Han är som den berömda ankan

Att spekulera i vad som KANSKE finns eller INTE finns, verkar vara medias största huvudvärk just nu. Jag tänker på vår kära kung. Jag tänker på alla andra personer de gjort och gör likadant med.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/hela-intervjun-med-kungen

http://www.dn.se/nyheter/sverige/kungen-det-finns-inga-bilder

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kungens-uttalanden-uppror-forfattare_6208751.svd

Jag har svårt att förstå den upprördhet, det drev som går mot honom. Att hans vandel skulle vara högre en Kalles eller Muhammeds och att han skulle behöva vara en utomjording för att klara sitt ledarskap, har jag svårt att förstå.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2454619/fortroendet-for-kungen-okar-efter-intervjun

http://www.dn.se/ledare/signerat/kungen-tredubblade-insatser

Det man glömmer bort är att han nog är den mest bevakade människan alla kategorier i Sverige. OM han skulle haft med någon slags undre värld att göra, skulle antagligen SÄPO med största sannolikhet vetat om det och det skulle varit en fråga för regeringen för länge sedan.

Det skrivs det INGENTING om. Antagligen för att det här är en pistol utan rök.

Det är ibland som om han skulle kunnat gå och komma som han vill, vilket är ganska långt från sanningen. Tänk er tanken, Kungen skadad i möte med gangsters från undre världen och SÄPO var inte där.

Nej, det förstår nog de flesta att det inte skulle vara möjligt – förutom viss media.

Sedan kan han faktiskt inte ta ansvar för vad människor i hans närhet gör. Det är som om du och jag i alla våra vänskapsförhållanden skulle veta exakt vad var och en av våra vänner gör året om, dygnet runt. Det är en befängd tanke.

Sen vänder jag mig även mot bilden att han skulle vara det perfekta, dygdemönstriga exemplet och absolut inte göra någonting som är utanför ramarna. Handen på hjärtat, då hade det istället varit så att det spekulerats i hur tråkig han är, som sitter med sin frimärkssamling och inte är social. Skulle han då kunna vara kung och representera Sverige? Vi lever ju trots allt i den värld där globalisering och sociala medier tar över allt mer.

Det finns en ständig jakt i media på att bygga upp och riva ner. Ikonen Stenmark har till och med råkat ut för det, när han träffade Ann Uvhagen. Hur kunde han välja en sådan kvinna, minsann.

Och kungen är ganska tacksam, för han är lite som den där berömda ankan. Varje millimeter han rör sig bevakas, och gör han ETT misstag ( kära örebroare  eller krockar i en rondell), så är det i media big time. Jag skulle nästan välkomna lite partybilder, för att se om det som skrivs verkligen är sant. För då är han mänsklig, full av liv och faktiskt någon som vågar kliva utanför ramen och delvis vara sig själv. Om det så han ibland vill vara och leva. Själv föredrar jag datorn och blogga….men jag är ju inte kung heller.

Det är jaktsäsong året om

Det är jaktsäsong året om.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/farre-an-halften-vill-behalla-kungen_6202929.svd

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fel-fokus-i-kritiken-mot-kungen_6203023.svd

Jag funderar på det senaste ex. i Ola Lindholm och nu Kungen. Det går att räkna upp andra ex, under de senaste åren men jag nöjer mig där. Människor som haft ” journalister ” som skrikit i brevinkast, som ringer, som jagar med bil.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/han-ska-inte-avga-pa-grund-av-skvaller

http://www.dn.se/nyheter/sverige/fler-vill-att-kungen-ska-abdikera

http://www.expressen.se/nyheter/1.2451880/victoria-talar-ut-om-skandalerna

För mig kliver pressen alltmer utanför sina ramar och hänger ut människor – människor som begår misstag, inte brott. Det fanns förr en acceptans att grova brottslingar kan namnges men nu handlar det om ” kända ” människor som i sitt vardagsliv begår misstag. Det är jaktsäsong året om.

Och för mig är det lite skrämmande. Kanske säger det lite om vårt samhälle.

Det handlar om att tjäna pengar på andra människors olycka eller misstag.

För nästa steg är faktiskt inte lika kända människor, som begår misstag – för att det ligger i allmänintresset. Jag har läst Expressens ” förklaringar ” som för mig är bortförklaringar till att sälja ex. och tjäna pengar och få uppmärksamhet. Jag funderade på hur tidningarna har förändrats sen jag var liten och till nu.

