Ytterligheten är alltid en avvikelse av normen

Jag såg på Skavlan häromkvällen och en kort diskussion om män och kvinnor och om vi behöver varandra. Lite raljerade Horace Engdahl över kvinnors frihetsbehov, att kvinnor till det yttre inte ser män som en nödvändighet och lite beklagande tyckte jag mig höra i rösten. Att i vissa fall är vi faktiskt någonting som katten släpat in.

http://svtplay.se/t/102974/skavlan

Jag tycker det är lite roligt med tanke på att han är ihop med Ebba Bratt Wittström, som verkligen är feministisk ikon. För han kommer också fram till att utan bindningar i livet, så dör vi. Jag har funderat lite på det han sade.

Och jag tror det är en generationsfråga. I den ålder han och jag är, så finns fortfarande den ”gamla” feminismen kvar i generationen och hos vissa är den stark. Kvinnor kan och kvinnor kan använda just den attityden, att vi kan klara oss utan er män. Speciellt i intellektuella kretsar.

Det var en oerhört stark rörelse på sjuttiotalet och en liten bit in på åttiotalet men sedan kom en lite mer glättig period, där samhällsengagemang avtog. Där vi numer är jag. Jag kom ihåg alla diskussioner än idag som var i klassrummet när jag var femton år och i det som kallas den förhatliga flumskolan.

För i den yngre generationen tror jag att det finns en annan syn idag. Mycket av det som äldre kvinnor slagits för, kanske vissa yngre tar för givet idag. Och att vila sin lagrar, kan vara farligt, för då svänger oftast pendeln. Samma diskussioner förs inte i t.ex. skolan idag och det kan jag tycka är lite synd. När jag tänker tillbaka så var det några av de mer roliga och hätska diskussioner som var – oftast väldigt svart eller vitt.

Men det är väl så när man är ung.

Vi pratade lite om det här över en matbit med några vänner igår. Att dagens ungdomar har anammat det amerikanska dejtingsystemet t.ex. Att du helt enkelt har ett slags romantiskt skimmer över förhållandet man och kvinna. Och det finns någonting av att man är man och kvinna är kvinna. Visst ger jag en schablonbild men lite undrar jag över styrkeförhållandet mellan killar och tjejer idag.

För mig handlar det egentligen inte om en kamp mellan kön, för ytterligheten är alltid en avvikelse av normen. Den kan behövas ibland, ungefär som den obegripliga kulturen har sin plats i samhället, även om de flesta inte förstår den – kanske knappt den som skapat den.

Lite kan det vara så i ”kampen” mellan man och kvinna. Vi behöver ytterligheten – råfeminist vs macho – för att inse att egentligen befinner de flesta av oss inte i den kampen utan vill ha bindningar som är av respekt, kärlek och vänskap.

För jag tror på det viktiga som Horace säger, att utan bindningar så dör vi. Människans behov av olika bindningar är egentligen outtörstlig och vi söker kontakter från det vi föds till vi dör.

Vi har olika källor vi måste dricka ur, och att mötas som man och kvinna är en av dessa källor.

About these ads