Jag tror att, det jag vill sätta ord på, inte alltid har ord

 

Ibland uppstår det där som berör oss mer. Det som är oförklarligt. Lite är det så att om du gläntar din mänskliga dörr, så hittar mer och fler in, än du tror. Rent av mer än vad du är beredd på. Och jag försöker hitta ord, jag som tror att jag kan många av orden men orden räcker inte alltid till. Antagligen för att det jag vill sätta ord på, inte har ord.

Idag har jag berörts av en berättelse, som i sina fragment funnits där men som idag blev lite mer fyllig. I små, små nyanser uppstod någonting. Jag skulle kunna kalla det magi men det är fel ord. Det uppstår en medmänsklighet som sveper undan tvivlen på att du faktiskt inte kan göra skillnad. För du kan göra skillnad. Jag hör även en annan röst, som berört mig mycket på sistone.

Och när jag nu är ensam, funderar jag.

Det medmänskliga handlar om vad du tillåter dig själv att känna. Inga ord kan förklara det. Det är en känsla. En stark känsla, en av de starkaste. En känsla som spunnit min själ idag och som spunnit mig den senaste veckan men på olika vis. Den är obegriplig, berörande, medmänsklig – den har toner av så mycket. Och jag tror, att det jag vill sätta ord på, inte alltid har ord men jag tror att, de flesta av oss kan ta till oss den beröring det mänskliga skapar.

För det väl just det mänskliga, som gör oss så medmänskliga, medkännande och samtidigt sårbara.

Om du alltid är 100 procent säker, hur ska du då känna dig levande?

Vi är alla tvivlare någon gång i vårt liv. De där stora tvivlen. Någon skulle kanske kalla det livskriser. I vardagen hanterar vi små tvivel mer eller mindre varje dag, oftast utan att fundera på det.  Jag tror att tvivel utan tvivel någonting gott, även om det gör ont ibland.

I buddhismen anses tvivel vara någonting du vill komma bort ifrån. För tvivel skapar smärta.

I vetenskap, filosofi och politik är istället tvivel en del av processen för att lyckas få fram det bästa. Att kritiskt granska och ifrågasätta. Källkritik utan tvivel skulle bli en värld av miljoner sanningar och lika många misstag.  Tänk om vi inte testade mediciner eller maskiner.

Men jag tänker mer på det personliga planet. För visst vore det trevligt att leva utan tvivel – eller?  Jag tänker lite som författaren Somerset Maugham skrev:

Det finns bara en sak jag är säker på. Och det är att det finns mycket lite som man kan vara säker på.

Oavsett om du är tonåring, medelålders eller äldre finns den där. Osäkerheten. Ni kan säkert känna den, inför personliga beslut. Som när hjärtat slår så där hårt och du tycker om någon, när du ska byta jobb, när du ska göra det där stora köpet eller om vi befinner oss i en stor konflikt som sliter sönder det vi tror på.

Kan jag vara riktigt säker?

Ja, kan man någonsin vara riktigt säker? Och behöver man vara det, egentligen? Jag menar, om du alltid är 100 procent säker, hur ska du då känna dig levande?  För tvivel är oftast en personlig känsla och inte speciellt rationell.

Det är alla dessa dansande ja, nej och kanske som hamnar i otakt med det du tänkt i livet.

I en ”lycklig” värld skulle kanske tvivel inte finnas. Lite som buddhismens tanke. Men jag vet inte om det tillhör lycka. Det är lite som den religiösa myten om Adam, Eva och äpplet. Tänk om vi sluppit syndafallet och varit lyckligt nakna och ovetande (nu vet jag inte om vi skulle tyckt det är någonting som människan egentligen skulle velat missa).

Jag är inte säker på att det är riktigt sant.

Jag skrev också någon gång att tvivel utan tvivel är en av våra största sysselsättningar.

Och jag tror det måste vara så i den värld vi lever i just nu. Vi levereras färdiga ”sanningar” varje dag och om vi inte tvivlar, kan vi inte heller ta reda på hur vi vill leva. Jag tror vi varje dag måste få tillfällen att skapa oss våra egna personliga sanningar om alla andra människor och andras sanningar.  Och utan det där tvivlet kan vi få det svårt att finna våra egna sanningar.

 

Försoning är hatarens värsta fiende

 

Det finns en man som sade:

Hat kan aldrig fördriva hat, det kan bara kärleken.

Han dog för att få yttra de orden, Martin Luther King.  Och han visste att försoning är hatarens värsta fiende. En hatare vill gärna se sidor, en hatare vill skapa konflikter och få dem att brinna. Hataren vill gärna se ett vi och dem. Och det bästa sättet att bemöta hataren, är genom kärlek.

