Konsumtionshets i jakten på meningsfullhet

Ibland undrar jag – måste vi jaga yttre upplevelser för att få inre upplevelser?

Jag tänker på att måste vi åka på långa resor, planera semester, uppleva konserter och annat som blir yttre upplevelser för att skapa ett innehåll i vårt liv? Det blir en slags status i att visa upp det man gör – en slags konsumtion av meningsfullhet.  En dröm idag är lättare att uppfylla än för trettio år sedan – världen har krympt. Ja, nu pratar vi ofta om den västerländska jakten på upplevelser.

Men om jag sitter vid Mälaren eller Bondi Beach, avgör det min inre upplevelse?

För det kanske inte är lika intressant upplevelse att läsa en bok, se en film eller varför inte stirra ut på ett landskap som att vara på ett ställe som i andras ögon är större. Ibland kan jag fundera lite på det här. Jag funderar ibland på det MTV-liknande liv vi ibland slängs in i, där allting ska förkortas och nästan snuttifieras – för att vi annars tröttnar. Var tar tanken vägen i just det livet?

Det finns en klyscha som säger att den inre resan är den bästa eller viktigaste resan.

Just det kan bli lite nyandligt och påklistrat – den inre resan. Det finns den där nyandligheten som har spridit sig under tjugo trettio år med bl.a. Paulo Coelho ( en fantastisk författare med grym fantasi även om jag inte tror på alla hans insikter ).

Jag läste även en bok för många år sedan som hette Den nionde insikten och blev först tagen men sedan skeptisk. Kanske var jag mer ung och naiv och på ett vis ville jag se just det där vi alla letar efter – en slags mening med livet. Idag kan jag se den och de andra böckerna i ett annat sken och att ord inte alltid inte innebär rättfärdighet – det är alltid hur vi handlar som avgör var vi står som människa. Anser jag.

Och där kommer jag tillbaka till inre upplevelser.

Är det just hur jag väljer att göra min inre resa, som sedan utvecklar mig själv och människor jag möter: eller är det upplevelser som jag kan ta på, berätta om, som skapar mig? Självklart är det en mix, men vilket är viktigast? Jag funderar på den där MTV-känslan att visa oss vid olika platser och i det skapa en slags meningsfullhet – att slags uppfyllande av livet. Jag har själv gjort det men det är inte det jag i min ålder ser som vågor som brutit andra vågor.

För mig blir då den där inre resan den viktigaste. Det handlar om att inse att min upplevelse i alla ögonblick möter andras upplevelser. Även de minsta. Jag brukar nämna det som en stafettpinne – att alla människor jag möter påverkar mig. Och på ett vis överlämnar vi stafettpinnar. Ibland tappar vi den men oftast plockar vi upp den.

Sedan väljer vi själva om vi gör den inre resan vid Mälaren, Bondi Beach eller i en soffa som är den skönaste i hela världen.

Moment 22 för de svagaste

Jag läser lite om A-kassa och att under sex år har fler hamnat utanför A-kassan, bl.a. på grund av nya regler. Likadant är det med försäkringskassan och för vissa blir det här ett slags moment 22. Saker och ting går runt för en del människor, och oftast är det de svagaste i samhället.

http://www.expressen.se/nyheter/reinfeldt-skyller-tappet-pa-s/

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/reinfeldt-pressades-om-arbetslosheten_6882765.svd

http://www.dn.se/ekonomi/stodet-ger-inte-en-rimlig-levnadsniva

http://www.dn.se/ekonomi/reinfeldt-forsvarar-tuffa-krav-for-a-kassa

Fredrik Reinfeldt ser inte det som ett problem.

Det är ingen framgångsmått för ett land, säger han.

Nej, kanske inte men det blir ett socialt och medmänskligt problem. Att i samma andetag säga att människor inte arbetar tillräckligt mycket och på så sätt skjuta över ansvaret på individen, är att frånsäga sig ett medmänskligt och samhälleligt ansvar. Men det ligger i linje med den filosofi som just nu är den som styr och som har sina rötter i Ayn Rands tankar och de ekonomiska teorier som Milton Friedman stod för.

Jag läste någonstans att den segregering som sker, inte bara i Sverige, kommer att slå tillbaka mot de som tror att den är av godo. De som tror att att samhälle behöver en en rik överklass och underklass. Om vissa människor blir svagare ökar hälsoproblem och risken för brottslighet = kostnader för samhället. Det skapar ett vi mot dom samhälle, där man skyller på vissa grupper, t.ex. invandrare. Det ökar retoriken och den blir mer oförsonlig och en hårdare retorik ger utrymme för rätten att ta saker i egna händer.

