Emerichs magi

Idag var jag på Emerichfondens årliga utdelning av priser på Fryshuset i Stockholm.

Ja, när jag säger årliga så var nittonde gången och det finns ingenting givet i det. För lite var det som någon sade:

- Demokratin är ung och vi kan inte luta oss till tillbaka och tro att vi är klara.

Så tänker jag runt Emerichfonden och utdelningen. Man kan aldrig luta sig tillbaka och säga att nu har vi delat ut priser till gott arbete i medmänsklighetens namn och tro att vi kan vänta till nästa år igen. För hela arbetet är för medmänsklighet och medmänniskans kärlek till varandra.

Emerich Roth, överlevare från Auschwitz, är fullt medveten om det. Jag är det och du som läser är säkert också det. Men för att en ständig återerövring ska ske, måste många förstå och arbeta för det. Du, jag och många andra. Det är som när han berättar om brevet från flickan som ritat en teckning med en mörk och vit flicka som kramar varandra och har texten:

- Tänk om alla rasister vore färgblinda.

Ja, Emerich Roth. Snart fyller han 88 år men det var som Behrang Miri sade:

- Du är inte äldre än 25.

Och det är sant, i sin själ är han inte äldre. Och det är det som är en del av magin med Emerich. Just det där sinnet, som fortfarande i allt allvar, leker. Ibland kan jag se den där pojken glimta, den som fanns innan han mötte ondskan och skickades till koncentrationsläger. Den pojken finns där hela tiden i en mans kropp. Det är därför han orkar i sin kamp, för medmänsklighet och att prata om hur viktig kärleken är.

Och därför ser jag också avbilder i honom i alla dessa ungdomar som får ta emot priser – skolornas fredspris, uppsatspris och 27 januaripriset. Det är just den där pojken Emerich som möter andra pojkar och flickor som speglar sig i honom och får möta en man som överlevde mot alla odds.

Och det som ger mig hopp, är att jag möter många unga som kan verka i samma anda som Emerich Roth. I huvudet klingar också orden som var avslutningen: att om någon eller några från början vågat stå upp mot det som hände i Tyskland, hade det med stor sannolikhet aldrig skett.

Och där har du och jag ett stort ansvar som medmänniskor till varandra och kommande generationer – att inte vara tyst, att berätta för att lära oss om historien.

Vill du läsa om Emerichfonden:

http://www.emerichfonden.nu/

Du lever din egen berättelse

 

Du lever din egen berättelse.

Och jag tror att varje människa har en berättelse att berätta som jag kan lära mig av. Om jag vågar lyssna. Under åren har jag lärt mig just det. Det finns ingen berättelse som betyder mer eller mindre, alla berättelser har sitt värde.

Och det betyder också att det liv jag, du och andra lever har ett värde.

Ibland glömmer vi faktiskt det. Alltför ofta finns det vi tar för givet. Vi har miljarders berättelser på den här planeten just nu och alla har sitt eget värde. Varken mer eller mindre värt än någon annan, men ett värde.

Jag minns Folke som brukade säga:

- Livet ger inga garantier.

Han visste, med sin sjukdom ALS. Livet förändrades. Jag lärde mycket av honom, genom att lyssna. Ibland finns en livsvisdom hos de du möter. Hos honom växte en stark känsla av patos och medkänsla för de svagaste. Det är en del av min berättelse genom livet.

För mig spelar inte ålder någon roll när jag hör en berättelse. Ibland finns klokskapet hos sjuåringen precis som hos 77-åringen. Det handlar om inte om ålder, det handlar om hur du tar hand om dina upplevelser och var du gör av dem.

Ja, vad du gör med dem.

Jag mötte en ung människa för ett tag sedan, som berättade sin livs historia. En svart historia. Jag kände att när den personen brukade berätta, backade folk. Jag gjorde inte det utan svarade till slut.

- Frågan är vad du gör av din berättelse, vad väljer att göra för val i framtiden, det är det som avgör vad du gör av dina erfarenheter och hur du vill leva.

Då fick jag inget svar, det kom istället några veckor senare i ett stort leende när vi möttes nästa gång.

