Konsumtionshets i jakten på meningsfullhet
Ibland undrar jag – måste vi jaga yttre upplevelser för att få inre upplevelser?
Jag tänker på att måste vi åka på långa resor, planera semester, uppleva konserter och annat som blir yttre upplevelser för att skapa ett innehåll i vårt liv? Det blir en slags status i att visa upp det man gör – en slags konsumtion av meningsfullhet. En dröm idag är lättare att uppfylla än för trettio år sedan – världen har krympt. Ja, nu pratar vi ofta om den västerländska jakten på upplevelser.
Men om jag sitter vid Mälaren eller Bondi Beach, avgör det min inre upplevelse?
För det kanske inte är lika intressant upplevelse att läsa en bok, se en film eller varför inte stirra ut på ett landskap som att vara på ett ställe som i andras ögon är större. Ibland kan jag fundera lite på det här. Jag funderar ibland på det MTV-liknande liv vi ibland slängs in i, där allting ska förkortas och nästan snuttifieras – för att vi annars tröttnar. Var tar tanken vägen i just det livet?
Det finns en klyscha som säger att den inre resan är den bästa eller viktigaste resan.
Just det kan bli lite nyandligt och påklistrat – den inre resan. Det finns den där nyandligheten som har spridit sig under tjugo trettio år med bl.a. Paulo Coelho ( en fantastisk författare med grym fantasi även om jag inte tror på alla hans insikter ).
Jag läste även en bok för många år sedan som hette Den nionde insikten och blev först tagen men sedan skeptisk. Kanske var jag mer ung och naiv och på ett vis ville jag se just det där vi alla letar efter – en slags mening med livet. Idag kan jag se den och de andra böckerna i ett annat sken och att ord inte alltid inte innebär rättfärdighet – det är alltid hur vi handlar som avgör var vi står som människa. Anser jag.
Och där kommer jag tillbaka till inre upplevelser.
Är det just hur jag väljer att göra min inre resa, som sedan utvecklar mig själv och människor jag möter: eller är det upplevelser som jag kan ta på, berätta om, som skapar mig? Självklart är det en mix, men vilket är viktigast? Jag funderar på den där MTV-känslan att visa oss vid olika platser och i det skapa en slags meningsfullhet – att slags uppfyllande av livet. Jag har själv gjort det men det är inte det jag i min ålder ser som vågor som brutit andra vågor.
För mig blir då den där inre resan den viktigaste. Det handlar om att inse att min upplevelse i alla ögonblick möter andras upplevelser. Även de minsta. Jag brukar nämna det som en stafettpinne – att alla människor jag möter påverkar mig. Och på ett vis överlämnar vi stafettpinnar. Ibland tappar vi den men oftast plockar vi upp den.
Sedan väljer vi själva om vi gör den inre resan vid Mälaren, Bondi Beach eller i en soffa som är den skönaste i hela världen.
Publicerat på februari 28, 2012, i Funderingar och märkt aktuellt, allmänt, övrigt, blandat, debatt, drömmar, filosofi, Funderingar, humanism, kommunikation, kultur, livet, människan, möjligheter, medkänsla, medmänsklighet, miljö, nutid, personligt, Sverige, värderingar, världen. Bokmärk permalänken. 2 kommentarer.
Jättebra skrivet och mycket tänkvärt. Jag tycker om att göra resor, både inre och yttre sådana. För att klara alla stormar i livet, alla svårigheter och ledsamheter, har jag behövt mina djupa lugna stunder för mig själv, som gör att jag kan stå stadigt även när marken rämnar kring mig. Men för att ha något ljust i mörkret, något positivt att tänka fram emot eller tillbaka på, har jag använt mig av yttre resor, där jag ser nya saker och får andra perspektiv att ta med mig hem igen. Jag har inte haft möjlighet att åka på långa dyra resor till fjärran länder, men även små korta miniresor inom Europa, kan vara något att leva på länge länge och suga det godaste ur. Då blir det inre resor som bygger på de yttre resor man gjort, och allt man har med sig i sitt eget lilla bagage – sin ryggsäck – i livet.
Jag tror att man själv måste bestämma sig för vilka resor som betyder någonting för en själv och om andra värderar det du gör, så låt bli att värdera deras åsikter. Tycker det låter intressant det du berättar och fyller i det jag skrev om. Tack!