Tio ock en droppe – annat än mänskligt liv

Har precis sett Avatar, på dvd. Upplevelsen var en annan nu när jag såg den så här, än på bio. Men den hade kvar sin suggestion. Och framförallt sitt lite enkla tydliga budskap. Den här gången fastnade vissa repliker mer – bekämpa terrorism med terrorism ( säger människan om Navi, vars planet de invaderat ).

Och så läser jag Hawking, om att vi borde vara försiktiga med tron på en kontakt med andra varelser – annat liv än mänskligt.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/hawking-se-upp-for-utomjordingar-1.1083564

Jag läser även artikel på Newsmill.

http://www.newsmill.se/artikel/2010/04/27/professor-andra-civilisationer-kanner-redan-till-var-existens

Och funderar.

Vi människor har en övertro på oss själva många gånger. Hur ” civiliserade ” vi är, vilken ” modern ” människa vi är, hur långt vi kommit med ” tekniska framsteg ”.

Vad inbillar vi oss egentligen, ibland?

När jag ser Avatar, och ser kopplingen till naturfolken som funnits i jordens historia, funderar jag om de inte kommit längre i sin mentala utveckling än den ” moderna ” människan. Det är lätt att vi glömmer det. Det finns ett yttryck, att det enkla är det svåra.

Så är det med relationer, och att vara människa.

Det enkla är egentligen den sanna vägen.

Men vi glömmer, för vi tror att det måste finnas någonting mer. Vi söker hela tiden vidare när vi funnit en slags ro och där är det svåra med människans sinne. Vi vill hela tiden erövra en tro på någonting nytt och de som inte är med oss, är emot oss ( Bush ).

Människan ( speciellt en del maktmänniskor ) har hela tiden en hunger, som konsumerar själar. De ser inte individer, de använder individer för att uppfylla sina syften. Och det räcker med ett fåtal maktmänniskor av den sorten, för att styra miljoner.

Vi borde lära av historien, när vi tittar ut och ser stjärnor. Vi är ett primitivt släkte. Universum är äldre och större än vi kan föreställa oss. Och det finns både civilisationer som inte utvecklats som vi men framförallt tror jag att det någonstans finns civilisationer som kommit längre än vi. Jag hoppas de kommit förbi vår låga medvetandenivå och faktiskt insett sammanhanget vi lever i – för det är först då egentligen kan kalla oss civiliserade.

Läs gärna berättelsen Tio ock en droppe, som jag har på min hemsida www.robertklavus.se . En fantasyberättelse om tre delar, som utspelar sig i Tillvaron.

Pengar eller idéer?

Vad förändrar samhället mest – pengar eller idéer?

Det är egentligen en ganska intressant tanke, eftersom vi är i valtider och partierna försöker hissa och dissa varandras förslag, och mycket handlar om ekonomi. Höjda eller sänkta skatter och effekter av detsamma.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/tolv-miljarder-mer-till-valfarden_4621613.svd

Nu är det rödgrön pengapåse som ska ge kommuner och landsting medel.

Och omedelbart skriks om höjda skatter, och faran med det.

Det jag funderar på, är pengar detsamma som idéer?

Jag ser i texten ordet välfärd och funderar vad det ordet egentligen står för. Vi kan se det ordet med olika ögon. Jag slog upp ordet på Wikipedia och fick:

samlande benämning på de delvis skattesubventionerade eller helt skattefinansierade tjänster och de transfereringar som stat, landsting och kommun tillhandahåller i syfte att säkra individens trygghet vid bland annat barndom, sjukdom, arbetslöshet, funktionshinder och ålderdom.

Kommer mer pengar ge mer resurser eller nya idéer?

Det är faktiskt en bra fråga, för det handlar om utveckling. Det är som uttrycket, du kliver inte ner i samma flod två gånger.

Idag kan jag känna att skolan skriker efter resurser och vill ha del av den här penningpåsen för att få in fler människor – men är den största förändringen pengar eller idéer?

Jag har sett det här olika tillvägagångssätten i många år och jag säger idéer. Jag hoppas, oavsett vilken allians som vinner, att viss del av pengarna ska öronmärkas för idéer istället för resurser. För människor som faktiskt vill utveckla välfärden, inne i systemet, istället för att förvalta.

Precis som i allting annat som Sverige vill vara i topp i, måste det ske en utveckling och då måste de som vill spetsa en verksamhet, få den möjligheten. Oavsett om det är skola, äldreomsorg, vård. Det är så lätt att bara säga, här har ni en större penningpåse och då är alla problem lösta.