 

 

 

 

 

 

 

 

Alla är i en mening liberaler idag

LIberaliseringen är snabbast i Sverige. Jag är väl inte förvånad direkt. Våra politiker har verkligen anammat Milton Friedmans ekonomiska teorier men framförallt är det objektivismens idéer om egoistiskt självförverkligande som lyser igenom.

Sköt dig själv och skit i andra.

http://www.dn.se/ekonomi/liberaliseringen-snabbast-i-sverige

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sverige-varldens-snabbast-liberaliserade-land_6949421.svd

Ny liberalism och objektivism handlar om att skapa klyftor i samhället för att få ekonomisk utveckling – och motorn är oss – vår vilja till egennytta. Objektivism och nyliberalism är lika illa som kommunism. Skillnaden är man gör det på ett smartare sätt och nämner inte teorierna bakom, för då skulle många människor känna att de får skuld.

Vi har ändå en inneboende medkänsla.

Istället göder staten oss med skattesänkningar, ser till att vi får det bättre i plånboken ( många av oss ) men de som inte klarar sig lämnas med orden att varje människa måste stå på egna ben. Ja, de flesta klarar det men inte alla – och ett gott demokratiskt samhälle bör kunna ta hand om alla sina medborgare på ett bra sätt.

Vi har ett samhälle idag där självförverkligande är en viktig punkt, precis som entreprenörskap. Men ibland tror jag inte människor riktigt förstår vidden av just det. Det finns en slags glamour i först det personliga med coaching, PTs, personlig utveckling och till det ska vi helst vara entreprenörer och det privata ska ta hand om det staten inte ska sköta. Vi ska ha en fri avreglerad elmarknad som ska ge oss bättre konkurrens, järnvägar som ska fungera bättre, bättre med privat vård och skola och fler ex som gör vårt liv bättre – eller inte.

För mig finns en naiv tro att man alltid ska springa åt samma håll.

Det här gäller alla politiker, oavsett färg nästan. Alla är i en mening liberaler idag.

Och här finns egentligen ingen motsättning i det politiska livet, även om det drabbar t.ex. äldre inom vården och våra barn i skolan. Det skapar också a och b lag, eftersom du måste ha orken att göra aktiva val.

Vi ser idag ett alltmer segregerat samhälle, på flera olika plan. Jag märker skillnaden bland barn och ungdomar, hur det sker en allt starkare segregering och barnfattigdom som återigen börjar växa. I ett gott demokratiskt samhälle som är rikt – Sverige – bör vi kunna ha hjärtat att ta hand om varandra. Det ska inte vara beroende av filantropi eller företags goda hjärta – det är staten och politikernas ansvar att visa det goda hjärtat och om det går ut över min egoism, så skapar hjärtat i längden ett gott samhälle. Och det är det som avgör min vardag mer än några kronor extra i plånboken.

Visa ditt sanna jag

Ibland kan jag fundera runt förebilder, både för unga och gamla. Det kan vara både det sunda och osunda, det som blir positivt och det som kliver över gränser. I en ungdomsvärld finns hela tiden olika förebilder, som ungdomar speglar sig i för att välja väg.

Jag brukar lyssna till Emerich Roth, som pratar om kärleken och hur viktig den är. Och om du inte får kärlek, söker du ändå bekräftelse och då i värsta fall, hos fel förebilder. Får du inte kärleken hemma, kan du t.ex. söka dig till gäng där kriminalitet och droger är en vardag. För vi behöver alla någon typ av förebilder, det handlar om att vi hela tiden speglar oss i människor.

Hur blir du bra förebild?

Jag tror det är både enkelt och svårt – du är dig själv och visar så mycket av ditt sanna jag som möjligt. Det är det som t.ex. gör en stor artist, som i sitt förebildande blir en idol. Det finns någonting genuint ärligt över det som han eller hon uttrycker. Det gäller alla konstformer. Om du bara vill bli idol, då försvinner du snabbt – då är du bara ute efter en kvick fix i strålkastaren och dina fans ser igenom det.

Och så är det med alla förebilder.

Du måste i ditt inre vara genuin, då kan du vara en förebild.