Det är väl lite som ett moment 22 där med.

Och vissa partier glömmer även bort människans vilja, tro och drömmar – den glöd som finns att ta revansch. Skillnaden mellan Sverige och USA t.ex. är att de som blir underklass har en annan världsbild och kommer inte låta bli att rösta. Att göda en medelklass med skattesänkningar och odla egennyttan håller bara till en viss gräns. För i ett samhälle där egoismen råder, där kan även den som står dig närmast drabbas och då faller man hårt.

Det börjar redan komma reaktioner och ha en arrogans mot de svagaste i samhället, slår tillbaka mot en själv. Vi ser idag nidbilder på Fredrik Reinfeldt, som har kommit det sista året. Personligen tycker jag det är lågvattenmärken – t.ex. Elisabeth Olssons montage – och ger en ganska onyanserad debatt.

Vi ser även rörelser som protesterar mot egoismen på börserna.

http://www.svd.se/naringsliv/bill-gates-vill-ocksa-betala-mer-i-skatt_6800359.svd

Vad vill jag säga? Att i demokratiskt land som Sverige, bör vi kunna ta hand om även de svagaste och de som av olika anledningar hamnar mellan stolarna. Jag tror på att alla människor måste göra sina val – men det finns också människor som av olika skäl hamnat på livets skuggsida och ett gott demokratiskt samhälle ska även ha ett stort hjärta – det har vi faktiskt råd med.

 

En vacker bild av glädje

Nu har jag under några dagar läst spaltmeter – ja, jag ska erkänna att jag mer läst rubriker om prinsessa Estelle. Det finns både det hyllande och det raljanta, det lite upprörda över namn och en stor glädje hos vissa.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/landshovding-jag-ar-sa-glad-att-jag-star-har-och-grater

http://www.dn.se/nyheter/sverige/namnvalet-estelle-vacker-reaktioner

Jag förstår egentligen inte hysterin men den är samtidigt inte oväntad.

Jag tänker på alla de barn som fötts under de här dagarna som vi inte har varken namn eller bild på. Som på ett vis är varje förälders under. Daniels presskonferens ger ett ansikte på den glädjen och kanske förvirring som uppstår när man får barn.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hertigdomet-ostergotland-jublar_6878483.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/estelle-ett-ovantat-val_6878269.svd

Det är så jag egentligen kan se det här.

Två människor och deras nyfödda barn. Ett barn som förhoppningsvis är en gåva för de flesta människor, en del av kärleken och en del av en lång process i evolutionen. En naturlig del i en process.

Sen kan man säkert diskutera t.ex. det fria valet för det här barnet som jag läste någonstans i ett flöde. Men då gäller det förstås att vi tror att vi har ett fullt fritt val i alla ögonblick i livet – har vi alla rätt att välja det liv vill leva, i alla ögonblick?

Jag tror inte det, det fria valet begränsas av många saker och även för en nyfödd prinsessa – även om vi vill tro annorlunda. Även för en prinsessa.

Vi kan säkert diskutera kungadömet och dess fortsättning eller fall. Har en monarki plats i ett ”modernt” samhälle – ja, så modernt det är just dagens datum.

Vi kan också diskutera och fundera om framtiden för barnet.

Men som sagt spelar det mindre roll, för jag ser ändå mer i Daniel och Viktoria den där känslan som jag många gånger sett hos andra som fått barn. Den där förväntan, nyfikenheten, naiviteten, kärleken och allt annat som ett nyfött barn kommer med.

Egentligen varken mer eller mindre än just det. Och det är en vacker bild av glädje.

Cynism

Egentligen kan väl ingen vara förvånad att Sverige exporterar vapen och vi har en väldigt aktiv vapenhandel. Det finns ett slags mörker när det gäller tillverkning och försäljning av vapen – det går väl på ett vis emot folksjälen i trygghetslandet nummer ett i världen och det blir nästan lite tabu att prata om det. Det finns en tro på en slags utbredd pacifism om Sverige och man försöker att inte förstöra den bilden.

http://www.dn.se/ekonomi/sverige-storst-i-varlden-pa-krigsaffarer

Vi är ju fredsskadade efter 200 år av relativt lugn.

