MTV-landets politiska förnyelse

Jag läser lite om franska presidentvalet och jag läser om opinionsundersökningar i Sverige. Och tänker att åsikter och politiska åsikter bland oss vanliga dödliga går i vågor, höger eller vänster.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/toppnotering-for-socialdemokraterna_7077061.svd

http://www.dn.se/nyheter/politik/lofven-gar-hem-hos-kvinnor-over-55

http://www.dn.se/nyheter/sverige/socialdemokraterna-fortsatter-locka

Men först en annan reflektion, om de små partierna i Sverige.

De har drunknat i det nyliberala träsket och har svårt att ta sig ur det. Under några år har jag hört att vi kommer bara ha två stora partier och resten försvinner. Det verkar sant men de små partierna gräver sin egen grav. Att låta sig vara dikterade i ett samarbete, för att man enbart är maktkåt och inte ser att man förminskar sig själv och de idéer man står för – vilken strateg ligger bakom den genialiska idén? Härligheten att få bestämma över visst, leder till vittring av de egna fundamenten och till slut har man ingen grund att stå på.

Det är nog det många ser och tänker. Det finns någonting mesigt, och intetsägande över de små partierna eftersom de inte vågar växla upp och dra iväg, inte ens när det är raksträcka.

Min andra reflektion är från höger till vänster. Frankrike verkar få ett vänsterval och Sverige dras till vänster igen – eller ja, sossarna är väl egentligen det vi förr kallade liberaler – men i alla fall.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/perspektiv-franska-valet_7076901.svd

http://www.dn.se/nyheter/varlden/forsta-siffrorna-pekar-pa-hollande

http://www.dn.se/nyheter/varlden/hollande-mot-seger-6-maj

Men jag tror inte det alltid handlar om politiken utan att människor tröttnar. Trötthet på löften som inte uppfylls, en retorik som inte kan förnya sig. Vi lever i MTV-landet och när någon spelat för många konserter, låter låtarna – retoriken – väldigt lika efter ett tag. Man söker sig till andra – inte för olika dock – men som har lite annan image och ändrar lite i låtarna ( retoriken ). För som många kommentatorer säger, alla vill söka sig in i mitten, för det är där majoriteten av väljarna finns.

För jag ser inte några radikala förändringar i det jag läser eller hör, varken i Frankrike eller Sverige. Det finns idag en större apparat att ta ställning till och det är världsekonomin. Ja, det har det alltid varit men vi snårar in oss i EU, lagar, förhandlingar som skapar minde autonomt och mer delaktighet.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/eu-stodet-ar-rikt-pa-skrackexempel_7073077.svd

Och så länge vi inte vågar kliva ifrån den ekonomiska politik som funnits de senaste 40 åren och som nu visar sin ihålighet ( Grekland, USA:s skuldberg m.m. ), sker ingenting drastiskt. Och där spelar det ingen roll om det är vänster eller höger som styr, där finns andra aktörer som bestämmer.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/nya-miljarder-skjuts-till-imf_7077111.svd

Enbart människan och oss själva

Vi människor måste ibland våga vara fyrar mot intolerans, fördomar och hat, för att världen ska bli en bättre plats varje stund. Jag har den här veckan följt rättegången mot Anders Behring Breivik och reflekterat över hur vi människor sluter upp runt empatin men att det finns människor som också ser en hjälte.

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/darfor-ler-anders-behring-breivik

http://www.dn.se/nyheter/varlden/breivik-berattar-om-massakern-pa-utoya

http://www.dn.se/nyheter/varlden/presskonferens-om-morden-pa-utoya

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/en-fasansfull-skildring-fran-en-terrorist_7074409.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/svar-dag-i-ratten-for-de-anhoriga_7074407.svd

Vi blir förvånade av det men samtidigt – vi har hamnat i ett vi mot dem samhälle. Och det är precis det som vissa vill. Vi kan gå tillbaka till 2001 och George Bush, som manade att är vi inte med, är vi mot. Enkel simpel retorik, som också klingar 1930-tal. Som talar till det simplaste hos oss människor – vårt eget ego.

Hämnd bygger dessutom ofta på mer hämnd, och blir som klossar du ställer på varandra – och till slut har du en mur. Och bygga murar är vi människor duktiga på, se Israel och den mur de byggde, se Berlinmuren. Människan har byggt murar hela sin livstid, för att hålla inne och stänga ute. Det delar oss i vänner och fiender. Vi gör det än idag.