För mig handlar det inte om follow the money – utan follow the ideas. Det är där den stora förändringen vi kan skapa en hållbar utveckling av det som kallas välfärd.

Avatar – mer än 3D

Varför är Avatar en succé?

Jag tror det beror på mer än enbart 3D. Den talar till oss om det vi har diskuterat på caféer,  på bussen och arbetsplatsen. Den handlar om det mest existentiella hos oss människor. Visst, vi kan säga att handlingen är simpel och förutsägbar. Men det är också livet ibland. Det är inte de där stora omvälvningarna utan vi går från punkt a till b. Så kanske det varit för Navis i filmen om inte människan kommit dit och det finns någonting nöjt i att leva i balans med varandra och omvärlden. Någonting vi letar efter i vår stressade värld.

Filmen bygger på samma tema som jag har i berättelsen Landet där stjärnorna regnar. Människans egoism och girighet. Att vi människor i första hand ser till oss själva och i andra hand till andra. Det finns säkert en och annan som protesterar. Men historien är tyvärr ett facit. Det är inte förrän egoismen hotar en större struktur som vi ingriper och då har redan många människor redan fått lida.

Och nu får filmen välförtjänt pris på Golden Globe.

http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/golden-globe-till-avatar-1.1028631

Jag har läst cyniker som ser filmen som spekulation och att den är naiv. Visst, det är säkert sant men samtidigt finns faktiskt ett budskap till oss. Och det är väldigt enkelt – lika enkelt som Emerich Roth pratar om. Kärlek. Inte enbart romantisk kärlek utan den där större kärleken som faktiskt uppskattar människor och natur.

Det är så enkelt men uppenbarligen otroligt svårt.

I Avatar spelar James Cameron på den där godheten som finns hos oss människor men som många gånger trycks bort av egoismens krafter. Det gör oss förbannade när vi ser filmen och sympatiserar med de goda människorna och Navis. Den ger oss en tankeställare som vi behöver, en av många. En tankeställare som blir en av dropparna som urholkar stenen.

Avatar – arrogans över vår egen odödlighet

Är vi människor egentligen det värsta odjur som skapats i universum? Vi låter kortsiktiga, ekonomiska mål – om vi ser till hur länge den här planeten funnits – segra över förnuftet när världens ledare möttes i Köpenhamn. Vi lever i en slags arrogans över vår egen odödlighet.

Jag var och såg filmen Avatar.

http://www.avatarmovie.com/index.html

Och då insåg jag, ja, det är sant att vi lever i vår egen arrogans om vår odödlighet.

Jag var helt mållös efteråt.

Nu, flera timmar efteråt, har jag försökt sortera mina intryck. När någon i publiken spontant tar upp en applåd, när någon mer gör samma sak. Det är som om vi som satt där inte riktigt visste vad som träffade oss.

Först, det går att raljera och göra sig lustig över all fantasy eller sci-fi. Men det är som någon sade till mig, det jag såg på Star Trek, människor med små saker de pratade i, öronsnäckor att lyssna i, dataskärmar att peka på – det har vi idag. Vi har mobil, bluetooth och dator.

Men Avatar var någonting annat.

Det var en mäktig berättelse – en saga – som fyller hålen i vår egen historia.
Det är berättelsen om människan som cyniskt nog ska utnyttja ett naturfolk men inser att deras sätt att leva är det rätta sättet – för det bygger på det vi ibland kan sakna – medmänsklighet och en förståelse för vår egen värld. Det är självklart en berättelse om kärlek och oförstånd – om att vara rädd för det du inte förstår – och då måste du utrota det.

• De kommer från en planet som inte längre är grön, är en replik i filmen.

Vi kan se många paralleller i filmen till oss själva – hur européer erövrade Amerika och dödade en hel befolkning, i stort sett. Vi kan se liknelser i hur vi behandlar vissa människor som mindre vetande idag bara för att man själv har vapenmakt. Och vi kan se hur vissa människor utser fiender med en annan religion, bara för att man inte förstår den.

Men sedan suddar Avatar även ut gränser mellan animation och verklighet som du inte sett förut. I fantastiska scener får du uppleva någonting du inte sett förut och samtidigt får du en tankeställare.

Jag undrade igår om filmer kan förändra historien. Ja, men Avatar kommer inte vara den filmen. Men den urholkar stenen med en droppe av tankemylla och ger sitt bidrag i kampen för en bättre värld.