Min minnesbild är att det var händelser mer än personer som var i fokus. Det var vad som hände som faktiskt rapporterades. Nu är det anonyma ” källor ”, påhittat och spekulationer – enligt den och den – som är det bärande. Det känns som om journalistiken tappar sin själ lite – istället för att beskriva hjältar, bragder, händelser – vill journalistiken bryta och smutsa ner människor.

Kungen är en festprisse, han lever ett liv som är fullpackat med engagemang. Han kan gå på nattklubb, han representerar Sverige. Ja, och? Motsatsbilder som visar att han är mänsklig. Han är ingen elak människa, vad jag kan se. Han kan var lite glömsk, kära Örebroare. Vem är inte det? Han är plikttrogen men han behöver slappna av. Tar inte du och jag en öl ibland eller går på fest? Vem behöver inte det? Eftersom hans kontaktnät är stort, det klart att han träffar på människor som kanske har en mindre ren bakgrund.

Ola Lindholm begår misstag, som anses ringa i lagens mening. Men han hängs ut som om han vore en massmördare. Expressen och andra medier skickar ut ” sanningar ” och skapar kampanj.

Det är jaktsäsong året om.

Vem är den nästa att drabbas?

Och sedan ska vi tycka till, lite som Robinsson, Idol och Big Brother. Vem ska vi rösta ut?

För det är inte bara personen själv som drabbas – det finns anhöriga, som också smutsas ner. För mig blir det här lite som ett större fikarum, där skvaller är tillåtet och man gärna får göra illa andra människor. För många år sedan sade en kollega till mig, när vi satt i fikarummet och jag ifrågasatte rätten att snacka skit om människor som inte var där.

” I fikarummet får jag snacka hur mycket skit jag vill. Det finns ingen som kan stoppa mig, det är min rättighet. ”
För mig gör Expressen och andra medier just samma sak och förstår inte hur mycket skada de gör. För gränsen flyttas och snart kan det vara vem som helst som sätts i fokus. Bara för att den är trebarnsmor, bara för att den arbetar som rektor, bara för att den chef för företaget XX. Då blir det jaktsäsong på fler villebråd.

Landet där stjärnorna regnar

Vem kan ens vara förvånad över att CIA opererar i Sverige?

Ibland är verkligheten likadan som dikten.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/usa-spanade-i-sverige-utan-tillstand

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/utlandsk-underattelsetjanst-i-sverige_6186333.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/usa-spanade-i-sverige-utan-tillstand_6186593.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sapo-stoppade-cia-operation_6186331.svd

I min berättelse Landet där stjärnorna regnar, opererar CIA i Sverige med hjälp av ett svenskt säkerhetsföretag. CIA och då USA, anser sig ha rätten eftersom de under de senaste tjugo åren varit ensam supermakt. Under det kalla kriget fanns en annan ingång – det var kriget under ytan. Sverige hade ju ett kontraspionage som enbart några få visste om, bl.a. Tage Erlander. Det var i syfte bl.a. om det skulle ske en invasion från öst.

Spionage är ingenting nytt och operationer på främmande makts mark av den ledande makten i världen. Det har förekommit sedan – minst – romarnas tid. På ett vis kan man nog likna USA vid romarriket. Makten utgår från Washington – Rom – och man har olika lydstater officiellt och inofficiellt.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13065667.ab

Anledningen är den ekonomiska makten, som hänger ihop med det militära.

Men den balansen kommer snart ändras, eftersom Kina kommer växa om USA ekonomisk och då även militärt. På femtiotalet var kommunismen det stora hotet, under senaste åren har det blivit Islam och muslimer. En supermakt behöver alltid fiender. Det handlar inte så mycket om makt, som om pengar. Krig är pengar och det som sker efteråt, med återuppbyggnad. Det är idag en hel industri.

Och spionage och underrättelser är viktiga.

Sverige är en arena för det.

I vår ” neutralitet ” drar vi till oss olika grupper. Så har det alltid varit. Under det kalla kriget och även världskriget var vi en arena för möten och spionage i en osynlig värld. Det finns dokumenterat i flera böcker. Så är det nu med. Det behövs den här typen av arenor, som blir mötesplatser och där fiender försöker lura varandra.

Jag skickar med ett kort utdrag ur Landet där stjärnorna regnar. 

Bernhard Josefsson satt med sin delägare Tim Radcliffe och för ett ögonblick hade de tystnat. De var tvungna att fatta beslut, omgående. Det var morgon och männen satt tätt intill varandra i källaren, i det specialbyggda rum vid träningsanläggningen som enligt ritningen byggts för ett gym men som företaget även fått pengar via staten till att vara ett skyddsrum.

Den svenska staten var alltid generös, brukade Josefsson säga så där ironiskt.