Man skulle tro att den moderna människan skulle kunna bättre. Men vi drivs av samma saker som våra förfäder alltid gjort. Rädsla, hat, kärlek, ensamhet – listan kan bli lång. Det spelar ingen roll vilken teknik vi har, flygplan vi bygger, världar vi skapar. Människan är på det viset otroligt enkel att förstå. Och om vissa börjar dela oss i ett vi mot dem, kommer rädslan smygande och man börjar prata i ”sanningar” som egentligen är fördomar.

Internet är ett utmärkt forum för just det.

Sajter som spär på våra fördomar, som skapar konspirationsteorier.

Och där har vi människor som Anders Behring Breivik, som fastnar i vanföreställningar och ser ett krig. Han ser korståg. Han ser fiender och i sin pompösa självbild, är han hjälten. Jag kan inte ens föreställa mig hur ensam han egentligen måste känna sig.

Men han har haft god hjälp på vägen dit. För så fort vi börjar dela oss människor i vi och dem, skapar vi fördomar och skitsnack. För ska vi se oss som bättre, måste vi hitta de sämre. Där har alla ett ansvar, från forskare till politiker och du och jag.

Det har senaste årtiondet vuxit fram en retorik som delar oss.

För den som är mer svag viskar egentligen bakom den starkares rygg, för att riva ner och få makt; och det den viskar in i är just våra fördomar och rädslor. Det är ganska enkelt, och skrämmande. Det är som skolgårdens värsta stunder, där du lämnas utanför för att du är för kort, har glasögon, fel kläder – men här är det mer organiserat av vissa.

Men samtidigt är det också då vi visar vår andra sida. Den där empatiska, känsloladdade, demokratiska sidan. För det värsta är om vi ställer hos vi eller dem – istället blir det hos oss vi ställer våra skor. Att se oss som människor är det viktigaste. När jag möter dig, honom, henne är det människan med alla sina rätt och fel jag ser – inte en religion, hudfärg, man, kvinna. Enbart människan och oss själva och då blir vi tillsammans fyrar mot intolerans, fördomar och hat.

Du är egentligen en nolla

Jag såg ett reportage häromdagen, i anslutning till dödsskjutningen av Tayvon Martin.

Om hur rasismen påverkar USA:s svarta. Och det fick mig att tänka på ett program jag såg för många år sedan, där en programledare började gå åt en vacker, attraktiv kvinna med orden:

” Du tror att du har allt, du har alltid kunnat leva på ditt utseende. Men jag ska säga dig, det kommer att komma andra och yngre kvinnor och då har du inte en chans längre. Vet du varför, du har ingen personlighet. Du är egentligen en nolla. Du har alltid kunnat använda dig av ditt utseende, du är vit och du är vacker men det spelar snart ingen roll. För du är snart trettio, och som sagt, det kommer yngre och vackrare kvinnor än du. ”

Kvinnan började gråta.

Och så zoomade kameran ut och runtikring satt afroamerikaner.

Programledaren vände sig till dessa och frågade:

” Känner ni igen det här? ”

” Ja ” var det omedelbara svaret. ”Varje dag, i hela mitt liv.”

Nu är det inte samma ord som används vid rasism men tekniken att trycka ner någon är densamma. Att den som har en annan hudfärg t.ex. ska veta att den är värdelös och är en nolla. Rasism kommer i så många former.

http://www.expressen.se/nyheter/george-zimmerman-atalas-for-drap/

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14663091.ab

http://www.dn.se/nyheter/varlden/martins-baneman-kan-atalas

Och det innebär att en del människor tar sig rätten att sätta gränser mellan oss människor. I ett apartheidsystem är det lagen som reglerar och det är också rasism. Men i ett land där man på papperet ska vara jämlik, är det andra mekanismer. Det handlar om rädsla, skvaller, bemötande men även om att man systematiskt trycker ner vissa grupper – och det finns en konsensus i det.

Det är allt från polismakten som tar sig rätten att kolla, det är klubbar som nekar inträde, det är ett skolsystem som segregerar – listan kan säkert bli längre. Men det skapas en slags samhällsstege som är svår att besegra, eftersom den inte öppet erkänner att det handlar om rasism. Och det skapar ett vi och dom samhälle och när man kommer dit, skapar man även mer motsättningar än samverkan.

Det blir en rädsla från bägge sidor, där man i sina fördomar rättfärdigar med ord som:

”Ja, vad var det jag sade. Hade jag inte rätt?”
”Det måste till hårdare straff, de fattar inte bättre.”

”Jag såg en sådan där grupp, du vet.”