Och det kommer ur kärleken till människor du möter. Medkänsla, empati är andra ord. Men det finns någonting som är äkta, när du ser in i en annan människas ögon. Det är egentligen inte svårare och samtidigt är det svårt. För när du blottar dig, är du sårbar. Det är de där sekunderna som är de svåraste i hela dit liv, för du sätter faktiskt ditt liv på spel –  när du tar in en annan människa hos dig, är det ditt hem du öppnar.

Ditt inre hem.

Men om du vågar, vinner både du och den du möter. Så våga, för i helvete, våga!

Vem ska till slut övervaka övervakarens övervakare?

Ibland blir jag förvånad över hur vi människor accepterar – jag själv inkluderad – hur staten verkligen blir Storebror ser dig. Vi har sett framtidsvisioner under många år i filmer och nu befinner vi oss själva i det gränslandet.

http://www.expressen.se/nyheter/riksdagen-ja-till-datalagringsdirektivet/

http://www.dn.se/nyheter/politik/lagring-kan-bli-dyr-for-mobilkunder

http://www.dn.se/nyheter/politik/datalagringsdirektivet-infors-i-sverige

Storebror kliver innanför din tröskel, bokstavligt talat, med datalagrinsarkivet. Och rubrikerna hamnar långt ner i tidningarna. Jag undrar hur vi skulle reagera på om någon sade om det som inte sker med dator skulle övervakas:

• Alla dina samtal under en dag ska antecknas ner, med vem du pratar med
• Alla dina möten ska ha minnesanteckingar och datum
• Alla dina tankar du skriver ner har slutat tillhöra dig, de tillhör staten

Det sista kanske är lite hårdraget men jag ser en viss sanning i det.

Det är lite skrämmande att tänka, att i slutändan skulle det kunna bli så dystopiskt. Jag såg hur någon reagerade på att twitter äger dina tweets men du är ansvarig utgivare för dem. Det har diskuterats hur FB har tillgång till hela ditt liv nästan men du ansvar för det du skriver.

Alltså, företagen äger bara rätten, inte skyldigheten.

Det var bara en passus i mitt tänkande men samtidigt hör det hit.

För vem äger rätten till sig själv om vi går något steg till?

Lite blir faktiskt frågeställningen det till slut.

Och är det så att staten har alla rättigheterna nu och jag skyldigheterna?

Just den här lagen har diskuterats och hur den kränker integriteten. Det finns SWIFT och andra direktiv som också stramar in den personliga friheten. För mig blir det här också en krocka med det starkt individuella samhälle vi lever i och där vi nu kollektivt ( men individuellt ) ska övervakas.

Men det som jag vänder mig mest mot är att systemet är aldrig starkare än sin svagaste punkt. Det här innebär att vi människor egentligen är konstant övervakade, det finns inget slutdatum på övervakningen. Och de som ska hantera övervakningen,lagring, bedömning är människor.

Finns det en slags moralisk överlägsenhet i dessa människor som hanterar uppgifterna? Ett system är aldrig starkare än dess svagaste punkt. Och människan är svag, nyfikenhet är en av de drivkrafter vi har. Det kan bli lätt att säga att bättre att förekomma än förekommas och då är vi inne på den personliga integriteten.

Jag tror vi kan komma dit ganska snabbt. För finns möjligheten, kommer nyfikenheten ta överhanden. Det är en lätt väg att gå. Och jag undrar, vem övervakar övervakaren och vem ska till slut övervaka övervakarens övervakare?

Krånglig mening men ungefär lika snårigt som det kan bli med just det här.

Jag ser en stor fara i Storebror ser dig men makteliten väljer det som man många gånger kritiserar diktaturer för – att övervaka medborgaren och kränka integriteten. Hela vägen över tröskeln in i hemmet.

Då behövs varken IB eller ett STASI.

Varje människa är min lärare

Varje människa är min lärare.

Det är sant.

Oavsett vem jag än möter, ser jag möten som de mest uppfyllande.

För varje människa bär en berättelse och till det finns alla de tankar som är universella. Ibland har vi en förmåga att kategorisera människor. Som en del kallar det, att sätta människor i fack. Det innebär att människor i mina ögon blir lite stereotypa och dimensioner av vårt medvetande försvinner. En människa är mer än en enda typ, mer än en enda tanke och det roligaste är när fördomar kommer på skam. När människor som du inte förväntar dig ska agera på ett visst sätt, vänder på kronan och visar en annan sida.