Om svenska staten skött sina kort rätt skulle inte deras tjänster behövas.

Men de var lika generösa där med, att skära ner försvaret och förändra lagstiftning.

Allt skulle privatiseras och sen läggas på entreprenad.

Bernhard Josefsson hade stängt dörren bakom sig tidigare på natten och suttit här i timmar sedan Björk och den där idioten Barbados rapporterat in. Josefsson kunde knappt hans riktiga namn och just nu såg han bara det där idiotiska leendet när Barbados berättat vad som hänt. Som om han förväntat sig beröm, som en stolt jävla tupp som satt på tusen hönor.

De hade skickat iväg bägge till ett säkert ställe, på olika orter.

- Hur fan kunde vi tillåta att det där mentala kalhygget kom in i organisationen? hade Bernhard irriterat väst fram ett antal gånger under timmarna i rummet och hans blick hade varit fylld av ilska.

Han var känd för sitt temperament men nu kändes det som mer än vanlig ilska. En växande desperation. För vilken gång i ordningen han sade mentalt kalhygge hade Tim Radcliffe tappat ordningen på.

Han förstod att Ben – Bernhard – var irriterad på sig själv för att låtit övertalas.

- Det var ju på rekommendation av vår huvudpartner, svarade Tim Radcliffe.

De nämnde aldrig huvudpartnern vid namn. Det var en överenskommelse, allt för säkerheten. Tim Radcliffe var numer svensk medborgare, gift med Eva. De hade träffats i London, när hon arbetat som Au Pair. Det var arton år sedan och nu bodde han i Sverige.

- Det vet jag för fan, det är inte det  jag menar. Först den där jävla Somaliaungen och så det här. De skulle bara skrämma den där jävla psykologen att inte rota så innihelvete men ingen sade någonting om att använda eldverkan.

Bernhard Josefsson var en välväxt man. Runt en och nittio, nyligen fyllda 45, vältränad som en tjugofemåring. Vd för Swed. sec corp – SSC. Före detta marinjägare, vidareutbildad i England där han träffade Tim Radcliffe för tjugo år sedan. Tim Radcliffe hade precis kommit hem från Falklandkriget året innan.

SSC var ett företag som enligt deras egen hemsida arbetade med förebyggande skydd för företag, organisationer och privatpersoner. Deras gemensamma skapelse. Ett företag för privat skydd, likväl större organisationsförändringar. Om du vill ha en egen privatarmé, vänd dig till SSC, hade en elak reporter på lokalblaskan skrivit.

Han hade skrivit om hur Sverige beväpnar sig med privatarméer, med regeringens goda minne och kommunens pengar, en armé med legoknektar. Hur de får lokaliseringsstöd och nystartspengar. SSC var ett exempel, det fanns fler i Sverige.

Som tur var hade ingen av de större dagstidningarna hängt på.

Och lokalteve hade låtit Bernhard få uttala sig, i en stor intervju. Bättre reklam kunde de till slut inte fått eftersom han känt att reportern varit lite ung och korkad, och inte läst på tillräckligt.

- Och vad fan gör vi nu? Polisen är inte dummare än att de snart står här och knackar på. Spelar ingen roll vilka kontakter vi har. Men det finns en utväg. Du vet det redan. Vi måste göra det.

Det var längesedan han sett Ben – han kallade Bernhard så – så irriterad. Och han förstod varför. Det hade tagit dem fyra år att bygga upp ett klientel, att skapa sig ett gott rykte.

Och så händer det här.

Blodet flyter under broarna

Hur förändrar och påverkar du hat?

Jag slog upp ordet hat på NE:

Ytterst djupt känd motvilja vanl. mot ngn/ngt som uppfattas som ett hot, en ond maktfaktor.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/usa-israel-vi-ar-inte-overens_6181349.svd

Och det är väl så sidorna ser på varandra, när vi tittar på mellanösternkonflikten mellan Israel och Palestina.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/obama-talar-till-nationen

http://www.dn.se/nyheter/varlden/abbas-manar-obama-pressa-israel

Ju längre tid det flyter blod under broarna, kommer hatet att förstärkas. Barack Obama försöker göra en svängning i USA:s mellanösterpolitik – om än lite mer kosmetisk men ändå. Men oavsett hur mycket han försöker lägga om politiken, finns hatet och blodet kvar i flyktinglägren i Gaza eller hos Israeler som sett nära dö.

Jag skulle vilja veta vad han har för plan för hatet. Det som finns under ytan och som inga lagar eller överenskommelser löser.  Senast för någon dag sedan pratade jag om Italien och nämnde att en jag känner – som kommer från norditalien – tycker väldigt illa om syditalienare. De från Napoli är tjuvar och ett pack. De är inte vatten värda. Idag, 2011.