Och det förs in i våra hem. Vi kan sitta och lyssna till det där som snabbt passerar, en kommentar och sedan går samtalet vidare. Som om det var vädret vi just pratat om men egentligen var det våra egna värderingar som sattes i gungning.

Så rasism finns i många olika former.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/zimmerman-i-hakte-kommer-atalas-for-drap_6991599.svd

http://www.dn.se/nyheter/varlden/specialaklagaren-haller-presskonferens

Och det kan ge sådan som George Zimmerman rätten att skjuta innan han frågar: det kan ge andra rätten att slänga ord efter någon i en skolkorridor eller det kan leda till misshandel och död, som i fallet med John Hron för många år sedan.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/zimmerman-kommer-atalas-efter-dodsskjutning_6991455.svd

Jag såg en fantastisk film i helgen som anknyter till det här, våra fördomar och rasism. Den heter Mitt namn är Khan (och jag är inte terrorist). Jag tänker inte berätta handlingen men den vänder upp och ner på våra fördomar, på fler än ett sätt. Se den, den är värd det – för den kan få dig att tänka efter mer än en gång när du vill dela upp oss människor och skapa vi och dom.

 

 

Min pusselbit

Jag tänker ibland på de människor som påverkat mig mest.

De kanske är två händer fulla.

Och jag ser dem som pusselbitar i mitt liv.

Jag vet att vi ibland pratar om själsvänner. Det beror på hur vi ser livet. Jag tror att själslig vän är de äkta undantagen i ett liv som inte går att förklara. De andra är pusselbitarna som hakar i dig och skapar en bild, någon typ av bild till slut som skapar ett sammanhang. För vi söker ibland förståelse om livet. Ni vet, meningen med livet. Och de människor som blir de pusselbitar behöver inte vara lika dig men passar in i den bild du bygger.

Den är egentligen ganska enkelt för mig – varje människa skapar sin egen mening i det vi gör, meningen med livet är inte universell. Meningen med livet har ingenting med religion att göra. Vi människor råkar mångt och mycket råkar ut för samma dilemman, samma begär, sorg, tvivel och lycka – och rädsla för att lyckan ska försvinna.

Men meningen med livet är ändå din egen trots alla de likheter vi har med andra.

Meningsfullheten blir då en insikt som slår dig här och då. Den förändras kanske eller så fyller den i. Och där kommer de där pusselbitarna som är två händer fulla för mig. Någonstans mitt i livet slår det mig ibland hur mina tankar formats av mina bästa möten.

Av människor som faktiskt lärt mig någonting.

Och hur de påverkat mig, så att jag i min tur kan påverka andra. Mina berättare – pusselbitar – har påfallande ofta varit positiva medmänniskor, som velat göra en skillnad – och gjort det. Jag har sett den skillnad de gjort. Vi har inte alltid varit lika men det har funnits en likhet i en människosyn vi upptäckt från olika horisonter.

Och jag har förstått, att den meningsfullhet jag kan ge, är utifrån min egen mening med livet. Min pusselbit.

Återskapa alltid dina förväntningar

När jag var yngre var det lätt att säga, att jag inte skulle ha förväntningar, för då skulle jag bli besviken. Och vem vill bli besviken?

Men ju äldre jag blir, funderar jag:

Stoppar jag inte undan mina drömmar då?

Förväntningar är någonting vi lever med varje dag. Det kan vara våra egna eller andras. Förväntningar är faktiskt en del av livet och hur vi hanterar dem. Många gånger beror det inte på oss själva utan människor runtikring oss hur vi upplever det som händer.

De ser inte våra förväntningar, eftersom vi inte pratar om dem.

Vi skapar bilder. Vi hoppas och fantiserar. Och till slut når vi punkten när vi ställs inför faktum – uppfyllelse eller inte. Just där och då, avgör du hur du hanterar situationen.

Vi har alla varit där. Vi har blivit besvikna, ledsna, arga. Vi har lovat oss själva – aldrig igen. Och där kan vi i värsta fall stänga inne våra drömmar. Vi kan bli besvikna på människor, som inte förstår oss och vi kan låta bli att lita på andra – medvetet eller omedvetet.

Men, det är du som avgör.

En psykolog vid namn George Eman Vaillant säger att vi kan minska stressen inför förväntan genom att förutse den och hur man hanterar den.

Den kan vara sant.

Jag tror också att om du göra dina drömmar till en del av dig själv, inser du att drömmar uppfylls på olika sätt. Vissa drömmar ska enbart stanna vid drömmar, för de ger en längtan till någonting bättre. Andra drömmar är starkt kopplade till förväntningar och där kan du förutse och hantera situationen – vilket håll den än går.