Det finns en annan sida av saken som sällan diskuteras när det gäller vapenhandel och det är export till tredje land. Lagar och regler runt vapenexport är snårig och det visar inte minst kommentarer från ISP:s generaldirektör i DN:s artikel.

http://www.dn.se/ekonomi/vapenexport-fortsatter-till-diktaturer

Han vet att han har skydd i ryggen för den export som sker, eftersom det finns så olika regler i världen.

Det som också är intressant är att den största exporten som sker är inte system och stora vapen – det är handeldvapen. De står för merparten av vapen som säljs. Där vet jag inte hur Sverige ligger till.

Men de lätta vapnen flyttas från krigszon till krigzon, beroende på vem som betalar bäst. Mord och våld är en enorm industri. Jag skickar med ett kort utdrag ur min berättelse Landet där stjärnorna regnar, där en av huvudpersonerna – Agnes von Dinkel – funderar över vapenhandel och världens cynism.

http://www.dn.se/debatt/viktigt-att-utreda-sveriges-export-av-forsvarsmateriel

http://www.aftonbladet.se/nyheter/analys/wolfganghansson/article14414589.ab

” Men samtidigt var han en högt respekterad affärsman och de senaste femton åren hade han konsoliderat och byggt Smythe and Hansons varumärke starkare. De var ett av världens topp tjugo största försäkringsbolag numer och alla krigshärdar hade gjort att de bl.a. specialiserat sig på försäkringar på transporter av krigsmateriel.

Steget var inte så långt från vanliga transporter och det fanns mycket pengar i det.

Han hade försvarat sig med en gång när Agnes pressat honom om hans pacifism, att en pacifist hade kontroll på vapnen var bättre än en krigshetsare. Det kändes mer som en lögn nu.

Det var en snårig djungel när det gällde vapentransporter, där det fanns mycket lagar – och samtidigt mycket luft i lagarna. Länder hade olika lagar om hur vapen får både säljas och användas. FN:s organ UNODC var ett organ som bevakade vissa delar men hade inte fullständig kontroll.

Det fanns ingen som hade fullständig kontroll över vapenhandeln. Det var en gråzon.

Mycket beroende på olika agendor, olika lagar och olika etisk syn på vapenhandel. Hon tänkte t.ex. på Sverige i förhållande till USA. Och hon visste att företag som Bofors hela tiden letade efter kryphål för att sälja vapen.

Kanske var det för hon var svensk, som Bofors kom upp i hennes huvud.

Det fanns en grå historia, inte bara i Sverige, när det gällde vapen. Men just i Sverige fanns det fanns en underliggande skenhelighet när det gällde vapen och export.

I vissa länder var den mer svart än grå och hon visste inte riktigt vilket som var bäst. Eftersom hon kom från Sverige kom tanken på Algernon och Boforsaffären men idag fanns det mer slipat sätt att komma förbi vapenlagar. Som att sälja till tredje land som exporterade vidare och visa att man handlade i god tro.

För man hade ingen aning om att vapen skulle exporteras vidare till krig.

Världen var cynisk. ”

Vi blir ilskna på det som är utanför muren

Jag satt igår och tittade på melodifestivalen. En ganska tråkig, enahanda tillställningen egentligen som skulle behöva lite förnyelse. Visst, man kan säkert köra något år till i det här formatet men det börjar bli en liten gäspning. Men det ger pengar.

Ja, förutom Björn Ranelid – det var kanske en som man mitt i gäspningen höjde ögonbrynen för. Rätt kul grej som bryter normen för vad som får vara – om det nu finns en norm för musik och underhållning.

http://www.expressen.se/noje/kronikorer/anders-nunstedt/anders-nunstedt-en-historisk-skrall-kvall/

http://www.dn.se/kultur-noje/musik/favoriten-och-den-omojlige-lade-beslag-pa-finalbiljetterna

Det intressanta tycker jag är reaktionerna, som är allt från raljerande till nästan hatiska.

Och då pratar han om KÄRLEK i sitt framträdande.

Kärleken är världens största mirakel.

Men va tusan, varför såga någon som inte alltid är inom mallen för det som är normsystemet och dessutom har ett kärleksbudskap? Visst, det är inte det mest musikaliska men va tusan, jag har faktiskt sett värre saker och sätt allting i ett större sammanhang.