Inte likgiltighet, inte ignorans – inte ilska över hans åsikter, för då vinner hataren. Utan genom att möta med medmänsklig kärlek och argument. Det betyder inte att du undviker konflikter, för en av de största konflikterna du kan skapa mellan människor är mellan den som vill skapa medmänsklighet och den som vill att hatet ska segra. Att inte acceptera segregation, rasism, våld eller imperialism men att ändå bemöta med en god tro är den starkaste kraft du kan skapa. Se Gandhi, se Martin Luther King, se Nelson Mandela, se Emerich Roth.

För, försoning är hatarens värsta fiende.

Om du sårar…

 

Överallt, var vi än befinner oss, möter vi varandra.

Du och jag och andra.

För det mesta kommer vi överens. Men ibland uppstår konflikter, som vi måste hantera. Och ibland uppstår någonting annat. Där en starkare ger sig på någon som är svag. Ni har alla sett det, många har upplevt det. Det kan te sig harmlöst, det kan vara våldsamt.

Jag hörde en föreläsare som svarade på en fråga en gång:

”Vad är det värsta du gjort?”

Han hade varit en värsting. Suttit i fängelse, ansetts som körd i samhället.

”Jag har slagit folk, jag har nästan dödat folk. Men jag vet inte om det är det värsta jag gjort. Jag kan inte avgöra vad som är det värsta jag gjort. För det kan också vara någonting jag sagt någon gång, till någon. Ni vet, det kan såra värre för det syns inte på utsidan. Det kunde ha varit värre än slagen. För du vet inte hur andra reagerar på det du säger eller gör.”

Om du sårar en stark, reser den sig igen. Om du sårar en svag, kan du vara den sista.

Ord har en förmåga att leva kvar, på gott och ont. Oftast är ord som den där droppen som urholkar stenen. Till slut kan även stenen spricka.

Det anonyma samhället

Djurgårdens tränare och ordförande avgår. Många är upprörda. Till och med statsministern går och ut säger att de kommer misshandla sina tjejer och barn, dessa fegisar. Dessa anonyma fegisar. Som finns överallt. För genom att vi tillåter det, skapar vi ett anonymt samhälle.

Vi ser det överallt just nu.

Jag såg en bild på en maskerad ”supporter” under match i allsvenskan. Han behövde inte ens visa sitt ansikte på läktaren. Och då undrar jag, vem är det som sätter spelreglerna? Är det inte de som bjuder in till match, som har rätten att säga att du kommer inte in här?

För det handlar inte enbart om fotboll om du går dit maskerad.

Ta av honom den förbannade huvan om han ska vara kvar på arenan.

Vi lever verkligen i det anonyma samhället. Se nätet, internet. Där folk stalkas, får anonyma mejl, mess och det kan skapas alias för att trakassera folk. Anonymiteten accepteras. Företagen – FB t.ex. – rycker på axlarna. Alias tillåts och ingen vet egentligen hur de ska få stopp på det. Tidningar är fulla av säkra källor d.v.s. anonyma tips. Mest från journalisterna själva ibland börjar jag tro men eftersom de har källskydd kan ingen få veta säkert. Anonymitet sätts i rutin.

Och lagstiftningen är lika med noll. Om inte straffet är större än en viss längd, är det inte intressant att utreda. Vilka signaler skickar vi då? Jo, att det är ok.

Att ingen kommer ändå hitta mig, ingen kommer sätta dit mig. Jag lever nämligen i skydd av det anonyma samhället. Och då undrar vi till slut hur Djurgården, AIK och andra klubbar tillåtet sig infiltreras, hur de tillåter det ansiktslösa och att fegisarna kan hota och se till att folk inte vill vara kvar.

Det demokratiska samhället förlorar. Allt för att samhället inte kan eller vågar ta tag i det.

För det går inte att acceptera en sak på en arena – internet – för att sedan säga, nej, stopp här funkar det inte så. För vi har ju tillåtit anonymisering på den största arenan idag – nätet. Börja rensa upp där.

Det infinner sig en rädsla för att jag skulle kunna vara den som utsätts nästa gång, om jag vågar säga ifrån. För anonyma fegisar är som mordbrännare. De vill se eldsvådan men skapar den gärna i mörker och står på avstånd när det brinner. Ett samhälle som tillåter det anonyma på ett ställe får svårt att ta i det på ett annat. Jag önskar att de frontat dessa människor som fegt ringer, mejlar, messar och sagt; FUCK YOU. Du kan inte skrämma mig. Hur jävla feg och anonym du än är. Jag stannar.

http://www.dn.se/sport/fotboll/reinfeldt-vi-accepterar-inte-hot

http://www.dn.se/sport/fotboll/dif-tranare-avgar-efter-hot

http://www.svd.se/sport/lindblad-tyvarr-har-jacobson-ratt_8126074.svd

Levnadsord – unikt universella

Tänk dig följande tanke.