Kapitel 4 – Labyrinten

Här kommer kapitel 4

Det kändes som om labyrinten lurade henne eller så lurade hon sig själv.Felicia blundade. Ja, det fanns ju ingenting normalt i det hon träffat på under den här resan, så varför skulle det här vara en normal labyrint?

Kapitel 5 – Arm

Du kan läsa Kapitel 5 på del 2 av Tio ock en droppe af gyllne sken på min hemsida.

http://www.robertklavus.se/filearea_85.html

Ett kort utdrag:

Väntar på vad, tänkte Felicia och kände Arms frustration.

För just den väntan var hans iver att äntligen få delta, att ge sig ut – att inte bara vanka här innanför Gwandors murar och lära sig viss krigskonst men mer det som gör en Gemål – inte vilken Gemål som helst, utan en av dessa två, han själv och Kung Bor, som fick kämpa i mer än passiv handling.

För han hörde självklart om kung Bor och de hjältedåd han utförde, hur han tillsammans med övriga Gemåler kämpade medan han själv gick innanför dessa höga murar – i lära, där evig dygd och tålamod prövades mer än handling och strid, hade han någon gång tänkt.

” Striden finns inom dig ” hade Kung Bor, hans farbror, sagt honom en gång när Arm frågat om han inte fick slå följe och blivit nekad.

Och i sin ilska över att vägras hade han slungat sitt svärd mot ett träd.

Kapitel 3 – Tian – Ljudbok

Lyssna till    kapitel 3 –  Tian

Den lilla timrade stugan låg längst upp mot den låga slänten.

Enslig, och nästan lite utslängd till självvald ensamhet fanns där samtidigt en känsla av trygghet.

Så kände Felicia det lite när hon åter reste på sig och satte sig upp i det meterhöga gräset. Precis så kände hon alltid när hon såg stugan, efter att de vandrat över myrarna och ut från skogsbrynet.

I mötet med just den här lilla stugan fanns även en annan känsla.

Hon kände att det var någon här, fastän hon inte såg vem.

Visserligen kunde hon se röken som steg från skorstenen men det var inte det som gav den där känslan av närvaro. Utan här fanns mer en aning av någon som nyss varit här och snart skulle komma tillbaka.

Tio ock en droppe – varför heter bloggen så?

Någon undrade varför bloggen heter Tio ock en droppe. Det kommer från berättelsen Tio ock en droppe af gyllne sken som jag lägger ut här som ljudbok. Men det finns även en annan orsak. Tio och en droppe är det som styr Tillvaron i berättelsen. De är droppar som är varandras motsatser och motsatser behöver varandra för att skapa en helhet. Om världen skulle vara likriktad skulle aldrig liv uppstått, för mångfalden ger upphov till nya vägar för Livet att fortplanta sig och leva vidare.

Till det finns en dikt som jag lägger här, så ni kan läsa. Den finns med i berättelsen och är en vägledning.

I denna enkla skrift jag mitt klena minne bevara

med ålderligt stift framtids ovisshet besvara.

Så I sköna Gilja minnas å dessa droppar tio och en

alla och envar de finnas i det som skapa tiden ren.

 

Alla haver di även sitt namn ock så motsats vän

i varje droppes tysta famn så olika styrka känn.

I sällskap bildar dessa pakt, av ont eller gott de så

frön till all denna makt som du ska försöka förstå.

 

Tid efter evighets dag de gömdes för var å en

så inte makten svag dess styrka kunna bekänn.

Längs stigar jag långväga begav, ensam jag var dess kall

jag allena nu vet så väg, till var du finner droppars hall.

 

Hos dessa droppar tio och en alla så råder mer i en än en

alla droppar är varandras vän, tillsammans styrkan känn.

Du ska i minnet ock så ha, vetskap om att droppars rätt

kan få vissa att allt bedra, ja, de glömmer löften alltför lätt.

 

Dessa är som sagt tio och en där var droppe livet kan

fånga upp här, nu och sen och dess skapelse är evigt sann;

i denna lilla enkla skrift jag ska ock så må försöka svara

vari varje droppes bedrift det finns det enkla ock det klara.

 

I Frukten och Kärnans droppe finns hon och han,

dessa som håller livet oppe och i varann tillit fann.

Stega smått längs ymnig bäck, fram till dess varma källa

och där invid i en liten säck, du finner droppen sälla.

