Nöjd – utan motgång känner du inte medgång

Ibland funderar jag på vad en nöjd människa är.

Vem är nöjd med sig själv?

Jag tror ingen jag känt genom livet är helt ut fullt nöjd med sig själv. Det finns alltid skorpor i vårt inre eller yttre som gör sig påminda, för att vi ska vara etthundra nöjda.

Men är det egentligen meningen att vi ska känna oss så nöjda?

Blir vi egentligen inte ganska likgiltiga då?

Och för mig är likgiltighet en av de sämre tillstånden i livet.

Jag tror nämligen vi behöver lite skorpor för att känna oss hela som människor. Jag läste en sak för några månader sedan, att de behöver motgångar i livet för att till slut känna dig någorlunda nöjd.

För utan motgång känner du inte medgång och kan inte komma till den där känslan när du känner dig nöjd. Lagom nöjd. För en kort stund. För känslan av total nöjdhet är oftast övergående, ungefär som när du smakar på någonting du längtat efter men när du ätit för mycket smakar det inte lika bra.

Då uppstår till slut likgiltighet. En mättnad. Människans strävan att utforska tar över.

För mig är nöjd ett tillstånd som är någonting att sträva mot och ibland i korta ögonblick når du du dit men är du nöjd för länge försvinner gnistan. Nöjd är lite som Platons idévärld, som i sig är helt orealistisk men ändå blir det som är perfektion. Den är på sitt vis oföränderlig och vår önskan dit är lika overklig.

Men det är ändå det ideal som vi strävar mot.

Det där som driver dig framåt och det som också kan ge dig sår som blir till skorpor.

Och du behöver dina skorpor för att närma dig ditt eget idealtillstånd – din egen idévärld – där du till slut för ett ögonblick känner dig – nöjd.  Men stanna inte där för länge, för då finns risken att likgiltigheten tar dig.