Ibland påminns jag även om en monolog om att visst vore det härligt om alla människor i världen älskade varandra. Vi borde alla kunna vara vänner. Det är stor härlig komik, när det går från hela stora världen som han vill omfamna men till slut är det bara jag själv som duger. Ibland finns det faktiskt en sanning i det. Vi står oss själv närmast.

Och då funderar jag på hur Obama och alla innan honom, funderar. För hatet har bara ett ansikte när det kommer till blodet som flyter under broarna.  Jag har sett det, mött det. I ett antal samtal där hatet är så starkt att inga argument om medkänsla och medmänsklighet biter. Det är helt oresonligt, eller så blir det så där tyst, att det inte lyssnar. För blodet flyter under broarna, även om vi inte ser det.

Som i forna Jugoslavien. Som i norra Indien, som folkmordet i Armenien. Även om åren går, flyter blodet under broarna. Det gör sig påmint, genom berättelser, genom minnen. Hur ska Obama eller andra göra för att komma åt hatet? Israel och Palestina är mer än religion, kultur, etnicitet. Det är mer än arv, minnen. Det är någonting som ympas in i själen från det du är liten, vare sig du vill det eller inte. Vad ska Obama och andra göra för att komma åt det? För samtidigt får vi inte ge upp hoppet utan måste vägen dit – hur leder vi generationer vidare för att upptäcka det hoppet.

Därför ger det mig hopp att ha varit på Emerichfondens utdelning av skolornas fredspris. För det finns hopp.

Utan pengar har du ingen riktig makt

Makt skapar ibland en hybris – ett slags storhetsvansinne – där du tror mer om dig själv och vilka gränser du faktiskt får tänja. Jag tänkte skriva som Kejsaren av Portugallien men det är inte riktigt sant, för han är ändå en mer kärleksfull figur.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2438074/imf-chefen-jag-har-alibi

http://www.dn.se/ekonomi/imf-chefen-gripen-sexuellt-overgrepp

http://www.dn.se/nyheter/varlden/aklagare-vill-halla-kvar-strauss-kahn-i-hakte

http://www.svd.se/naringsliv/misstankar-om-komplott_6169117.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/imf-chefen-ska-stanna-i-hakte_6166663.svd

Jag tänker självklart på Kahn Strauss, jag tänker på Julian Assange. Män som kommer till en viss position ser sig själva som självklara bärare av sanning. Och makt kan korrumpera och ge dig en känsla av kunna leva utanför lagen.

Och samtidigt tycker jag det luktar lite konstigt om den här historien.

En man som vet att han om ett år kan vara president i Frankrike, som är i ett annat land, som vet att det finns de som vill sätta åt honom – vad skulle få det att slinta i huvudet och göra en sådan här sak, även om han har ett enormt ego?

Visst, det kan säkert vara så att han har en sinnessjuk bild av sig själv – otroligare saker har hänt – men samtidigt blir jag otroligt fundersam. Varför riskera en framtid som president genom en våldtäkt?

För inte trodde han att det skulle sopas under mattan?

Nu säger han att han var på lunch med sin dotter när det hände, och jag såg att någon twittrat om hans anhållan en timme innan den skedde.
Herregud, börjar jag se konspirationsteorier?

Jag har otroligt svårt att få ihop det – och det är jag nog inte ensam om, om man betraktar det utifrån. Sedan kan han mycket väl vara en skitstövel, kvinnokarl och allmänt jävlig – men det är ett steg till att begå våldtäkt. Man ska dessutom vara fullt medveten om hur den synliga makten stöttas av den osynliga makten – den med mycket mer pengar än du kan drömma om. Där ligger den riktiga makten. Gissa varför Barack Obama inte kommer dit han vill, även om han har sina drömmar.

I vilket fall ska det bli intressant att följa det här och visar det sig att han är oskyldig, kan man fundera lite över hur systemet fungerar – och vilken sanning det är vi ser.

Jag skickar med ett utdrag ur min bok Landet där stjärnorna regnar, där en man med viss hybris – en man med enormt mycket makt – funderar runt sin egen världsbild.

”  Utan pengar hade du ingen riktigt makt.

För staten som maktfaktor trodde han inte på. Det hade den visat genom historien. Pengarna som staten lånat genom långa tider var privata och när han insett vidden av det för många år sedan, hade planen tagit form.