Behöver alla mina lärare vara glada, spirituella, medkännande?

Nej, varje människa lär mig.

Jag mötte en människa som en gång sade att människor som var svåra att möta, var de mest intressanta. Motstånd från en annan människa kan göra dig ödmjuk, eftersom den personen inte alltid håller med.

Sedan har du valet vilka som du lär dig mer av.

Jag har genom livet haft en två handfull människor som lärt mig mer. Människor som passat mig. För så är det också, vi har olika våglängd i våra möten. De har på ett vis talat till mig på ett enkelt och rättframt sätt. De har fyllt i mina värderingar och bekräftat mig som människa. De lärarna i livet är guldklimpar som skiljer sig från guldkornen.

Våga tro på dina möten och våga tro att alla människor du möter, är dina lärare.

 

 

Ibland behövs barnens självklara syn, för att vi vuxna ska förstå lite mer

Igår såg jag en video som berörde mig och som jag inte kunnat släppa. Hon heter Aisha Chaudhary. En ung flicka som överlevt mot alla odds. Att lyssna på den spröda stämman, får en att inse hur starka vi människor kan vara.

http://www.youtube.com/watch?v=pFExgTJzEV4&feature=bf_next&list=PL28206E27A6BDBFE2&lf=plpp_video

Hon är femton och talar med en självklar ton, som prickar mig.

Bara vi vågar leva efter våra drömmar, tro på en framtid och att mirakel faktiskt är möjliga, säger hon. Det sista är någonting som får en slags övernaturlig aura runt sig. Men jag tror mirakel kommer inifrån den kärna vi alla människor har. Och mirakel är ibland oförklarliga av en väldigt enkel anledning. För vi  människor förstår inte oss själva  och därför blir mirakel oförklarliga. Det är en del av livets mysterier, som vi försöker upptäcka.

Jag brukar tala om just drömmar, skriva om drömmar. Drömmar är så olika för oss människor. De kan till det yttre likna varandras men om man skrapar på ytan, finns det olika tankar och känslor runt drömmar. Drömmar är någonting vi har i oss varje dag, någonting som får oss att orka mer än bara vardagen.

Som en pojke skriver i en krönika till IDASIDAN om sina drömmar:

Jag tror att sann kärlek kommer från insidan på alla människor, genom ett välbalanserat och kärleksfullt jag som strålar ut. Genom att behandla alla runt omkring mig med ett genuint respektfullt beteende.

Han är fjorton, Aisha är femton.

Ibland behövs barnen självklara syn, för att vi vuxna ska förstå lite mer.

Skapandet av en hjälte i realtidsmedia

Egentligen är Stefan Löfvén skapandet av en hjälte. Speciellt i media. Efter år av ältande inom socialdemokratin kommer han in men det är inte sossarna som skapar hjälten utan media. Media blir alltmer en maktfaktor att ta i beräkning, oavsett medium. Och det är just realtidsmedia, den ständiga uppkopplingen som har en större påverkan än många tror, tänker jag.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/fortsatt-stort-stod-for-lofven_6933075.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/fortsatt-stort-stod-for-lofven_6933075.svd

För att ta ett annat ex är melodifestivalen bra att tänka runt. Om man ser till statistik så hade Danny fler röster än Loreen när kvalomgångar var gjorda men hon vann. Media valde att göra en kamp av det men samtidigt rapporterade man att Loreen var storfavorit till att vinna hela Eurovision t.ex., det kom upp lite överallt. Och vem vill inte att Sverige vinner det stora, efter all ”sorg” som varit senaste åren?

Man lade de två låtarna mot varandra i olika kanaler – jag vet inte hur ofta jag hörde den ena före den andra när jag åkte bil. Men Loreen stod för någonting nytt och det blev ett överslag att hon var favorit – alltså mer positiva rubriker och uttalande i radio t.ex och över bloggar, FB och twitter.

Så media har makt, speciellt när vi lever i realtidsmedia och vi vanliga blir våra egna krönikörer, som påverkar. Nätet vuxit sig så stort att ingen kan komma undan.