Du sätter dig ner och börjar räkna på alla människor du träffat i ditt liv.

Egentligen är det en ganska märklig tanke men lite svindlande. Det blir så många. När jag gjorde det kom jag att tänka på många människor jag inte tänkt på väldigt länge. Och jag funderade på hur många av dem som gett mig levnadsord.

Levnadsord som blivit en del av mig själv.

Levnadsord som – livet ger inga garantier. Levnadsord som – det finns bara en religion och det är kärleken. Levnadsord som – om någon retar dig, ge dem inte glädjen att se dig arg eller ledsen. Levnadsord som – du kan inte veta om mina problem är mindre eller större än någon annans. Det är jag som avgör det, inte du. Jag har ganska många när jag tänker efter.

Någonstans fångar vi upp levnadsord. Du har säkert dina.

Levnadsorden kommer från möten som förändrat mig och mitt liv.

Och möten kan vara mer än en fysisk person.
Jag möter människor i böcker och filmer. Jag hittar levnadsord där också.

Jag tror att levnadsord är lite universella. Att vi tror att de är unika för mig men egentligen är de berörande för fler eller många.

Det är känslan som talar till mig.

Jag tror att varje människa har levnadsord med sig. Alla levnadsord är inte positiva. Det ska vi komma ihåg. Har du haft turen att höra goda ord, har du de med dig. Levnadsord kan också vara fulla av revansch, i värsta fall hat. Men förhoppningsvis är de goda. Jag har ett jag har gett till människor, som inte är speciellt stort känns det som – men det är mottagaren som avgör.

Det var en ung man som sade till mig:

”Du sade en sak till mig som ingen annan sagt till mig någon gång. Vad vill du göra?”

Vad vill du göra?

Inte låter det speciellt bevingat men de orden betydde någonting för honom. Han berättade det många år senare. Det var en del av hans levnadsord. Han är idag uppfinnare. Men de orden har jag gett till många.

Vad vill du göra?

Levnadsord behöver inte vara stora och kännas speciella. De måste bara tala till dig. Fundera på alla dina och alla de som gett dig av sina, som du gjort till dina och som du kanske gör till andras.

Från STANDBYMÄNNISKOR till PLAY

Jag hörde ett underbart ord igår – STANDBYMÄNNISKA.

Vad tänker du på när du hör ordet?

Det skapar säkert ganska många tankar – för vem är det som står STANDBY?

Vi är ju trots allt olika som människor. En del engagerar sig direkt, en del pratar men har mindre verkstad, en del har gett upp innan de fått uppgiften, en del är bittra och har taggarna utåt. Ni känner säkert igen en del av dessa människor i grupper ni befinner er i. Men om det är viktigt med engagemang för att komma framåt, vem eller vilka ska vi få med?

STANDBYMÄNNISKORNA!

Människor som kan kliva in om det behövs, om någon ger dem möjlighet eller att de känner att de måste trycka på PLAY. Människor som just nu gör annat – som inte väntar utan bara finns där. Egentligen, om du tänker efter, tror jag du kan komma på en hel del STANDYMÄNNISKOR. Du kanske är en av dessa. Jag är en av dessa i perioder.

Som, om det behövs, kan kliva in och ta ansvar.

Men i perioder finner annat som är viktigare. För det finns ändå andra som sköter det som skulle kunna intressera dig. Men hur gör vi då för att engagera?

Enligt professor Erik Amnå gäller det att ställa rätt frågor. Ja, kanske är det så lätt. Men jag tror som allt annat handlar det om att beröras av människor, idéer och tankar. Vi har olika intressen. Idag är demokratin som vi känner den allt mer intresseriktad upplever jag. Sakfrågedemokrati. Kan även bero på att samhället idag lever i ett stort ego – vi ska skapa oss god självkänsla, coachas för att lyckas, vara våra egna ledare, ha PT och vara i form.

Jaget kan bli större än laget när vi ska självförverkligas.

Och där någonstans finns den här STANDBYMÄNNISKAN. Hon eller han som är mentalt redo men som nu ägnar sig åt att förverkliga sig själv. Och förverkligar du dig själv, kan du säkert förverkliga andra. OM det behövs.

I vilket sammanhang pratar jag om?