Staten var bara till för att ge utvecklaren rätt förutsättningar, inte begränsa honom. Staten skulle skapa lagarna som gav pengarna rätten att driva på utvecklingen och utvecklingen fanns hos individen och hennes drivkraft till egennytta. Pengarna gav också den demokrati som var nödvändig för ekonomisk utveckling.

För demokratin var beroende av möjligheten till frihet som pengarna gav. Där fanns människans starkaste drömmar – och då var det en värld utan ideologier utan mer den där dröm där vi står närmast oss själva.

Han tyckte också om att vrida i Darwins läror, där den starkaste överlever – men han var inte Darwinist, för Darwin var en hädare. Han hade inte förstått Guds storhet – men han hade förstått urvalet som Gud gjort sedan begynnelsen.

Den starkaste som överlever och leder sitt folk.

Lite var livet som den pyramid han någon gång sett i skolan, där toppen var för få och botten var för massan. Lite kunde han tycka att medelklassen vuxit sig alldeles för stark i det här samhället men han trodde det skulle förändras ju fler människor som slogs ut.

Det var en nödvändighet.

För det måste finnas vissa människor som förstod mer än andra, som hade mer makt än andra och gavs möjligheterna att härska inom ramen för det som var samhället. Samhället var företagen och pengarna som företagen skapade – ju mer konsumtion dess bättre. Staten var inte samhället.

Och i hans fall var konsumtion av krig, vapen och hjälp efteråt, det som fyllde samhället med liv. Utan entreprenören skulle det inte finnas ett samhälle, för människans liv gick ut på överlevnad och hantera lidandet, och för att människans skulle överleva och minska lidandet måste ekonomin vara en fri marknad där den starkaste överlevde. Staten, politikerna, var som marionetter i hans händer.

Han kunde påverka både överlevnad och lidande – och åt bägge hållen.

Det var en känsla av att spela Gud, även om han aldrig skulle uttrycka sig så. För han var enbart instrumentet genom vilken Gud lät saker ske. Men han såg nödvändigheten av lidande, det var större flertalets roll för att de bästa och starkaste skulle kunna härska. Bibeln gav honom den rätten, tron fanns där – det fanns många exempel på hur Gud testat människan och gett den starkaste individen makten – Moses, Abraham – och genom tron kunde han styra.

I Bibeln fanns inte heller en stark stat utan i lidandet skapades starka ledare och det var de som styrde. Och det var ingenting han tyckte var fel, illa eller borde förändras.

Snarare tvärtom, fler människor behövde lida för att världen skulle bli bättre för de starka och för att Gud skulle äga jorden igen. Så på ett vis höll han andras öde i sina händer – han skulle ge andra lidande för att skapa en bättre värld – och det var en galen underbar härlig känsla som kom till honom, på taket av Shea Building, när han insåg hur Gud valt honom, precis som han valt många andra sedan tidens begynnelse. Han var utvald att göra det som Gud valt honom till.

Det gjorde honom stark när han söp in luften och tittade på stjärnorna. ”

Val för vem?

Idag är det val.

Över en miljon svenskar ha möjlighet att påverka…vad?

http://www.dn.se/nyheter/sverige/dags-for-omval-for-13-miljoner-svenskar

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/reinfeldt-rankas-hogre-an-juholt_6165155.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/omval-kan-oka-politiskt-svaj_6165255.svd

Jag har läst artiklar nu i några veckor och egentligen, det lokala är nu inte ens regionalt utan nationellt. Det är kraftmätning mellan elefanter – Reinfeld vs Juholt – och vem som ska vinna på knockout. Ja, någon knock lär det inte bli utan mer en långsam poängräkning.

http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-rankas-hogre-an-juholt

Det överanalyseras och fokus läggs på hur viktigt det är inför kommande val och det här valets frågor hamnar i bakvattnet. Är det egentligen rätt för de som ska rösta om sitt landsting och sin nära vård? Har läst Melin i Aftonbladet som är riktigt på om hur VIKTIGT det här är för Juholt, att han måste in i vinnarspåret direkt.

Vad är det egentligen allt det här betyder?

För mig handlar det om att de politiska skribenterna är mer onyanserade än folket. Det vill skapa en hausse av egentligen ingenting känns det som. Det är ett omval, ja. Juholt och Reinfeldt har lagt lite krut och insett att de måste ändå hålla en viss profil. Men Reinfeldt vill nog göra som efter förra valet – att försvinna ut och vara mer statsman och lägga skuld på andra om det inte fungerar. Smart taktik, den fungerar.

Juholt han vill mer visa sig närvarande och är mer känslig för t.ex. Melins kommentarer. Han vill skapa en rörelse i medvind men inte lova för mycket. Han leker med liknelser och har ett rappt retoriskt språk.

