot mig själv. Hon har sagt det ofta.
När jag var liten förstod jag inte vad hon menade. Det kanske jag inte gör nu heller, för alla tänker olika. Men som jag ser det, betyder det att jag måste inse vem jag är. På gott och ont.
Och jag tror att när jag mötte honom, så fick han mig att inse det.
Vi gör alla det på olika sätt, är sanna mot oss själva.
Han sade, att han slåss.
Men jag tror inte det är rätt sätt. Du måste ändå visa vem du är utan att slåss, våga visa vem du är. Jag tänker inte längre be om ursäkt för den jag är. Jag stinker död rutten fisk ibland, men jag känner inte det själv. Jag ser hur andra rynkar på näsan, gör miner.
Kanske skulle jag göra samma sak.
Och samtidigt vet jag inte vad alla dem här orden betyder. För det är ibland det du gör, och inte det du säger, som gör skillnad.
Jag läste någonstans en gång – jag letade reda på det – vad Mahatma Gandhi sagt. Mina bästa vänner har varit böcker, så därför.
Människan är ingenting annat än summan av sina tankar. Det man tänker, det blir man.
För mig är det sant.
Då, när jag läste det, första gången, var det irriterande. Jag förstår varför idag. Jag tyckte inte det var sant. Men då jag såg mig själv som någon som stank fisk.
Ingenting annat.
Idag när jag läser det, ser jag någonting annat.
Jag ÄR faktiskt NÅGON.
Vem vet jag nog inte, riktigt. Men jag har rätt att vara den jag är, trots att jag stinker fisk. Jag måste skita i vad folk tycker och tänker, vad alla gör för miner och hur många vänder sig bort, hur vissa inte ens vågar titta på mig eller andra som tittar men glor. Du vet, stirrar, glor. Den där blicken som för några sekunder stannar kvar och som ser på dig med avsmak, där är hon, den där annorlunda.
Ja, jag är annorlunda.
Unik är jag inte, det finns tydligen femhundra till med samma sjukdom i världen. Men jag är nästan unik. Och samtidigt är jag UNIK.
Precis som han sade till mig, här uppe i huvudet är jag unik.
Jag är lika unik som alla andra människor i världen, det finns bara en enda chans till att göra eller uppleva det jag vill göra. För jag vill resa, skriva en bok, möta människor, se andra kulturer. Jag vill vara så jäkla nyfiken.
Det var det där med möten. Du ville vi skulle möta andra människor, jag förstår det. Men den enda chansen att göra det, är att tycka om sig själv. Så är det för mig i alla fall. Alla dagar kommer jag inte göra det. Men jag ska försöka.
Jag har mött några människor som faktiskt tycker om mig för den jag är.
Den chansen tänker jag ta.
Och jag tänker skita i alla jävlar ( ursäkta att jag svär, men det är så jag känner ). Jag tänker skita i alla jävlar som inte fattar bättre och som skriver på mitt skåp eller ropar efter mig, alla jävlar som ser mig som ett missfoster, som fått mig själv att tro att jag är ett missfoster.
Fuck U, era jävlar.
Och samtidigt hoppas jag att ni får det bra. Varför ska jag önska dom ett sämre liv än mitt eget, nej. Jag är inte bättre än dom, men… jag är inte heller sämre. ”
Vem skulle kritisera en man för hans portfölj?
Vem skulle kritisera en man för hans portfölj?
Jag syftar självklart på Mona Sahlins väska.
http://www.dn.se/livsstil/trend/en-handvaska-ses-som-onodig-en-sportbil-som-en-investering-1.1031754
Det handlar för mig om manligt och kvinnligt.
Om en man som Göran Persson har andra attribut, en dyr kostym, klocka, skor – vem fan bryr sig? Ingen skulle skriva om det. För om han INTE skulle valt att ha snygga kläder, hade han genast blivit vald till sämst klädd.
Så det är en klar skillnad på män och kvinnor.
http://www.dn.se/livsstil/trend/dags-for-vaskdebatt-igen-1.1031373
Så varför debatt? Det skulle varit intressant för femtio år sedan, när klassgränser var mer markanta och det fanns större skiljelinjer mellan arbetare och högerspöken. Idag försöker vissa retoriskt vädra det – som Peter Eriksson försök att vara rolig under debatten i riksdagen senast – men det är för mig platt fall.