Barns rätt. Ungdomars röster. För ska vi växa som samhälle bör vi skapa engagemang. För att inspireras behöver du ljus som tänder ditt ljus. Lite är det för mig är det så att ideologier är döda – det är istället sakfrågor som intresserar människor.

Det är också politikens syfte att inte bli för ideologiska, allt för att inte måla in sig i ett hörn. Idag är det inte fint att förknippas med kommunism, socialism, fascism och till och med nyliberalism börjar få en negativ klang. Politiken befinner sig i en mittfåra som balanserar bort minoriteter, för minoriteter vinner inga val. För att få makt måste du hitta din makt i den stora gruppen. Idag medelklassen i västvärlden. Men är det deras röster – deras barns röster – som vi behöver göra hörda?

Ibland undrar jag. Där tror jag den slumrande STANDBYMÄNNISKAN som i dag förverkligar sig själv är viktig att väcka ur sitt ego och att han/hon börjar se laget istället för jaget.

Då gör vi många fler röster hörda – både minoriteter och barns röster. Det kan skapa dialog och möten över gränser – för STANDBYMÄNNISKOR finns oavsett socialklass, etnisk eller religiös bakgrund. Om fler går från från STANDBYMÄNNISKOR till PLAYMÄNNISKOR skapar vi engagemang och kanske ett samhälle som ser mer än det självförverkligande jaget.

Tänk om alla rasister vore färgblinda

Den medmänskliga kärleken föds ur mötet mellan oss människor. Precis som hatet. Och för att motverka hat måste vi ibland bli större än vi tror om oss själva. Men ingen kan göra allt men tillsammans kan vi göra någonting, som Emerich Roth brukar säga.

Alla människor behöver medmänsklig kärlek. Vi kan vara många som visar det.

Även till hatare, ja, kanske mest hatare. De som ilsket och i rädsla ser ner på andra, de som mobbar och slår, de som hatar och söker gemenskap i en gemensam fiende.

Den som inte är som dem, den som inte är som vi – de är annorlunda.

Ibland kan jag tänka att det är en svag som slår på en svag.

Idag lever vi en värld där hatet har fått fäste igen. En del tittar på hudfärg, religion, etnicitet. Vi hör vissa slagord, som ekon ur vår gemensamma historia. Som när Emerich Roths gärning började, när han hörde de där alltför välbekanta stöveltrampen igen, när han blivit pensionär. De han hört i trettio och fyrtio-talets Europa.

Han förstod att han inte kunde vara tyst längre. Idag är han 88 år ung och fortsätter sin kamp.

För det han och vi hör är väldigt mycket fördomar som beror på okunskap. Det är visst som framställs som sanningar, eftersom de inte motsägs på vissa sidor eller tidningar. Vissa köper det lätta budskapet i propagandan och gör det till sanningar.

Vi kan se det i länkar på FB och Twitter.

Sanningar, samma sanningar som blev sanning på trettiotalet. I annan form, i andra ”fakta”.

Och då behövs röster som överröstar det hatet vill visa upp.

Idag såg jag många sådana röster vid Emerichfondens prisutdelning. Se pristagare här.

http://www.emerichfonden.nu

Det var unga och äldre sida vid sida. Medmänniskor. Det var människor från olika religioner, etnicitet och vi var faktiskt olika varandra, allihop.

Jag tänkte lite på det brev som Emerich brukar citera ur från en liten flicka.

”Tänk om rasister vore färgblinda”

Och som han också brukar säga:

”Det finns bara en ras, det är människan. Det finns bara en religion, det är kärleken.”

 

 

 

När är ett land så fattigt att det inte kan ta hand om sina egna barn?

Vad är fattigdom? I Sverige?

Det finns självklart siffror men de tänker jag inte rabbla upp, det gör andra bättre än jag. Jag funderar istället, vad är ett fattigt barn och när är ett land så fattigt att det inte kan ta hand om sina egna barn? För det är just det, det här handlar om för mig.

För jag tror inte det handlar om pengar utan om en slags ideologi, en idé om den starkares överlevnad och att ett samhälle inte ska klema bort någon.

Kalla den nyliberal, kalla den objektivismen.

När man läser artiklar, kommentatorsfält på nätet, finns det egentligen två läger om vi generaliserar, där människor står. En stark sida är, jag ska fan inte betala för dem där. Det är i många sammanhang, inte bara när det gäller barnfattigdom – utan det finns många grupper som blir, dem där. Och jag tror vissa makthavare ler bakom sina skrivbord.

Sedan finns en annan grupp som jag upplever inte riktigt vågar stöta sig med egoismens ansikte, eftersom man inte vill förlora röster. Det är för mig en feghet, eftersom man mer tänker på makt än människan.