Det är lite som när Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset. Hur fan kan någon rösta på honom? Det var kommentarer om det var hästen man skulle röstat på, man kommenterade hästsporten nedsättande och så vidare. Och då vann han med den största marginalen någonsin.

Man dissade en hel grupp människor som varje dag ägnar sig åt ridsport.

Lite blir det som jag faktiskt skrev om en annan sak förut:

Om vi isolerar oss runt höga murar, kommer vi faktiskt bli identitetslösa, för vi blir bara rädda och ilskna för det som är utanför muren. 

Björn Ranelid skapar just den där ilskan. Han befinner sig utanför muren för det som vi anser vara normalt. Han utmanar oss egentligen med allt de han gör, och han utmanar Jantelagen – och då blir vi bli förbannade. Är det för att vi själva faktiskt inte vågar säga – fan jag vågade, fan va jag är bra. Han sätter vår egen identitet på spel.

Nej, jag tycker istället vi ska tacka honom för att han vågar kliva utanför våra normer. Jag är inget fan av Björn Ranelid och det han skriver men jag tycker om människor som vågar utmana sig själva och andra och allt det som vi förväntar oss.

En stark nationalism kan tändas

Ibland kan man ana när inrikespolitik blir till utrikespolitik.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/expert-israel-kan-anfalla-iran-i-ar

Hotet om krig mot Iran har många tecken som påminner om förberedelser till krig – t.ex. i Irak. Retoriken är oftast densamma, med hot och sanktioner och militär närvaro.

Det finns självklart flera agendor i det här – inte enbart militärt. Det är ett försök att skriva om politiken i hela regionen från USA och så har vi självklart det uppenbara – oljan.

Men vi får inte enbart stirra oss blinda på just oljan i det här. Och vi får inte stirra oss blinda på kärnkraft och ev. kärnvapen.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/president-laddade-iransk-reaktor_6853641.svd

http://www.dn.se/nyheter/varlden/hoten-om-krig-far-varlden-att-halla-andan

http://www.dn.se/nyheter/varlden/expert-israel-kan-anfalla-iran-i-ar

Allt är inte pengar och allt handlar inte om kärnvapen, även om det spelar en viktig roll.

För det är är också ett ideologiskt muller, kanske mer än andra vi har sett. Och vi får inte glömma att det finns en stark nationalism, som rent av kan vara svårare att hantera än religion och ideologi i Iran.

Krigsmuller har pågått på flera fronter under flera år, bl.a. Libanon, där Hizbollah har ett starkt fäste. Den israeliska politiken och dess försvarsmekanism agerar självklart därefter. Det sker mord och underrättelsetjänster agerar nästan som vi kan se på film.

På ett vis känns det lite som spionromaner vi läst om det kalla kriget. Det kan också återspeglas i lightvarianter hos amerikanska deckar/spionserier.

En av de intressanta aspekterna är hur det iranska folket skulle ställa sig om landet blir attackerat. Under ytan på det religiösa ytskicket finns ett helt annat liv, som fundamentalismen tillåter – allt för att kunna behålla makten. Åtminstone om jag ska lyssna till de jag känner som har kontakter in i Iran. Det finns ett stort nöjesliv, fester a la västerländskt snitt är en vana och det gör också att folket kan acceptera den religiösa fundamentalism som balanserar vardagslivet med kontroll och låt gå.

Men frågan är, var står folket vid en attack?

Jag tror inte det är så enkelt att säga att man ser Israel – USA – som befriare från fundamentalismen. Jag är ganska övertygad om att det finns en stark nationalism som kan tändas. Jag hör hur stolta alla Iranier är i Sverige över landet Iran. Vi pratar inte regim, vi pratar inte religion – utan landet Iran.

Om landet Iran attackeras kan det bli långdraget och blodigt.

Och just den balansgången måste USA väga in när det hotar eller använder diplomati.

Israel är där som en otyglad hund som inte tänker vara kopplad, även om de är beroende av USAs stöd. Israel tror jag i vissa lägen faktiskt tycker att USA är fegt. Och då agerar de, för de räknar alltid med stödet, oavsett.

De är en viktig bricka i USAs utrikespolitiska agenda, oavsett om de sliter sig från kopplet ibland. En allierad i en underrättelsekrig som påminner om kalla kriget i mellanöstern.

Dessutom är USA är utrikespolitik alltid inrikespolitik när vi närmar oss val. Det är alla medvetna om. Om USA på något vis blir hotat sluter man upp runt presidenten. Det är Obama medveten om och jag skulle bli förvånad om han inte använder det kortet när vi närmar oss valet.