Kan nog bli intressanta debatter mellan honom och Reinfeldt till slut.

Men, nej, det här är ett val som förhoppningsvis är lokalt – och kan skapa förutsättningar för god vård och omsorg för många människor.

Känslan krockar med förnuftet

Varför säljer böckerna om Sallander så bra?

En av de stora drivkrafterna i boken är hämnd. Hennes ständiga längtan till att göra upp med sina plågoandar. Och det tror jag är en av våra starka, negativa drifter – och positiva.

För det är som någon som blivit mobbad eller utsatt för kränkning, och som senare livet kan visa att – ha, era jävlar, jag lyckades ändå. 

Vi människor drivs inte alltid av det goda föredömet utan även det mörkaste mötet. Någon som kränkt oss, sagt någonting, gjort någonting – och det kan vi enbart avgöra själva hur mycket det satt sig i oss.

Sen kan vi hoppas att det goda föredömet ändå vinner över mörkaste mötet.

Men det mörka mötet kan leda till, jag ska visa er att jag kan lyckas. 

Jag tror vi alla har en människa, någon som någon gång hånat oss, slagit eller gjort ännu värre saker – och som man vill visa, att jag är mer än dig och att jag kan lyckas, även om du inte trodde på mig. Jag har hört människor och deras berättelser i hela livet och många gånger har de kommit tillbaka till sina plågoandar som sina största drivkrafter att lyckas.

Vi har nu kvinnan i Iran, som via domstol ska få sin hämnd – kanske.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13026639.ab

http://www.dn.se/nyheter/varlden/riskerar-berovas-synen-som-straff-for-syraattack

Hon ser sig själv som en förebild, som kan stoppa det som andra kvinnor kan råka ut för. Och vi kan känna sympati med henne, när hon ska utföra en egentligen avskyvärd hämnd. Vi ser bilderna av henne, vi kan känna hennes smärta. Vi har svårt att förstå hur en människa – en man – kan skada en annan människa så mycket.

Vi har alltid fått lära oss att vända andra kinden till, att inte kasta sten i glashus. Jag känner en man som var stor nog att inte hämnas en oförrätt och skjuta sina plågoandar från andra världskrigets koncentrationsläger. Det är stort, att när pistolen sträcks fram ta fram någonting inuti dig själv, som har bestämt sig för att döda sin plågoande, inte kan ge dig ro.

Och jag ställer mig frågan, vad ger lagen rätt att utkräva hämnd? För många gånger gör lagen det på ett annat sätt men här blir det så påtagligt. Droppar av syra i ögonen. Han ska få leva i samma mörker som hon.

Är lagen annars förlåtande, när vi låser in eller när lagen ger dödsstraff? Ger den egentligen dig möjlighet att tänka igenom det du gjort fel? Var ligger skillnaden? Är det att det här är så påtagligt och någonting vi tänkt att, om – ifall – då skulle jag ta min hämnd. För hos de flesta av oss stannar det vid tanken men här levs den fullt ut.

Vi pratade just om det här idag, utifrån boken Beautiful av Katie Piper. En ung vacker kvinna som också blir attackerad av en man som blivit nekad och avvisad. Min äldsta dotter läser den just nu på engelska, då jag köpte den i Liverpool för några veckor sedan.

Och någon sade när vi pratade  om den:

” Att låsa in honom är inte straff nog. Han skulle få lida lika mycket som hon fått. ”
Den kommentaren och så läser jag just de här artiklarna. Det klart att det strider mot konventionen om mänskliga rättigheter  – men hur mycket strider det mot en känsla av att, fan, det där är rätt. 

Personligen tycker jag inte det är rätt. Ett samhälle som tillåter hämnd inom lagen, kommer  till slut även tillåta annan hämnd som sker utanför juridiken och till slut har vi ett samhälle som drivs av hat istället för medkänsla.

Men känslan när jag läser om Sallander, ger mig också ett rysligt behag av att hon faktiskt tar sin hämnd och lyckas. Och det gör mig kluven i landet mellan det ljusa och det mörka – för känslan kan ibland krocka med förnuftet.

BOT – Back on Track

Jag läser debatt om skolk. Om att det ska tas in i terminsbetyg. Jag läser kloka kommentarer från olika håll – lärare, skolledare, facket. Och jag läser Björklunds uttalanden och kan förstå en del av hans resonemang med. Att skolan är en arbetsplats och man kan inte skolka från jobbet.