 

I Helhetens och Elementens finns del och hel,

den som lika är tingens vän, och hela alltets mycel.

Följ den illusionens stig och genom trenne portar träd

ditt spiris härvid bestig sen raska dig härifrån härmed.

 

I Goda och Onda hjärtats finns både milt och ömt,

där finns det som svärtats, och det som är evigt gömt.

Möt här din egen längtan, och det du i stund vill ge,

famna din egen trängtan så kommer du droppen se.

 

I Sången och Tystnadens finns ton och stumhet,

här finns det som nämns å det vissa inte heller vet.

I det absolut ensligaste ögonblick du någonsin känt,

lyssna till det evigaste och droppen blir till dig sänt.

 

I Blomman och Humusens finns det som är och var,

ja, det som till livet erkänns å till det som var å en söker svar.

I andes bleka glömda ord du finner liv ock död i färd,

kanske i livet evigt smord och här gömd i alltets hädanfärd.

 

I Gryning och Skymningstimma möts här natt å dag,

du känna vid Isoldes grimma å alldeles intill Viras lag.

Du i denna upptäckts stund ser mer än svart och vitt,

kanske du finner ymnig lund för ty mer är mitt och ditt.

 

I Glädjen och Sorgen du finner det som känslan din yr,

det som fyller egna korgen, och som inom dig ger fyr.

Vid det som kan vara, din glädje och sorgs enkla källa,

du helt enkelt ska svara, det som i hjärtat ditt kan gälla.

 

Finn Stormen och Stillheten i den bleka nattens dyning,

alldeles invid den smeten som finns just denna gryning.

Där kommer du till slut att stå, för att stå emot klar bris,

och droppen då försöka nå, ta åter hjälp härvid av spiris.

 

I Nejden och Oceanens finns den fortsättnings skarv,

som kan ses som en gräns men mer är till fortsatt arv.

Där land och vatten möts, och livet ständigt återföds,

i dess mjuka sand som nöts, droppen till dig återförs.

 

Näst sisten är Frosten och Glöden som smeker din hud,

och i sin vind bär döden, för vissa den odödliges skrud.

När du fångat den vid skares topp, där sol och kyla möts,

du ser den lilla vattenkopp, den sjö där väna Gilja döpts.

 

I Ögonblicket och Tillståndet finns nära till nu och då,

precis som det är rummet och varats tankeberså.

Du finner i denna droppe ej ett förunderligt svar,

utan mer det som hålls oppe, och ger till alla och envar.

 

Till var och en av dessa tio och en finns även den sträng,

den som hörs som bara den, gömd vid Citras sköna äng.

Ja, den som viskar i sin blom om livets stora hemlighet

å i sin skönhet bär en dom, om icke varad evighet.

 

Du ska åter i minnet ock så ha, vetskap om att droppars rätt

kan få vissa att allt bedra, ja de glömmer löften alltför lätt.

Så ta dig i särdeles akt, i all dess Tillvaros dag och natt

att du är alen i denna jakt, i färd mot denna Tillvaros skatt.

 

Finn alla dessa tio och en, där alla råder mer i en än en,

men tänk så att var och en, är lika viktig som varenda en.

Du bör i lilla minnet ock ha, att till varje droppes egna rätt,

han vill alla dessa ta, och suga ur var uns av Livets skvätt.

Kapitel 4 – Xenu

Vill du läsa fortsättning på min berättelse Tio ock en droppe af gyllne sken – del 2 och kapitel 4, gå in på min hemsida www.robertklavus.se och länk

http://cms.dinstudio.se/cms/filearea_83.html

Se kort utdrag nertill.

Slottet var i sitt inre lika magnifikt, sjusjungande och bländande som fasaden men där fanns även det mest enkla små prång och rum som nästan gömdes bakom allt det storslagna. Felicia hade inte ens sett en bråkdel av det hon såg nu vid det förra och mycket korta besöket.

” Det är som ett spökhus, nästan ” hörde hon Kim viska till henne.

Kapitel 2 – Doften som påminde om ett kort regn om våren

kapitel 2 Lyssna till kapitel 2 av Tio ock en droppe af gyllne sken

Felicia rörde sig med ivriga, nästan springande steg inåt vagnen och försökte öppna några fönster men det fanns ingenting att öppna med. Alla fönster var förseglade och det fanns inga hakar, handtag eller någonting att överhuvudtaget ta tag i och när hon i iver försökte slå med handen mot en av rutorna, studsade den nästan tillbaka.