Varför ska man leken tåla?

Fredrik Reinfeldt är ute i media igen.

Läser om relansering på SVD. Han har ju varit i mediaskugga ett tag.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/pension-hett-amne-pa-toppmote_6836221.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/relansering-av-reinfeldt_6838635.svd

Och på Facebook ser jag alla de hån som farit senaste dagarna om förslaget att man ska ha möjlighet att jobba längre än dagens pension. I bilder jämför man honom till och med med Hitler – arbete ger frihet – det är en massiv hatkampanj.

Och jag läser hur vissa blir illa berörda och andra ler.

Snedvridning, vinkling, smutskastning och annat tycker jag är den fulare delen av politiken.

När Håkan Juholts mamma sista dagarna sade, att hon tyckte hennes son var utsatt för mobbning, log en del i mjugg. En del resonerade nog så, att ger man sig in i leken får man leken tåla. Han själv ville prata politik, medier gjorde narr och tävlade nästan att hitta de värsta bilderna av honom.

Varför det?

Varför ska man leken tåla?

Jag minns det hätska mellan Palme och Bohman. Jag gick i skolan då och debatterna på de lägre nivåerna var hätska och nästan hatiska. Sedan kom en period av lugnare klimat, Palme och Lindh som mördades och det fanns en viss eftertanke. Idag känns det som om den vinden håller på att vända. Och media har en stor del i det. Samhället får ett hårdare klimat och man glömmer lätt konsekvenser.

Jag har någon gång skrivit att just realtidsmedia minskar källkritiken i det man skickar ut. Att hellre snabbt än rätt, för nätet blir allt viktigare. Innebandypappan är ett skrämmande ex på det. Och här faller även politiken in i den ramen numer.

Det intressanta i det här är också att Fredrik Reinfeldt sällan attackerats. Han har fått en image av att stå över allt tjafs. Med hjälp av media har en sådan bild skapats. Ett medvetet val av smart PR-människor. Och det har förvånat mig ibland. Det har känts som om media inte vågat kritisera, i rädsla för att hamna i kylan – att inte få tillgång till honom. För hans sällsynta uppträdanden gör honom självklart mer attraktiv. Det är smart och har hållit över tid. Men samtidigt tror jag det också skapar en irritation och det här är en del av det.

Sedan vill säkert vissa medier skapa en spänning mellan honom och Löfven. För vem vill inte se en kamp in på målsnöret? Media blir i det fallet den tredje statsmakten – deras vinklingar påverkar självklart folks tankar och det är de medvetna om.

Ett samhälle kommer inte längre än dess demokrati tillåter

Är olikheter tillåtna så länge världen har att dela med sig av resurser men när klimatet hårdnar – ekonomisk, politiskt – ser vi då mer till olikheter än likheter i varandra? Förlorar ord som jämlikhet, interkulturalitet och medmänsklighet fästet och ersätts av annat som nationalism och påtvingat utanförskap. Jag funderar.

Jag läser http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hatet-som-gor-mig-politiskt-deprimerad

och vidare läser jag om http://www.svd.se/nyheter/utrikes/st-petersburg-klubbade-lag-mot-att-tala-gott-om-homosexuella_6834879.svd

När vi diskuterar den grekiska ekonomin pratar vi i samma andetag om likheter som för oss tillbaka till trettiotalet och i skuggan av en världsrecession, skapas en fond av att söka sig närmast gemensamma nämnare och då blir allt avvikande farligt eller för annorlunda.

http://www.svd.se/naringsliv/papademos-bekraftar-overenskommelsen_6837521.svd

http://www.dn.se/ekonomi/ny-storstrejk-utlyst-i-grekland-1

http://www.dn.se/ekonomi/han-har-vantat-i-tre-ar-pa-pengar-staten

För att förenkla det, det måste alltid finnas syndbockar. Det förenklar livet.

Det blir som en pöbel som står på en läktare och hatar en motståndare under nittio minuter. Den kan lätt hitta syndabockar i det egna laget också, som avviker från det förväntade och rent av gör självmål.

Vissa kan lika lätt skrika ut hat mot invandrare, bögar, blondinbloggare med stora bröst – för de förstör idyllen av det normala samhället. Det blir en slags konservativ hyllning till ett ideal från förr, rent av en platonsk idévärld, som är drömmen där vi alla kommer vara tillsammans – och lika. Inte likvärdiga, inte jämlika – men lika. För den som anser att det finns någon norm som är homogen, blir det heterogena avvikande i den världen.