Makthavarna som ler bakom skrivbordet har precis fått det samhälle de vill ha, grupper som ställs mot varandra. Sedan kan deras retorik låta lite annorlunda, för att inte låta helt känslokalla. För vem vill egentligen säga att man inte vill hjälpa fattiga barn; barn som inte valt att växa upp i hem som faktiskt inte har råd med det senaste, som går på loppis med kyrkan, som kanske inte har riktiga mål mat varje vecka. Jag träffade ett barn för inte så länge sedan som sade att han åt två gånger vid lunch, eftersom han inte fick mat på kvällen.

Det finns många andra exempel som jag träffat under de senaste åren. Ledsna, ilskna, uppgivna barn.

Och hur fattigt blir inte ett demokratiskt samhälle som inte kan ta hand om sina barn?

Oavsett ideologi.

Det vi väger mot det här, är att vi får några kronor mer om vi får jobbskatteavdrag t.ex. . Jag vet inte hur många jag pratat med senaste året, människor i den där berömda medelklassen och uppåt, som säger; hellre skatt än ett samhälle som inte kan ta hand om sina barn ( medborgare ). Det känns rätt skönt att höra. Men det spelar ingen roll, för den här typen av ideologi utnyttjar våra sämre sidor – vår egoism. Det finns många fler som ser till sig själv, eftersom samhället just nu befrämjar egoismen. Och männen och kvinnorna bakom skrivborden är fullt medvetna om det.

Vilka blir förlorarna? De fattigaste barnen är några, oavsett Janne Josefsson försök att gå in i någonting han nog egentligen inte förstod så mycket av. Ett fattigt barn syns inte alltid, ett fattigt barn behöver inte svälta varje dag, ett fattigt barn går inte utan kläder; ett fattigt barn finns där framför oss, ett fattigt barn får ibland inte tillräckligt med mat, ett fattigt barn bär samma kläder i dagar. Och ett fattigt barn får inte lika många val för sin framtid, eftersom viss elit i samhället inte vill att det ska ha det.

En värld som leder till tystnad

En kväll satt jag med mina barn och såg en gammal teveserie från sjuttiotalet dyka upp. Det var svordomar och naket och jag kände nästan hur mina barn började skruva på sig.

För mig var det ett gott skratt, och vi började prata om just det här – att vi idag är så förbannat pryda, att vi ska vara så korrekta, att normer förändras.

Kanske jag har ett rosa skimmer i mig och blivit gammal, när jag säger att det var fan bättre när man inte behövde göra sig till och att man faktiskt vågade protestera.

Idag känns det som om vi är på väg mot ett normsamhälle där man inte får avvika.

Vi har SD som jagar det politiskt korrekta men som själva är sinnebilden av det korrekta – ingenting får avvika. Det blir rätt komiskt egentligen. Allt ska vara homogent. Vi har i övrigt strömformade politiker som alla ska befinna sig i mittfåran, för medelklassen är det viktigaste och vi vill du ha makt måste du vinna dem ( oss ).

Vi har religionen som tyvärr får allt större inflytande. Vi får ett nymoralistiskt samhälle – en ny viktoriansk era om ni så vill. Med religionen glider vi ifrån det sekulariserade och skapar svart och vitt, himmel och helvete men du får samtidigt inte vara avvikande t.ex. sexuellt. Händerna på täcket, tack. Den makten skapar även rädsla, eftersom tro inte kan ifrågasättas – sanningen är enbart synlig för de invigda och vi andra otrogna ska inte ifrågasätta.

Det här är en värld som sammantaget skapar – tystnad – till slut. Du vågar inte ifrågasätta – förutom anonymt på twitter. Det kan skapas ett drev i veckan, eftersom du bara är en tangenttryckning bort och vi måste ge oss på någonting – om det så är SD, Kulturhuset, Juholt eller någonting annat – vi blir inte verkliga när vi är bakom en skärm. Men att ställa sig upp och säga, nej, jag tycker inte det här och våga stå kvar, är tusan så mycket svårare. Det kan inte ens våra folkvalda politiker, oavsett vilken färg de har.

Det jag vänder mig emot är hur vi måste vara så enkelspåriga, istället för att öppna ögonen och se alla de nyanser som finns. Vi lever i det där samhället Bush sade – är ni inte med oss, är ni mot oss. Det är ett samhälle som glömmer det bästa i oss människor och ska leta fiender istället för vänner. Har du en annan hudfärg, religion, sexualitet, kön så är du en potentiell fiende.

Är det en sådan värld vi vill ha?