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/skolan-blir-bara-battre-och-battre

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lararforbundet-skolk-i-betygen-ar-fel-fokus_6156637.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/skolk-skrivs-in-skolbetyget_6154599.svd

Men tyvärr, förstår jag ändå inte vitsen med att ha frånvaron in i betygen och hur det ska hjälpa. Det kommer åt de som är skötsamma och som avviker ibland. Men det kan även skapa en förljugenhet att få in skolk i betyget – man kommer hitta på andra orsaker till frånvaro, som läkarbesök, tandläkare eller annat innovativt.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2432616/lasare-helt-ratt-skolket-skall-synas

http://skolgranskning.aftonbladet.se/blogg/14-00-bjorklund-om-nya-betygen/

http://www.dn.se/nyheter/sverige/skolket-ater-i-betyget

Men det kommer inte åt kärnans pudel. Det skapar inte en grund för att komma åt hemmasittare, de med låg självkänsla eller de som utsätts för mobbning och som vill fly från skolan. De kan må ännu sämre och komma ännu längre bort från de möjligheter skolan kan ge. Men för mig känns det tyvärr som ytterligare ett steg i den nyliberala politiken.

Jag läste någon som beskrev Björklund som den skickligaste politikern, att beskriva skolan i kris. På ett vis tycker jag det slår tillbaka mot honom själv, snart fem år vid makten. Det är en lång tid vid makten. För mig är inte skolan i kris – men skolan behöver utvecklas, ja. Bli mer modern, mer en del av omvärlden och vi behöver fundera på om skolans yttre miljö – klassrum t.ex. – verkligen måste ha den gamla mallen.

Skolan är ett så komplext system, som inte vuxenarbetsplats inte kommer i närheten av. Det finns oändligt många mer variabler att ta hänsyn till – en rörlig arbetsplats där kanske 300 – 500 människor ska interagera och röra sig över och till ytor, där varje elev ska betraktas som individ och där läraren möter kanske 60 till 100 elever per dag i undervisning. Och ännu fler i andra situationer när vi beskriver konflikter, elevvård och bemötande.

Jag tror det räcker med att stanna där för att inte beskriva en ännu mer av en komplex bild. Och Jan Björklund har en tendens att förenkla den verkligheten. Som nu med skolk. Skolk har inte en enda förklaring, en enda modell till lösning. Du måste arbeta aktivt med elevhälsa, riktiga åtgärdsprogram, bemötande. Medmänsklighet och empati är två nyckelord när du jobbar med storskolkare, i kombination med ramar. Någon sade förut ramar och kramar är skolans modell.

Titta på BOT  – Back on track – som några inom IDA utvecklade och fick bra resultat. Handlade om att få tillbaka storskolkare in i skolan och lyckades bättre än de flesta. Det ger en bättre bild av verkligheten, där samtal och bemötande är viktiga delar. För att jobba med elevsociala frågor, ska skolan ta in andra kompetenser – som socionomer och beteendevetare. Det ger resultat. Varje dag, varje timme.

Så Jan Björklund, besök IDA-enheten i Västerås, så kanske du kan få en en annan bild av verkligheten och vad du kan göra för skolan i ” kris ”.  Kanske är det en BOT – back on track upplevelse du kan få.

Mobil och dator – vår tids svärd och sköld.

Ibland kan man faktiskt undra hur stor plats mobiltelefoner, datorer, apps, facebook och annat som kan kopplas till den socialmediala revolutionen, får ta? Och då menar jag i våra liv. Jag har vid något tillfälle kallat det socialporr och syftat på att vi på ett betraktande sätt deltar på ett avstånd, ungefär som porr.

http://www.svd.se/naringsliv/microsoft-koper-skype-for-drygt-50-miljarder_6153599.svd

http://www.dn.se/ekonomi/microsoft-koper-skype

http://www.dn.se/ekonomi/sa-mycket-tjanar-zennstrom-pa-skype-affaren

http://www.dn.se/ekonomi/teknik/skype-kan-bli-samre-i-iphone-och-android

För varje dag ser vi hur det sker en utveckling, nya nyheter och saker vi måste köpa för att hänga med – och saker vi måste göra på nätet.

Lite känns det ibland som en vardaglig hets, att hänga med. Och då jobbar jag ändå inom den digitala världen, sociala medier och bloggar själv. Det är hela tiden nya begrepp och för att förstå måste man nog snart skaffa en helt egen Akademiordlista enbart för den här världen. För hur är det för dem som inte är inne i det?

Missar de någonting?

Tror inte det.

Och samtidigt börjar det nästan bli som om mobiltelefoner och bärbara datorer är som svärd och sköld. Vid varje strid som vi ger oss in i tar vi med oss våra vapen – och ibland använder vi dem för att döda.

Digitalt.