Varför?

http://www.dn.se/nyheter/varlden/antigaylag-i-uganda-pa-forslag-igen

http://www.dn.se/nyheter/sverige/en-reaktion-mot-en-vaxande-hbt-rorelse

Självklart finns alltid den där hotbilden av att jag är arbetslös och någon tagit ”mitt” jobb och det är inte ”normalt” att älska en människa av samma kön. Jag tror att ett samhälle kommer inte längre än dess demokrati tillåter – för i demokratin finns alla de värderingar som vi måste slåss och ständigt återerövra.

Grekland ligger t.ex. på randen av vad en demokrati kan tillåta innan den tippar över – åt vilket håll vet vi inte men eftersom nationalism är en gemensam nämnare att söka sig till, är det väl sannolikt det mest lika är den gemensamma nämnaren. Där blir olikheten ett hot och idévärlden försvinner in i sinnevärlden, för att fortsätta med Platon. Den kan bara accepteras så länge den ger fördelar, inte nackdelar.

Mindre i plånboken är just ett sånt hot.

I sådana här situationer värderas inte människor lika – människovärdet kan helt plötsligt vara noll. Vi har sett hemska situationer de senaste generationerna – förintelsen under andra världskriget, Stalins utrensningar, Pol Pot och massmord under kriget i forna Jugoslavien för att nämna några.

Och när jag läser dessa artiklar, funderar jag.

Försvinner medmänskligheten i en slags smygande vridning just nu och vilken värld ersätter då det medmänskliga? Det finns många orsaker som samverkar till ett samhällsklimat. Ett är språket tänker jag. Att ständigt definiera någonting som avvikande, som ett problem, skapar ett mantra som säljs in eller ska vi kalla det propaganda. Mediaexponering, vilket är lättare att skapa i det moderna kommunikationssamhället, blir en del av en sanning som skapas. Det kan skapas en grupppsykos, där det är lättare att acceptera ”sanningen” än att motsätta sig den. Det här har en del grupperingar insett och överöser oss med ”sanningar”.

Var finns motvikten när det politiskt korrekta inte vågar kliva ur garderoben?

Olikhet blir inte tillåtet – för lika ska vi vara. För att definiera oss ska vi ha samma kläder, samma kostymer och liknade frisyrer och orden blir mantra som hjärntvättar.

Jag vill inte tro att vi inte lär av historien. Men jag vet inte.

Det jag läser och ser kan vara skrämmande. Men i grunden tror jag alltid att medmänskligheten vinner och att det heterogena -  där olikheter i kultur, religion, kön, ålder – berikar, diskuterar och möter varandra är grunden för all vår utveckling. Vi är trots allt människor, oavsett.

Ur betongen kan de vackraste blommor blomma

Idag blev jag för första gången på väldigt länge otroligt imponerad. Jag blev pigg och glad och på näthinnan finns den glädjen när jag skriver. Jag mötte några ungdomar och de berättade om sina tankar och engagemang och varför de vill arbeta med media.

”Jag har blivit intresserad av politik.”

Hur ofta hör ni en fjortonåring säga det?

”Jag vill engagera mig för ungdomar. Har ni hört talas om Fadime och Pela?” sade en annan ungdom.

Ibland möter man någonting som brinner, det finns någonting i ögonen. Det är speciellt och det har någonting mer i blicken än just här och nu.

Som just det här, de har tänkt lite längre, lite större.

Jag möter det där hoppet om att jag faktiskt kan påverka världen jag lever i. Det är så påtagligt och levande och det gör mig så förbannat glad. De för intelligenta resonemang som jag önskar alla vuxna kunde få höra, resonemang som vill förändra och som tror att det är möjligt.

För hur ska vi tro på en bättre värld om vi inte vågar lyssna?

Speciellt på de värst utsatta områdena i Västerås. Skolor som ofta visar resultat som just politiker inte är nöjda med och som ifrågasätts i lokal media. Ibland undrar jag rent av om det finns det en dold agenda gentemot de här skolorna bland media och politiker som inte alltid är synlig. Skolorna som inte visar resultat över tid, skolor som är som problembarnet som alltid definieras som just problembarn och då ser man inte heller möjligheterna.

Man suckar bakom skrivbordet, någon mil bort, i maktens korridorer.