Det klassiska höger – vänster har ju försvunnit ( idag vill höger verka vänster och vänster höger – för de flesta väljare finns ju i mitten ) och då känns det här som – …………..en debatt om manligt/kvinnligt. Inte som Maud Olofsson ( är det verkligen någon som kan missa att hon är där enbart för maktens skull ) när hon försöker skylla på att hon är kvinna – nej, det var en annan ingång.
Här är det mer i bedömning av kvinnligt – som när någon iakttar den som kommer in i skolmatsalen och kommenterar hennes nya tröja. Den nivån är det här och då tycker jag att de som är politiska kommentatorer borde kunna höja sig över det här och le.
Nej, om någon vill ha det de tycker är snyggt, och dessutom tycker det är värt summan, fine, låt henne eller honom ha det.
Ja, just vad tycker jag om väskan? Jag skulle själv valt en annan färg….
Stieg Larson – en mosaik av erfarenheter
Ja, hur ska man beskriva det som just nu skrivs om Stieg Larson, författare till Milleniumböckerna.
Helt plötsligt kliver det fram människor och berättar bilden av Stieg Larson, ur sin synvinkel. Deras funderingar, deras sanningar. Och det är säkert så att de har funderat bra länge på hur han kunnat skriva så bra böcker, böcker som idag sålt i miljoner. Jag ifrågasätter inte deras berättelser, de är säkert sanna i den mening att det är deras upplevelser.
http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/stieg-larsson-kunde-inte-skriva-1.1031155
http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/brak-kring-ny-bok-om-stieg-larsson-1.1029839
http://www.dn.se/dnbok/stieg-larsson-millennium-salander-baksi-1.1028205
Det jag är tycker är lite synd, för att inte säga skamligt, är att smula sönder någonting som många människor tycker om.
Men det är del av journalistikens gyllene regel – höj en människa till skyarna för att sedan smula sönder. Jag har skrivit om det här några gånger. Det här är inte första gången och inte sista.
För jag tror att Stieg Larson var en människa fylld av patos. Annars skulle inte berättelsen kommit till. Jag tror också att om man lever i symbios med en annan människa så blir den en del av ditt arbete. Det tror jag de som har levt på det viset kan förstå. Och för det behöver du inte vara författare eller journalist.
Någon som brinner för det den gör stänger inte av det när den kliver innanför tröskeln och sätter sig i soffan hemma.
Och därför, självklart, har hans sambo haft del i hans skrivande. De har säkert bollat idéer, hon har läst och ändrat, kommit med funderingar. Kanske rentav hjälpt till i manusarbetet. Vem vet? För det kan inte någon mer veta än de två och kanske någon på förlaget.
Sedan kan jag fundera på om någon skriver likadant tjugo år senare. Jag gör det inte. Jag har precis börjat blogga. Om några år kanske jag till och med skriver bra inlägg. Annorlunda inlägg. Men jag lär mig.
Precis som Stieg Larson. Herregud, tjugo år är en ganska lång tid. Fråga vem som helst i ett yrke om de hade samma kunskaper i hantverket som rookie och mitt i livet. Jag kan titta på mina texter när jag var tjugo år och le. Vissa saker finns kvar men mycket har jag slipat bort och ändrat.
Jag, precis som Stieg Larson, har fått livserfarenhet. När jag läser böckerna är det en del av igenkänningsfaktorn, att han faktiskt var en man mitt i livet. Det märks i beskrivningar. Precis som det märks att Mankell är äldre när han skriver sista Wallanderboken. Vi utvecklas, både som människa och i hantverket. Alla är inte det där unga geniet som brinner och dör tidigt, och tur är väl det. För vi lever ofta ett helt liv och det finns de som kan berätta. Nu blev inte Stieg Larson gammal men hans berättelse kom till mitt i livet.
Och nu ska bilden av humanisten och det patos han hade fläckas lite. Men det är som jag skrev tidigare, det finns ingen människa som är en ängel. Vi har alla våra goda sidor och de vi behöver förbättra.
Men nu har Stieg Larson blivit så stor att det han gjorde, ska dissekeras.
För mig är böckerna viktigare och det budskap han vill få ut. Ett författarskap bygger nämligen inte på en enda bild, det är som mosaik – livserfarenhet, språk, research – och du lägger till slut bit för bit för att kunna skapa en bra berättelse. Så var det säkert för Larson också och det är därför berättelserna är riktigt bra.