Och samma sak sker, tycker jag, med politiken. Reinfeldt har haft sin stund i ljuset men det behövs någonting nytt och vips, Stefan Löfvén. Någon analytiker undrade över de stora svängningarna som skett och jag tror realtidsmedias bevakning och genomslag är större än analytiker förstår. Det nämns som en passus och man fokuserar på sakfrågorna som huvudorsak – men jag har inte sett så mycket av det.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14540915.ab

http://www.dn.se/nyheter/politik/rodgron-majoritet–s-storsta-parti

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/en-framgang-byggd-pa-ruiner_6933077.svd

Det handlar mer om image-byggande just nu, ser jag det som. Och där är jag lite förvånad över partierna och deras oförmåga att utnyttja realtidsmedia ännu mer. Varför inte skapa större egna forum på nätet som är intressanta, t.ex webtevekanaler?

Carl Bildt är en politiker som förstått vitsen med just sociala medier, att kunna nå ut med sig egen röst. Ibland trampar han i klaveret men han har ändå ställt sig i strömmen.

Fredrik Reinfeldt har valt exklusivitet, att framträda på sina villkor och då har han fått knähundar i media som inte ifrågasätter (kungen av guds nåde). Men nu börjar reaktionerna komma över nätet – med bilder som ger honom en image av nazist, kissa i blöjan – allt egentligen lågvattenmärken men en del av den realtidsmedia vi lever i.

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/danielswedin/article14540762.ab

Och de stora drakarna börjar också ifrågasätta, subtilt men ändå – och så bygger man upp en motpol, Stefan Löfvén. De stora drakarna har också fått mer att säga till om p.g.a. just realtidsmedia – vi söker information snabbt och det sker på nätet mer än i teve.

Jag tror säkert att Löfvén är en bra människa och framförallt skicklig politiker. Men jag tror det är syndromet av att bygga en hjälte, som ofta sker i sportvärlden, som sker här. Och det sker just i realtidsmedia, som har börjat få sin genomslagskraft – mer än vad många tror. Alla vill se en fight och nya hjältar.

Köpa din själ för en billig penning

När lämnar lagar utrymme för tolkningar?

Nästan alltid som jag ser det.

http://www.dn.se/nyheter/politik/cuf-gransen-har-passerats-for-lange-sedan

http://www.dn.se/nyheter/politik/unga-politiker-sager-nej-till-datalagring

Och det blir subjektivt hur de ska tolkas och användas. I det här fallet när det gäller datalagring finns också en annan aspekt, vem kommer ha insyn i materialet och ännu mer, tillgång och hur det används? Inget system är säkrare än dess svagaste länk och eftersom människans nyfikenhet är vitt känd, så finns det stora brister i ett system som människan övervakar.

http://www.dn.se/nyheter/politik/enkat-unga-politiker-sager-nej-till-eus-datalagring

Oavsett hur man än vrider och vänder på det.

Den personliga integriteten kan förbises grovt. Jag skrev för något år sedan:

 

För mig är det självklart med individens rättigheter. På eller utanför nätet. I systemet måste just rättigheten för var och en vara av första prioritet. 

Staten bygger på den enskilde medborgarens rättigheter. Ibland glömmer vi att makten från början – i alla fall i teorin – ska ligga hos medborgaren och inte hos den folkvalde. Han/hon ska vara en röst för demokratin. 

Annars får vi en diktatur – en diktatur som ser till statens intressen och där medborgare är sekundära. Demokratin bygger på valet jag gör varje dag, valet jag gör när jag släpper valsedeln, valet jag gör att yttra en åsikt. Och det valet ska även gälla Internet. Risken är stor att vi hela tiden diskuterar statens behov, när vi borde diskutera den enskild – vars och ens rätt – din och min rätt.

Sedan måste det i rättigheter finnas inbyggt etiska och humanistiska värderingar – det som lagstadgar Internet vad gäller upphovsrätt, yttrandefrihet m.m.  Där ser jag t.ex. att Internet av idag är flytande. 

Men att ha ett datalagringsarkiv är ett direkt hot mot medborgares rättigheter och på så sätt även det vi väljer att kalla demokrati. De flesta människor har ingenting att dölja – men eftersom tolkningsutrymmet är stort och fantasin är obegränsad och nyfikenheten har svårt med gränser, blir det här en svår nöt att knäcka.