Men jag tror faktiskt att ur betongen kan de vackraste blommor blomma – om vi lyssnar lite längre in och rent av känner den där fantastiska doften. Hur ska vi få reda på vad som finns, om vi inte vågar lukta på blomman och ser hur den sträcker ut sina blad när solen tittar fram. Betongen och blommorna som växer här har ett berättigande som finns bortom resultatet i nationella prov och statistik.

Det finns en känsla av samhöriget som ingen kan ta ifrån de som växer upp här.

”Jag är intresserad av makt, makt i länder. Hur det fungerar. Vi diskuterar politik på lördagar, vid frukostbordet. Det är intressant.”

Jag blir imponerad av honom, fjortonåringen.

”Jag vill hjälpa de som är i den situationen, som Fadime och Pela. Jag tror jag kan förstå bättre än vissa” säger hon och jag blir lika imponerad henne.

De här ungdomarna ser sig inte som offer inom systemet – de ser inte den stämpel som vissa vuxna – media och politiker – sätter på dem. .

De är istället de där underbara blommorna som växer ur betongen i en stadsdel i Västerås.

Stå upp för medmänsklighet, varken mer eller mindre

Så tittar vi oförstående på den som gjort det ofattbara och det vi ser är ondskans ansikte. Ett ansikte som inte visar ånger och som på ett vis ler ett inåtvänt leende. Är han galen eller full av tro att han gjort det rätta – är det någon skillnad på det?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14322793.ab

”Jag behöver se honom för att veta att han inte är farlig längre ” säger en av de överlevande från massakern på Utöya.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/breivik-i-omhaktningsforhandling

http://www.dn.se/nyheter/varlden/stort-intresse-se-breivik-i-ratten-i-dag

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/breivik-omhaktas_6826827.svd

Jag tänker på de bilder jag sett från rättegångarna vid Nurnberg, efter andra världskriget. På de män – mest män – som ställdes inför rätta för folkmord och förintelse. Hur de på ett vis distanserade sig från det som då också var det overkliga och fann det som självklarheter. De förstod inte riktigt hur de kunde anklagas, de var krigare. Den slutgiltiga lösningen var en del av nationell resning i Tyskland – hur sjuk den än kan verka. Den var självklart följden av århundraden av propaganda och självklara ”sanningar” om andra människor, i det fallet judar. Läste förra veckan att det finns en stark antisemitism kvar i Tyskland än idag, även om den inte vågar lyftas till ytan. Det som ligger under ytan blir som smuts under mattan som aldrig dammas.

När man hör Breiviks uttalande om att han borde släppas och få medalj av kungen, förstår man att han har en narcissistisk självbild – den är grandios och gärningen faller in i den självbilden. Han är en krigare och står för ”sanningen” ingen vågar säga. Han kan inte förstå att den symboliserar ondska, hat och att oskyldiga liv har spillts. Det spelar ingen roll för människor som honom eller andra som begått liknade brott mot mänskligheten. Vi kan gå tillbaka till romartiden, ja, ännu längre tillbaka för att se människor som rättfärdigar brott mot mänskligheten i den enda ”sanningens” namn.

Hur kan då egentligen det ofattbara hända? Lär vi inte av historien?

Jag har en tes att vi tyvärr bara kan uppfatta tre generationer, så länge vi kan hålla berättelser levande – sedan återstår böcker och filmer och de kan inte ersätta kött och blod, öga mot öga och orden som darrar tillsammans med en röst som berör. Ju längre tiden går distanserar vi oss och vi som moderna människor kan inte förstå hur det i t.ex. Tyskland kunde ske.

Sedan finns det någonting oresonligt i ”sanningar” som blir till myter – för de kan aldrig vederläggas – och de kan då i vissa kretsar få stå oemotsagda. Ju mer ”sanningen” får kraft i vissa kretsar men inte ser en förändring, blir våldet en del av ideologin. Vi har haft många terrordåd under senaste 50 åren som haft idén att väcka människor ur deras slummer.

Tystnaden blir då också demokratins värsta fiende. För att visa att vi bryr oss måste du och jag hela tiden visa att vi och dem-samhället inte är accepterat – då måste du och jag också stå tillsammans, det är oss människor det handlar om – oavsett religion, hudfärg, etnisk bakgrund, kön, ålder.

Det handlar om att stå upp för medmänsklighet, varken mer eller mindre.