Vi har bloggare som ” slåss ”, SMS som skickar elakheter och mejl som kan missförstås, mejl som har förklaringar eller information – och hela tiden har vi en realtidsuppkoppling. Den digitala Arenan blir bärare av våra kriser, vinster, misslyckanden, ” krig ” och ” slagsmål ”, och ord och bilder blir vapen som vi parerar eller ger dödliga stick med. Och samtidigt blir vår verklighet en del av dessa knapptryckningar.

På ett vis sitter vi med den där Harry Potters osynlighetsmantel och använder vårt svärd – vår mobil och vi vill visa oss från den sida som vi inte alltid kan visa i vardagslivet.

Det som också är intressant är att ordet har på ett vis fått mer makt igen. Ord har alltid varit viktiga men nu har ordets makt fått en ännu starkare innebörd. Man kan säga att ordet – digitalt – finns i var mans hand och bara är en tangenttryckning bort.

Så på så vis har svärdet blivit ännu starkare och skölden skyddar oss, när slagen blir för tunga eller vilda. Jag tror vi bara är i en fas av det jag kallar komrevolutionen och att vi människor kommer se en utveckling inom femtio år, som vi kanske enbart sett på film.

I en upplyst värld…

I en upplyst värld borde människovärde vara viktigare än någonting annat.

I en upplyst värld borde människan stå i fokus och inte sexualitet eller tro.

I en upplyst värld borde medmänsklighet vara en självklarhet. Även om vi begår fel.

Och det känns som om det glöms i några artiklar jag läser.

Dels i hur frälsningarmén försöker bota homosexualitet med bön och dels hur vissa medier behandlar Ola Lindholm.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/fralsningsbon-mot-homosexualitet_6149083.svd

Först Frälsningsarmén. Vi pratar ofta om att vi har våra fördomar – att alla människor har fördomar. Kyrkan eller religionen är nog det ställe som stadsfäster fördomar och samtidigt hycklar mest. Kyrkan – i det här Frälsningsarmén – pratar om kärlek, hjälper hemlösa, går med sina bössor och samlar in pengar men – de talar även om synd och helvete. Som om du t.ex. är homosexuell. Där är inte all kärlek sann eller viktig.

Jesus sade visst, du som är utan synd kan kasta den första stenen.

Jag är inte homosexuell men för den skull har jag inte rätt att värdera någon som har den läggningen. Det är vars och ens eget ansvar för vem vi tycker om och hur vi agerar. Hellre kärlek än hat. Men tyvärr är religionen den del av vårt liv som hårdast dömer människor. Det går tillbaka långt i tiden och så länge som religion kommer vara en del av vårt liv, kommer vi tyvärr ha den här diskussion.

Jag säger som Emerich Roth: Det finns bara en religion och det är kärleken.

Och där någonstans kommer jag in på Ola Lindholm. Jag tänker inte spekulera i skuldbördan. Det är en polissak. Det jag däremot kan fundera över är vissa mediers häxjakt. Visst, han har en image av att vara barns förebild.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kps-chefredaktor-tar-paus-efter-knarkatal_6148667.svd

http://www.dn.se/kultur-noje/ola-lindholm-jag-ar-oskyldig

Men det finns också proportioner på det som har hänt.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2428795/barnen-diskuterar-knarkavslojandet

Vad jag vet har han inte dömts än, vad jag vet förnekar han. Med vilken rätt har vissa tidningar – som Expressen – rätt att vara både domstol och även bödel, och samtidigt moralisera? Det är ju inte så att de kanske ska fundera på vem som ska kasta första stenen – efter händelser av klavertramp som tidningen själv har gjort genom åren? Ibland kan jag äcklas av just tabloidpressen och dess efterföljare – bloggar som hetsar, som nedvärderar och andra forum.

Är det någon som tänker att han själv faktiskt har barn och vad de utsätts för genom hetsjakten? För mig handlar det om liknade rubriker vi sett om Bin Ladin – som jagats i tio år och varit en del av tusentals och åter tusentals människors död.

I en upplyst värld, en medmänsklig värld, borde allt det här vara självklart, att man tar hänsyn och det borde finnas gränser för både tidningars och religioners värderingar.

Men samtidigt – jag tror tabloider och viss religiositet har någonting gemensamt – där de skapar sig rätten att värdera och döma vissa människor och inte fundera över konsekvenser. För mig kan jag ibland inte se någon skillnad på t.ex. Expressen sätt att arbeta och sekter som fördömer de med avvikande åsikter.

Och det kan göra mig både lite illamående och förbannad. För vi lever väl ändå i en upplyst värld…