För vi går raskt in i – är i – ett digitalt samhälle och övervakningssamhället är redan här. Din personliga integritet förminskas till digitala siffror. Rädslan är befogad för det enklaste egentligen – vad som är mitt och vad som är ditt. Jag kan förstå rädslan för statens kunskap om dig men jag är ännu mer rädd för vad den s.k. fria marknaden kan använda material till. Vi lever i entreprenörskapets tidevarv och de kan köpa din själ för en billig penning om de får tillgång till materialet om ditt digitala liv. Så jag förstår protester.

Förändring är del av vår utveckling

Vårt ”engagemang” i sociala medier och den teknik som finns, ska enligt en undersökning minska vårt sociala engagemang och vår empati.

http://www.svd.se/naringsliv/it/sa-manga-ar-upptagna-med-mobiler_6895579.svd

http://www.svd.se/naringsliv/it/smart-mobil-gor-oss-sjalviska_6895445.svd

Kanske, kanske inte.

Ett nytt samhällsperspektiv leder till nya möjligheter – och hot. Jag minns när jag växte upp och videon kom, att det diskuterades hur farligt det var med alla våldsfilmer. Mest kung-fu-filmer. När dataspelen kom, var det samma sak.

Och nu är det mobiltelefoner och i samma andetag kan vi nog säga vårt internetberoende.

Jag skrev någonting om den introverta människan och det paradis som just det här innebär. Men är jag orolig, nej.

För varje generation lever i sin tid. För det är en sak som vi kan vara säkra på och det är att livet förändras. Hur vi än gör, så är förändring en del av vår utveckling. Sedan kan man alltid diskutera om det är bra eller dåligt. De som är runt 40 – 50 års ålder är video-generationen. Det farliga Kung Fu våldets generation. Är dom (vi) inte engagerade ( nåja, i lagom dos då ) samhällsmedborgare eller springer vi omkring och slår ner folk helt oprovocerat? Är vi mer våldsbenägna än andra generationer?

När jag läser artikeln kan jag tolka det lite annorlunda än svaren de kommer fram till.

Vi lever idag i en snabbmatsvärld eller MTV-värld överhuvudtaget. Istället för att stanna upp och fundera lite längre över vissa frågor, kortar vi ner resonemang ( twitter tex ) och det ger oss tid över till annat ( surfa på nätet? ). Jag tror inte det har att göra med mobiltelefonens vara eller inte vara. Det är någonting som hänger ihop med den utveckling som den här generationen går igenom.

Jag ser det här i ett annat sammanhang och som jag många gånger skrivit om. Objektivismen och den filosofi som som Ayn Rand förespråkade har slagit igenom. Där är egoismen i centrum. Egoismen är reaktionen mot kollektivismen och är på ett vis en ideologisk kamp om statens vara eller inte, om personlig frihet eller inte.

Egoism leder till ett större bekräftelsebehov, en daglig dos om ni så vill, för att känna att jag duger. Den egna bekräftelsen är inte lika viktig som andras. Och eftersom nyliberalismen i sin ”ädlaste” form använder de mekanismer som objektivismen förespråkar, är det kanske där vi ska leta svaren. Det är ingenting nytt under solen egentligen, Hobbes skrev om egennyttan för många hundra år sedan. Skillnaden är att objektivismen utnyttjar människans egennytta.

För jag tror att det vi ser är en frukt av den ego-fixering vi upplever idag – med PT:s på gym, botox-generationen, livscoacher, entreprenörer i skola, vård (och snart det militära?) – för att nämna lite. Allt handlar om att lyckas, få bekräftelse och tjäna pengar. Jag tycker man ska sätta den här studien i det sammanhanget och få en lite vidare bild av det som sker. Det handlar inte enbart om mobiltelefoner och en quick-fix i bekräftelse, där du trycker på en gilla-knapp. Det är någonting lite mer än det.

Om det är på gott eller ont?

Jag ser att ett demokratiskt samhälle som står på egoismens grund, blir ett svagare demokratiskt samhälle i längden. Det drabbar de svagaste och skapar större klyftor och om engagemanget minskar, blir det ännu större klyftor.

Det är i det sammanhanget vi ska se den här studien tycker jag.