Du måste lära dig själv hur just du reagerar och hur du ska hantera situationen. Och komma tillbaka till din rätt att förvänta dig nytt. Att skapa nya förväntningar – och drömmar.

För utan förväntningar, var stoppar du då undan dina drömmar?

Återskapa alltid dina förväntningar – oavsett om du lyckas eller inte.

Att inte stå och buga och bocka

 

 

Mycket kan sägas om nätet, och våra vanor, våra behov och vad vi vill använda det till. Mycket kan sägas om vår naiva inställning, vår tro på det goda och hur vi på ett vis aningslöst använder t.ex. sociala medier i tron att övervakningen inte är så farlig. Och det är mycket vi kan säga om vad vi borde göra eller inte göra på nätet, och vi har idag ”experter” på sociala medier som ger oss tips.

http://www.dn.se/kultur-noje/natjattarna-vill-veta-allt-om-dig

Precis som det sedan tidigare finns livscoacher.

Men det är ändå vi själva som måste avgöra i vilken mån vi deltar och vad vi skriver eller inte skriver. Vi måste ibland vara lite mer medvetna än vad vi är. Idag ser och skapas en delaktighet i våra liv som vuxit senaste tio åren. Allt flyter ihop och vi agerar på flera arenor. Allt det är en del är egentligen en del av en livsstil.

http://www.svd.se/naringsliv/3-tankar-om-jobb-pa-distans_6980661.svd

Steve Jobs var en som förutsåg det här för många år sedan och förstod våra behov i ett ”allt i ett paket”. Och att det måste vara enkelt för användaren. Han ville skapa en livsstil.

Och olika livsstilar finns i olika tidsperioder. De senaste två hundra åren har livsstil hängt ihop med den tekniska utvecklingen, från industriella revolutionen och framåt.

Hur vi bor, arbetar, lever, handlar och krigar.

http://www.svd.se/naringsliv/en-jatte-gor-helt-om_6980441.svd

http://www.svd.se/naringsliv/sony-kapar-10-000-tjanster_6984127.svd

En snabb utveckling skapar också snabbt nya aktörer och ett förändrat samhälle.

Vem kunde tro att någonting som hette Google eller Amazon skulle vara stora när jag var tonåring? Gamla industriföretag minskar sin omsättning, speciellt i västvärlden och ersätts av annan teknik. Sedan kan man titta framåt eller bakåt, beroende på vem man är.

Men den stora faran är informationen och vem som har hand om den – och utnyttjar den.

Det är en sak att diskutera terrorism, barnporr eller annan kriminalitet – den hittar alltid nya vägar och samhället måste hänga med i det. Men det blir också till en fara, för övertramp accepteras i allt större utsträckning och visar den lilla människans sårbarhet i det stora systemet. Bättre förekomma än förekommas men den som avgör är alltid en människa.

Ett system är aldrig starkare än dess individer och dess integritet.

http://www.dn.se/ledare/signerat/datalagring-oforsvarligt-intrang-i-privat-sfar

http://www.dn.se/nyheter/politik/datalagringsdirektivet-infors-i-sverige

För oss vanliga som inte är terrorister eller kriminella, vill systemet hitta sätt att få oss att trycka på fel eller snarare rätt knappar. Det är som att säga fel när en telefonförsäljare ringer och spelar in ett samtal och sedan manipuleras samtalet till någonting annat.

För marknaden och företagen kräver vinst. Och det är deras intressen som går före den lilla människan. Det har det alltid gjort. Och där har samhället en viktig bit att ta tag i – att inte stå och buga och bocka. Ja, det vill säga du och jag.

Idag ser jag en fara i hur politiker själva inte ens förstår hur den här nya livsstilen blir en fara för dig och mig och accepterar lagar de inte förstår vidden av. Det finns även politiker som driver på en ökad kontroll av oss – jag undrar hur det är förenligt med ett demokratiskt samhälle och vems intressen de agerar för.

Alla nya lagar som ger rätten till insyn i våra liv – och det tillsammans med företagens möjligheter att göra oss till omedvetna marknadsförare och konsumenter. Jag brukar jämföra övervakningslagarna med att samhälle i stor utsträckning skulle ha rätten att spela in alla våra dagliga samtal – skulle vi acceptera det? Jag tror inte det.

Och det blir en fara för ett demokratisk samhälle. En reell fara i längden. Mer farligt än ett Orwellskt samhälle, eftersom allt sker i en slags kompisanda och ska ge oss en tro av att det är för att vi ska få det bästa livet.